Obildade okunniga försiktiga räddförattgörabort sig-jag skulle alldeles nyligen på restaurang. Jag är en sådan där typ som alltid har tråkiga matlådor med mig med oftast slätstruket innehåll som står sig slätt mot andras läckerheter. I alla fall arom-mässigt…
Matlåda har jag oavsett vart jag än jobbar eller vad för utbildning jag än närvarar vid. Förresten kanske det är bäst att säga närvarar vid eftersom jag inte ännu fått prova mina nyvunna kunskaper, jag kan ju ha det som ett hopp eller mål eller så. Att leka med mina nyfunna vänner siffrorna.
Ja i alla fall så skulle jag gå på sushi restaurang för första gången och jag måste medge att jag var en smula skeptisk. Har en bild i min skalle att jag inte gillar sushi av någon anledning så jag var lite tveksam. " jag kan ju testa"...Mitt lunchsällskap, hon med Volvon, föreslog att vi skulle gå dit, på Öster, och av någon outgrundlig anledning så föreslog jag inte att vi skulle ta Tandoori istället, fast där vet jag att jag äääääääälskar maten.
Så en smula darrig och skeptisk klev jag in där och jag konstaterade genast att ”här var det litet”, och alltmer nervös blev jag när jag insåg att vi måste dela bord med några som kanske skulle snegla och småle åt mig. Och tänk om jag skulle sätta wasabi i halsen och börja hosta.
Jag vet att wasabi är starkt för jag har slickat på det förut. I vilket sammanhang tänker jag inte avslöja här. Jag vet att det är starkt i alla fall.
Så då börjar man snegla runt hur alla andra gör och vad de äter och man börjar slabba med soppa och purjo och torkat sjögräs som ” säkert är jättenyttigt och så” och hon med Volvon berättar tålmodigt var jag ska hälla sojan och inte och sen är det upp till mig. ” Man måste inte dela på bitarna Mia”, Hon betrakttar mig lite moderligt, liksom vakande.
Jag ger upp pinnarna direkt, det är dödsdömt. Och jag delar på bitarna, för mig är de för stora. Jag doppar, smakar, låter den rulla runt i munnen ungefär som jag gör med oprövade viner och finner - en sensation. Jag bara dör.
Det var ju underbart. Och ingefäran, den var så saftig!!!!!! Och så mycket smak i någon soja har jag aldrig känt…
Jag kunde dock inte avhålla mig från wasabin och insåg snart att det var en mindre bra idé att prova den ensam i munnen. Jag var tyst en stund och studerade mina världsvana medmänniskor under kämpandet mot tårar i ögonen som jag tror jag lyckades dölja och lite pinsamhetskänslor.
Vad gott det var! Ytterligare erfarenheter rikare!
Och apropå tårade ögon så skulle jag berätta om mitt äventyr i sushidjungeln på kursen några dagar senare och precis när detta ögonblick öppnade sig så satte jag en bit minimalt salladsblad i trachea (luftstrupen) och fick ett massivt hostanfall som innebar att när jag var färdig med det och hade snutit mig och torkat tårarna så var konversationen inne på allvarligare saker än sushi.
Och då vill man inte avbryta liksom.
torsdag 24 mars 2011
Pinsamma lögner och hemska sanningar...
Förvånansvärt var det hur länge jag kunde hålla barnen i tron att jag visste allt. De nickade stilla och lugnt och allvarligt när jag berättade något som jag visste eller tyckte som lät bra. För barn är föräldrar idoler ett bra bit upp i åldern.
Något senare i livet log den store bakom ryggen på sin bror, han hade genomskådat mig.
Mitt argument för att jag visste allt var nämligen att jag hade gått mamma- skolan. Egentligen började det hela som en ganska hemsk historia. Förr i tiden var jag upprörd över så mycket i samhället, alla nedskärningar inom alla områden som stressade sönder folk, att skolorna drog in på allt och att maten till de äldre blev sämre och sämre eller att gamla fick gå och lägga sig jättetidigt på hemmet för att det inte fanns tillräckligt med personal som kunde hjälpa dem på kvällar. Etc. etc.
Det finns så att säga väldigt mycket att vara upprörd för i Sverige i verkligheten. Och en sak jag eldade (och eldar) upp mig för, med rätta förstås, är hur föräldrar kan göra sina barn illa. Det finns de som slår och misshandlar och våldtar och utnyttjar och mördar sina barn, det har alltid hänt och kommer alltid att hända, runt om på jorden. Detta faktum har jag inte och kommer jag aldrig ha någon som helst förståelse för.
Och det var där någonstans som historien om mamma-skolan började. Jag hade läst en ledarkrönika i någon tidning om villkorat föräldraskap och det hade med Bobby att göra. Han vars mamma och styvfar misshandlade och hade ihjäl honom och sänkte honom i en sjö mitt i vintern. Det var en av de hemskaste historierna jag läst i Sverige och jag önskar att jag hade sluppit läsa om fler barn som bragts om livet av sina föräldrar eller av någon annan.
Bobbys delar historia med alltför många. I gränslandet där barn och ungdomar dödas rör sig många fruktansvärda historier och Bobby rörde mig lika mycket som John Hron från Kode, som misshandlades till döds av nazister och kastades till botten av en sjö att dö. Ett av de värsta morden jag läst om. Några av de hemskaste bilder som finns på min näthinna.
Så många värsta det finns egentligen.
Men med min äldste kunde jag diskutera att egentligen borde man få något slags legitimation för att få vara förälder. Köra upp eller dylikt. Eller gå en mamma/pappa skola.
Eftersom jag aldrig skulle kunna göra mina barn illa och jag verkligen anstränger mig för att vara den bästa mamman, liksom de flesta människor faktiskt gör, så lurade jag i dem att jag gått mammaskola. Det var därför mina pannkakor var så goda och mina kramar var mjukast och att jag alltid kunde hjälpa dem med läxan så att allt blev rätt.
”Det vet ju att det är för att jag har gått mamma skolan”.
Allvarliga nickar. Underbart.
Men då jag en solig dag när allt var perfekt och alla var på gott humör avslöjade lögnen blev det allvarliga anklagande blickar. Jag hade ljugit. Hade jag verkligen ljugit i så många år? Deras bruna/ gröna ögon följde mig besviket, de allvarliga medhållande nickningarna upphörde. Jag var avslöjad.
Jag har ju inte gått den skolan. Jag var en lögnare, de var illusionslösa. Plötsligt kanske pannkakorna hade en jolmig smak, vad vet jag. Hu!
Så det som börjar med ett litet skämt kan ta sin ände med förskräckelse och stygnet med dåligt samvete för att man ljög sitter kvar, men jag trodde ju de förstod. Att det inte fanns nån sån… för hade den funnits och varit obligatorisk och fungerat hade kanske inte alla mord skett.
Och mitt brott går inte att jämföra med de som misshandlar. Tycker jag i alla fall, även om lögner är hemskt.
Nu tittar de på mig i ögonvrån och småler och skakar på huvudet, när jag åter försöker påskina att jag faktiskt gick mammaskolan…vi kan skratta åt det idag. Tack och lov.
Förlåt för mina lögner.
Något senare i livet log den store bakom ryggen på sin bror, han hade genomskådat mig.
Mitt argument för att jag visste allt var nämligen att jag hade gått mamma- skolan. Egentligen började det hela som en ganska hemsk historia. Förr i tiden var jag upprörd över så mycket i samhället, alla nedskärningar inom alla områden som stressade sönder folk, att skolorna drog in på allt och att maten till de äldre blev sämre och sämre eller att gamla fick gå och lägga sig jättetidigt på hemmet för att det inte fanns tillräckligt med personal som kunde hjälpa dem på kvällar. Etc. etc.
Det finns så att säga väldigt mycket att vara upprörd för i Sverige i verkligheten. Och en sak jag eldade (och eldar) upp mig för, med rätta förstås, är hur föräldrar kan göra sina barn illa. Det finns de som slår och misshandlar och våldtar och utnyttjar och mördar sina barn, det har alltid hänt och kommer alltid att hända, runt om på jorden. Detta faktum har jag inte och kommer jag aldrig ha någon som helst förståelse för.
Och det var där någonstans som historien om mamma-skolan började. Jag hade läst en ledarkrönika i någon tidning om villkorat föräldraskap och det hade med Bobby att göra. Han vars mamma och styvfar misshandlade och hade ihjäl honom och sänkte honom i en sjö mitt i vintern. Det var en av de hemskaste historierna jag läst i Sverige och jag önskar att jag hade sluppit läsa om fler barn som bragts om livet av sina föräldrar eller av någon annan.
Bobbys delar historia med alltför många. I gränslandet där barn och ungdomar dödas rör sig många fruktansvärda historier och Bobby rörde mig lika mycket som John Hron från Kode, som misshandlades till döds av nazister och kastades till botten av en sjö att dö. Ett av de värsta morden jag läst om. Några av de hemskaste bilder som finns på min näthinna.
Så många värsta det finns egentligen.
Men med min äldste kunde jag diskutera att egentligen borde man få något slags legitimation för att få vara förälder. Köra upp eller dylikt. Eller gå en mamma/pappa skola.
Eftersom jag aldrig skulle kunna göra mina barn illa och jag verkligen anstränger mig för att vara den bästa mamman, liksom de flesta människor faktiskt gör, så lurade jag i dem att jag gått mammaskola. Det var därför mina pannkakor var så goda och mina kramar var mjukast och att jag alltid kunde hjälpa dem med läxan så att allt blev rätt.
”Det vet ju att det är för att jag har gått mamma skolan”.
Allvarliga nickar. Underbart.
Men då jag en solig dag när allt var perfekt och alla var på gott humör avslöjade lögnen blev det allvarliga anklagande blickar. Jag hade ljugit. Hade jag verkligen ljugit i så många år? Deras bruna/ gröna ögon följde mig besviket, de allvarliga medhållande nickningarna upphörde. Jag var avslöjad.
Jag har ju inte gått den skolan. Jag var en lögnare, de var illusionslösa. Plötsligt kanske pannkakorna hade en jolmig smak, vad vet jag. Hu!
Så det som börjar med ett litet skämt kan ta sin ände med förskräckelse och stygnet med dåligt samvete för att man ljög sitter kvar, men jag trodde ju de förstod. Att det inte fanns nån sån… för hade den funnits och varit obligatorisk och fungerat hade kanske inte alla mord skett.
Och mitt brott går inte att jämföra med de som misshandlar. Tycker jag i alla fall, även om lögner är hemskt.
Nu tittar de på mig i ögonvrån och småler och skakar på huvudet, när jag åter försöker påskina att jag faktiskt gick mammaskolan…vi kan skratta åt det idag. Tack och lov.
Förlåt för mina lögner.
i morgon är det över
Samlat lite energi i möten med vänner den sista tiden. Bara att gå längs gatorna i Nyköping en tidig klar morgon när man kan förnimma ett lätt regn, hör en gråsparv kvittra från ett hustak, känns obeskrivligt. Man kan se vilken underbar vårdag det kommer att bli och möter man dessutom två bekantingar och får prata en liten stund är dagen räddad.
Nu är allt bra, det kan inte bli annat än bra. Jag älskar livet och alla möten med tillhörande berättelser jag får och har fått den sista tiden.
Jag har återigen gjort det, jag är klar med ekonomiutbildningen, i morgon kommer jag att få ett bevis för att jag gjort det. Ett kompetensbevis. Jag är lycklig, självklart har det frestat på igen men vad man lärt sig. Och jag är ju inte färdig med lärandet ännu, jag har massor kvar i livet att lära mig, det känns skönt att veta det faktiskt. Att man klarar så mycket mer än vad man trodde för några år sedan.
Så ut kliver jag med rak rygg över vad jag åstadkommit, med nya kunskaper och nya berättelser om livsöden i ryggsäcken och in på ett jobb jag trivdes bra med. Minnena av det här kommer få mig att le länge.Yess babe!
Så hoppas vi syns snart,alla mina vänner och bekanta, att ni kommer och vinkar till mig i delin när jag befinner mig där. I liten mössa. Eller i värsta fall, keps.
söndag 20 mars 2011
Lucky me!
Från och med nu ska jag se livet mer positivt, jag försöker verkligen tacka för varje dag jag får vakna frisk och jag är underbart glad för allt vi har i vår familj, vi behöver egentligen ingenting mer i hela världen. För vi har varandra. De underbaraste individerna i historien finns hos mig.
Och jag har mött människor som jag blir berikad av och som det helt klart är en mening med att jag träffat.Det roliga är att fler säger samma sak, de undrar också om det var en mening med att vi mötts, vi delar tankar och tips och coachar varandra och tröstar ibland. Jag är stum av beundran för alla idéer och tankar som rör sig innanför pannbenen på oss alla där i Lernias lokaler.
Men det som får mig i spinn nu är jobbet. Jag ska börja jobba igen. På ICA. I delikatessen och i kassan och var det finns. Snart, alldeles snart. Jag har det inom räckhåll. Jag är lycklig, jag är lugnare än på länge. Det blir som att komma tillbaka till något man kan lite. Inte börja om igen på ett nytt ställe, lära känna nya folk. Här trivdes jag som fisken i disken…jag är på g mot ett jobb!
Jag har längtat efter kundkontakt igen, att få le och vinka lite, skära skinka, göra smörgåstårtor, grilla kycklingar, filea fisken, dela ostarna och göra tonfiskröra.
Jag trivdes så bland röror och i fiskkyl som jag var lite rädd att halka omkull i. Jag längtar efter att få rengöra diskmaskinen och snygga till bland plånboksförpackningarna med pålägg, packa karrékotletter och fylla på tråg. En del har jag kvar att lära mig, som jag ska göra nu och jag är lycklig för det.
Jag minns inte när jag var så lycklig sist. Jo kanske när jag fick jobbet förra sommaren. Den här gången ska jag våga tro att det går vägen, att det blir så mycket att jag kan leva på det. Jag ska våga, bli en modig hare och jag ska tro på att jag klarar allt. Har jag genomfört den här ekonomiutbildningen så kan jag allt! Så det så!
Nu börjar en ny tid igen, den här gången blir det en bra tid! Ro i själen har jag äntligen, bomull runt hjärtat...
Nu kör vi!
Och jag har mött människor som jag blir berikad av och som det helt klart är en mening med att jag träffat.Det roliga är att fler säger samma sak, de undrar också om det var en mening med att vi mötts, vi delar tankar och tips och coachar varandra och tröstar ibland. Jag är stum av beundran för alla idéer och tankar som rör sig innanför pannbenen på oss alla där i Lernias lokaler.
Men det som får mig i spinn nu är jobbet. Jag ska börja jobba igen. På ICA. I delikatessen och i kassan och var det finns. Snart, alldeles snart. Jag har det inom räckhåll. Jag är lycklig, jag är lugnare än på länge. Det blir som att komma tillbaka till något man kan lite. Inte börja om igen på ett nytt ställe, lära känna nya folk. Här trivdes jag som fisken i disken…jag är på g mot ett jobb!
Jag har längtat efter kundkontakt igen, att få le och vinka lite, skära skinka, göra smörgåstårtor, grilla kycklingar, filea fisken, dela ostarna och göra tonfiskröra.
Jag trivdes så bland röror och i fiskkyl som jag var lite rädd att halka omkull i. Jag längtar efter att få rengöra diskmaskinen och snygga till bland plånboksförpackningarna med pålägg, packa karrékotletter och fylla på tråg. En del har jag kvar att lära mig, som jag ska göra nu och jag är lycklig för det.
Jag minns inte när jag var så lycklig sist. Jo kanske när jag fick jobbet förra sommaren. Den här gången ska jag våga tro att det går vägen, att det blir så mycket att jag kan leva på det. Jag ska våga, bli en modig hare och jag ska tro på att jag klarar allt. Har jag genomfört den här ekonomiutbildningen så kan jag allt! Så det så!
Nu börjar en ny tid igen, den här gången blir det en bra tid! Ro i själen har jag äntligen, bomull runt hjärtat...
Nu kör vi!
lördag 12 mars 2011
Ytterligare möten i verkligheten.
Varaktigare möten än på tåg har också kommit in i mitt liv i och med kursen. Det är ett litet lämmeltåg som beger sig till Lernia varje dag. Vår lilla styrka har bytts ut, nya celler sprids. Rummen innehåller ny andedräkt och nya verkligheter, alla dessa verkligheter som skall sammanfogas och bli någon slags del av den obegripliga värld vi lever i.
Här i rummets trygga vrå har jag mött människor med olika öden, det är olyckor som gjort att de inte kan fortsätta sina jobb, det är utbrändheter och långsamma försök till ett återinträde i atmosfären. Atmosfären där ett jobb hägrar. Ett jobb man kan trivas på och jobba efter den förmågan man kan, vi har alla så olika förmågor och så olika mål och horisonter och så olika saker i bagaget.
Vi tar åt oss kunskaperna olika fort, vi kan mer av något eller mindre av något annat, vi hjälps åt efter bästa förmåga, jag ler fortfarande åt suckarna och ” jaha” när det kommer för jag minns hur jag kände det i början. Nollställd, suckande och svärande över debet och kredit och ingående/utgående moms men ändå kom man till insikter emellanåt. Jösses vad jag lärt mig.
Jag gillar att lyssna på människor och beröras av historier, jag gillar att se att vi kommer att ha nytta av varandra och aldrig kommer jag glömma dessa människor som berört mig så. De är stort.
Jag har två veckor kvar men det är inte så många kvar från ursprungsgänget, så jag får ta emot mitt kompetensbevis( nåja jag hoppas det i alla fall) i nya människors åsyn. Ok, jag hinner kanske lära känna dem också. Litegrann.
Det är fina människor som kämpar som jag. En del av deras historier kommer att publiceras här. Det är de värda. Det är skrämmande historier om myndighetsmissbruk och insikter. Det är starka människor som slagits för sin rätt och kommit en bit men fått betala ett högt pris.
Det är i allra högsta grad möten som berört. Jag har ryst, blivit illa till mods, jag har lett och fått tårar i ögonen ibland.
Precis så som livet ska vara.
Själv har jag just nu bomull runt hjärtat och känner en smula trygghet i att jobb kommer in i mitt liv igen. Det jag helst av allt önskar. En värld jag vill tillhöra, som jag trivdes i. Nu kommer livet att vända för mig, jag tänker börja leva igen.
Mitt liv, som jag vill leva det.
Här i rummets trygga vrå har jag mött människor med olika öden, det är olyckor som gjort att de inte kan fortsätta sina jobb, det är utbrändheter och långsamma försök till ett återinträde i atmosfären. Atmosfären där ett jobb hägrar. Ett jobb man kan trivas på och jobba efter den förmågan man kan, vi har alla så olika förmågor och så olika mål och horisonter och så olika saker i bagaget.
Vi tar åt oss kunskaperna olika fort, vi kan mer av något eller mindre av något annat, vi hjälps åt efter bästa förmåga, jag ler fortfarande åt suckarna och ” jaha” när det kommer för jag minns hur jag kände det i början. Nollställd, suckande och svärande över debet och kredit och ingående/utgående moms men ändå kom man till insikter emellanåt. Jösses vad jag lärt mig.
Jag gillar att lyssna på människor och beröras av historier, jag gillar att se att vi kommer att ha nytta av varandra och aldrig kommer jag glömma dessa människor som berört mig så. De är stort.
Jag har två veckor kvar men det är inte så många kvar från ursprungsgänget, så jag får ta emot mitt kompetensbevis( nåja jag hoppas det i alla fall) i nya människors åsyn. Ok, jag hinner kanske lära känna dem också. Litegrann.
Det är fina människor som kämpar som jag. En del av deras historier kommer att publiceras här. Det är de värda. Det är skrämmande historier om myndighetsmissbruk och insikter. Det är starka människor som slagits för sin rätt och kommit en bit men fått betala ett högt pris.
Det är i allra högsta grad möten som berört. Jag har ryst, blivit illa till mods, jag har lett och fått tårar i ögonen ibland.
Precis så som livet ska vara.
Själv har jag just nu bomull runt hjärtat och känner en smula trygghet i att jobb kommer in i mitt liv igen. Det jag helst av allt önskar. En värld jag vill tillhöra, som jag trivdes i. Nu kommer livet att vända för mig, jag tänker börja leva igen.
Mitt liv, som jag vill leva det.
Mötesteknik utanför styrelserummen
Jag vill så gärna berätta om ett par häftiga möten jag haft. Jag har haft så många det senaste året. Undrar om AF verkligen på riktigt har tänkt till och satt ihop oss. Jag vet att det finns en mening, jag vet att det är meningen att jag ska möta dessa människor och höra dem och se dem. Jag älskar det och jag kommer att sörja när de är slut.
Jag vet att varenda steg jag tagit i livet har tagit mig just hit i denna stund. Alla dörrar jag har passerat har varit en mening med, allt kämpande och alla tårar och all migrän(nåja, kanske inte men..) har en mening. För att jag ska kunna välja väg i framtiden. Rätt eller fel, det vet jag ju inte. Numera går jag mest på magkänsla. Vet inte om det är rätt eller fel.
Men…
Det första mötet jag vill berätta om har inget med kursen att göra, det har med gamle vännen SJ att göra, jag står på Stockholm central tillsammans med x antal människor och väntar på just ett tåg hem till Nyköping. Självklart kommer inget tåg och det värsta vi som personal visste inträffar . Man flyttar fram avgångstiden 10 minuter i taget. Till slut fattar man ju att det kommer nada tåg, då har jag köpt mig en korv med bröd som jag mumsar på, betraktar mina blivande medpassagerare som ömsom skrattar uppgivet och hånler i mobilen.
Hahaha fan och tyyyypiskt, ska det inte någon gång kunna…vad i h-e är det nu då. Ungefär sådär låter det. Jag har hört det förr så många gånger. Jag ryser inte längre, jag småler bara. Jag och två medpassagerare av kvinnligt kön beger oss till kundservice som inte finns längre utan tar kölapp och väntar tålmodigt. Vi är tillsammans. Enade. Jag är tålmodig. Nuförtiden.
Vi får lite checkar och sånt där men inget besked, hon är trevligt säljaren, proffsig. Jag och mina medpassagerare börjar samspråka och kollar med ett getöga om det kommer nåt tåg och till slut 70 minuter sent rullar det in.
Vi hade så roligt jag och mina medpassagerare. Vi fnissade åt situationen och berättade små allvarsamma delar av våra liv. Med glimten i ögat och intresset genuint för varandra. Det gjorde liksom nästan ingenting att vi blev 70 minuter sena och fick stå och vänta på Ockle-bussen en halvtimme till. Vilka möten, det är fantastiskt. Vi bytte till och med telefonnummer. Så vi kan ses och fortsätta, använda varandras kontaktnät i framtiden.
Tänk att SJ kan ge något bra också. Jag var alldeles varm efter den kalla kvällen.
Jag vet att varenda steg jag tagit i livet har tagit mig just hit i denna stund. Alla dörrar jag har passerat har varit en mening med, allt kämpande och alla tårar och all migrän(nåja, kanske inte men..) har en mening. För att jag ska kunna välja väg i framtiden. Rätt eller fel, det vet jag ju inte. Numera går jag mest på magkänsla. Vet inte om det är rätt eller fel.
Men…
Det första mötet jag vill berätta om har inget med kursen att göra, det har med gamle vännen SJ att göra, jag står på Stockholm central tillsammans med x antal människor och väntar på just ett tåg hem till Nyköping. Självklart kommer inget tåg och det värsta vi som personal visste inträffar . Man flyttar fram avgångstiden 10 minuter i taget. Till slut fattar man ju att det kommer nada tåg, då har jag köpt mig en korv med bröd som jag mumsar på, betraktar mina blivande medpassagerare som ömsom skrattar uppgivet och hånler i mobilen.
Hahaha fan och tyyyypiskt, ska det inte någon gång kunna…vad i h-e är det nu då. Ungefär sådär låter det. Jag har hört det förr så många gånger. Jag ryser inte längre, jag småler bara. Jag och två medpassagerare av kvinnligt kön beger oss till kundservice som inte finns längre utan tar kölapp och väntar tålmodigt. Vi är tillsammans. Enade. Jag är tålmodig. Nuförtiden.
Vi får lite checkar och sånt där men inget besked, hon är trevligt säljaren, proffsig. Jag och mina medpassagerare börjar samspråka och kollar med ett getöga om det kommer nåt tåg och till slut 70 minuter sent rullar det in.
Vi hade så roligt jag och mina medpassagerare. Vi fnissade åt situationen och berättade små allvarsamma delar av våra liv. Med glimten i ögat och intresset genuint för varandra. Det gjorde liksom nästan ingenting att vi blev 70 minuter sena och fick stå och vänta på Ockle-bussen en halvtimme till. Vilka möten, det är fantastiskt. Vi bytte till och med telefonnummer. Så vi kan ses och fortsätta, använda varandras kontaktnät i framtiden.
Tänk att SJ kan ge något bra också. Jag var alldeles varm efter den kalla kvällen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)