En vän till mig förmedlade med en anings glädje
att hon hade landat äntligen,
men hejdade sig lite och undrade
om man verkligen kunde säga landat
när man egentligen varit i underjorden?
Kröööpit upp ur jåården som Anna Anka skulle ha sagt.
Alla har vi varit på platser där vi inte någonsin önskade oss att vara.
Som vi önskade vi sluppit känna till,
förnimma,
eller andas in.
Ställen som vi många gånger själva har förpassat oss till
utan att vara medvetna om det
förrän det varit försent.
Jag vet inte hur många gånger jag skickat
mig själv
ut på den dammiga bangården
utan bromsmöjlighet.
Det har slutat med sänkt huvud, torr hals och smärta överallt
så jag har velat skrika.
Den har medfört behandling på behandling
för min kropp
med akupunktur, ultraljud, muskeltöjning, cortisonsprutor, sjukskrivning, rehabilitering.
Och understundom behandling för förtvivlan.
Böjd och förtvivlad inför livets prövningar.
Totalt i avsaknad av redskap
för att hantera mer.
Det gick inte.
Jag har förpassat mig till mörker och gråt, till fläckvisa solglimtar som varit alldeles för
få,
jag har hållit skenet uppe helt i onödan
jag borde och hade vunnit på att bryta samman mycket tidigare,
inte bita ihop käkarna så jag fortfarande har
biverkningar.
Man åsamkar sig så mycket skador genom att inte söka hjälp i tid.
Men i och för sig,
man kanske inte kommer till rätt människa.
Men då- måste sökandet fortsätta,
för en dag hittar man den som vill och kan hjälpa.
(jag vet)
Den som ser och vet instinktivt vad för insatser som behövs sättas in.
Och det bästa är om man hamnar där strax innan en
ambulans
får hämta en,
att man kan gå själv in i rummet av fri vilja.
Och varför jag säger det
är för att jag vet
att när du senare anser att du kan avsluta samtalen,
när du känner dig klar-
då är det återigen du och din vilja
som tar dig vidare ut i världen,
mot nya mål, där himlen är gränsen.
Då du kan stå på egna men darriga ben och jag
lovar
att du kommer att känna en otrolig tillfredsställelse att det är
du
och ingen annan som gjort det.
Låt vara med hjälp,
men stegen du tar
tar du av fri vilja.
Ingen tvingar, dig, gör det åt det, det är du och ingen annan.
Din ledsagare kommer att jubla, hon har gjort sitt.
Hon har fått dig dit du ville, och dit hon visste att hon
kunde få dig
fast du inte visste det själv.
Eller vågade tro det.
Eller se det.
Det finns ett ljus som kan fylla en, men inte förrän man är redo.
Då är man äntligen hemma.
So i´m home now!
onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
Mischmasch och om varför man inte får grepp om situationen
Forsätter ur Inger Jalakas utmärkta bok ”från utbränd till nytänd” . dock ca 7 år gammal.
Aktörerna är för många och utredningar, rapporter och analyser och förslag är ännu fler. Det dimper ner fler än man hinner läsa.
Den officiella statistiken är spridd mellan riksförsäkringsverket (sjukförsäkringar och förtidspensioner), SCB (sjukfrånvaro), socialstyrelsen (uppgifter om hälsa och sjukvård) och arbetsmiljöverket (arbetsskador och arbetsmiljö) .
Sen ska alla ha synpunkter om statistiken, fackföreningar, politiker, arbetsgivarorganisationer, försäkringsbolag, forskare på ett flertal institutioner och myndigheter som till exempel arbetslivsinstitutet och statens folkhälsoinstitut.
Allt detta medför att konsekvenserna av dessa splittringar blir att ingen har full koll på läget. Ingen har total överblick. Regeringen till och med tillsatte en analysgrupp som ska ta fram förslag på hur statistik och forskning ska samordnas i framtiden.
Detta kapitel är helt osannolikt med strategier, handlingsplaner och olika förslag till en den ene från den andre med betänkanden, ingenstans någonstans i boken nämns dock konsekvensanalyser men det kanske ingick också, vad vet jag.
Mischmasch med andra ord, precis som vi alla fortfarande upplever det i Svea AB. Ingen vet något och ingen orkar göra något åt det som ingen begriper. Hur ska vi väljare någonsin kunna göra oss en uppfattning om någonting som är viktigt?
Det går inte!!
Det är därför det ser ut som det gör. Och ingen bryr sig. Det är som en gigantisk komplott. Detta måste vara uttänkt från allra första början, det är ett iscensatt kaos från makthavare för att hålla oss på mattan. För i och med informationssamhället så har vi blivit så mycket mer upplysta, vi har tillgång till all information vi vill på alla håll i samhället. Men vår tid har krympt och vi utsätts för så mycket intryck och så mycket saker som gör att våra hjärnor kokar så vi orkar inte ta del av det viktigaste - hur Svea styrs och hur vi ska kunna påverka.
Vi orkar inte bry oss mer och därför kan de göra precis som de vill, allians efter allians, vad i herrans namn spelar det för roll vilka som styr, gå 15 år tillbaka så började nedskärningarna och ingen stoppade, alla bara drev på.
Och här står vi nu. 2010.
Aktörerna är för många och utredningar, rapporter och analyser och förslag är ännu fler. Det dimper ner fler än man hinner läsa.
Den officiella statistiken är spridd mellan riksförsäkringsverket (sjukförsäkringar och förtidspensioner), SCB (sjukfrånvaro), socialstyrelsen (uppgifter om hälsa och sjukvård) och arbetsmiljöverket (arbetsskador och arbetsmiljö) .
Sen ska alla ha synpunkter om statistiken, fackföreningar, politiker, arbetsgivarorganisationer, försäkringsbolag, forskare på ett flertal institutioner och myndigheter som till exempel arbetslivsinstitutet och statens folkhälsoinstitut.
Allt detta medför att konsekvenserna av dessa splittringar blir att ingen har full koll på läget. Ingen har total överblick. Regeringen till och med tillsatte en analysgrupp som ska ta fram förslag på hur statistik och forskning ska samordnas i framtiden.
Detta kapitel är helt osannolikt med strategier, handlingsplaner och olika förslag till en den ene från den andre med betänkanden, ingenstans någonstans i boken nämns dock konsekvensanalyser men det kanske ingick också, vad vet jag.
Mischmasch med andra ord, precis som vi alla fortfarande upplever det i Svea AB. Ingen vet något och ingen orkar göra något åt det som ingen begriper. Hur ska vi väljare någonsin kunna göra oss en uppfattning om någonting som är viktigt?
Det går inte!!
Det är därför det ser ut som det gör. Och ingen bryr sig. Det är som en gigantisk komplott. Detta måste vara uttänkt från allra första början, det är ett iscensatt kaos från makthavare för att hålla oss på mattan. För i och med informationssamhället så har vi blivit så mycket mer upplysta, vi har tillgång till all information vi vill på alla håll i samhället. Men vår tid har krympt och vi utsätts för så mycket intryck och så mycket saker som gör att våra hjärnor kokar så vi orkar inte ta del av det viktigaste - hur Svea styrs och hur vi ska kunna påverka.
Vi orkar inte bry oss mer och därför kan de göra precis som de vill, allians efter allians, vad i herrans namn spelar det för roll vilka som styr, gå 15 år tillbaka så började nedskärningarna och ingen stoppade, alla bara drev på.
Och här står vi nu. 2010.
lifevision.se
Jag kommer att härda ut tills jag lyckas. Jag kommer alltid att ta nästa steg och om det inte är till någon nytta kommer jag att ta ett till och ännu ett. Sanningen är den att ett steg i taget inte är alltför svårt... för jag vet att små handlingar upprepade varje dag kommer att slutföra även det största av projekt."
- Og Mandino
- Og Mandino
måndag 28 december 2009
intressanta fakta...dock gamla...
Läser en 7 år gammal bok av Inger Jalakas. ”Från utbränd till nytänd” För ca 7 år sen kom en rapport från SCB och arbetsmiljöverket om negativ stress och ohälsa där man sida efter sida, i tabell efter tabell slår fast att sambandet mellan kombinationen höga krav, liten kontroll och bristande stöd ger ohälsa.
På sjuttiotalet skapades en tankemodell för att få grepp om arbetslivets påfrestningar. Kravkontrollmodell är den vanligaste. Den har två komponenter mental belastning och beslutsutrymme. Mental belastning menas psykiska krav omgivningen ställer på den arbetande och beslutsutrymmet är möjligheten att utöva kontroll över sin arbetssituation, egenkontroll.
Låg egenkontroll och hög mental belastning kallas spänt arbete och är inte hälsofrämjande.
Avspänt arbete kallas då låg mental belastning och hög egenkontroll.
Högbelastning och hög egenkontroll kallas aktivt arbete och mental låg belastning och låg egenkontroll är passivt arbete.
Till detta lägger man också stöd, alltså att risken att bli sjuk av sitt arbete ökar kraftigt om det är spänt och man saknar stöd från chefer och arbetskamrater.
Inte kan man med facit i handen säga att något under årens lopp blev bättre av att den amerikanske sociologen Karasek fastslog detta på sjuttiotalet.
egna reflektioner såhär mitti: Det var alltså 7 år sedan den där rapporten kom, jag har bara en känsla av att det ser värre ut nu.
Några arbetsplatser har säkert anammat en mänskligare arbetsmiljö. Men långt ifrån alla, det vittnar de flesta jag talar med. I boken nämns några positiva exempel som arbetar för lägre sjukfrånvaro med olika modeller och provar sig fram. Skönt .
Idag har jag hört från flera att man får vara sjukskriven sex månader och anses man inte kunna gå tillbaka till sitt arbete efter det blir man uppsagd. Så verkligen har vi mänskliga arbetsplatser måste jag säga. Arbetet, där man förväntas vistas minst 8 h/dag.
Inger Jalakas ger också handfast tips för att bränna ut personalen.
• Rillsätt svaga och inkompetenta chefer
• Ställ höga otydliga krav
• Genomför upprepade och förvirrade omorganisationer
• Sätt högtflygande mål men spara på kostnaderna
• Dra ner på personal och ge dem som är kvar luddiga instruktioner om sina arbetsuppgifter
• Ge personalen stort ansvar men inga befogenheter
• Låt dem förstå att de förväntas klara sina arbetsuppgifter inom ordinarie arbetstid och se mellan fingrarna när de arbetar övertidför att hinna med.
• Uppmuntra dem att arbeta på semestern. Ring gärna och stör dem när de är lediga
• Bry dig inte om någon mobbas, hotas, eller trakasseras av arbetskamrater
• Ge dem inget stöd, ingen feedback eller uppmuntran.
Se är- ett axplock av tips varav en stor arbetsgivare jag jobbat hos prickar in nästan alla.
På sjuttiotalet skapades en tankemodell för att få grepp om arbetslivets påfrestningar. Kravkontrollmodell är den vanligaste. Den har två komponenter mental belastning och beslutsutrymme. Mental belastning menas psykiska krav omgivningen ställer på den arbetande och beslutsutrymmet är möjligheten att utöva kontroll över sin arbetssituation, egenkontroll.
Låg egenkontroll och hög mental belastning kallas spänt arbete och är inte hälsofrämjande.
Avspänt arbete kallas då låg mental belastning och hög egenkontroll.
Högbelastning och hög egenkontroll kallas aktivt arbete och mental låg belastning och låg egenkontroll är passivt arbete.
Till detta lägger man också stöd, alltså att risken att bli sjuk av sitt arbete ökar kraftigt om det är spänt och man saknar stöd från chefer och arbetskamrater.
Inte kan man med facit i handen säga att något under årens lopp blev bättre av att den amerikanske sociologen Karasek fastslog detta på sjuttiotalet.
egna reflektioner såhär mitti: Det var alltså 7 år sedan den där rapporten kom, jag har bara en känsla av att det ser värre ut nu.
Några arbetsplatser har säkert anammat en mänskligare arbetsmiljö. Men långt ifrån alla, det vittnar de flesta jag talar med. I boken nämns några positiva exempel som arbetar för lägre sjukfrånvaro med olika modeller och provar sig fram. Skönt .
Idag har jag hört från flera att man får vara sjukskriven sex månader och anses man inte kunna gå tillbaka till sitt arbete efter det blir man uppsagd. Så verkligen har vi mänskliga arbetsplatser måste jag säga. Arbetet, där man förväntas vistas minst 8 h/dag.
Inger Jalakas ger också handfast tips för att bränna ut personalen.
• Rillsätt svaga och inkompetenta chefer
• Ställ höga otydliga krav
• Genomför upprepade och förvirrade omorganisationer
• Sätt högtflygande mål men spara på kostnaderna
• Dra ner på personal och ge dem som är kvar luddiga instruktioner om sina arbetsuppgifter
• Ge personalen stort ansvar men inga befogenheter
• Låt dem förstå att de förväntas klara sina arbetsuppgifter inom ordinarie arbetstid och se mellan fingrarna när de arbetar övertidför att hinna med.
• Uppmuntra dem att arbeta på semestern. Ring gärna och stör dem när de är lediga
• Bry dig inte om någon mobbas, hotas, eller trakasseras av arbetskamrater
• Ge dem inget stöd, ingen feedback eller uppmuntran.
Se är- ett axplock av tips varav en stor arbetsgivare jag jobbat hos prickar in nästan alla.
mmmm...
De människor som fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje minut.
det här är sant i alla fall!
Livet är som en IKEA-grej, du får grejerna men får sätta ihop det själv.
Jörgen Oom
Jörgen Oom
kan det vara rätt?
Du blir aldrig yngre! Vad är du för gammal för? Att skylla på ålder, brist på tid, hinder av olika slag är uttryck för att vi inte vågar.
tänkvärt
Bestäm dig, går din trappa upp eller ner?
Den här har jag tänkt på många gånger under åren sen jag hittade den, men inte förrän nu förstått att tankarna verkligen skapar.
Den här har jag tänkt på många gånger under åren sen jag hittade den, men inte förrän nu förstått att tankarna verkligen skapar.
Stoppad av bomull
Att ge järnet under så många år och tro att det skulle fungera. Jag hade ju inget järn, jag var ju stoppad av bomull. Jag är fortfarande förundrad över min dumhet. Hur kunde jag tro?
När jag till slut satt skakande med iskalla fingrar i kassan, frusen i själen i sällskap med kallsvetten vid kraglinningen. Överläppen darrande och varenda muskel och led värkte efter att ha varnat mig alldeles för länge. Det smällde i huvudet ibland. det var ingen mardröm, det var verkligheten, jag var vaken men långt ifrån skärpt. Jag var i diket.
Så blek under makeupen, skakande, så skakad in i minsta cell. Hjärtat höll på att lägga av. Det ville inte, det räckte inte, jag fick inte det jag behövde, jag höll på att kvävas, men jag ville leva. Bara inte så.
För hjärtat var det som närapå förfrös, det var stängt, slutet.
Och därifrån till idag. Att jag har genomfört med hjälp så mycket förändringar som gör att jag idag kan höja huvudet och se folk i ögonen på riktigt är närande.
Då jag kan böja mitt huvud och tacka han där uppe att jag klarade det, med mångas hjälp. Kanske en högre makt också. Någon har följt mig på avstånd, det är jag säker på, någon som vakar, som ville mig väl.
En iskall känsla invaderade mig och min livsledsagare vid vårt senaste samtal. Vi fick påhälsning, det var mamma är jag övertygad om, hon var där och ville mig något, ville säga att hon var med mig. Trots kylan var det stärkande. Hon kom in i märgen på mig. In i hjärtat. Hon kom också senare fram vid en seans och sa att hon visste hur jobbigt jag haft det och att jag fattat rätt beslut, att jag måste ha tillit till det som sker att allt sker till det bästa.
Jag är förstummad, jag kan idag böja mitt huvud i tacksamhet och höja det i glädje. Jag kan se och nästan skrika rätt ut av min glädje där jag förr bara gråtit av sorg. För sorgen är inte det huvudsakliga längre.
Nu är det framåt och glädje som invaderar mitt liv. Trappan går inte neråt längre, den går uppåt.
När jag till slut satt skakande med iskalla fingrar i kassan, frusen i själen i sällskap med kallsvetten vid kraglinningen. Överläppen darrande och varenda muskel och led värkte efter att ha varnat mig alldeles för länge. Det smällde i huvudet ibland. det var ingen mardröm, det var verkligheten, jag var vaken men långt ifrån skärpt. Jag var i diket.
Så blek under makeupen, skakande, så skakad in i minsta cell. Hjärtat höll på att lägga av. Det ville inte, det räckte inte, jag fick inte det jag behövde, jag höll på att kvävas, men jag ville leva. Bara inte så.
För hjärtat var det som närapå förfrös, det var stängt, slutet.
Och därifrån till idag. Att jag har genomfört med hjälp så mycket förändringar som gör att jag idag kan höja huvudet och se folk i ögonen på riktigt är närande.
Då jag kan böja mitt huvud och tacka han där uppe att jag klarade det, med mångas hjälp. Kanske en högre makt också. Någon har följt mig på avstånd, det är jag säker på, någon som vakar, som ville mig väl.
En iskall känsla invaderade mig och min livsledsagare vid vårt senaste samtal. Vi fick påhälsning, det var mamma är jag övertygad om, hon var där och ville mig något, ville säga att hon var med mig. Trots kylan var det stärkande. Hon kom in i märgen på mig. In i hjärtat. Hon kom också senare fram vid en seans och sa att hon visste hur jobbigt jag haft det och att jag fattat rätt beslut, att jag måste ha tillit till det som sker att allt sker till det bästa.
Jag är förstummad, jag kan idag böja mitt huvud i tacksamhet och höja det i glädje. Jag kan se och nästan skrika rätt ut av min glädje där jag förr bara gråtit av sorg. För sorgen är inte det huvudsakliga längre.
Nu är det framåt och glädje som invaderar mitt liv. Trappan går inte neråt längre, den går uppåt.
söndag 27 december 2009
en till
Om du har tusen skäl för att leva
om du aldrig känner dig ensam
om du vaknar med lust att sjunga
om allt talar till dig –
stenarna på vägen,
stjärnorna på himlen,
de dåsiga ödlorna
och fiskarna-
om du förstår vindarna
och lyssnar till tystnaden-
då kan du vara glad.
För då går kärleken vid din sida
som din kamrat och broder.
Helder Camaro
om du aldrig känner dig ensam
om du vaknar med lust att sjunga
om allt talar till dig –
stenarna på vägen,
stjärnorna på himlen,
de dåsiga ödlorna
och fiskarna-
om du förstår vindarna
och lyssnar till tystnaden-
då kan du vara glad.
För då går kärleken vid din sida
som din kamrat och broder.
Helder Camaro
dikt
När jag såg
en fläck på mina kläder
kom jag att tänka på
alla de osynliga fläckar
vi får och ger
varandra
utan att vilja
och märka det
Helder Camaro
en fläck på mina kläder
kom jag att tänka på
alla de osynliga fläckar
vi får och ger
varandra
utan att vilja
och märka det
Helder Camaro
så mycket tankar i huvudet denna söndag den 27:e
Att vara mamma är det mest fantastiska man kan vara. Är fylld av vördnad inför mitt uppdrag. Mamma. Man har ett livslångt ansvar, man har fått en gåva och har att förvalta den.
Dagen då jag såg ner på min förstföddes första leende så insåg jag att jag också en gång hade varit så älskad och den dagen lovade jag honom att han också skulle vara det. För evigt.
Då insåg jag, det var som en hammare i skallen, ett spjut. Tänk så jag älskade min egen mamma. Jag grät av smärta, för att hon inte fanns hos mig längre. Hon var borta då och många tårar har fällts för det genom åren men hennes kärlek bär jag inom mig. Den hjälpte mig att bli en kärlekfull mamma också.
För det är en mänsklig rättighet att vara älskad.
Och kärleken till de där barnen går inte förklara, den bara finns, den bara kommer, den slutar aldrig, den blir bara större ju längre tiden går. När de föddes så upphävdes det man trodde var livets normala rytm, det som var, skulle vara. Det försvann, det existerar inte mer. Nu kretsar livet runt barnen, att göra deras liv tryggt och tack och lov har jag också förstått äntligen att vårda mig själv så att jag orkar vårda dem.
För de berikar ens liv, får en att le, skratta, bli arg, gråta. Får en att ställa krav och släppa efter ibland. De får en att värdesätta en sammetslen kind och glädjas åt en begynnande mustasch. Får en liksom att förstå det viktiga i uppdraget. Att bara ta emot deras funderingar och försöka lotsa dem framåt, bli självständiga individer som kan gå stärkta sina egna vägar.
Och glädjen i att få höra ” du är allt man kan få och allt man önskar” gör att man blir varm för resten av ja vadå - livet?
Ville bara dela med mig av detta.
Dagen då jag såg ner på min förstföddes första leende så insåg jag att jag också en gång hade varit så älskad och den dagen lovade jag honom att han också skulle vara det. För evigt.
Då insåg jag, det var som en hammare i skallen, ett spjut. Tänk så jag älskade min egen mamma. Jag grät av smärta, för att hon inte fanns hos mig längre. Hon var borta då och många tårar har fällts för det genom åren men hennes kärlek bär jag inom mig. Den hjälpte mig att bli en kärlekfull mamma också.
För det är en mänsklig rättighet att vara älskad.
Och kärleken till de där barnen går inte förklara, den bara finns, den bara kommer, den slutar aldrig, den blir bara större ju längre tiden går. När de föddes så upphävdes det man trodde var livets normala rytm, det som var, skulle vara. Det försvann, det existerar inte mer. Nu kretsar livet runt barnen, att göra deras liv tryggt och tack och lov har jag också förstått äntligen att vårda mig själv så att jag orkar vårda dem.
För de berikar ens liv, får en att le, skratta, bli arg, gråta. Får en att ställa krav och släppa efter ibland. De får en att värdesätta en sammetslen kind och glädjas åt en begynnande mustasch. Får en liksom att förstå det viktiga i uppdraget. Att bara ta emot deras funderingar och försöka lotsa dem framåt, bli självständiga individer som kan gå stärkta sina egna vägar.
Och glädjen i att få höra ” du är allt man kan få och allt man önskar” gör att man blir varm för resten av ja vadå - livet?
Ville bara dela med mig av detta.
i mörka december
I dessa tider går det åt en massa stearin. Jag älskar ljus i alla dess former, att tända upp och titta på. Gillar att komma upp och se att mannen vid frukostbordet också njuter av ljusen och utsikten över grannarnas skottning.
Älskar att lyssna på sörplet av gröt från en älskad son. Det finns verkligen en viss trygghet i sörpel, det är okey, det är ingen kriminell handling att sörpla. Det inger trygghet. Likväl som popcornkras.
Här hemma ska det vara tryggt. Hemmet ska fullkomligt drypa av kärlek för av kärlek bygger man trygghet. Och omtanke. Man ger det man får. Och jag får rätt mycket just nu. Och så dryper hemmet för första gången på många år av humor. Som min lille son. Jag smörjer ett svårläkt sår på hans läpp med en salva och det sker högt motvilligt.
Nyss skrek han åt mig:
– Mamma kom och smörj mig!
Varpå jag naturligtvis reste mig förvånat, detta har aldrig skett frivilligt, mestadels under knivhot. Då hade han satt på sig brorsans moppehjälm med visiret nedfällt och satt och skrattade åt mig. Vad härligt. Vad det gjorde mig varm.
Humor har den effekten på mig. Har haft för lite av den varan i många år så när man får skratta så mascaran rinner då är det bara att kapsla in den känslan och ta fram den när livet blir mörkt igen och minnas. Hur kul det kan vara när man är på topp.
Om det vore så att alla fick vara friska och krya och ingen behövde utsättas för sorger och bedrövelser, undrar hur världen vore då? Jag vet att man ska nötas och stötas och bli en annan bättre av det man går igenom och såg man inga bottnar så såg man inga toppar heller. Men nog hade jag velat vara utan den akuta sorgen min mammas död innebar. För den tog ner mig så många år på grund av att jag stängde in och stängde av och inte tog någon hjälp förrän jag nästan var i diket med mer än två hjul.
I dag förstår jag att sorgen fanns för att jag skulle söka hjälp när livet var som svartast, att den var en del i att jag till slut tog hjälp för att må bättre.
Och idag mår jag bra igen, jag vet att inga garantier finns för livet, att jag också kommer stöta på patrull en dag då livet tar en annan vändning, men förhoppningsvis har jag i min verktygslåda då de redskap jag behöver för att ta mig genom det.
Då är då och nu är nu. Inför eventualiteter är jag liten men inte oförberedd. Vi vandrar här på jorden en stund och måste leva i våra liv, göra våra liv till det bästa liv vi kan. Hela tiden. Och då vi inte orkar har vi förhoppningsvis någon människa som kan stötta oss i sorg och jämmer. Bara vi vågar ta den hjälpen.
Så nu tänder jag några ljus, mörkret är här om ett par timmar. Men bara på utsidan. Här inne är det varmt och tryggt och ljus igen. I mitt sinne.
Och mina tankar är hos de som drabbats av sorger och akuta tillstånd som uppstår i livet, som vi ändå inte kan komma undan, som inte går att stänga ute eller mota bort.
Älskar att lyssna på sörplet av gröt från en älskad son. Det finns verkligen en viss trygghet i sörpel, det är okey, det är ingen kriminell handling att sörpla. Det inger trygghet. Likväl som popcornkras.
Här hemma ska det vara tryggt. Hemmet ska fullkomligt drypa av kärlek för av kärlek bygger man trygghet. Och omtanke. Man ger det man får. Och jag får rätt mycket just nu. Och så dryper hemmet för första gången på många år av humor. Som min lille son. Jag smörjer ett svårläkt sår på hans läpp med en salva och det sker högt motvilligt.
Nyss skrek han åt mig:
– Mamma kom och smörj mig!
Varpå jag naturligtvis reste mig förvånat, detta har aldrig skett frivilligt, mestadels under knivhot. Då hade han satt på sig brorsans moppehjälm med visiret nedfällt och satt och skrattade åt mig. Vad härligt. Vad det gjorde mig varm.
Humor har den effekten på mig. Har haft för lite av den varan i många år så när man får skratta så mascaran rinner då är det bara att kapsla in den känslan och ta fram den när livet blir mörkt igen och minnas. Hur kul det kan vara när man är på topp.
Om det vore så att alla fick vara friska och krya och ingen behövde utsättas för sorger och bedrövelser, undrar hur världen vore då? Jag vet att man ska nötas och stötas och bli en annan bättre av det man går igenom och såg man inga bottnar så såg man inga toppar heller. Men nog hade jag velat vara utan den akuta sorgen min mammas död innebar. För den tog ner mig så många år på grund av att jag stängde in och stängde av och inte tog någon hjälp förrän jag nästan var i diket med mer än två hjul.
I dag förstår jag att sorgen fanns för att jag skulle söka hjälp när livet var som svartast, att den var en del i att jag till slut tog hjälp för att må bättre.
Och idag mår jag bra igen, jag vet att inga garantier finns för livet, att jag också kommer stöta på patrull en dag då livet tar en annan vändning, men förhoppningsvis har jag i min verktygslåda då de redskap jag behöver för att ta mig genom det.
Då är då och nu är nu. Inför eventualiteter är jag liten men inte oförberedd. Vi vandrar här på jorden en stund och måste leva i våra liv, göra våra liv till det bästa liv vi kan. Hela tiden. Och då vi inte orkar har vi förhoppningsvis någon människa som kan stötta oss i sorg och jämmer. Bara vi vågar ta den hjälpen.
Så nu tänder jag några ljus, mörkret är här om ett par timmar. Men bara på utsidan. Här inne är det varmt och tryggt och ljus igen. I mitt sinne.
Och mina tankar är hos de som drabbats av sorger och akuta tillstånd som uppstår i livet, som vi ändå inte kan komma undan, som inte går att stänga ute eller mota bort.
detnyalivet.nu del 2
Jag har känt mig så missbrukad emellanåt. Jag har i alla tider lånat ut mig själv, min själ och min kropp till så många runt mig. Alla har inte förvaltat mig som de skulle, speciellt inte arbetsgivarna genom åren.
I dag känns det så- och samtidigt är jag mer hoppfull än någonsin, konstigt nog, trots att jag är utanför arbetsmarknaden. För första gången på många år mår jag bra, jag går uppför trappan i mitt hus, vänder mig om och älskar det jag ser, ser mig i spegeln och älskar den jag är.
Äntligen.
För under så många år har jag pressats in i organisationer där man ska ha en roll, ett ansvar, helst flera ansvarsområden och sedan har dessa organisationer sakta filats och nötts och slimmats och ansvaret blev större men också vanmakten.
För jag såg redan från början att det var sjukt, att vi inte skulle orka i längden. Det tog nog en 10-12 år innan jag inte orkade mer och under de 10-12 åren så levde jag inte.
Inom mig grät jag dagligen men utåt var jag en fasad. Jag grät för att jag inte orkade men var tvungen, inte mäktade men måste, var nödgad men inte stod ut, behövde tryggheten och inte oron.
Då.
Nu ser jag annorlunda på saker och ting. Visst finns oro för pengar, för att a-kassan ska ogilla mig, utlämnad som man är, jag får inte stöta mig, inte bråka, bara rätta in mig i ledet och göra as i´m told. Men nu har jag insett mitt egenvärde, att jag vill vara på ett ställe där jag får vara den jag är, ett ställe som ger näring åt det som är jag och inte urholkar mitt sätt att vara.
Det som gör ondast idag är att jag lät mig bli utnyttjad. Jag såg mig bara som det tuktade folket i Sverige och att jag lät mig tuktas. Jag såg att vi är så många som saknar ork och förmåga att resa oss och kräva att bli behandlade väl och bli värderade efter den vi är, inte vad vi presterar…
Jag vill hamna på ett ställe alternativt skapa mig ett ställe själv där jag har full koll, vet vad jag kan och vill och jobbar därefter. Finns ingen sådan bra arbetsplats i världen måste jag bli min egen. Hittills har jag bara stött på färre än fingrarna på ena handen som är värda att bli kallade mentorer på arbetsplatser.
Men å andra sidan är de guld värda, de som finns. de som ger och tar, ser vad man kan kräva i förhållande till det man ger.
I dag känns det så- och samtidigt är jag mer hoppfull än någonsin, konstigt nog, trots att jag är utanför arbetsmarknaden. För första gången på många år mår jag bra, jag går uppför trappan i mitt hus, vänder mig om och älskar det jag ser, ser mig i spegeln och älskar den jag är.
Äntligen.
För under så många år har jag pressats in i organisationer där man ska ha en roll, ett ansvar, helst flera ansvarsområden och sedan har dessa organisationer sakta filats och nötts och slimmats och ansvaret blev större men också vanmakten.
För jag såg redan från början att det var sjukt, att vi inte skulle orka i längden. Det tog nog en 10-12 år innan jag inte orkade mer och under de 10-12 åren så levde jag inte.
Inom mig grät jag dagligen men utåt var jag en fasad. Jag grät för att jag inte orkade men var tvungen, inte mäktade men måste, var nödgad men inte stod ut, behövde tryggheten och inte oron.
Då.
Nu ser jag annorlunda på saker och ting. Visst finns oro för pengar, för att a-kassan ska ogilla mig, utlämnad som man är, jag får inte stöta mig, inte bråka, bara rätta in mig i ledet och göra as i´m told. Men nu har jag insett mitt egenvärde, att jag vill vara på ett ställe där jag får vara den jag är, ett ställe som ger näring åt det som är jag och inte urholkar mitt sätt att vara.
Det som gör ondast idag är att jag lät mig bli utnyttjad. Jag såg mig bara som det tuktade folket i Sverige och att jag lät mig tuktas. Jag såg att vi är så många som saknar ork och förmåga att resa oss och kräva att bli behandlade väl och bli värderade efter den vi är, inte vad vi presterar…
Jag vill hamna på ett ställe alternativt skapa mig ett ställe själv där jag har full koll, vet vad jag kan och vill och jobbar därefter. Finns ingen sådan bra arbetsplats i världen måste jag bli min egen. Hittills har jag bara stött på färre än fingrarna på ena handen som är värda att bli kallade mentorer på arbetsplatser.
Men å andra sidan är de guld värda, de som finns. de som ger och tar, ser vad man kan kräva i förhållande till det man ger.
lördag 26 december 2009
nyalivet.nu . Julen 09
Jag är så lycklig jag är så glad. I år var första gången på 15 år som jag såg fram emot julen. Jag pyntade med glädje, tände upp ljus och satt och glodde mig omkring äntligen hundra procent seende inte med den uttömda blicken som brukligt 23:e december.
Den 23:e har man varit så slut av att ha jobbat skiten ur sig på dels på SJ med det årliga trafikkaoset utan undantag och arga resenärer. De sista tre åren har jag slitit skiten ur mig på Systembolaget och plockat flaskor och kartonger tills ögonen gått i kors. Så inte har jag tittat mig omkring med några cockerspanielögon som älskat livet, snarare har lågan i ögonen sakta falnat och jag tvingat mig upp, hasat mig fram till julbordet för att färdigställa frosseriet och sen få somna.
Men i år har julen bara inneburit så mycket mys och att i avstressat läge kunnat förbereda det man inte hunnit och bara haft ångest för. Ångest ångest i alla år, hur är det möjligt? Så många förspillda år.
Hur kunde jag tro att jag skulle klara av att leva det liv jag gjorde? Hur kunde jag tro att jag skulle vara opåverkad av denna stress jag levde i, andades, tog på, inte kunde bortmota? Att den aldrig skulle ta ut sin rätt? Var jag så enfaldig?
Jag är bara så arg, att jag lät det gå så långt, att jag lät mig bli missbrukad så länge och att en del antagligen skrattade bakom min rygg. Jag gjorde mer än jag behövde i alla år, slet verkligen. Insikten gör ont idag att jag inte blev värderad för den jag är.
Det känns som om jag alltid varit fel människa på fel plats.
Hur kunde jag tro att jag skulle kunna leva ett liv där jag inte vördade mig själv, vårdade min relation, vördade mina barn på det sätt de förtjänar eller älskade mitt underbara hem jag inte orkat med alls på grund av förmycketjobbande.
Förmycketjobbande i många år, och oförmåga till gränssättning. Djupt nere i dubbelarbetarträsket med mannen som också ställde upp på sina barn, för deras skull, men inte sin egen. Inte för vår skull, för deras skull, inget ont menat, bara så…
Hur kunde jag tro att jag skulle kunna leva ett liv utan att njuta? Att njutningen bara ”skulle komma en dag” sådär som i ett kuvert på posten eller så, som om inte jag själv skulle kunna vara i stånd att skapa den. Hur kunde jag tro att någon annan skulle skapa det jag själv var ansvarig för?
Jag har inte skapat något annat än fiktiv trygghet under alla år, fasaden som skulle putsas på, det yttre.
Jag? Jo men det är bra, hur är det själv?
Hur kunde jag tro att jag i längden skulle kunna leva i en lögn?
De sista 18 månaderna har inneburit att bli avskalad som en lök, avskrapad det sista från benen, men väldigt långsamt. För när man står där och ber ödmjukast om hjälp med mössan i handen, då är alla orden slut och sinnet så mörkt och hemskt och längst ner är man och inte har man längre någon framtid eller något ljus och ingen chef tror på en utan vill sänka ens kontrakt då finns det bara mörker.
Ingenting annat, jag hade ingen som kunde ta över rodret och hjälpa mig, bara jag själv. Bara jag kunde ta mig upp ur detta och ge mig själv en andra chans och visa att jag visst kan och alla hade fel alla som tyckte och tänkte om mig.
Och kommer man då till rätt människa som vet hur hon ska göra, var hon ska börja och när det är slut, då är man trygg och omhändertagen, fast det tar ett tag att förstå och begripa det. Hon ska bygga. Hon ska dra fram, hon ska rasera och radera de felaktiga mönstren jag fått med mig och skapat mig. Hon ska se mig, se på mig, krama mig och ge mig styrka. Se in i mina ögon och tända det slocknade ljuset.
Och hon gjorde det.
Hon och några till - alla ville väl och försökte och inte förrän efter 18 månader har pusslet liksom gått ihop, bitarna har närmat sig varandra så mycket att man kan skönja en bild. En kontinent stark nog för mig att leva på. Min kontinent, min minikontinent. Men tillräckligt stor för mig och de mina.
Och jag hoppas att jag i framtiden är stark nog att vända ryggen åt de som bara tog av mig utan att ge, de som vara karvade i mig, de som lockade men inget gav sen.
Den 23:e har man varit så slut av att ha jobbat skiten ur sig på dels på SJ med det årliga trafikkaoset utan undantag och arga resenärer. De sista tre åren har jag slitit skiten ur mig på Systembolaget och plockat flaskor och kartonger tills ögonen gått i kors. Så inte har jag tittat mig omkring med några cockerspanielögon som älskat livet, snarare har lågan i ögonen sakta falnat och jag tvingat mig upp, hasat mig fram till julbordet för att färdigställa frosseriet och sen få somna.
Men i år har julen bara inneburit så mycket mys och att i avstressat läge kunnat förbereda det man inte hunnit och bara haft ångest för. Ångest ångest i alla år, hur är det möjligt? Så många förspillda år.
Hur kunde jag tro att jag skulle klara av att leva det liv jag gjorde? Hur kunde jag tro att jag skulle vara opåverkad av denna stress jag levde i, andades, tog på, inte kunde bortmota? Att den aldrig skulle ta ut sin rätt? Var jag så enfaldig?
Jag är bara så arg, att jag lät det gå så långt, att jag lät mig bli missbrukad så länge och att en del antagligen skrattade bakom min rygg. Jag gjorde mer än jag behövde i alla år, slet verkligen. Insikten gör ont idag att jag inte blev värderad för den jag är.
Det känns som om jag alltid varit fel människa på fel plats.
Hur kunde jag tro att jag skulle kunna leva ett liv där jag inte vördade mig själv, vårdade min relation, vördade mina barn på det sätt de förtjänar eller älskade mitt underbara hem jag inte orkat med alls på grund av förmycketjobbande.
Förmycketjobbande i många år, och oförmåga till gränssättning. Djupt nere i dubbelarbetarträsket med mannen som också ställde upp på sina barn, för deras skull, men inte sin egen. Inte för vår skull, för deras skull, inget ont menat, bara så…
Hur kunde jag tro att jag skulle kunna leva ett liv utan att njuta? Att njutningen bara ”skulle komma en dag” sådär som i ett kuvert på posten eller så, som om inte jag själv skulle kunna vara i stånd att skapa den. Hur kunde jag tro att någon annan skulle skapa det jag själv var ansvarig för?
Jag har inte skapat något annat än fiktiv trygghet under alla år, fasaden som skulle putsas på, det yttre.
Jag? Jo men det är bra, hur är det själv?
Hur kunde jag tro att jag i längden skulle kunna leva i en lögn?
De sista 18 månaderna har inneburit att bli avskalad som en lök, avskrapad det sista från benen, men väldigt långsamt. För när man står där och ber ödmjukast om hjälp med mössan i handen, då är alla orden slut och sinnet så mörkt och hemskt och längst ner är man och inte har man längre någon framtid eller något ljus och ingen chef tror på en utan vill sänka ens kontrakt då finns det bara mörker.
Ingenting annat, jag hade ingen som kunde ta över rodret och hjälpa mig, bara jag själv. Bara jag kunde ta mig upp ur detta och ge mig själv en andra chans och visa att jag visst kan och alla hade fel alla som tyckte och tänkte om mig.
Och kommer man då till rätt människa som vet hur hon ska göra, var hon ska börja och när det är slut, då är man trygg och omhändertagen, fast det tar ett tag att förstå och begripa det. Hon ska bygga. Hon ska dra fram, hon ska rasera och radera de felaktiga mönstren jag fått med mig och skapat mig. Hon ska se mig, se på mig, krama mig och ge mig styrka. Se in i mina ögon och tända det slocknade ljuset.
Och hon gjorde det.
Hon och några till - alla ville väl och försökte och inte förrän efter 18 månader har pusslet liksom gått ihop, bitarna har närmat sig varandra så mycket att man kan skönja en bild. En kontinent stark nog för mig att leva på. Min kontinent, min minikontinent. Men tillräckligt stor för mig och de mina.
Och jag hoppas att jag i framtiden är stark nog att vända ryggen åt de som bara tog av mig utan att ge, de som vara karvade i mig, de som lockade men inget gav sen.
onsdag 23 december 2009
kloka ord
som jag stötte på alldeles i början av min resa. Då jag insåg hur fel allt kändes, då när olustigheter kröp längs ryggraden dagligen- jag ville något- jag ville börja leva.
"Lyssna till vad du hör: så mycket ljud, så många läten bedövar mig, ger mig lock för öronen. När får jag ro att lyssna till hur en månad låter. Eller till en vän i gryningen, när allt annat är stilla?
Betrakta vad du ser: bilderna flimrar förbi, mord, underhållning, sport, filmer, debatt och utsikt genom en bilruta. När får jag ro att betrakta en stillbild eller ett ansikte? När möter jag en blick, när hinner jag uppfatta en färgnyans eller en förändrad rytm i en kär människas rörelse?
Reflektera över vad du tänker: mina tankar fladdrar runt, får inget fäste, utsätts för ständigt krypskytte av ytliga intryck, informationsbrus och luftbubblor från ett oroligt inre. När får jag ro att filtrera och sortera? När hinner jag tänka att om och om inte och hur varför och varför inte tvärtom?
Bli stilla i vad du känner. Mina känslor provoceras, bombarderas och utmanas varje sekund. Som en krabb sjö, utan lugn, utan vila. Mental tinnitus. När får jag ro att känna vad jag känner? När får mitt innanhav ligga spegelblankt. Att jag förstår vad som hänt mig och den situation jag just nu befinner mig i , är en förutsättning för att jag skall kunna ta ut riktningen och börja röra mig i rätt riktning.
Vi har blivit begåvade med en ny religion, hälsans egen religion, som börjar anta alltmer fundamentalistiska drag. Allt går ut på att vara en stark, fri, intelligent och kännande människa med helhetssyn. Och att erövra detta på egen hand. Den perfekta människan är slutmålet, då är livet fullkomligt. Om ribban för vad en människa ska vara läggs tillräckligt högt river vi tills lut alltihop. Slå ett slag för homo fragilis, den sköra och ofullkomliga människan
En människa med krämpor och svagheter, som är bunden av lojaliteter, en människa som kämpar med sina olika intelligenser utan att någonsin nå fram, som sällan har överblick och helhetssyn men som i korta stunder av nåd får en snabbt förbiilande förnimmelse av att allt på något underligt sätt ändå hänger ihop"
Det har runnit lite vatten under ån sen jag hittade det här, tror det var Owe Vikström. Men det är en början på en resa som alla faktiskt kan ge sig ut på.
"Lyssna till vad du hör: så mycket ljud, så många läten bedövar mig, ger mig lock för öronen. När får jag ro att lyssna till hur en månad låter. Eller till en vän i gryningen, när allt annat är stilla?
Betrakta vad du ser: bilderna flimrar förbi, mord, underhållning, sport, filmer, debatt och utsikt genom en bilruta. När får jag ro att betrakta en stillbild eller ett ansikte? När möter jag en blick, när hinner jag uppfatta en färgnyans eller en förändrad rytm i en kär människas rörelse?
Reflektera över vad du tänker: mina tankar fladdrar runt, får inget fäste, utsätts för ständigt krypskytte av ytliga intryck, informationsbrus och luftbubblor från ett oroligt inre. När får jag ro att filtrera och sortera? När hinner jag tänka att om och om inte och hur varför och varför inte tvärtom?
Bli stilla i vad du känner. Mina känslor provoceras, bombarderas och utmanas varje sekund. Som en krabb sjö, utan lugn, utan vila. Mental tinnitus. När får jag ro att känna vad jag känner? När får mitt innanhav ligga spegelblankt. Att jag förstår vad som hänt mig och den situation jag just nu befinner mig i , är en förutsättning för att jag skall kunna ta ut riktningen och börja röra mig i rätt riktning.
Vi har blivit begåvade med en ny religion, hälsans egen religion, som börjar anta alltmer fundamentalistiska drag. Allt går ut på att vara en stark, fri, intelligent och kännande människa med helhetssyn. Och att erövra detta på egen hand. Den perfekta människan är slutmålet, då är livet fullkomligt. Om ribban för vad en människa ska vara läggs tillräckligt högt river vi tills lut alltihop. Slå ett slag för homo fragilis, den sköra och ofullkomliga människan
En människa med krämpor och svagheter, som är bunden av lojaliteter, en människa som kämpar med sina olika intelligenser utan att någonsin nå fram, som sällan har överblick och helhetssyn men som i korta stunder av nåd får en snabbt förbiilande förnimmelse av att allt på något underligt sätt ändå hänger ihop"
Det har runnit lite vatten under ån sen jag hittade det här, tror det var Owe Vikström. Men det är en början på en resa som alla faktiskt kan ge sig ut på.
annan notis i SN
Unga män går blodtrycksmedicinering till mötes på grund av för högt saltintag. 12 gram istället för 6 som rekommenderas. Och detta beror på att de äter ute eller intar mycket färdig mat, inte att de saltar extra på maten.
Sahlgrenska akademin har genomfört studien.
Hoppas de berörda nu kan förstå detta, för det är hela tiden vi själva som måste skapa vårt välbefinnande, ta reda på vad som får oss att m bra och vad som får oss sjuka och leva därefter.
Om vi inte bryr oss utan bara ångar vidare och sen blir sjuka kan man ju inte säga att vi vördar vår kropp precis. Vi gör hela tiden tvärtom mot vad som är bra och följer inte råden. Varför orkar vi inte?
Idag finns all information överallt, vi kan inte säga att vi är oupplysta om hälsa, vi måste bara ta tag i våra liv och börja älska våra kroppar. Låter banalt kanske men det ligger mycket i det. Vill jag må så här, hur länge vill jag vara frisk, ska jag då inte stärka det friska i mig så att jag inte blir sjuk?
Det här är min kropp jag ska leva i den i hela mitt liv. Jag måste må bra! Vara min egen bäste vän!
Sahlgrenska akademin har genomfört studien.
Hoppas de berörda nu kan förstå detta, för det är hela tiden vi själva som måste skapa vårt välbefinnande, ta reda på vad som får oss att m bra och vad som får oss sjuka och leva därefter.
Om vi inte bryr oss utan bara ångar vidare och sen blir sjuka kan man ju inte säga att vi vördar vår kropp precis. Vi gör hela tiden tvärtom mot vad som är bra och följer inte råden. Varför orkar vi inte?
Idag finns all information överallt, vi kan inte säga att vi är oupplysta om hälsa, vi måste bara ta tag i våra liv och börja älska våra kroppar. Låter banalt kanske men det ligger mycket i det. Vill jag må så här, hur länge vill jag vara frisk, ska jag då inte stärka det friska i mig så att jag inte blir sjuk?
Det här är min kropp jag ska leva i den i hela mitt liv. Jag måste må bra! Vara min egen bäste vän!
notis i SN
Kvinnorna gör det mesta juljobbet, ënligt en jämställdhetsundersökning från TCO.
Det är kvinnorna som drar det största lasset för julförberedelserna, det obetalda hushållsarbetet, även vid jul. Männen har tomteriet på sin lott.
Traditionella köksmönster alltså, ja varför ska de brytas? Fast så många kvinnor med värk i kroppen som jag hört har skottat tomter tills de fått värre ont, hoppas männen hjälper till mer i köket där då.
Det är ju hoppet tid nu så...
Det är kvinnorna som drar det största lasset för julförberedelserna, det obetalda hushållsarbetet, även vid jul. Männen har tomteriet på sin lott.
Traditionella köksmönster alltså, ja varför ska de brytas? Fast så många kvinnor med värk i kroppen som jag hört har skottat tomter tills de fått värre ont, hoppas männen hjälper till mer i köket där då.
Det är ju hoppet tid nu så...
lördag 19 december 2009
lever vi eller är vi bara vid liv?
Är livet enbart en väntan på avslutet, att lämna gåtan som livet är bakom oss?
Under livets resa, resan på floden, då ska vi se till att leva, inte bara vänta på att begravningsbilen kommer och hämtar oss en dag på den förutbestämda adressen. Hitta kulet, skratten. Leva med vänner, familjen Älska.
Det finns inte så många fysiska hot, allt sitter i sinnevärlden, hur vi upplever den verklighet vi lever i, hur vår förmåga är att kunna påverka vårt arbetsliv, vårt själsliv, vårt privatliv. Förmågan att acceptera det som sker följer med på vågen.
Inne i hjärnan, stället där man skulle vilja slippa höra sin egen malande ältande röst ibland pågår det stora saker. Planer smids, trådar tappas, känslor samlas som man kan leva ett tag på, något saknas eller händer ibland som gör att man tappar tråden…
Men allt är verklighet, och verkligheten är rätt och fel ibland. Vi ska bara dra lärdom av det skedda och gå vidare och inte göra om dumheterna.
Där inne, där vill man ibland att någon annans röst tog över ibland istället och ställde allt tillrätta även om man inser att det är ens egen röst och vilja som borde styra, man borde sitta på svaren och låta dem komma fram liksom, inte skulle någon annan tala om hur vi ska leva?
Ingen diktators eller psykopats röst skulle få ta över, utan kanske en vis vän blond kvinna som bor på svaren och som ställer frågorna, som formulerar sanningarna för mig att sammanfoga till ett svar. För en dag finns svaret där. Och jag uttalar det. Då blir det sant.
Sanningarna kommer skoningslöst som piskande regn och stumhet kan inträda och gråten kan hälsa på. Och sen kommer stillhet och ro. Gråt är en del av livet, så varför vågar vi inte bejaka den, varför skäms vi och biter ihop?
Sanningen är att i det förkrympta Sverige är det är så svårt för omgivningen att hantera känslor. Det är därför vi alltid ska vara så duktiga. Inget visa, inget se, bara låtsas att allt är bra, då mår vi bäst.
Fast det rämnar ju emellanåt, det kan vi alla vara säkra på.
Vi har en utmätt tid, det är säkert, ingen kan ta den sanningen ifrån mig. När min tid är kommen så är den. Jag vill kunna leva, njuta av nuet och inte rädas framtiden. Njuta mitt hem, min familj, mitt liv. Inte vara rädd för yttre omständigheter, hot från myndigheter.
Jag vill leva, inte bara vara vid liv.
Avslutar med en dikt av Tomas Tranströmer.
Mitt i livet händer det
att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta
Under livets resa, resan på floden, då ska vi se till att leva, inte bara vänta på att begravningsbilen kommer och hämtar oss en dag på den förutbestämda adressen. Hitta kulet, skratten. Leva med vänner, familjen Älska.
Det finns inte så många fysiska hot, allt sitter i sinnevärlden, hur vi upplever den verklighet vi lever i, hur vår förmåga är att kunna påverka vårt arbetsliv, vårt själsliv, vårt privatliv. Förmågan att acceptera det som sker följer med på vågen.
Inne i hjärnan, stället där man skulle vilja slippa höra sin egen malande ältande röst ibland pågår det stora saker. Planer smids, trådar tappas, känslor samlas som man kan leva ett tag på, något saknas eller händer ibland som gör att man tappar tråden…
Men allt är verklighet, och verkligheten är rätt och fel ibland. Vi ska bara dra lärdom av det skedda och gå vidare och inte göra om dumheterna.
Där inne, där vill man ibland att någon annans röst tog över ibland istället och ställde allt tillrätta även om man inser att det är ens egen röst och vilja som borde styra, man borde sitta på svaren och låta dem komma fram liksom, inte skulle någon annan tala om hur vi ska leva?
Ingen diktators eller psykopats röst skulle få ta över, utan kanske en vis vän blond kvinna som bor på svaren och som ställer frågorna, som formulerar sanningarna för mig att sammanfoga till ett svar. För en dag finns svaret där. Och jag uttalar det. Då blir det sant.
Sanningarna kommer skoningslöst som piskande regn och stumhet kan inträda och gråten kan hälsa på. Och sen kommer stillhet och ro. Gråt är en del av livet, så varför vågar vi inte bejaka den, varför skäms vi och biter ihop?
Sanningen är att i det förkrympta Sverige är det är så svårt för omgivningen att hantera känslor. Det är därför vi alltid ska vara så duktiga. Inget visa, inget se, bara låtsas att allt är bra, då mår vi bäst.
Fast det rämnar ju emellanåt, det kan vi alla vara säkra på.
Vi har en utmätt tid, det är säkert, ingen kan ta den sanningen ifrån mig. När min tid är kommen så är den. Jag vill kunna leva, njuta av nuet och inte rädas framtiden. Njuta mitt hem, min familj, mitt liv. Inte vara rädd för yttre omständigheter, hot från myndigheter.
Jag vill leva, inte bara vara vid liv.
Avslutar med en dikt av Tomas Tranströmer.
Mitt i livet händer det
att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta
människovärde...
Just nu kan jag inte sluta tänka på sången man sjöng i söndagsskolan. Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord, både gul och vit och svart gör detsamma har han sagt…
För när vi skrapar av huden och skär i den så rinner det rött blod, det är senor på samma ställen, hjärta, hjärna, lever, galla, allt finns hos alla, alltså har vi all ett människorvärde, oavsett var vi bor i världen eller vad vi jobbar med. Och det är så viktigt att vi lär våra barn att visa hänsyn till sina medmänniskor.
Vi är likadana, lika mycket värda, vi har bara olika förutsättningar beroende på var vi bor i världen. Visserligen hamnar några utanför samhället på grund av saker och ting som de inte alltid kan påverka, men de är människor ändå. Man får inte se ner på nån eller ringakta någon på grund av nationalitet, eller samhällsskikt.
Det är inskränkthet, dumhet, enfald.
För om det hände oss något så ville inte vi att någon skulle se ner på oss, eller hur? Livet är förgängligt, färänderligt, det som finns idag kanske inte består i morgon.
Tänk på det!
För när vi skrapar av huden och skär i den så rinner det rött blod, det är senor på samma ställen, hjärta, hjärna, lever, galla, allt finns hos alla, alltså har vi all ett människorvärde, oavsett var vi bor i världen eller vad vi jobbar med. Och det är så viktigt att vi lär våra barn att visa hänsyn till sina medmänniskor.
Vi är likadana, lika mycket värda, vi har bara olika förutsättningar beroende på var vi bor i världen. Visserligen hamnar några utanför samhället på grund av saker och ting som de inte alltid kan påverka, men de är människor ändå. Man får inte se ner på nån eller ringakta någon på grund av nationalitet, eller samhällsskikt.
Det är inskränkthet, dumhet, enfald.
För om det hände oss något så ville inte vi att någon skulle se ner på oss, eller hur? Livet är förgängligt, färänderligt, det som finns idag kanske inte består i morgon.
Tänk på det!
Prepare to see the world as you´ve never seen it before.
Reklam för Animal planet.
Mina isblå ser så mycket, ibland ser de mer än de vill se. De ser andra ögons färger, som rymmer alla sorger och glädjeämnen i livet, de ser uppgivenhet, de ser nederlaget du inte vill visa och de kämpar för att våga se de som knappt vågar möta min blick.
Och mina isblå undrar ständigt. Vem är du, vart är du på väg och var har du varit? Varför gick du ut därifrån den dörren och varför ler du inte? Varför ser du sorgsen ut?. Är du rädd? Lever din familj, har du sorg efter en farmor?
Mina isblå ställer hela tiden frågor: Förstår du hur du ska leva för att göra världen till en bättre plats, för att sjukdomar ska hålla sig ifrån dig. För att stödja nån istället för att hacka och vända bort huvudet av missnöje och de frågar: Är du redo att leva?
De ser och vill se glädje, bubblande glädje, de vill inte se nedstämdhet och sorgsenhet över värk och stress, de vill se glitter. Underbart glitter. Inte grå tårfyllda över a-kassans inkompetens eller f-kassans omänsklighet. Inte bruna sorgsna över sjukdomar som kommer krypande i smutsen och tar över våra kroppar.
Absolut inte.
Men det kan jag inte bestämma över för allas sinnen fylls hela tiden med händelser som vi är mer eller mindre rustade för. Som vi inte kan påverka.
De där isblå har inte rest så mycket, de följer med mig på den inre resan jag gör varje dag. Med raggsockar mysbyxor , tända ljus och kämpandet mot tinnitus. Tinnitus hörs mest i tystnad men jag har inget val. Jag orkar inte med för mycket ljud, därför stänger jag av- och då kommer tinnitus till ytan.
Att sova med öronproppar är numera outhärdligt. Så sorgsen. Men bara ibland.
De isblå vet att jag bara ska göra en sak i taget, de vet redan. Jag vet, jag har alla svar på allt jag undrat och jag har fått hjälp att svara på mina frågor. Tack och lov.
Sinnena är våra gåvor. Gör vi en sak i taget så kan vi börja vörda sinnena, så de inte förstörs. Känna på en mjuk kind, en nacke, en gosig filt, smaka på en frukt, njuta av ett chips, en hemlagad middag.
Vi kan se havet lugnt, naturen grön, snön vit i solen eller bara ett tänt ljus i mörkret. Vi kan se något vi trott varit fult förvandlas till något vackert.
Vi kan höra ett barn säga : jag älskar dig mamma.
Då är livet komplett.
Mina isblå ser så mycket, ibland ser de mer än de vill se. De ser andra ögons färger, som rymmer alla sorger och glädjeämnen i livet, de ser uppgivenhet, de ser nederlaget du inte vill visa och de kämpar för att våga se de som knappt vågar möta min blick.
Och mina isblå undrar ständigt. Vem är du, vart är du på väg och var har du varit? Varför gick du ut därifrån den dörren och varför ler du inte? Varför ser du sorgsen ut?. Är du rädd? Lever din familj, har du sorg efter en farmor?
Mina isblå ställer hela tiden frågor: Förstår du hur du ska leva för att göra världen till en bättre plats, för att sjukdomar ska hålla sig ifrån dig. För att stödja nån istället för att hacka och vända bort huvudet av missnöje och de frågar: Är du redo att leva?
De ser och vill se glädje, bubblande glädje, de vill inte se nedstämdhet och sorgsenhet över värk och stress, de vill se glitter. Underbart glitter. Inte grå tårfyllda över a-kassans inkompetens eller f-kassans omänsklighet. Inte bruna sorgsna över sjukdomar som kommer krypande i smutsen och tar över våra kroppar.
Absolut inte.
Men det kan jag inte bestämma över för allas sinnen fylls hela tiden med händelser som vi är mer eller mindre rustade för. Som vi inte kan påverka.
De där isblå har inte rest så mycket, de följer med mig på den inre resan jag gör varje dag. Med raggsockar mysbyxor , tända ljus och kämpandet mot tinnitus. Tinnitus hörs mest i tystnad men jag har inget val. Jag orkar inte med för mycket ljud, därför stänger jag av- och då kommer tinnitus till ytan.
Att sova med öronproppar är numera outhärdligt. Så sorgsen. Men bara ibland.
De isblå vet att jag bara ska göra en sak i taget, de vet redan. Jag vet, jag har alla svar på allt jag undrat och jag har fått hjälp att svara på mina frågor. Tack och lov.
Sinnena är våra gåvor. Gör vi en sak i taget så kan vi börja vörda sinnena, så de inte förstörs. Känna på en mjuk kind, en nacke, en gosig filt, smaka på en frukt, njuta av ett chips, en hemlagad middag.
Vi kan se havet lugnt, naturen grön, snön vit i solen eller bara ett tänt ljus i mörkret. Vi kan se något vi trott varit fult förvandlas till något vackert.
Vi kan höra ett barn säga : jag älskar dig mamma.
Då är livet komplett.
vänta dig det oväntade
Is reality the worst game ever?
Vad är det som gör att vår verklighet inte är som vi vill ha den? Tänker ofta på att jag inte behöver läsa romaner längre, eller deckare, för verkligheten är så dramatisk, så händelserik och uppskakande för så många idag. Det är så tufft där ute så hälften vore nog.
Är det våra tankar om våra liv som har fått oss till randen av stupet, vad har skapat verkligheten där vi är,där vi står och våndas just nu. I väntan på det som ska komma och utan ork att forma, att vända ryggen åt, att se framåt.
Vet vi var vi är men har vi orken till att stanna, kliva ett steg tillbaka, inte flyga vidare på de svarta vingarna?
Jag känner att jag ohjälpligt dras med i shoppingen, julhysterin fast jag inte vill det. Jag betraktar och grunnar, förundras och låter mig bländas, bländad av glittret men sorgsen. Hela tiden spökar det i huvudet - behöver jag verkligen det där? Vad ska vi ha det till? Jag vill lära mina barn att bli en del av konsumtionshysterin, att vända den ryggen.
Det är så svårt. Så fruktansvärt svårt. Resan är skakig hela tiden därför att det hela tiden handlar om att unna sig något som belöning.
Expect the unexpected, heter Joe Laberos senaste show. Jo men visst är det så livet måste levas, man ska inte och man kan inte ödsla tid att fundera över det som kanske men förmodligen inte kommer att hända, man ska inte oroa sig för den opåverkbara framtiden.
Vi måste leva nu! Och vara nöjda här, och det enda sättet är att börja se nuet, lära oss göra en sak i taget och njuta av den. Plötsligt händer det, det som ska kan och kommer att hända, om vi tror. Och vågar släppa kontrollbehovet.
Inte heller ska vi ödsla tid på det som borde varit, skulle varit kunde varit men inte blev som vi ville. För det som sker det sker, det är inte någon som ställer till det för oss av jävelskap det är omständigheter som sker runt oss hela tiden.
Det jag trott, att livet är för jävligt mot mig jämt har plötsligen förändrats. Kanske för att min inställning sakta har ändrats, jag kan inte oroa mig jämt, jag följer med i floden på ett annat sätt nu.
Och då har det verkligen förändrats, det som jag bara läst om i böckerna. Jag ser ljust på framtiden igen, vet att snart är det min tur att njuta, ha ett bra arbete där jag kommer att trivas och bli sedd som en tillgång, inte som en man ska utnyttja och förnedra offentligt. Jag gör små små förändringar successivt i livet och de ger utdelning, och jag hoppas hitta ett ställe där jag ska vara.
Ett ord jag stött på i böcker den senaste tiden som jag tror har ett finger med i spelet bara det att jag inte vågat tro det, är tillit. Att man ska våga känna tillit för att det som sker det ska ske. Det finns en mening med allt som händer oss och allt bidrar till att vi blir nya bättre versioner av oss, som ger varandra kärlek och stöd på vår väg.
Alla dessa svårigheter som formar oss, slipar oss, de kommer till oss när vi är mogna, när vi är redo att ta tag i dem. Och det vi måste ha är tillit. Att allt kommer att ordna sig till det bästa. Pusslet fogas sakta samman.
Ordet tillit fick jag till mig av en speciell person som inte känner mig. Hon hade ett budskap till mig från andra sidan. Just det ordet jag tvivlat på och inte trott på sa hon att jag skulle ha och då vågade jag ha det. Och efter den dagen har allt förändrats, bara sådär.
Jag älskar livet igen. Trots vedermödorna. Allt är så vackert runt mig. Och glatt, jag har inga människor som drar ner mig utan bara sådana som stödjer och hjälper mig framåt.
Och budskapet om tillit var från mamma. Som jag sörjt och saknat bottenlöst i 15 år.
Så expect the unexpected, det kan komma när som helst, och det vänder ditt liv.
Vad är det som gör att vår verklighet inte är som vi vill ha den? Tänker ofta på att jag inte behöver läsa romaner längre, eller deckare, för verkligheten är så dramatisk, så händelserik och uppskakande för så många idag. Det är så tufft där ute så hälften vore nog.
Är det våra tankar om våra liv som har fått oss till randen av stupet, vad har skapat verkligheten där vi är,där vi står och våndas just nu. I väntan på det som ska komma och utan ork att forma, att vända ryggen åt, att se framåt.
Vet vi var vi är men har vi orken till att stanna, kliva ett steg tillbaka, inte flyga vidare på de svarta vingarna?
Jag känner att jag ohjälpligt dras med i shoppingen, julhysterin fast jag inte vill det. Jag betraktar och grunnar, förundras och låter mig bländas, bländad av glittret men sorgsen. Hela tiden spökar det i huvudet - behöver jag verkligen det där? Vad ska vi ha det till? Jag vill lära mina barn att bli en del av konsumtionshysterin, att vända den ryggen.
Det är så svårt. Så fruktansvärt svårt. Resan är skakig hela tiden därför att det hela tiden handlar om att unna sig något som belöning.
Expect the unexpected, heter Joe Laberos senaste show. Jo men visst är det så livet måste levas, man ska inte och man kan inte ödsla tid att fundera över det som kanske men förmodligen inte kommer att hända, man ska inte oroa sig för den opåverkbara framtiden.
Vi måste leva nu! Och vara nöjda här, och det enda sättet är att börja se nuet, lära oss göra en sak i taget och njuta av den. Plötsligt händer det, det som ska kan och kommer att hända, om vi tror. Och vågar släppa kontrollbehovet.
Inte heller ska vi ödsla tid på det som borde varit, skulle varit kunde varit men inte blev som vi ville. För det som sker det sker, det är inte någon som ställer till det för oss av jävelskap det är omständigheter som sker runt oss hela tiden.
Det jag trott, att livet är för jävligt mot mig jämt har plötsligen förändrats. Kanske för att min inställning sakta har ändrats, jag kan inte oroa mig jämt, jag följer med i floden på ett annat sätt nu.
Och då har det verkligen förändrats, det som jag bara läst om i böckerna. Jag ser ljust på framtiden igen, vet att snart är det min tur att njuta, ha ett bra arbete där jag kommer att trivas och bli sedd som en tillgång, inte som en man ska utnyttja och förnedra offentligt. Jag gör små små förändringar successivt i livet och de ger utdelning, och jag hoppas hitta ett ställe där jag ska vara.
Ett ord jag stött på i böcker den senaste tiden som jag tror har ett finger med i spelet bara det att jag inte vågat tro det, är tillit. Att man ska våga känna tillit för att det som sker det ska ske. Det finns en mening med allt som händer oss och allt bidrar till att vi blir nya bättre versioner av oss, som ger varandra kärlek och stöd på vår väg.
Alla dessa svårigheter som formar oss, slipar oss, de kommer till oss när vi är mogna, när vi är redo att ta tag i dem. Och det vi måste ha är tillit. Att allt kommer att ordna sig till det bästa. Pusslet fogas sakta samman.
Ordet tillit fick jag till mig av en speciell person som inte känner mig. Hon hade ett budskap till mig från andra sidan. Just det ordet jag tvivlat på och inte trott på sa hon att jag skulle ha och då vågade jag ha det. Och efter den dagen har allt förändrats, bara sådär.
Jag älskar livet igen. Trots vedermödorna. Allt är så vackert runt mig. Och glatt, jag har inga människor som drar ner mig utan bara sådana som stödjer och hjälper mig framåt.
Och budskapet om tillit var från mamma. Som jag sörjt och saknat bottenlöst i 15 år.
Så expect the unexpected, det kan komma när som helst, och det vänder ditt liv.
Yess!
Brukar ni känna behov av att gå ner på knä och knyta näven och skrika av glädje, så där man gör på fotboll, innebandy och alla andra sporter när man gjort mål. Jag gjorde mål liksom, jag, jag!
I sporten är det målen som syns. Delmålen, assisten syns mindre, uppmärksammas mindre av de som inte är så insatta men skapar en känsla hos den som gjort dem att han är också på väg någonstans, att han räknas av tränarna fast mestadels bara målen räknas.
Vi som aldrig sysslat med lagsport under vår uppväxt kanske inte kan fatta glädjen när ett lag har vunnit. Men målen man gör i lagsporter måste kännas lika stora som de man uppnår själv. Det var ju jag som gjorde det, låt vara med puffar från andra…
Jag har aldrig genomfört ett lopp, aldrig gjort ett mål i en lagsport, aldrig fått en medalj för en piruett på skridskor. Jag fick spridda applåder för en hopptävling på brun häst på Askims ridstall för 25 år sen men mamma höll på att dö av hjärtsvikt på läktaren så det tog liksom ut vartannat…
Men jag har genomfört förändring och det är rätt stort. Just nu vill jag gå ner på knä och skrika av glädje över det jag gjort och gör.
På livets outgrundliga väg, på irrande stigar har jag vacklat fram alltför länge, haft ett arbetsliv jag aldrig funnit mig tillrätta i, haft sorger i ryggsäcken jag inte vågat släppa ut, där har jag agerat tvärtemot mot vad jag borde ha gjort.
Hela tiden i tio år. Och det ledde till att jag närapå brände ljuset i båda ändarna och ställde till det något alldeles förskräckligt för mig. Jag saknade förmågan att peppa mig själv, såg inte att jag hade ett egenvärde utan jämförde mig bara med alla andra som orkade, och förstås, mamma, som orkade. Fast det vet jag ju egentligen inte om hon gjorde, hon kanske mådde som jag och inte heller visade det.
Hemska tanke vad vi tiger och lider. Biter ihop så vi får bettskena för att orka, högt blodtryck, högt kolesterol, diabetes, astma, eksem och depression. Bara för att vi inte orkar ta tag i våra liv.
För tänk om vi förstod att omge oss med kärleksfulla människor och finna styrka i dem när det blåser snålt och att vi skulle tagga ner i stressen, vira in oss i en filt och tända ett ljus i tystnaden.
Och älska oss själva! Inte slå på oss för att vi inte förmår, för då drar vi ju ner oss själva. Det är ingen annan som gör det, det är vi!
Så i alla fall, målen. För första gången i mitt liv ser jag att jag utvecklats så otroligt mycket. Trots att jag lider av arbetslöshet just nu så har jag hopp att nästa år kommer bli mitt år. Det året ytterligare några pusselbitar fogas ihop så att jag får ett kanonliv. Med utveckling utveckling utveckling.
För att bli version 7.1 av mig själv.
I sporten är det målen som syns. Delmålen, assisten syns mindre, uppmärksammas mindre av de som inte är så insatta men skapar en känsla hos den som gjort dem att han är också på väg någonstans, att han räknas av tränarna fast mestadels bara målen räknas.
Vi som aldrig sysslat med lagsport under vår uppväxt kanske inte kan fatta glädjen när ett lag har vunnit. Men målen man gör i lagsporter måste kännas lika stora som de man uppnår själv. Det var ju jag som gjorde det, låt vara med puffar från andra…
Jag har aldrig genomfört ett lopp, aldrig gjort ett mål i en lagsport, aldrig fått en medalj för en piruett på skridskor. Jag fick spridda applåder för en hopptävling på brun häst på Askims ridstall för 25 år sen men mamma höll på att dö av hjärtsvikt på läktaren så det tog liksom ut vartannat…
Men jag har genomfört förändring och det är rätt stort. Just nu vill jag gå ner på knä och skrika av glädje över det jag gjort och gör.
På livets outgrundliga väg, på irrande stigar har jag vacklat fram alltför länge, haft ett arbetsliv jag aldrig funnit mig tillrätta i, haft sorger i ryggsäcken jag inte vågat släppa ut, där har jag agerat tvärtemot mot vad jag borde ha gjort.
Hela tiden i tio år. Och det ledde till att jag närapå brände ljuset i båda ändarna och ställde till det något alldeles förskräckligt för mig. Jag saknade förmågan att peppa mig själv, såg inte att jag hade ett egenvärde utan jämförde mig bara med alla andra som orkade, och förstås, mamma, som orkade. Fast det vet jag ju egentligen inte om hon gjorde, hon kanske mådde som jag och inte heller visade det.
Hemska tanke vad vi tiger och lider. Biter ihop så vi får bettskena för att orka, högt blodtryck, högt kolesterol, diabetes, astma, eksem och depression. Bara för att vi inte orkar ta tag i våra liv.
För tänk om vi förstod att omge oss med kärleksfulla människor och finna styrka i dem när det blåser snålt och att vi skulle tagga ner i stressen, vira in oss i en filt och tända ett ljus i tystnaden.
Och älska oss själva! Inte slå på oss för att vi inte förmår, för då drar vi ju ner oss själva. Det är ingen annan som gör det, det är vi!
Så i alla fall, målen. För första gången i mitt liv ser jag att jag utvecklats så otroligt mycket. Trots att jag lider av arbetslöshet just nu så har jag hopp att nästa år kommer bli mitt år. Det året ytterligare några pusselbitar fogas ihop så att jag får ett kanonliv. Med utveckling utveckling utveckling.
För att bli version 7.1 av mig själv.
torsdag 17 december 2009
tar en till
Om du har tusen skäl för att leva
om du aldrig känner dig ensam
om du vaknar med lust att sjunga
om allt talar till dig –
stenarna på vägen,
stjärnorna på himlen,
de dåsiga ödlorna
och fiskarna-
om du förstår vindarna
och lyssnar till tystnaden-
då kan du vara glad.
För då går kärleken vid din sida
som din kamrat och broder.
Dom Helder Camara
om du aldrig känner dig ensam
om du vaknar med lust att sjunga
om allt talar till dig –
stenarna på vägen,
stjärnorna på himlen,
de dåsiga ödlorna
och fiskarna-
om du förstår vindarna
och lyssnar till tystnaden-
då kan du vara glad.
För då går kärleken vid din sida
som din kamrat och broder.
Dom Helder Camara
en dikt till
Acceptera
De plötsliga förändringarna
som rubbar dina planer,
krossar dina drömmar
ger en helt annan inriktning
åt din dag och kanske, vem vet,
åt ditt liv.
Det är inte slumpen.
Ge din fader
frihet att forma
ditt livs väv.
Dom Helder Camara
De plötsliga förändringarna
som rubbar dina planer,
krossar dina drömmar
ger en helt annan inriktning
åt din dag och kanske, vem vet,
åt ditt liv.
Det är inte slumpen.
Ge din fader
frihet att forma
ditt livs väv.
Dom Helder Camara
Jag har hittat min poet! oj vilka dikter, jag är förstummad. han var präst och på 60-talet brännmärkte han regimen i Brasilien för dess orättvisor,arresteringar och tortyr. Ställde sig på folkets sida, hotad, förföljd men fortsatte att försvara de fattigas sak. Han anses som en mystiker, en som genomskådar tingens värld och som funnit den totala enheten, tillvarons djupaste hemlighet.
Jag är stum- det här är fantastiskt, det går rätt in - en själsfrände...med få ord beskriver han livet som det var - och är än i dag för oss alla - här och nu.Hjälp,
Jag ryser. Bjuder på en här:
Natten var svart
utan minsta ljuspunkt
så svart
att jag greps av ångest
trots den stora kärlek
jag alltid haft till natten.
Och det var då
natten anförtrodde mig sin hemlighet
ju mörkare hon är
desto mer strålande
blir morgonrodnaden
som hon bär i sitt sköte.
Dom Helder Camara
Jag är stum- det här är fantastiskt, det går rätt in - en själsfrände...med få ord beskriver han livet som det var - och är än i dag för oss alla - här och nu.Hjälp,
Jag ryser. Bjuder på en här:
Natten var svart
utan minsta ljuspunkt
så svart
att jag greps av ångest
trots den stora kärlek
jag alltid haft till natten.
Och det var då
natten anförtrodde mig sin hemlighet
ju mörkare hon är
desto mer strålande
blir morgonrodnaden
som hon bär i sitt sköte.
Dom Helder Camara
söndag 13 december 2009
rädslor
Jag är rädd för så mycket.
Jag är rädd för vakenheten i ensamhet om natten,
Med ögonen uppspärrade och
surr och snurr i huvudet
rädd
för att bli utsatt för
mer sorg mer gråt mer ilska
Att tankarna ska ta sig vägar som
Leder mig fel
tar över
drar ner mig
rädd för att påverkas alltför
negativt
och låta mitt sinne
förmörkas
Jag är rädd för att jag inte ska hinna
det jag vill hinna,
rädd att jag inte ska kunna njuta så mycket
som jag vill av nuet
rädd för jag får tvinga mig att
stanna upp
oc rädd att lyssna, känna på kroppen,
rädd för att jag ska välja fel,
att mina val är fel
att jag prioriterat bort
att jag måste ångra.
Dessa val jag måste göra suger ut min
energi
min gnista min glädje
men bara ibland
I hjärtat är mina val rätt.
men jag tvivlar ändå och vill skrika ut den här ångesten någonstans
Mayday ekar i min skalle
Ständigt
Varför?
Livet är ju så fint
så klart
ibland.
Önskar det alltid vore 360 grader runt mig, att jag
såg allt
visste allt. Hade alla insikter.
För min skull.
Jag är rädd för vakenheten i ensamhet om natten,
Med ögonen uppspärrade och
surr och snurr i huvudet
rädd
för att bli utsatt för
mer sorg mer gråt mer ilska
Att tankarna ska ta sig vägar som
Leder mig fel
tar över
drar ner mig
rädd för att påverkas alltför
negativt
och låta mitt sinne
förmörkas
Jag är rädd för att jag inte ska hinna
det jag vill hinna,
rädd att jag inte ska kunna njuta så mycket
som jag vill av nuet
rädd för jag får tvinga mig att
stanna upp
oc rädd att lyssna, känna på kroppen,
rädd för att jag ska välja fel,
att mina val är fel
att jag prioriterat bort
att jag måste ångra.
Dessa val jag måste göra suger ut min
energi
min gnista min glädje
men bara ibland
I hjärtat är mina val rätt.
men jag tvivlar ändå och vill skrika ut den här ångesten någonstans
Mayday ekar i min skalle
Ständigt
Varför?
Livet är ju så fint
så klart
ibland.
Önskar det alltid vore 360 grader runt mig, att jag
såg allt
visste allt. Hade alla insikter.
För min skull.
måndag 7 december 2009
Den som har gått för långt har en längre väg tillbaka
Tänkvärt också...ord är hullingförsedda, de kan sitta kvar länge och i denna lilla mun vi är utrustade med sitter mycket makt. Kan bli svårt att reparera förflugna ord, som man kanske inte menar men häver ur sig ändå, i frustration och bitterhet.
Därför bör man tänka sig för innan man uttalar sig både en och två gånger..det kanske finns en tanke med att vi blev utrustade med två öron och en mun.
Tänkvärt också...ord är hullingförsedda, de kan sitta kvar länge och i denna lilla mun vi är utrustade med sitter mycket makt. Kan bli svårt att reparera förflugna ord, som man kanske inte menar men häver ur sig ändå, i frustration och bitterhet.
Därför bör man tänka sig för innan man uttalar sig både en och två gånger..det kanske finns en tanke med att vi blev utrustade med två öron och en mun.
tänkvärt
Utan reflektion finns inga erfarenheter, bara staplade händelser.
Tänker jag på ibland och inser hur viktigt det är att stanna upp idag, att lyssna till sin inre röst, den som vägleder en och oftast visar dit man bör gå och vilket beslut att fatta.
Den där rösten finns, den pratar hela tiden, det är bara det att vi inte tillåter oss att höra den. Ibland har jag kommit på mig själv här i min ensamhet att jag pratar för mig själv, men det är med min inre röst jag argumenterar förstås!!
Så stäng av ljuden, tänd upp ljusen och reflektera mycket...och glöm inte att njuta också.
Tänker jag på ibland och inser hur viktigt det är att stanna upp idag, att lyssna till sin inre röst, den som vägleder en och oftast visar dit man bör gå och vilket beslut att fatta.
Den där rösten finns, den pratar hela tiden, det är bara det att vi inte tillåter oss att höra den. Ibland har jag kommit på mig själv här i min ensamhet att jag pratar för mig själv, men det är med min inre röst jag argumenterar förstås!!
Så stäng av ljuden, tänd upp ljusen och reflektera mycket...och glöm inte att njuta också.
monolog för envar
Hade jag fått vad jag
aldrig fick
så hade det gått som det
aldrig gick.
Hade jag mött den jag
aldrig mötte
och hade jag skött vad
jag aldrig skötte
och hade jag känt vad
jag aldrig kände
hade åtskilligt hänt som
nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag
aldrig går
så hade jag stått där
jag inte står.
Alf Henriksson
aldrig fick
så hade det gått som det
aldrig gick.
Hade jag mött den jag
aldrig mötte
och hade jag skött vad
jag aldrig skötte
och hade jag känt vad
jag aldrig kände
hade åtskilligt hänt som
nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag
aldrig går
så hade jag stått där
jag inte står.
Alf Henriksson
fredag 4 december 2009
strypsnara?
Efter att som en drucken ha vacklat in hos en nära vän jag känner och flämtande med stjärnor i ögonvråna anförtrott henne att jag är förstummad och förskräckt över det jag hör och ser och känner fann jag henne plötsligen men inte överraskande betraktande mig milt översende.
Hade jag förträngt? Hade jag glömt? Att vi redan vet? Hon och jag och några till.
Det var som om jag inte vetat detta från början av vår bekantskap.
Som om vi inte kommit fram till detta redan för femton år sedan under våra sittningar, det var som om jag glömt att hon sett mina ogråtna tårar och hört mina ansträngda andetag under 15 år.
Eller som att jag låtsat att de ogråtna och de ansträngda inte funnits. Jag är ånyo försvagad, förstummad, fördummad.
Hur kan jag tidvis glömma att jag redan vet?
Att vi utvecklat oss till döds, som hon påtalar med bestämd min, att alla nytt rör datoriserade tjänster, TV, bredband, utcheckningsmaskiner, incheckniviatelefonen, ciggautomater, internetbutiker, sifopånätet. No limits. Och vilka är det som låtit allt ta överhanden? Vi eller? Vilka har låtit sig hunsas med?
Vi har mer än vi behöver, tiofalt. Hundrafalt. Vi har inte bara Gekås, vi har till och med TV- inspelningar om Gekås, numera. Nu och för alltid. det går inte att radera ut på våra näthinnor. För tiden går inte att stoppa, det som är det är.
Plötsligen var det som hon och jag inte kommit fram till vad vi tycker om det mesta som skett under alla. För plötsligen var allt glömt och jag stod där som en åsna.
För allt vi redan vet, allt vi redan trott oss veta, allt vi befarat, allt vi sett komma har nu anlänt smygande. Successivt, och nu är vi i framtiden.
Nu.
Och jag ville inte det, därav min ansträngda andning.
Med berått mod har någon kastat oss in i framtiden, Centrifugerat oss i dagens välling, mixat oss med gårdagens och framtidens äpple- blåbärs- hallonkompott-mos-sylt och pressat oss ner till pipens konformade plastmunstycke.
Tryckt ut oss som kakor, deformerade, utrunna som om någon ingrediens saknas.
Ooch där har vi lämnats. att forma våra framtider.
All by ourselves. On my own. Nu. Now.
Framtiden är här nu och samtidigt som den är spännande så är den så ful, så smutsig. Vi är så förstummade, förnedrade, förfasade, förstenade, de flesta av oss.
Oförmögna.
The beast sleeps in me-peacefully sjunger Anna Ternheim. Tänk om alla bestar, alla monster släpps lös hos det tuktade folket som ska finna sig i alla påfund som regeringen föreslagit och riksdagen beslutat i Svea, vad händer då?
Och vad kommer att hända medans vi reser oss och påtalar? För det borde nästan räcka att påtala till de styrande om vi vore tillräckligt många. Vad ska de lugna oss med, locka oss med, vi som ber om hjälp för vår nöd, för vår nöd idag är bristen på frid.
Och den bristen är den mest nedbrytande, en av de stora farsoterna. Det är inte digerdöden eller pesten som alla massdog av, det är bara själslig död.
Bara.
Vi har alla känt på den, nuddat vid den, snuddat, smekt den, velat stänga den ute, velat vara utan den, men våra sinnen har inte förmått hindra den från att tränga in.
Men när ska de som bestämmer förstå, när ska de bry sig?
Om oss
om mig
om dig?
Eller ligger allt i våra händer?
Hade jag förträngt? Hade jag glömt? Att vi redan vet? Hon och jag och några till.
Det var som om jag inte vetat detta från början av vår bekantskap.
Som om vi inte kommit fram till detta redan för femton år sedan under våra sittningar, det var som om jag glömt att hon sett mina ogråtna tårar och hört mina ansträngda andetag under 15 år.
Eller som att jag låtsat att de ogråtna och de ansträngda inte funnits. Jag är ånyo försvagad, förstummad, fördummad.
Hur kan jag tidvis glömma att jag redan vet?
Att vi utvecklat oss till döds, som hon påtalar med bestämd min, att alla nytt rör datoriserade tjänster, TV, bredband, utcheckningsmaskiner, incheckniviatelefonen, ciggautomater, internetbutiker, sifopånätet. No limits. Och vilka är det som låtit allt ta överhanden? Vi eller? Vilka har låtit sig hunsas med?
Vi har mer än vi behöver, tiofalt. Hundrafalt. Vi har inte bara Gekås, vi har till och med TV- inspelningar om Gekås, numera. Nu och för alltid. det går inte att radera ut på våra näthinnor. För tiden går inte att stoppa, det som är det är.
Plötsligen var det som hon och jag inte kommit fram till vad vi tycker om det mesta som skett under alla. För plötsligen var allt glömt och jag stod där som en åsna.
För allt vi redan vet, allt vi redan trott oss veta, allt vi befarat, allt vi sett komma har nu anlänt smygande. Successivt, och nu är vi i framtiden.
Nu.
Och jag ville inte det, därav min ansträngda andning.
Med berått mod har någon kastat oss in i framtiden, Centrifugerat oss i dagens välling, mixat oss med gårdagens och framtidens äpple- blåbärs- hallonkompott-mos-sylt och pressat oss ner till pipens konformade plastmunstycke.
Tryckt ut oss som kakor, deformerade, utrunna som om någon ingrediens saknas.
Ooch där har vi lämnats. att forma våra framtider.
All by ourselves. On my own. Nu. Now.
Framtiden är här nu och samtidigt som den är spännande så är den så ful, så smutsig. Vi är så förstummade, förnedrade, förfasade, förstenade, de flesta av oss.
Oförmögna.
The beast sleeps in me-peacefully sjunger Anna Ternheim. Tänk om alla bestar, alla monster släpps lös hos det tuktade folket som ska finna sig i alla påfund som regeringen föreslagit och riksdagen beslutat i Svea, vad händer då?
Och vad kommer att hända medans vi reser oss och påtalar? För det borde nästan räcka att påtala till de styrande om vi vore tillräckligt många. Vad ska de lugna oss med, locka oss med, vi som ber om hjälp för vår nöd, för vår nöd idag är bristen på frid.
Och den bristen är den mest nedbrytande, en av de stora farsoterna. Det är inte digerdöden eller pesten som alla massdog av, det är bara själslig död.
Bara.
Vi har alla känt på den, nuddat vid den, snuddat, smekt den, velat stänga den ute, velat vara utan den, men våra sinnen har inte förmått hindra den från att tränga in.
Men när ska de som bestämmer förstå, när ska de bry sig?
Om oss
om mig
om dig?
Eller ligger allt i våra händer?
från sr.se
Chefens skräck på jobbet
Publicerad 3 december 2009 - 20:01
Uppdaterad 3 december 2009 - 20:58
Vad är det en chef retar sig mest på hos sina anställda? Nejsägaren och pratkvarnen är två typer som kan ge chefen gråa hår, men det finns flera.
Anki Udd, ledarskapskonsult hos fackförbundet Ledarna, har för nättidningen chef.se gjort en lista på de sex värsta typerna av anställda.
Nejsägaren
Typ nummer ett är nejsägaren som nästan alltid tar chansen att se problem i chefens förslag. Egna konkreta förslag kommer nejsägaren dock sällan med.
Övervintraren
Här är medarbetaren som är totalless på sitt jobb. Han - eller hon - har inga ambitioner kvar och lider av grav tristess. Är dessutom för bekväm för att byta arbetsplats.
Pratkvarnen
Det här är en person som lägger mycket tid på att berätta hur mycket hon har att göra men det stämmer inte. Arbetsbelastningen är lika stor för de andra.
Pratkvarnen är ofta en ganska trevlig person som kan vara svår att konfrontera.
Bevararen
Den här typen kan inte kallas förändringsvillig, snarare tvärtom.
-Så här har vi alltid gjort, är en vanlig replik från bevararen.
Paragrafryttaren
Regler är det som gäller för paragrafryttaren. Man ska följa den policy som finns - i stort sett oavsett den konkreta situationen.
Tidstjuven
En egentligen osäker person som hela tiden vill dubbelkolla med chefen. Tidstjuven har svårt att ta egna beslut och vill ha ständig bekräftelse på att han gör rätt.
Chefens strategi
Listan på de besvärliga typerna, som även publicerats av nättidningen e24, innehåller också råd hur chefen ska hantera de jobbiga medarbeterna.
Tidstjuven ska få raka besked att chefen har förtroende för medarbetaren. "Förklara att personen inte skulle ha jobbet om du inte trodde att han eller hon klarade av det."
Att ha att göra med övervintraren verkar vara svårast. Bristande motivation är ingen giltig orsak att sparka någon så rådet till chefen är att försöka luska ut om "det finns några drivkrafter kvar."
Örjan Magnusson
Publicerad 3 december 2009 - 20:01
Uppdaterad 3 december 2009 - 20:58
Vad är det en chef retar sig mest på hos sina anställda? Nejsägaren och pratkvarnen är två typer som kan ge chefen gråa hår, men det finns flera.
Anki Udd, ledarskapskonsult hos fackförbundet Ledarna, har för nättidningen chef.se gjort en lista på de sex värsta typerna av anställda.
Nejsägaren
Typ nummer ett är nejsägaren som nästan alltid tar chansen att se problem i chefens förslag. Egna konkreta förslag kommer nejsägaren dock sällan med.
Övervintraren
Här är medarbetaren som är totalless på sitt jobb. Han - eller hon - har inga ambitioner kvar och lider av grav tristess. Är dessutom för bekväm för att byta arbetsplats.
Pratkvarnen
Det här är en person som lägger mycket tid på att berätta hur mycket hon har att göra men det stämmer inte. Arbetsbelastningen är lika stor för de andra.
Pratkvarnen är ofta en ganska trevlig person som kan vara svår att konfrontera.
Bevararen
Den här typen kan inte kallas förändringsvillig, snarare tvärtom.
-Så här har vi alltid gjort, är en vanlig replik från bevararen.
Paragrafryttaren
Regler är det som gäller för paragrafryttaren. Man ska följa den policy som finns - i stort sett oavsett den konkreta situationen.
Tidstjuven
En egentligen osäker person som hela tiden vill dubbelkolla med chefen. Tidstjuven har svårt att ta egna beslut och vill ha ständig bekräftelse på att han gör rätt.
Chefens strategi
Listan på de besvärliga typerna, som även publicerats av nättidningen e24, innehåller också råd hur chefen ska hantera de jobbiga medarbeterna.
Tidstjuven ska få raka besked att chefen har förtroende för medarbetaren. "Förklara att personen inte skulle ha jobbet om du inte trodde att han eller hon klarade av det."
Att ha att göra med övervintraren verkar vara svårast. Bristande motivation är ingen giltig orsak att sparka någon så rådet till chefen är att försöka luska ut om "det finns några drivkrafter kvar."
Örjan Magnusson
Sverige rämnar...
lyssnar på rapport i kväll fredag den 4 december
F-kassan har hafsat o slafsat med reglerna, bedömt olika så att olika regler har tillämpats olika på olika människor. Svårt cancersjuka har eller ska bli av med sin ersättning och blivit tvungna att jobba mer än vad förmågan klarar. Man kastas ut och ska jobba utan ordentlig bedömning med otrygghet som konsekvens. med naturligtvis senare konsekvenser- återgång till sjukersättning..
Såhär här ser de nya reglerna ut idag, före nästa veckas beslut.
* Från 1 januari 2010 ändras reglerna i sjukförsäkringen.
* Den som fått sjukpenning i 550 dagar och den som nått slutdatum för tidsbegränsad förtidspension utförsäkras.
* De ska i stället delta i arbetslivsintroduktion i längst tre månader och sedan hänvisas till Arbetsförmedlingens övriga åtgärder.
* Även personer med partiell sjukskrivning ska delta. Den som arbetar deltid ska delta på övrig tid.
* Under introduktionen får den med a-kassa lägst 320 kronor/dag, den som saknar a-kassa 223 kronor.
* Svårt sjuka kan få förlängd sjukpenning om:
-Personen vårdas på sjukhus eller får omfattande vård.
-Personen inte kan tillgodogöra sig information på grund av sjukdomen.
-Om återgång i arbete medför allvarlig risk för försämring.
Socialdepartementet
Varför i hell-vette kan ingen i detta land fatta i tid???? Varför ska hela detta land behöva rämna och lösas upp i limningarna och alla dess invånare- uppbärare - bidragare- jävla slavar- som bidrar till allas välfärd få gå på knäna och kräla i stoftet innan det ska bli uppenbart för de styrande vad de ställer till med?
Hör och häpna-nu ska det snabbutredas vad som gått fel och hur man kan ställa allt tillrätta. Nu- när man redan ställt till det tillräckligt och för evigt. För alla dessa som faktiskt är människor vad myndigheterna än tror.
Människor-fattar ni? Förstår ni verkligen, ni som bestämmer?
Människor med brutna nackar,cancer, utbrända, fibromyalgi, en herrans massa diagnoser vi vanliga arbetande, arbetslösa, ledsna bara behöver läsa om. Ni har ansvaret - vi har valt er att förvalta vårat ansvar - våra pengar - förstår ni det?
Förstår ni verkligen? Allvaret? Konsekvenserna av era beslut?
F-kassan har hafsat o slafsat med reglerna, bedömt olika så att olika regler har tillämpats olika på olika människor. Svårt cancersjuka har eller ska bli av med sin ersättning och blivit tvungna att jobba mer än vad förmågan klarar. Man kastas ut och ska jobba utan ordentlig bedömning med otrygghet som konsekvens. med naturligtvis senare konsekvenser- återgång till sjukersättning..
Såhär här ser de nya reglerna ut idag, före nästa veckas beslut.
* Från 1 januari 2010 ändras reglerna i sjukförsäkringen.
* Den som fått sjukpenning i 550 dagar och den som nått slutdatum för tidsbegränsad förtidspension utförsäkras.
* De ska i stället delta i arbetslivsintroduktion i längst tre månader och sedan hänvisas till Arbetsförmedlingens övriga åtgärder.
* Även personer med partiell sjukskrivning ska delta. Den som arbetar deltid ska delta på övrig tid.
* Under introduktionen får den med a-kassa lägst 320 kronor/dag, den som saknar a-kassa 223 kronor.
* Svårt sjuka kan få förlängd sjukpenning om:
-Personen vårdas på sjukhus eller får omfattande vård.
-Personen inte kan tillgodogöra sig information på grund av sjukdomen.
-Om återgång i arbete medför allvarlig risk för försämring.
Socialdepartementet
Varför i hell-vette kan ingen i detta land fatta i tid???? Varför ska hela detta land behöva rämna och lösas upp i limningarna och alla dess invånare- uppbärare - bidragare- jävla slavar- som bidrar till allas välfärd få gå på knäna och kräla i stoftet innan det ska bli uppenbart för de styrande vad de ställer till med?
Hör och häpna-nu ska det snabbutredas vad som gått fel och hur man kan ställa allt tillrätta. Nu- när man redan ställt till det tillräckligt och för evigt. För alla dessa som faktiskt är människor vad myndigheterna än tror.
Människor-fattar ni? Förstår ni verkligen, ni som bestämmer?
Människor med brutna nackar,cancer, utbrända, fibromyalgi, en herrans massa diagnoser vi vanliga arbetande, arbetslösa, ledsna bara behöver läsa om. Ni har ansvaret - vi har valt er att förvalta vårat ansvar - våra pengar - förstår ni det?
Förstår ni verkligen? Allvaret? Konsekvenserna av era beslut?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)