Jag och mannen, eller kanske rättare sagt jag, (jag var överens med andra ord) bestämde att vi skulle åka till västkust utan barn. De är inte så jättesugna längre och den store hade jobb och den minste kundetänka sig att vara med farmor och kompisarna så vi sa ok, skönt att åka själva. Och så gjorde vi det, för första gången på 17 år.
Och det var det faktiskt. Inte behöva underhålla någon i bilen längre. Det var tyst och lugnt och musik ibland och bedövande utsikt över Vättern som vanligt, sen kom regnet. Det öste ner hela vägen till Lysekil, som var första anhalt. Dessutom trodde vi att det skulle gå snabbare över Götet än Västergötland men där bet vi i gräsmattan. Det var naturligtvis asfalts arbete och köer och vanlig fredagstrafik så tid tog det. Men vi hade ju det. Tid.
Första anhalt hos en gammal barndomsvän i Lysekil som jag inte träffat på många år. Förväntan och spänning. Vi blev bjudna på hemkokta kräftor och räk- omelett och aioli och nånannan röra och herrejösses vad vi åt. Skratt och skämt och bortglömda dialektuttryck, det var nästan så jag sprutade ut vinet ur näsan åt uttryck som de facto är onämnbara här. Många härmar mig ju här men de vet inte hälften av vad man sagt en gång i tiden...tur...vissa saker är nog bäst att de får falla i glömska.
Underbar klippromenad och räkmacka och så många skratt men ändå allvar. Så mycket livets allvar och sorger och funderingar över det som blev och det som utblev, vart jag än kommer här i Sverige. Underbart, det är det som håller mig flytande i den rasande floden vi flyter fram på, de rasande vindar som piskar runt oss och som får oss att huttra och frysa och de ljumma vindar som får oss att rysa av vällust på en klippa i frihet.
Så det var en underbar stund med många skratt, kände mig levande och glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar