Pratade med en annan god vän i går och vi kom in på det här med studier och jag berättade om hur tufft det varit med att plugga samtidigt som det har varit kul att lära sig nytt och man hela tiden kommer till insikt om att man (nästan) kan lära sig vad som helst. Det är bara att kämpa och inte ge upp( tror jag), nästan övertygad med andra ord.
Hon sa att hjärnan måste tränas hela tiden för att inte förtvina. Och det stämmer säkert till viss del. Jag har ju aldrig direkt trott att jag skulle klara av någonting men ändå genomfört ganska mycket. Kämpat o pluggat och försöker ta mig fram och skapa ett bra liv. Och som sagt så känner jag att hjärnan blir mer stimulerad och jag tror mer om mig själv än på länge länge, även om det inte går så jättefort.
Men så är det de där mörka rummen i skallen. Dit tankarna på irrfärder i de vindlande gångarna bara viljelöst leds. Till de mörka rummen, där ensamheten härskar. Där förtvivlan har lagt sin duk över allt, där hoppet bara slåss vilt i ett hörn. Där kan gråten också fångas in av en arme kritiker skapade av mig själv, och släpas fram till ögonhålorna och retas till att börja rinna.
Där är jag ensam. Så ensam. Knappt kan ett barns kramar dämpa ångesten därinne. I stunder av klarsyn kan jag sätta ord på det jobbiga som följt mig så länge, alltför länge. I stunder av denna klarsyn mår jag bra då jag satt ord på det som är jobbigt och då känner jag mig styrkt. För en stund.
Sen börjar tvivlen. Gör jag rätt eller fel, tänk om det inte går, tänk om jag kastas ut, tänk om…tänk om…tänk om vi får står på gatan till slut. Jag vet att man kan falla mellan stolar i trygghetssystemen och det gör mig fruktansvärt rädd. Så rädd.
Trots att jag är frisk och har friska barn. Är jag så rädd för allt. Hatar det.
Förstår inte hur hjärnan fungerar egentligen. Varför inte jag kan känna glädje, bubblande glädje. Varför jag inte vågar. Vågar kasta mig ut till fullo. Realisten i mig säger stopp hela tiden. Realisten vet att jag kan bli besviken och gör mig besviken hela tiden.
Suck tungt idag.
måndag 13 december 2010
tisdag 7 december 2010
Ekorrar och mulna dagar...
En mulen morgon, inte alls lika ljus som i söndags, varken ute eller i sinnet. Är fortfarande förkyld och dan, tjock gegga och hostningar och ont i huvudet. Nej förlåt jag ska inte dela detaljer med er. Nässprayen och bricanylen är min bästa vänner just nu men till min stora lycka har jag hittat en tablett i mitt skafferi som ska hämma kolhydratupptaget vid matintag, så den ska också bli min bäste vän i kampen mot kilona.
I dag var jag tvungen att lägga mig igen i bingen igen efter att kids gått till skola, det är hemstudier som gäller så jag har en hög att beta av som inte riktigt hunnits med på kursen. Den ska jag repetera igen. Kolla o se vad som saknas och vad jag kunde gjort bättre eller om jag kommit så långt i kursen så jag har begripit det vi gick genom då.
Igår hade jag inte begripit nåt kändes det som, hoppas det berodde på att jag varit borta ett tag, det var totalt stopp. Hemskt. Det var ett tag sen vi höll på med leverantörsreskontra och kundfakturor så jag var som ett barn framför tangentbordet. Förstod inte riktigt vad jag pysslade med. Förrän framåt 16 och då var det dags att gå hem.
Så idag ska jag kolla över saker och ting minsann. Och i morgon kommer AF och ska ge oss beslut på fortsatt kursdelstagande. Sen ska jag jobba torsdag fredag och lördag, härliga tider, osttider!
Men vad gör man av en dag då det mulna vill invadera sinnet? Då endast julstjärnorna lyser. Det är en dag som jag inte vill klä mig i något annat än mysbralla och tjocka sockar, jag vill gå här och plocka emellan studierna, samla kraft inför jobb och studier som jag vet kommer ta på krafter ett tag framöver.
Jag får väl göra det, lyssna på kroppen. Den vill samla krafter, komma tillbaka efter förkylning, den vill bli på topp igen, den vill ok då tappa några kilo( börjar bli en mani det där)
Pratade just med en bekantskap som berättade att hon hade lyssnat på en hjärnforskare som berättade att visst dör hjärnceller efter en riktigt blöt fest och blir det alltför ofta är det inte bra( många celler borta med andra ord) men om man sen börjar aktivera sin hjärna med kunskaper, lär sig nya saker, löser korsord, pluggar något man tycker är roligt, sysselsätter hjärnan så föds det nya…
Det lät rätt tryggt faktiskt, liten tröst när man tänker tillbaka på levernet. Och faktiskt är det inte att jag ändå känner att hjärnan är med äntligen, den suger åt sig kunskaper och älskar det! Det är första gången i mitt liv jag känner så, jag har bara hatat allt jag ”måst göra” men nu är det kul! Tänk vad man kan göra med alla kunskaper !
Känner mig som en ekorre där nötterna är kunskaper som ska in i boet och sen avnjutas . By the way så älskar jag ekorrar, de är så gulliga att se på när de kilar upp och ner i träden och hoppar. Jag är besläktad med dem, fast jag inte har deras fysiska förmåga( hoho nu ser jag mig själv i ett träd). Brukar stanna och titta på dem ibland.
Hoppas det stämmer det där med kunskaperna! Så det inte tar stopp snart!
söndag 5 december 2010
Ställa om hjärnan...
Ja nog är det mycket vi måste göra i livet. Men jag är faktiskt stolt över att jag gör saker för att få ett bättre liv framöver. Inte bara sätter mig ner passivt och deppar ihop, det har jag gjort så mycket i mitt liv.
Det är så många som har det svårt och jobbigt i sina liv, värk och sjukdomar, sorg och elände, kan vi som mår bra dela med oss av vår glädje och stötta så kanske det blir ljusare kortare stunder även för andra.
Jag märker att ju mer jag peppar mig denna söndag desto bättre mår jag. Herregud jag småler åt snöflingorna just nu, trots att halva familjen är on the road.
Är det så det ska vara, man ska ställa in sig, hjärnan, gps:en , porerna, fingertopparna, på lycka och så mår man bättre. Är det det vi är skyldiga oss själva - att må så här bra. Det är ju ingen annan som kan göra det åt oss. Ingen kan få mig att må bra, känslan måste komma inifrån, man kan bara visa hur jag ska göra för att genomföra det, sen måste jag göra det själv…
Hjälp, det var längesen jag tänkte så här intensivt, hjärnan kokar just nu. Letar i hjärnmapparna, arkiven, efter det jag lärt i terapin. Sopa rent med ”kan inte”, in med ”no limits” i hjärnan. Varför skulle du inte kunna? Vad är det som gör att du inte tror att du kan? Vill du leva, vågar du leva? Vill du våga leva? Eller ska vi gå som på Linus linje, rakt fram och mestadels neråt, i hålor…slå halvt ihjäl oss?
Jaja jag vet att jag sagt detta förut. Livet är svårt att leva, man får gräva efter lyckan ibland- bara man inte sluta gräva, för då är det illa. Och kanske är det så som jag känt och sagt förut, livet ska inte vara som ett rakt streck totalt utan känslor, uppåt eller neråt, för då kan man inte känna glädjen när det går ens väg.
Jag vet att värk är svårt att leva med och det finns många som inte har hopp alls men en dag kanske det vänder och då förstår alla vad jag menar… jag har under alldeles för lång tid känt mig nere också, jag vet vad jag pratar om . Jag kanske inte förstår hur det är att ha någon svårt sjuk anhörig, jag har bara mina egna sorger att referera till men känslor kan jag förstå.
Så nu har jag nog producerat tillräckligt med tankar idag, nu ska jag repetera lite ekonomi. Och läsa på om ostar igen. Intressant…
Nya livet börjar...
Nytt liv ja, varför ska det vara så förjolat svårt att leva det liv man vill leva? Äppelkäck och – kindad som med förkläde kramar om barnen, aktiverar dem och är på topp, har snygga kläder och nystajlat hår jämt. Tränar, läser och förkovrar sig och…och…
Stopp nu. Nu är den där kritiska kommittén på gång igen. Den som för evigt har parkerat sig på axeln som en olyckskorp och skriker ut sitt missnöje över det jag gör – och inte gör.
När ska jag lära mig att det jag gör är utöver fattningsförmåga ibland. Ger mig in i otroliga saker och lär mig och förkovrar mig inför framtiden – för visst är den här framtiden och ljusare än på väldigt länge men den är inte utan vedermödor.
Jag vill verkligen forma min framtid, göra något riktigt bra av de 20 som är kvar innan jag blir pensionär. Jag är på väg dit. Till det braiga livet. jag vet att jag lämnat det svåra bakom mig, nu är det full fart framåt. Jag är inte rädd att lära nytt jag ser bara alla spår i hjärnan som allt jag läser gör, och tror att det är nyttigt, jag kanske inte blir gammal och gaggig i förtid när jag aktiverat hjärnan såhär.
Ibland har man ju aktiverat hjärnan med för mycket kunskaper på en gång men det har ju handlat om att jag inte haft nån balans i livet. Och det går lite långsamt framåt det medger jag, det går inte så fort som jag skulle vilja, men jag skulle ändå vilja hylla mig själv till det jag genomför varje dag, dessa smådåd. Så grattis Mia! Du är värd en ostbit i kväll…
Nej fan, jag måste lägga av, jag har några kilon jag måste mota bort. Utrota, radera ut…jag som alltid haft som argument att det är bra att ha ett par extra kilon ifall man blir allvarligt sjuk så man har att ta av liksom börjar faktiskt bli en anings nervös ifall de ska visa sig sitta för hårt de här sista jag upptäckt. En sen natt då jag plötsligt befann mig mitt i fullmåneskenet mot en vägg fick jag en smärre chock och trodde det var en skugga av en inkräktare i mitt hem.
Det blev inget mer sova den natten, det var grädden på moset, att min depp - period kantats av för måånga kilon också, det var hårt. Man är expert på att blunda länge.
Och inte blir det bättre av att mannen kallar mig lilla ostbomben heller….
Så nästa utmaning i livet startar snart…(vet bara inte när, i morgon kanske, jag har faktiskt inte sån aptit). Jag har ett par utmaningar kvar i livet…
Stopp nu. Nu är den där kritiska kommittén på gång igen. Den som för evigt har parkerat sig på axeln som en olyckskorp och skriker ut sitt missnöje över det jag gör – och inte gör.
När ska jag lära mig att det jag gör är utöver fattningsförmåga ibland. Ger mig in i otroliga saker och lär mig och förkovrar mig inför framtiden – för visst är den här framtiden och ljusare än på väldigt länge men den är inte utan vedermödor.
Jag vill verkligen forma min framtid, göra något riktigt bra av de 20 som är kvar innan jag blir pensionär. Jag är på väg dit. Till det braiga livet. jag vet att jag lämnat det svåra bakom mig, nu är det full fart framåt. Jag är inte rädd att lära nytt jag ser bara alla spår i hjärnan som allt jag läser gör, och tror att det är nyttigt, jag kanske inte blir gammal och gaggig i förtid när jag aktiverat hjärnan såhär.
Ibland har man ju aktiverat hjärnan med för mycket kunskaper på en gång men det har ju handlat om att jag inte haft nån balans i livet. Och det går lite långsamt framåt det medger jag, det går inte så fort som jag skulle vilja, men jag skulle ändå vilja hylla mig själv till det jag genomför varje dag, dessa smådåd. Så grattis Mia! Du är värd en ostbit i kväll…
Nej fan, jag måste lägga av, jag har några kilon jag måste mota bort. Utrota, radera ut…jag som alltid haft som argument att det är bra att ha ett par extra kilon ifall man blir allvarligt sjuk så man har att ta av liksom börjar faktiskt bli en anings nervös ifall de ska visa sig sitta för hårt de här sista jag upptäckt. En sen natt då jag plötsligt befann mig mitt i fullmåneskenet mot en vägg fick jag en smärre chock och trodde det var en skugga av en inkräktare i mitt hem.
Det blev inget mer sova den natten, det var grädden på moset, att min depp - period kantats av för måånga kilon också, det var hårt. Man är expert på att blunda länge.
Och inte blir det bättre av att mannen kallar mig lilla ostbomben heller….
Så nästa utmaning i livet startar snart…(vet bara inte när, i morgon kanske, jag har faktiskt inte sån aptit). Jag har ett par utmaningar kvar i livet…
söndag - matlagning på Styrbordsvägen.
Står och steker torskfiléer denna gråmulna söndag, halva familjen är på bandymatch i Linköping och en fjärdedel är på fotbollsträning. Jag är solo med adventsstakarna och i mitt tycke alldeles för mycket snö utanför huset.
Ibland blir jag så lycklig och rofylld när jag lagar mat. Det är en ny känsla att tackla i mitt liv. Det har inte alltid varit så. Sedan man bodde själv och kokade hotdogs o spaghetti i samma kastrull och min bjudmat kunde vara biff stroganoff (hrm)så har väl det kulinariska intresset ökat men inte så mycket att jag älskar det. Periodvis kan jag anstränga mig och laga recept men det ska vara nåt speciellt då.
I många år har det varit laddat med maten här hemma eftersom ingen ätit vid samma tidpunkt och jag inte fått bra rutiner för våra matvanor i familjen, alla har ätit när det har passat på grund av all sport och då är det inte kul det är bara föda för överlevnadens skull. Så sakta dog mitt matintresse och allt smakade likadant.
Och nu kommer jag på mig att nynna när jag lagar. Strange. Lycklig för att jag har mat att laga, och en familj att laga den till och just nu ser livet så ljust ut att jag till och med kan provsmaka ärtsoppa, ett barndomstrauma annars.
För säkerhets skull gör jag lite korv stroganoff också...curlingmorsa som man är. kan fortfarande inte smälta när sextonåringen efter att jag typ bara bjudit varma mackor och korv med bröd en längre period efter att ha tittat i grytorna utbrast:
- Å mamma har du gjort korv stroganoff...och samvetet gnagde.
Tidigare idag tog jag skjuts ner till stan och gick därifrån och hem efter att ha handlat litegrann, konstigt nog behöver alltid förråden fyllas på med något(onyttigt mestadels). Det var en sköön promenad, första denna vecka efter att ha tacklat årets brakförkylning.
Tråkigt nog känns det som det spänner alldeles för mycket runt midjan. De nyinköpta jeansen sitter inte skönt…det är sorgligt. Jag har haft några ostkanter från butiken att gnaga på denna vecka och ljusat upp tiden mellan de förskräckliga nysningarna som rist min kropp och den röda näsan jag nästan skrikit när jag varit tvungen att torka. Minst en nässprej har avslutats och mycket salva har baddats på näsan.
Men nu är jag snart på banan igen, måste bara börja nytt liv snart.
Ibland blir jag så lycklig och rofylld när jag lagar mat. Det är en ny känsla att tackla i mitt liv. Det har inte alltid varit så. Sedan man bodde själv och kokade hotdogs o spaghetti i samma kastrull och min bjudmat kunde vara biff stroganoff (hrm)så har väl det kulinariska intresset ökat men inte så mycket att jag älskar det. Periodvis kan jag anstränga mig och laga recept men det ska vara nåt speciellt då.
I många år har det varit laddat med maten här hemma eftersom ingen ätit vid samma tidpunkt och jag inte fått bra rutiner för våra matvanor i familjen, alla har ätit när det har passat på grund av all sport och då är det inte kul det är bara föda för överlevnadens skull. Så sakta dog mitt matintresse och allt smakade likadant.
Och nu kommer jag på mig att nynna när jag lagar. Strange. Lycklig för att jag har mat att laga, och en familj att laga den till och just nu ser livet så ljust ut att jag till och med kan provsmaka ärtsoppa, ett barndomstrauma annars.
För säkerhets skull gör jag lite korv stroganoff också...curlingmorsa som man är. kan fortfarande inte smälta när sextonåringen efter att jag typ bara bjudit varma mackor och korv med bröd en längre period efter att ha tittat i grytorna utbrast:
- Å mamma har du gjort korv stroganoff...och samvetet gnagde.
Tidigare idag tog jag skjuts ner till stan och gick därifrån och hem efter att ha handlat litegrann, konstigt nog behöver alltid förråden fyllas på med något(onyttigt mestadels). Det var en sköön promenad, första denna vecka efter att ha tacklat årets brakförkylning.
Tråkigt nog känns det som det spänner alldeles för mycket runt midjan. De nyinköpta jeansen sitter inte skönt…det är sorgligt. Jag har haft några ostkanter från butiken att gnaga på denna vecka och ljusat upp tiden mellan de förskräckliga nysningarna som rist min kropp och den röda näsan jag nästan skrikit när jag varit tvungen att torka. Minst en nässprej har avslutats och mycket salva har baddats på näsan.
Men nu är jag snart på banan igen, måste bara börja nytt liv snart.
lördag 4 december 2010
Aktuellt ämne, väderlek och...
Gillar inte att älta, det är en egenskap jag inte är stolt över men denna vecka har jag återigen gått ner på knä och tackat gudarna att jag kom undan med livet i behåll från SJ. Det är november och snön faller och det är redan kaos.
Och media sitter bara och väntar på att kasta sig över bytet. Allt det värsta som sker i U-landet Sverige. Dra fram allt snask i ljuset, allt som inte fungerar. Ett bra program var debatt igår, där många fick komma till tals, några bra och några mindre bra, som alltid. Trafiken har ökat, men satsningarna och underhållet har uteblivit, sa Robert Collin. Jojo det vet man ju.
Det är bra att dra fram snask. För inte är SJ oskyldiga, liksom ingen är oskyldig i Svea.
Alla har vi bidragit till att montera ner Svea. Genom att välja. Det som är billigast för oss. Alla bolag konkurrerar, lägger lägst anbud för att hålla nere priserna för oss, med kanske sämre kvalité som följd. Oavsett bransch.
Det är svårt att se vad detta har med SJ att göra men visst var det fel att besluta att det skulle vara konkurrens på allt och montera ner hela skiten i smådelar, då SJ också måste vara billigast för att överleva. Då drog man in på kostnader istället för att satsa, för det var redan nere på botten liksom.
Det är så självklart att är det flera bolag som ska dela ansvaret för spår, fastigheter, snöröjning (läggs ut på entreprenad idag billigaste budet vinner), trafikcentral (som är det viktigaste SJ har). Om allt detta har styckats upp i smådelar och ingen vill ta ansvar för hela biten längre så är det väl inte konstigt att det blir som det blir. Alla skyller på alla.
Som att ringa till Telia. 15 olika knappval för att ställa en fråga och inte går det att bli omkopplad heller. Rationaliseringar, vi måste vara konkurrenskraftigast, ha lägst kostnader. Nu har jag hållit mig till Telia i alla år för jag orkar inte jämföra, jag har gett upp boxer och det också, orkar inte byta. Det är för krångligt att vara om sig och kring sig fast man säkert gör skitaffärer varje dag i cyberspace…
Försäkringskassan, A-kassorna, vårdcentralerna, you name it, allt är förlorat och förbi. Stendött, noll mänsklighet. Papper papper, administration. Spy.
Seko säger i debatt något som antagligen är helt sant: Aktören SJ sköter uppdraget som det är formulerat, inget samhällsuppdrag, inget myndighetsuppdrag. Att göra ett bra jobb ryms inte i det pris man fått i sitt kontrakt. Seko har varnat för dödsfall till tjänstemän och politiker som drivit marknadsexperimentet hela tiden.
För vist är det ett experiment allt. Partiernas prioriteringar har också spelat in självklart, allt är fördelning hela tiden, vissa fack får vissa inte. En gång fick Bottniabanan och Norrbottniabanan pengar och vägsatsningar och viktiga bansatsningar försvann någonstans i budgeten, berättar Robert Collin.
Det är inte viktigt nu vilket parti som gjorde vilka prioriteringar. Alla producerar samma skit, enligt mig.
Men vad handlar vardagen då om? Det verkar nästan som att jaga billighetspriser är det viktiga. För att vi ska tjäna några kronor i slutänden. Åka hit och dit och sitta och bläddra varje vecka? Mängder med olika bolag för allting med omöjliga avtal att tolka och jämföra.
Men om det blir bättre? Vet inte, jag orkar inte leta, har för lite tid när jag jobbar och det är bekvämt att handla där man hittar. Det står väl skrivet i stjärnorna hur mycket man tjänar på att åka runt och shoppa billigare.
Och överallt vrider alla sig ut och in i den stenhårda konkurrensen, alla är livrädda för att förlora sina jobb. någon tillfreds? Tja några kanske.
I konkurrensen måste man välja och finns det inget att välja på måste man bita ihop. I SJ´s fall monterade man ner skiten fast knappt några konkurrenter fanns. Man bara förberedde. Krympte kostymen, man ”skärde och skärde” här och där, gick med lien från avdelning till avdelning, chefer byttes av och de med mest stål i ryggraden blev kvar, de andra fasades ut. För få chefer mäktade med att ordna det till det bästa, vad DET nu skulle varit.
För inget fungerade när det gick åt helvete i jultrafiken, det har det aldrig gjort, inte för 8 år sen heller. De gångerna man som mest behövt hjälp i fronten har ingen hjälp funnits, totalt naken och utlämnad var man. Totalt utskälld. Det var därför jag flydde, för att rädda mitt liv.
Problematik i ledningssituation säger någon. Agendan borde vara att stötta väghållning och järnväg, lyssna på personal som är ute i verkligheten och vet vad det handlar om. Alla vet om men ledningen lyssnar inte . ”Lyssnar men reagerar inte” som lokföraren säger.
Nu som då…det gör ont. Det gör nästan ondare att inget blir bättre. Någonsin. Ännu.När?
För naturligtvis är det en politisk fråga. Regering prioriterar förbifart Stockholm istället för satsningar på järnväg. Motorväg viktigare än järnväg anser Anders Borg, säger någon i studion. Kanske han vet.
Ja inte kan alla facken i plånboken få lika mycket det vet vi ju, har vi fått höra i alla år. Orkar vi sätta oss in i alla frågor? Är det bara att acceptera allt?
Skulle jag bli tvingad in i transportbranschen igen skulle jag dö på fläcken. Jag skulle inte ens kunna köra buss fast det säkert går att lära sig (är jag övertygad om, känner en modig liten tjej som tar lastbilskort, imponerande) jag skulle inte orka vara så pressad och inte ha någon backup i nedskurna företag som bara lägger billiga anbud.
Jag tror jag fattade rätt beslut en gång i tiden, med hjärtat. Några andra beslut har säkert varit tvivelaktiga men inte att lämna transportbranschen.
Jag vet vad jag gjorde i alla fall. För jag ÄR fortfarande vid liv.
onsdag 1 december 2010
pissopestosenapsgas
Sen kommer smällen, det tog tre dagar. Började känna mig mosig på lördagen och var inte i form alls efter några dagars jobb. Nej inte nu liksom…det får inte hända…
Började kursen som vanligt och jobbade på i måndags men i tisdags bröt helvetet ut. Brakförkyld. Varför? Varför kan inget gå min jävla väg nån gång? Hur ska jag kunna gå till ett säljjobb mosig och förkyld. Hajja?
Det är så orättvist, när man från början vill klara något och lära sig. Jag blir så ledsen även om det inte är livshotande. Jag är inte dödligt sjuk men jag har fått ett nytt jobb, ett drömjobb som jag v e r k l i g e n vill ha och kunna skapa mig ett bättre liv och så kommer det här. Nu. Det är så jävligt. Jag är helt mosig och svullen och hostar och snörvlar, ja som en vanlig hederlig brakförkylning.
En dag kan jag säkert skratta åt det men det är inte kul idag. Jag orkar knappt plugga hemma som jag hade tänkt när jag gick hem. Inte ens om ostar.
Sorgsen.
Men lite glad.
Hoppas arbetsgivaren också är det.
Hoppas det går min väg denna gång, tycker jag är värd det faktiskt efter allt kämpande de sista 15 åren.
Och vad vore en hemmadag utan en hostig 12- åring? Att mysa under en lila filt med mycket te och mys. Har fått rå om honom det jag orkat idag. Det var underbart även om jag försökt läsa lite. Hört lite funderingar och skratt som jag knappt hört sen jag började plugga i oktober.
Nu natt, sova o rekreera sig.
Började kursen som vanligt och jobbade på i måndags men i tisdags bröt helvetet ut. Brakförkyld. Varför? Varför kan inget gå min jävla väg nån gång? Hur ska jag kunna gå till ett säljjobb mosig och förkyld. Hajja?
Det är så orättvist, när man från början vill klara något och lära sig. Jag blir så ledsen även om det inte är livshotande. Jag är inte dödligt sjuk men jag har fått ett nytt jobb, ett drömjobb som jag v e r k l i g e n vill ha och kunna skapa mig ett bättre liv och så kommer det här. Nu. Det är så jävligt. Jag är helt mosig och svullen och hostar och snörvlar, ja som en vanlig hederlig brakförkylning.
En dag kan jag säkert skratta åt det men det är inte kul idag. Jag orkar knappt plugga hemma som jag hade tänkt när jag gick hem. Inte ens om ostar.
Sorgsen.
Men lite glad.
Hoppas arbetsgivaren också är det.
Hoppas det går min väg denna gång, tycker jag är värd det faktiskt efter allt kämpande de sista 15 åren.
Och vad vore en hemmadag utan en hostig 12- åring? Att mysa under en lila filt med mycket te och mys. Har fått rå om honom det jag orkat idag. Det var underbart även om jag försökt läsa lite. Hört lite funderingar och skratt som jag knappt hört sen jag började plugga i oktober.
Nu natt, sova o rekreera sig.
yess babe!
Jaa vet inte i vilken ände jag ska börja. Kronologisk ordning är bäst kanske.
Fick ett tips av en på Lernia som hade hört mig berätta om mitt underbara sommarjobb i delikatessen på Ica. Där jag trivdes och mådde bättre än någonsin i mitt liv- lång näsa att inga jobb fanns bara, eller att pappersexercisen var för tidsödande med mig. Det får jag tacka sittande regering för, att de utfärdat så hårda regler för myndigheterna att rätta sig efter.
Jaja nog ordat om detta, detta är ett faktum vi vet och vi kan bara välja bort dessa bestar i våra liv. Dessa utsugare som tror de gör det bättre men det bara blir för vissa i Svedala och inte de som har det tuffast…
Jag fick ett tips om ett jobb i en ostbutik och funderade ett tag och vågade prova att ringa. Fick komma på intervju och fick ett jobb. Halvtid. Då kanske jag som jag tänkt i framtid kan ägna mig åt det jag också vill på deltid. Hälsa och hudvård.
Till dess pluggar jag vidare. Ekonomi. Då kan jag bokföring och företagsekonomi också ifall nåt går åt skogen. Jag kanske kan frilansa mig runt i livet sen…
Tills drömmen är här. Nu är den nära känns det som. Inom räckhåll. Faktiskt.
Så jag började ett nytt jobb. Igen. Klev in och började om, med aningens darr på rösten, det är alltid jobbigast i början, man känner inte arbetsgivaren, inte kunderna, inte produkterna man säljer, detta har jag gjort förut jag vet hur man känner sig, bambi på hal is igen. Men jag vet att det är bara att plugga och lära, igen.
För 5:e gången de sista 4 åren. Korvstoppa in och nöta på, mala in och dö en smula men sakteliga erövra. Tills man är oumbärlig, uppskattad för den man är. För man är den man är, jag vill aldrig mer förställa mig, jag vill vara den jag är fullt ut. Bli sedd som den jag verkligen är fast jag kan utveckla vissa förmågor mer och radera ut vissa.
Jag är livsnjutaren, tvivlaren, jag är den som ser och ler, den som torkar en tår i vrån åt sorgerna som kommer i min väg, andras och mina. Jag vill lyssna på människor, göra dem lite glada. Stoppa in lyx och få alla att förstå hur man ska leva för att inte bara bara vara vid liv.
Och vad glad jag är åt min familj och barn som direkt hörde när jag fått det här jobbet att ”mamma är glad igen”
- Mamma vad glad jag är för din skull…det hörs att du är glad.
Deras glädje lyfter mig tiofalt. Vår lycka. Kanske något gott äntligen kan komma ur allt jobbigt som varit ett tag.
Jag fick pussar och kramar. Lyckönskningar från höger och vänster från alla goda vänner som gjorde mig så varm och lycklig. Så många som vill mig väl. Nya och gamla vänner. Från livet och från kursen jag går på. Sån värme…
Jag har sällan lett så stort som denna gång jag fått ett jobb.
Fick ett tips av en på Lernia som hade hört mig berätta om mitt underbara sommarjobb i delikatessen på Ica. Där jag trivdes och mådde bättre än någonsin i mitt liv- lång näsa att inga jobb fanns bara, eller att pappersexercisen var för tidsödande med mig. Det får jag tacka sittande regering för, att de utfärdat så hårda regler för myndigheterna att rätta sig efter.
Jaja nog ordat om detta, detta är ett faktum vi vet och vi kan bara välja bort dessa bestar i våra liv. Dessa utsugare som tror de gör det bättre men det bara blir för vissa i Svedala och inte de som har det tuffast…
Jag fick ett tips om ett jobb i en ostbutik och funderade ett tag och vågade prova att ringa. Fick komma på intervju och fick ett jobb. Halvtid. Då kanske jag som jag tänkt i framtid kan ägna mig åt det jag också vill på deltid. Hälsa och hudvård.
Till dess pluggar jag vidare. Ekonomi. Då kan jag bokföring och företagsekonomi också ifall nåt går åt skogen. Jag kanske kan frilansa mig runt i livet sen…
Tills drömmen är här. Nu är den nära känns det som. Inom räckhåll. Faktiskt.
Så jag började ett nytt jobb. Igen. Klev in och började om, med aningens darr på rösten, det är alltid jobbigast i början, man känner inte arbetsgivaren, inte kunderna, inte produkterna man säljer, detta har jag gjort förut jag vet hur man känner sig, bambi på hal is igen. Men jag vet att det är bara att plugga och lära, igen.
För 5:e gången de sista 4 åren. Korvstoppa in och nöta på, mala in och dö en smula men sakteliga erövra. Tills man är oumbärlig, uppskattad för den man är. För man är den man är, jag vill aldrig mer förställa mig, jag vill vara den jag är fullt ut. Bli sedd som den jag verkligen är fast jag kan utveckla vissa förmågor mer och radera ut vissa.
Jag är livsnjutaren, tvivlaren, jag är den som ser och ler, den som torkar en tår i vrån åt sorgerna som kommer i min väg, andras och mina. Jag vill lyssna på människor, göra dem lite glada. Stoppa in lyx och få alla att förstå hur man ska leva för att inte bara bara vara vid liv.
Och vad glad jag är åt min familj och barn som direkt hörde när jag fått det här jobbet att ”mamma är glad igen”
- Mamma vad glad jag är för din skull…det hörs att du är glad.
Deras glädje lyfter mig tiofalt. Vår lycka. Kanske något gott äntligen kan komma ur allt jobbigt som varit ett tag.
Jag fick pussar och kramar. Lyckönskningar från höger och vänster från alla goda vänner som gjorde mig så varm och lycklig. Så många som vill mig väl. Nya och gamla vänner. Från livet och från kursen jag går på. Sån värme…
Jag har sällan lett så stort som denna gång jag fått ett jobb.
söndag 28 november 2010
torsdag 25 november 2010
vem var det som puffade på mig? sitter här i min ensamhet och lyssnar på musik efter en tuff dag(igen) och känner hel plötsligt en puff i ryggen...
genast går mina tankar till mamma, är hon här nu när jag behöver henne som mest? vill hon säga mig nåt? nu? när allt kanske kan vända äntligen...
är hon här? hos mig?
nepp...
det var min lille älskade Jeppe som skojade med mig. skuggan. han är också överallt ibland. vill mig väl, ler åt min lycka...kramar mig, myser under filt.
tänk att livet kan kännas så under under underbart ibland. alltför sällan men förhoppningsvis för en lång tid framöver...
genast går mina tankar till mamma, är hon här nu när jag behöver henne som mest? vill hon säga mig nåt? nu? när allt kanske kan vända äntligen...
är hon här? hos mig?
nepp...
det var min lille älskade Jeppe som skojade med mig. skuggan. han är också överallt ibland. vill mig väl, ler åt min lycka...kramar mig, myser under filt.
tänk att livet kan kännas så under under underbart ibland. alltför sällan men förhoppningsvis för en lång tid framöver...
söndag 21 november 2010
på väg...
Springer på gränsen till galenskap sa Christer Sandelin igår. När man har fantasi bränner man energi, då måste man ladda batterierna och komma tillbaka, eller något i den stilen. Det som alla uttrycker idag, nöden i de urladdade batterierna, bristen på återhämtningen är det som dödar lågan, dödar livsglädjen, energin, det som gör att vi slutar tro och hoppas.
Och så många har ju slutat hoppas. De får slåss med sjukvård, a-kassa- f-kassa, tryggheten i Sverige som idag utarmar oss i stället för att hålla om oss den tid vi behöver i livet.
Slåss och skrika, vara stark för att våga bli sjuk. Hur många gånger har jag inte hört detta uttryckas?
Och hur ledsen är jag inte själv över att jag visat mina barn fel saker förr om åren alltför länge. Hoppas de har glömt den jag var och bara ser den jag är nu. Jag ler, stryker över en mjuk kind, skrattar, skämtar, bjuder dem på mat och kräver att de hänger tvätten och lägger sina kläder där de ska vara.
Jag sniffar deras tvättade kinder.Ler åt en finne och önskar dem det bästa av livet, en finne är inget. Inget mot det som komma skall.
Det kan hända vad som helst när som helst säger Christer om dödsfallen han berördes av i ungdomen.
Håller med, vi måste alla försöka göra den bästa dagen varje dag, låta glädje genomsyra våra liv. Släppa oron för a-kassa och annat skit som hotar oss därute.
Men visst är det svårt. Att hylla livet nu, hitta guldkornet varje dag.
För istället är vi rädda för det som eventuellt kan ske. Verkligheten knackar på varje dag, gör sig påmind. Visst kan vad som helst ske när som helst, man måste kasta ett getöga över axeln efter liemannen, man bör veta att han syr kostymen åt oss i det tysta som Tomas Tranströmer skrev en gång.
Men man måste också skåla för livet, som de säger i programmet. Lev nu.
Ja men det är ju det jag gör, njuter av vardagen, sover om jag vill. Äter något gott jag vill, njuter av en doftande gryta, ser att det är sol ute som sticker i ögonen eller en blygrå dag då jag kan stanna inne med lila filt om mig.
Till min glädje har mina barn också blivit livsnjutare, det handlar inte om att de vill resa och ha massa dyra saker hela tiden, de verkar njuta av att vi är en familj, det är mysigt att vara hemma och det är kul att ha vännerna nära och hitta på saker. Jag gläds när storebror ägnar sig åt lillebror lite, det värmer mammahjärtat.
Att det kommer en förstulen fråga när jag sitter och skriver, en livsfråga från 16- åring i sitt rum det är stort. Det är livet. då är inte a-kassan i mina hasor.
Det är underbart att leva tror jag att vi alla känner just nu. Vi hjälper varandra framåt. Jag laddar för att ta fram känslan från förra vintern, då något hade lagt sig tillrätta hos mig, mina år i terapi hade fogat samman en ny livsglädje. Jag vill ha den tillbaka. Nu.
Jag är på väg. Just nu ska jag gå och lägga mig en stund i sängen och njuta. Sen ut och promenera. Ladda för veckan på Lernia.
Och så många har ju slutat hoppas. De får slåss med sjukvård, a-kassa- f-kassa, tryggheten i Sverige som idag utarmar oss i stället för att hålla om oss den tid vi behöver i livet.
Slåss och skrika, vara stark för att våga bli sjuk. Hur många gånger har jag inte hört detta uttryckas?
Och hur ledsen är jag inte själv över att jag visat mina barn fel saker förr om åren alltför länge. Hoppas de har glömt den jag var och bara ser den jag är nu. Jag ler, stryker över en mjuk kind, skrattar, skämtar, bjuder dem på mat och kräver att de hänger tvätten och lägger sina kläder där de ska vara.
Jag sniffar deras tvättade kinder.Ler åt en finne och önskar dem det bästa av livet, en finne är inget. Inget mot det som komma skall.
Det kan hända vad som helst när som helst säger Christer om dödsfallen han berördes av i ungdomen.
Håller med, vi måste alla försöka göra den bästa dagen varje dag, låta glädje genomsyra våra liv. Släppa oron för a-kassa och annat skit som hotar oss därute.
Men visst är det svårt. Att hylla livet nu, hitta guldkornet varje dag.
För istället är vi rädda för det som eventuellt kan ske. Verkligheten knackar på varje dag, gör sig påmind. Visst kan vad som helst ske när som helst, man måste kasta ett getöga över axeln efter liemannen, man bör veta att han syr kostymen åt oss i det tysta som Tomas Tranströmer skrev en gång.
Men man måste också skåla för livet, som de säger i programmet. Lev nu.
Ja men det är ju det jag gör, njuter av vardagen, sover om jag vill. Äter något gott jag vill, njuter av en doftande gryta, ser att det är sol ute som sticker i ögonen eller en blygrå dag då jag kan stanna inne med lila filt om mig.
Till min glädje har mina barn också blivit livsnjutare, det handlar inte om att de vill resa och ha massa dyra saker hela tiden, de verkar njuta av att vi är en familj, det är mysigt att vara hemma och det är kul att ha vännerna nära och hitta på saker. Jag gläds när storebror ägnar sig åt lillebror lite, det värmer mammahjärtat.
Att det kommer en förstulen fråga när jag sitter och skriver, en livsfråga från 16- åring i sitt rum det är stort. Det är livet. då är inte a-kassan i mina hasor.
Det är underbart att leva tror jag att vi alla känner just nu. Vi hjälper varandra framåt. Jag laddar för att ta fram känslan från förra vintern, då något hade lagt sig tillrätta hos mig, mina år i terapi hade fogat samman en ny livsglädje. Jag vill ha den tillbaka. Nu.
Jag är på väg. Just nu ska jag gå och lägga mig en stund i sängen och njuta. Sen ut och promenera. Ladda för veckan på Lernia.
en söndagmorgon på Styrbordsvägen
Så vart man sittande här vid datorn i alla fall, jag sitter där så mycket så jag har undvikit det hemma men nu är jag sugen igen. Jag borde sova, ladda batterierna, få bort rynkorna under ögonen, börja ett bättre liv. Frukter grönsaker, juicer, återhämtning, sömn, vatten.
Anledningen är något jag hörde, en förflugen mening i programmet så mycket bättre igår. Från Petra när hon drejade, hon berättade att hon var envis när det inte går hennes väg. Hon vill lyckas.
Mina höga krav på att lyckas är väl det som ställt till det för mig tror jag. Jag vill också lyckas! Jag hajjade till och ställde mig frågan, är det det jag är? Är jag verkligen envis jag också? Jag har alltid sett mig som vek och skör och en som bara flyter med och inte orkar, ger upp när det inte går, jag har gett upp några gånger, tagit kliv bort i stället. Börjat om på nytt någon annanstans. Tack och lov har min man sett det jag inte sett, mitt jävlar anamma, det som gör att jag huvudstupa kastar mig in i otroliga saker och i praktiken genomför dem.
Han har sett det jag inte gjort och han har inte tvivlat som jag gjort på att jag skulle klara av den här kursen i ekonomi.
Jag bara måste avslöja något som jag inte berättat under uttagningarna på AF, jag berättade aldrig att jag hade 2:a i matte i gymnasiet. Hihi!
Jag var aldrig siffrornas vän, jag var och förblev bokstävernas vän. Jag hatade hatade matte, förstod aldrig, var stel och olustig. Mycket berodde på matteläraren i högstadiet, som fick en att känna sig kass. Jag hämtade mig aldrig efter de upplevelserna. Jaja jag behöver inte hata honom längre, han är säkert död nu.
Och jag är plötzligt siffrornas vän. Inte nödvändigtvis alla siffror(nollor är svårt) men...jag har ett annat tänk i skallen tack och lov.
Men det är kanske envishet, att jag inte riktigt trivs så jag vill ha något bättre, jag genomför saker för att jag inte vill ha ett skitliv så att vi ska kunna få det bättre. Och att vi får det bättre om jag får ett jobb jag trivs med (det är jag övertygad om). Eller om jag helt och hållet skapar mig ett nytt liv, något eget.
eget...eget...
Så plocka fram jävlar anammat lite oftare och gå framåt i livet i stället för att inte tro det går, DET ska bli min ledstjärna. Inte vela mer nu, målmedvetet gå framåt! Jag kan göra vad som helst och när som helst.
Anledningen är något jag hörde, en förflugen mening i programmet så mycket bättre igår. Från Petra när hon drejade, hon berättade att hon var envis när det inte går hennes väg. Hon vill lyckas.
Mina höga krav på att lyckas är väl det som ställt till det för mig tror jag. Jag vill också lyckas! Jag hajjade till och ställde mig frågan, är det det jag är? Är jag verkligen envis jag också? Jag har alltid sett mig som vek och skör och en som bara flyter med och inte orkar, ger upp när det inte går, jag har gett upp några gånger, tagit kliv bort i stället. Börjat om på nytt någon annanstans. Tack och lov har min man sett det jag inte sett, mitt jävlar anamma, det som gör att jag huvudstupa kastar mig in i otroliga saker och i praktiken genomför dem.
Han har sett det jag inte gjort och han har inte tvivlat som jag gjort på att jag skulle klara av den här kursen i ekonomi.
Jag bara måste avslöja något som jag inte berättat under uttagningarna på AF, jag berättade aldrig att jag hade 2:a i matte i gymnasiet. Hihi!
Jag var aldrig siffrornas vän, jag var och förblev bokstävernas vän. Jag hatade hatade matte, förstod aldrig, var stel och olustig. Mycket berodde på matteläraren i högstadiet, som fick en att känna sig kass. Jag hämtade mig aldrig efter de upplevelserna. Jaja jag behöver inte hata honom längre, han är säkert död nu.
Och jag är plötzligt siffrornas vän. Inte nödvändigtvis alla siffror(nollor är svårt) men...jag har ett annat tänk i skallen tack och lov.
Men det är kanske envishet, att jag inte riktigt trivs så jag vill ha något bättre, jag genomför saker för att jag inte vill ha ett skitliv så att vi ska kunna få det bättre. Och att vi får det bättre om jag får ett jobb jag trivs med (det är jag övertygad om). Eller om jag helt och hållet skapar mig ett nytt liv, något eget.
eget...eget...
Så plocka fram jävlar anammat lite oftare och gå framåt i livet i stället för att inte tro det går, DET ska bli min ledstjärna. Inte vela mer nu, målmedvetet gå framåt! Jag kan göra vad som helst och när som helst.
det har svängt lite
I veckan hände det något, vi har börjat med en ny bok på kursen och det går jättebra, lite hjälp får jag be om men det flyter på, jag börjar förstå och se att det finns ett slut, att jag faktiskt kommer att klara av det här.
Kanske resten av kursen kan bli lugnare, ge mig sömn ordentligt, så jag slipper se 10 år äldre ut än vad jag är varje morgon jag vaknar.
För jag har egentligen inte så stora problem med självkänslan det är mest mängden info jag har svårt att ta in. Att det kommer så mycket så det blir stopp ibland. Och då menar jag totalstopp.
Och då tvivlar jag. På att jag fixar det. Som så många gånger förr...
Jag orkar liksom inte börja om igen, det måste hända något nu. Mängden info jag tagit in de sista åren gör att det är gröt därinne ibland, som en sörja.
Det är för många frågor gröten har att slåss med dygnet runt. Jag har tvingats rannsaka mig själv så många gånger i mitt liv, lagt till och dragit bort, sökt massa jobb och fått ta fram mina karaktärsdrag eller dölja vissa andra. Ställt mig frågor hela tiden.
Nepp nu måste det hända något bra snart. Nu vill jag ha ett bra liv för resten av mitt liv. inga mer grubblerier, nu är det bara framåt som gäller!
Kanske resten av kursen kan bli lugnare, ge mig sömn ordentligt, så jag slipper se 10 år äldre ut än vad jag är varje morgon jag vaknar.
För jag har egentligen inte så stora problem med självkänslan det är mest mängden info jag har svårt att ta in. Att det kommer så mycket så det blir stopp ibland. Och då menar jag totalstopp.
Och då tvivlar jag. På att jag fixar det. Som så många gånger förr...
Jag orkar liksom inte börja om igen, det måste hända något nu. Mängden info jag tagit in de sista åren gör att det är gröt därinne ibland, som en sörja.
Det är för många frågor gröten har att slåss med dygnet runt. Jag har tvingats rannsaka mig själv så många gånger i mitt liv, lagt till och dragit bort, sökt massa jobb och fått ta fram mina karaktärsdrag eller dölja vissa andra. Ställt mig frågor hela tiden.
Nepp nu måste det hända något bra snart. Nu vill jag ha ett bra liv för resten av mitt liv. inga mer grubblerier, nu är det bara framåt som gäller!
söndag 14 november 2010
Har gjort typ allt för att förtränga att jag går på en kurs för att bredda min kompetens och måste lära mig massa saker hela veckan. Denna helg har jag:
Rensat gamla papper och sorterat.
Satt in foton på älskade barn i ramar för vidare upphängning på väggar.
Tvättat det vanliga.
Promenerat med vänninna och man.
Kollat gamla räkningar och försökt reda ut vad för avtal man kan teckna om...
Bowlat.
Lagat lite mat.
Sippat lite vin.
Annars det vanliga, andats djupt, suckat, sorgebearbetat livet, varit arg och ledsen, tvivlat och trott, velat hoppa av och velat fortsätta.Gråtit en skvätt då och då.
Velat, det är vad jag gör. Det är mitt jävla ledord i livet. Börjar tröttna på att vela och fatta fel beslut hela tiden om mig själv som påverkar familjens välmående.
Om ingen mår bra var är vi då? Och hur ska det bli? Varför kan inte dessa frågor släppa sina klor om mig så jag kan få sova en natt och slippa sova middag varje eftermiddag.
Någon gång? Ska jag inte kunna få slippa dessa frågor?
Rensat gamla papper och sorterat.
Satt in foton på älskade barn i ramar för vidare upphängning på väggar.
Tvättat det vanliga.
Promenerat med vänninna och man.
Kollat gamla räkningar och försökt reda ut vad för avtal man kan teckna om...
Bowlat.
Lagat lite mat.
Sippat lite vin.
Annars det vanliga, andats djupt, suckat, sorgebearbetat livet, varit arg och ledsen, tvivlat och trott, velat hoppa av och velat fortsätta.Gråtit en skvätt då och då.
Velat, det är vad jag gör. Det är mitt jävla ledord i livet. Börjar tröttna på att vela och fatta fel beslut hela tiden om mig själv som påverkar familjens välmående.
Om ingen mår bra var är vi då? Och hur ska det bli? Varför kan inte dessa frågor släppa sina klor om mig så jag kan få sova en natt och slippa sova middag varje eftermiddag.
Någon gång? Ska jag inte kunna få slippa dessa frågor?
fredag 12 november 2010
När ingenting går som man vill...
I dag gick inget min väg, jag vet vad jag ska göra, och jag ska nöta och lära, men när det blir fel och jag kollar och letar och inget hittar och inget fattar, fasen vad tungt det blir.
Intalar mig just nu att det här aldrig kommer att gå, jag kommer inte att fixa det, jag är inte vän med siffror, jag är ju bokstävernas vän.
Tungt idag!
Intalar mig just nu att det här aldrig kommer att gå, jag kommer inte att fixa det, jag är inte vän med siffror, jag är ju bokstävernas vän.
Tungt idag!
frågorna i ryggsäcken.
Man kan lära sig vad som helst. Man kan bli vad som helst.
Säger de.
Coacherna, livsstilsinspiratörerna, de som hejar på en, från böcker, tidningar och gulmålade rum med tända ljus.
Jag är skeptisk. Man kanske kan det, men det blir tuffare och tuffare för varje år, går långsammare och trögare men glädjeyran blir å andra sidan större när man begripit att man förstått.
Man måste ha ett mål, man kan ju inte driva omkring därute utan segel eller motor, man måste se målet klart framför sig och intala sig att det kommer att gå. No limits asså. Du kan allt.
Jag är skeptisk.
Jag orkar inte alltid. Är det mitt fel? Är det jag som missköter mig i den omfattningen att jag inte orkar. Jag vet att jag inte alltid har skött min kropp exemplariskt men jag har inte alltid mäktat. Därav är jag en orolig själ, en som inte sover så bra på nätterna, en som oroar sig, har frågorna med i ryggsäcken hela tiden. Vad ska det bli av mig, hur ska det gå och hur ska det bli? Vad händer om jag tar det jobbet och det inte blir något sen, vad händer med tryggheten, med oss, de här barnen jag älskar.
Ska jag pendla och flytta, ska vi leva på en lön? Allt jag vill är att få en liten trygghet, ett jobb där jag trivs och kan få må bra i.
Jag vill inte längre tvingas ställa fler frågor, utmana mig mer. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
Men när ska det komma? När ska allt falla på plats tro?
Allt är skärvor, det är som en spegel som slagits i bitar ett antal gånger. Det räcker inte med 7 års olycka, det är hela livet. Det följer mig, det miserabla arbetslivet, otryggheten, att aldrig veta.
Tur att jag har en sån fin familj som orkar med mig och funderingarna. Jag är mer driven än vad jag tror om mig själv klockan 03.30.
Men det frestar på.
Säger de.
Coacherna, livsstilsinspiratörerna, de som hejar på en, från böcker, tidningar och gulmålade rum med tända ljus.
Jag är skeptisk. Man kanske kan det, men det blir tuffare och tuffare för varje år, går långsammare och trögare men glädjeyran blir å andra sidan större när man begripit att man förstått.
Man måste ha ett mål, man kan ju inte driva omkring därute utan segel eller motor, man måste se målet klart framför sig och intala sig att det kommer att gå. No limits asså. Du kan allt.
Jag är skeptisk.
Jag orkar inte alltid. Är det mitt fel? Är det jag som missköter mig i den omfattningen att jag inte orkar. Jag vet att jag inte alltid har skött min kropp exemplariskt men jag har inte alltid mäktat. Därav är jag en orolig själ, en som inte sover så bra på nätterna, en som oroar sig, har frågorna med i ryggsäcken hela tiden. Vad ska det bli av mig, hur ska det gå och hur ska det bli? Vad händer om jag tar det jobbet och det inte blir något sen, vad händer med tryggheten, med oss, de här barnen jag älskar.
Ska jag pendla och flytta, ska vi leva på en lön? Allt jag vill är att få en liten trygghet, ett jobb där jag trivs och kan få må bra i.
Jag vill inte längre tvingas ställa fler frågor, utmana mig mer. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
Men när ska det komma? När ska allt falla på plats tro?
Allt är skärvor, det är som en spegel som slagits i bitar ett antal gånger. Det räcker inte med 7 års olycka, det är hela livet. Det följer mig, det miserabla arbetslivet, otryggheten, att aldrig veta.
Tur att jag har en sån fin familj som orkar med mig och funderingarna. Jag är mer driven än vad jag tror om mig själv klockan 03.30.
Men det frestar på.
tisdag 2 november 2010
SJ SJ...
Går förresten in och sitter ner och pratar med min gamle vän på SJ ibland på morgnarna och lyssnar på kommunikationen. Det gör ont i hjärtat ibland och jag är glad att jag är därifrån. Det fladdrar i magen av stress när jag föreställer mig mig själv i kavaj och blus och sqarf.
Dessutom blir roliga situationer när jag berättar för nya vänner hur jag hatar vintern. "men så har jag jobbat på SJ i 18 år också".
Alla förstår.
Alla har ett förhållande till SJ.
Önskar jag hade sluppit ha ett förhållande till SJ. Men man ska se allt som lärdomar...och hårda läxor...
Och förresten då hade jag ju inte träffat så fina vänner som jag har därifrån. Vi har ett och annat att skratta åt också tack och lov...
Dessutom blir roliga situationer när jag berättar för nya vänner hur jag hatar vintern. "men så har jag jobbat på SJ i 18 år också".
Alla förstår.
Alla har ett förhållande till SJ.
Önskar jag hade sluppit ha ett förhållande till SJ. Men man ska se allt som lärdomar...och hårda läxor...
Och förresten då hade jag ju inte träffat så fina vänner som jag har därifrån. Vi har ett och annat att skratta åt också tack och lov...
söndag 31 oktober 2010
Usch och fy!
Sitter och tittar på lärprogrammet vi fick som vi skulle kunna öva hemma på som jag inte gjort och undrar ärligt hur jag ska hinna allt det här på 10v, det är bara 7 kvar...
Det går så långsamt framåt och jag kämpar så hårt för att klara av det.. nu tvivlar jag igen. Vad har jag gett mig in på? Tänk om man inte klarar av det? Tvingas ge upp?
Jag har aldrig gett upp förut i mitt liv, bara periodvis, men tänk om jag tagit mig vatten över huvudet här?
"gulp" känns det som nu. klump i halsen.Aldrig ro i själen...
Sitter och tittar på lärprogrammet vi fick som vi skulle kunna öva hemma på som jag inte gjort och undrar ärligt hur jag ska hinna allt det här på 10v, det är bara 7 kvar...
Det går så långsamt framåt och jag kämpar så hårt för att klara av det.. nu tvivlar jag igen. Vad har jag gett mig in på? Tänk om man inte klarar av det? Tvingas ge upp?
Jag har aldrig gett upp förut i mitt liv, bara periodvis, men tänk om jag tagit mig vatten över huvudet här?
"gulp" känns det som nu. klump i halsen.Aldrig ro i själen...
lördag 30 oktober 2010
Jag blir kallsvettig vid tanken på att jag är ensam.
Och jag svettas när jag betänker hur livet är för oss.
Är jag ensam i det här?
Jag vill inte göra det. Men jag
gör det ändå .
Det var ju inte såhär det skulle bli men det var såhär det blev
Jag söker min plats i kosmos, ser mina brister och frustrationer och ogillar dem smått
men de är nödvändiga
därför att
de är egentligen en djupare insikt
i att vi ingår i en plan, i ett världsallt.
Jag vill verkligen fatta att lidande också är en nödvändig del av livet,
och jag tror att om vi vidgar våra sinnen kanske fler vågar sig fram och berätta.
Om sitt
och sina lidanden - bredda förståelsen. Inse att motgångar är vägen till en högre insikt, där total
klarsyn råder, om allt och alla.
Inviga alla i insiktens värld. Den som gör så ont.
Gör en sömnlös.
Fast kanske vi aldrig kommer dit, kanske det aldrig tar slut.
Kanske när vi mått dit och bultats och hamrats och svetsats ihop på vägen,
kanske öppnar sig en ny värld, nya mål, högre skyar
kanske får husen fler våningar dit hissen kan nå.
men tänk om hissen aldrig når översta våningen ens? Den kanske stannar mittemellan två våningar, som
jag fruktade i höghuset i
Frölunda
under min uppväxt.
Strömavbrott. Det värsta som kunde ske.Tänk om det verkligen tar stopp...
Men världen och därmed livet är ju oändligt, vi ändrar ju bara form efteråt.
Hjälp vad stort allt blev.
Jag är rädd.
Detaljer ur vårt tidigare liv, det som format oss på vägen är värdefullt att känna till
men kanske bättre att släppa sen, vi kanske skulle ägna mer
kraft
åt de utmaningar som sänds oss i nuet.
Nu idag heute, jetzt, alle tagen, au jourd ´hui tror jag det heter på utländska.
Fast stavningen är antagligen inte rätt längre. Mycket är glömt och begravet. Både nyttigt och onyttigt.
Om man gräver ner sig i sina karaktärsfel och inget gör åt dem och blir man en produkt av dem.
Man intalar sig vad man kan och inte kan och då är det precis det som sker. Precis på sekunden.
Därför måste man kämpa varje sekund. Som jag gör. Jag lägger aldrig ner vapnet helt. Jag kämpar
varje sekund.Numera, gräver inte ner mig längre. Jag kämpar inte hellre kroppsligt,
Jag lägger mig ner och dör en stund ibland men reser mig och slåss igen. Vad det leder till det vet jag
inte
ännu.
Undanflykter har alltid funnits i mängd
för att slippa ta itu med livet. Just nu.
Om alla människor förstod att vi är enskilda människor
men ändå i beroendeställning
till varandra
så skulle vi nog skapa en
good enough värld. För oss alla att leva i .
Vad är en good enough värld.
Vi har skilda uppgifter i livet, vi alla här, men vi behöver
varandra, både lika och olika människor för att utföra våra livsuppgifter, det som gör att
mänskligheten utvecklas.
Bara genom sammanhållning kan vi föras vidare Inte genom att konkurrera med varandra.
Vi vet vad vår livsuppgift är. Någonstans därinne i själen.
Men kan vi genomföra den ensamma?
Den mest omvälvande händelsen i mitt liv är inte inbillning. Den är verklighet.
Det var mammas död och barnets födelse, inom samma tisdrymd
Smärtsam verklighet
Och ja- det är en tröst att veta att jag inte är ensam om den.
För därute pågår människornas
Vardag och kamp
de traskar omkring där drömmar, smärta och hopp spirar eller härsknar.
Så vart är vi på väg?
Vart vill vi komma? Och när?
Och jag svettas när jag betänker hur livet är för oss.
Är jag ensam i det här?
Jag vill inte göra det. Men jag
gör det ändå .
Det var ju inte såhär det skulle bli men det var såhär det blev
Jag söker min plats i kosmos, ser mina brister och frustrationer och ogillar dem smått
men de är nödvändiga
därför att
de är egentligen en djupare insikt
i att vi ingår i en plan, i ett världsallt.
Jag vill verkligen fatta att lidande också är en nödvändig del av livet,
och jag tror att om vi vidgar våra sinnen kanske fler vågar sig fram och berätta.
Om sitt
och sina lidanden - bredda förståelsen. Inse att motgångar är vägen till en högre insikt, där total
klarsyn råder, om allt och alla.
Inviga alla i insiktens värld. Den som gör så ont.
Gör en sömnlös.
Fast kanske vi aldrig kommer dit, kanske det aldrig tar slut.
Kanske när vi mått dit och bultats och hamrats och svetsats ihop på vägen,
kanske öppnar sig en ny värld, nya mål, högre skyar
kanske får husen fler våningar dit hissen kan nå.
men tänk om hissen aldrig når översta våningen ens? Den kanske stannar mittemellan två våningar, som
jag fruktade i höghuset i
Frölunda
under min uppväxt.
Strömavbrott. Det värsta som kunde ske.Tänk om det verkligen tar stopp...
Men världen och därmed livet är ju oändligt, vi ändrar ju bara form efteråt.
Hjälp vad stort allt blev.
Jag är rädd.
Detaljer ur vårt tidigare liv, det som format oss på vägen är värdefullt att känna till
men kanske bättre att släppa sen, vi kanske skulle ägna mer
kraft
åt de utmaningar som sänds oss i nuet.
Nu idag heute, jetzt, alle tagen, au jourd ´hui tror jag det heter på utländska.
Fast stavningen är antagligen inte rätt längre. Mycket är glömt och begravet. Både nyttigt och onyttigt.
Om man gräver ner sig i sina karaktärsfel och inget gör åt dem och blir man en produkt av dem.
Man intalar sig vad man kan och inte kan och då är det precis det som sker. Precis på sekunden.
Därför måste man kämpa varje sekund. Som jag gör. Jag lägger aldrig ner vapnet helt. Jag kämpar
varje sekund.Numera, gräver inte ner mig längre. Jag kämpar inte hellre kroppsligt,
Jag lägger mig ner och dör en stund ibland men reser mig och slåss igen. Vad det leder till det vet jag
inte
ännu.
Undanflykter har alltid funnits i mängd
för att slippa ta itu med livet. Just nu.
Om alla människor förstod att vi är enskilda människor
men ändå i beroendeställning
till varandra
så skulle vi nog skapa en
good enough värld. För oss alla att leva i .
Vad är en good enough värld.
Vi har skilda uppgifter i livet, vi alla här, men vi behöver
varandra, både lika och olika människor för att utföra våra livsuppgifter, det som gör att
mänskligheten utvecklas.
Bara genom sammanhållning kan vi föras vidare Inte genom att konkurrera med varandra.
Vi vet vad vår livsuppgift är. Någonstans därinne i själen.
Men kan vi genomföra den ensamma?
Den mest omvälvande händelsen i mitt liv är inte inbillning. Den är verklighet.
Det var mammas död och barnets födelse, inom samma tisdrymd
Smärtsam verklighet
Och ja- det är en tröst att veta att jag inte är ensam om den.
För därute pågår människornas
Vardag och kamp
de traskar omkring där drömmar, smärta och hopp spirar eller härsknar.
Så vart är vi på väg?
Vart vill vi komma? Och när?
jakten går vidare
Mitt liv är fragment fram tills nu, denna stund jag sitter här är jag bara närvarande i nuet.
Det har verkligen varit ett slit genom åren med att bli hel, känna mig älskad och värdefull, jag har pressa mig själv till det yttersta gång på gång, hoppat av och börjat nytt arbete, tagit in mer och mer information efter åren av stress på SJ.
Åren av stress på SJ ställde till det och ingen annan än jag är skyldig till att ha missbrukat mig själv.
Så nu har jag återigen börjat om, ekonomiutbildning, jag fnissar lite för mig själv faktiskt för jag var kass på matte i skolan och ändå har jag jobbat med sälj i hela mitt liv. Det är bara det sista jobbet som var sälj utan pengar. Det passade mig perfekt, jag älskade det. Att ” bara få skapa relation” till en kund, att få sälja utan att se en peng. Fantastiskt.
Men det sliter att börja om. Och jag ruvar på hämnd. Jag vill ringa och skrika i luren till a-kassan att tack för att jag inte får mer jobb hos den arbetsgivaren. Han vill antagligen inte ha mig mer på grund av pappersarbetet. Ledsamt.
Men mycket har jag lärt mig. Och det är körigt att lära sig, vad det än är.
Men det sorgligaste är att vissa världar är så stängda. Att det jag helst av allt i hela världen ville var att komma in på en tidning. Och det gick inte, det var så stängt, det var som att gå in i väggen…inte ens som praktikant…så sorgset.
För den enda gången jag känner mig fullständigt lugn, har fullständig ro i själen (förutom med de där barnen i min närhet) är då jag sitter vid tangentbordet och skriver. När jag trycker på knappen och lämnar något till bloggen. Underbart.
Så jag undrar lite när man plockat in så mycket erfarenhet och information att allt liksom lägger sig tilrätta och man kan luta sig tillbaka på altanen med tända ljus och älska livet till fullo.
Jakten går vidare. Fast inte i kväll.
Det har verkligen varit ett slit genom åren med att bli hel, känna mig älskad och värdefull, jag har pressa mig själv till det yttersta gång på gång, hoppat av och börjat nytt arbete, tagit in mer och mer information efter åren av stress på SJ.
Åren av stress på SJ ställde till det och ingen annan än jag är skyldig till att ha missbrukat mig själv.
Så nu har jag återigen börjat om, ekonomiutbildning, jag fnissar lite för mig själv faktiskt för jag var kass på matte i skolan och ändå har jag jobbat med sälj i hela mitt liv. Det är bara det sista jobbet som var sälj utan pengar. Det passade mig perfekt, jag älskade det. Att ” bara få skapa relation” till en kund, att få sälja utan att se en peng. Fantastiskt.
Men det sliter att börja om. Och jag ruvar på hämnd. Jag vill ringa och skrika i luren till a-kassan att tack för att jag inte får mer jobb hos den arbetsgivaren. Han vill antagligen inte ha mig mer på grund av pappersarbetet. Ledsamt.
Men mycket har jag lärt mig. Och det är körigt att lära sig, vad det än är.
Men det sorgligaste är att vissa världar är så stängda. Att det jag helst av allt i hela världen ville var att komma in på en tidning. Och det gick inte, det var så stängt, det var som att gå in i väggen…inte ens som praktikant…så sorgset.
För den enda gången jag känner mig fullständigt lugn, har fullständig ro i själen (förutom med de där barnen i min närhet) är då jag sitter vid tangentbordet och skriver. När jag trycker på knappen och lämnar något till bloggen. Underbart.
Så jag undrar lite när man plockat in så mycket erfarenhet och information att allt liksom lägger sig tilrätta och man kan luta sig tillbaka på altanen med tända ljus och älska livet till fullo.
Jakten går vidare. Fast inte i kväll.
Om sorg
När jag var redo att bli mamma, när jag äntligen skulle till att förstå en mammas förtjusning att berätta om sitt barn, när jag äntligen skulle kunna förstå kärleken till ett barn, då skulle jag äntligen bli varse hennes kärlek till mig.
Då försvann hon.
Från mig och alla andra som älskade henne.
Det var för tidigt. Det är alltid för tidigt. Det finns inte någonstans rätt tid, rätt tillfälle för död, för de som är kvar.
Jag kan fortfarande se henne, inte helt klart men med en blå blus. Jag kan än i dag känna hennes händer, ådriga telefonisthänder, förnimmer henne jämte mig fortfarande, jag vänder mig om och ser henne, är det för att jag inte släppt taget? Vill jag släppa taget?
Är sorgen enbart kärlek? Inte ska man väl utrota kärleken? Vad är det jag är rädd för? Det går fortfarande att återkalla upplevelsen av henne, höra hennes röst i telefonen, fnissen. Jag ser mig själv i lägenheten, stryker över bokryggarna, betraktandes den rosa porslinsharen hon fick i present(som står i min kryddhylla nu), lexikonet vi använde till korsordsläsning och när vi blev för trötta ” nej nu får det bli vad det vill”. Jag gråter. Jag älskar. Och jag sörjer att jag inte kunnat ge utlopp för kärleken.
Jag skriver här och nu, från det här livet där jag är nu, hon är någon annan stans, inte så långt bort, men ändå i evigheten. Dit jag ämnar ta mig när jag packat klart här i det här livet, men inte förrän då. Inte förrän jag är redo och det kommer att dröja det vet jag, för jag älskar livet.
Jag ville inte vara fast i denna sorg, denna fruktansvärda sorg, den som blottlades när skalet började rämna. När alla åar blivit en flod där jag bara följde med i ren desperation. Jag visste att sorgen fanns, jag visste att livet stängdes av den dagen hon försvann, och ingen förmådde öppna upp det för mig. Bara jag själv kunde det, med hjälp.
Dagen hon dog stängdes jag av släcktes jag ner. Allt dog och jag började bygga på väggarna med cement, gjorde dem hårdare, muren mer oraserbar.
För jag kan ju inte balla ur, jag är ju den duktiga, den starka, mamman och frun som klarar allt, precis som hon var. Mamma.
Herregud hur hon måste lidit, hur saker måste svidit inom henne, som det gör hos oss alla, hur sorger påverkade henne, de hon måste ha stängt in som jag gjorde…
Det gör ont att förstå idag, då jag levt 45 år av mitt liv.
Hon är borta, jag lämnade henne på Dragspelsgatan för evigt. Hon är där när jag kommer dit, hennes ande svävar där, hon har aldrig funnits någon annan stans. Jag ser henne överallt där, i sin jacka, sin sommarblus, med sin cykel, sitt leende. Hon sitter där och betraktar mig, hon är inte här.
Jag har inga minnen av henne här. Jag har bara sorg här. En sorg som aldrig riktigt släpper sitt grepp.
Jag blev alldeles för ensam kvar och vågade inte släppa fram sorgen. Jag kunde inte släppa den. Den förtärde mig, så länge. Det är så orättvist att bli lämnad i detta eviga mörker, som sorgen är. Det är konstigt att vara här, kvar i livet, när hon är borta för evigt.
Jag vill bli av med sorgen, inte somna och vakna av att den finns kvar. Den är så tung, som en sten. Var ska jag lägga den för att bli av med den? Var finns det plats för min sorg, så att jag kan slippa den, varför kan jag inte gräva ner den under en sten? sudda ut den, hänga upp den i ett träd där den får fladdra fritt, buteljera den och kasta den i havet så den flyter iväg?
Vad kostar det att bli av med den? Går det att köpa sig fri?
Jag måste acceptera att det verkligen är aldrig mer, jag får aldrig mer uppleva henne, känna henne, skratta med henne. Ingenting kan ändra på det, inte regn, snö eller vind. Glittret är obarmhärtigt ibland. Det är orättvist att det får vara så vackert vid havet, att maten smakar gott och jag skrattar. Hon är borta.
Det har runnit mycket vatten runt jorden, det har blivit så många nya vårar, solen har skinit otaliga somrar och hon är fortfarande borta.
De vita björkarnas grenar har blivit gröna så många gånger, och jag har suttit stilla vid vatten så många gånger, jag har gråtande klivit ner i havet så många gånger, dolt mina tårar i vattnet, känt vördnad inför havet, inför att hon är nära mig där. Och saknat, bitit ihop men inte brutit ihop. Och månen har gått runt jorden så många gånger, jag har tittat förundrats över dess sken, undrat om den vill mig något, om hon har ett budskap till mig.
Stå ut Mia.
I stjärnornas evighetsblänk finns en oändlig längtan, som lägger ett lock över allt. Vad ska jag göra med denna tomhet, denna fruktansvärda längtan efter det som inte finns som omger mig, kryper in i alla vrår, invaderar mitt hjärta.
Man kan inte gråta när man är mamma och ska orka. Eller? Min strupe har under åren av återhållen gråt, under åren då allt snörpts åt i arbetsliv och privatliv, protesterat och haft infektioner. Varit förvriden, haft svårt att andas, haft svårt att gråta, inte varit redo för gråt. Men nu kan jag gråta. Ibland. i min ensamhet. 16 år försent.
Tänk vad man måste minnas och vad man inte kan glömma. Och vad man aldrig någonsin vill glömma.
Varför ska man glömma, varför ska man förtränga? Det går ju ändå inte.
Jag minns ögonblicket då svärmor kom. De förvridna ansiktena runt mig. De beklagande ansiktena och insikten som en chock. Det var som en chockvåg, nu dör jag själv, nu är det slut. Och jag såg i deras ansikten att nu du Mia nu är du ensam, för evigt.
Allt dog, fåglarnas sång var med ens borta, blommorna bleknade, det var ingen färg på kaffet eller teet, inga rätter hade smak. Allt blev grått, svart. Och ändå var det så vackert där nere, på det vackraste stället på jorden, i sommarstugan, vattnet som forsade, solen som glittrade, jag fick till och med en puff i ryggen av henne på kvällen.
Jag hatade det vackra, för nästan allt vackert inom mig var borta.
Men jag hade ett barn inom mig som fick mig att orka vidare. Han skulle snart anlända. Han slutade växa den veckan. Han föddes fullgången men vägde 2,4 kg. jag slutade leva och han fick ta smällen. Min förste, så älskad.
Så vad skulle jag göra med tomheten och mörkret som omgav mig? Det skulle aldrig mer bli samma värld igen, trots att julklappar existerar år efter år. Världen är för evigt ruckad, förändrad, ur spår från sin bana, det kommer aldrig mer falla samma snöflinga på exakt samma plats och jag kommer aldrig mer att le med ögonen. Så kändes det. Och jag dog cell för cell.
Stängde ner mig själv.
Jag är ensam ensam. Inget ger tröst och det är skönare med frågorna än med svaren.
Jag förtärdes av längtan som så många som förlorat, jag är tom. Det som fyller mig är kärleken. Till de här barnen, kärleken överskuggar allt annat i mitt liv. Jag är besatt av den. Jag ville leva, jag ville skratta och ha kul, men runt mig snurrade livet för fort, och inom förtärdes jag av att inte släppa fram sorgen.
Jag såg ju när jag lyfte huvudet, jag såg allt klart men det saknades ljus, när skulle ljuset återvända? Jag levde bara i ett mörkrum. Jag framkallade min egen film i mörkrummet. Den var svartvit.
Minns den första lördagen, en vecka efter hon försvann. Klockan 20 25 slår ett fönster igen, hårdare än det borde. Var det klockslaget då hon dog? Det kommer en dag när jag hittar hennes örhänge i sängen med pluppen på. Jag hade haft det på mig ett tag.
Vad gör jag, är jag frisk? Jag gråter inte längre, jag är blytung, sörjande men bara inom mig. Orkar bara vara gam, orkar inte hålla mig upprätt. Vill inte. Vill ligga skrika, gråta, dö. Det mest absurda är att hon försvann från mig, såhär. Nu och för alltid.
Jag vill lägga det bakom mig men ändå fortfarande få förnimma händerna, arbetarhänderna, ådriga telefonisthänder, skratten, de pliriga ögonen.
Vad vet den om sorg som aldrig sörjt, vad vet den om andras sorg som endast levt i sin egen? Jag vet inget jag är stum. Jag kan inte längre formulera mig. Jag är galen. Helgalen.
De sista åren har jag sett på mils avstånd, genom dimmiga linser, berörts men av fel saker.
Inte släppt in någon glädje.
Det var inte en dröm som krossades det var verkligheten. Då och för evigt förändrades världen till något jag inte kunde sätta fingret på. Den ursprungliga formen kom inte tillbaka, det var bara att inse. Det är inte alltid jag vill leva i den nya världen. Jag vill glömma.
Men om sorg är kärlek så går det inte att avsäga sig den. Kärleken finns ju för evigt, alltså är sorgen också en följeslagare genom livet. Ingen är osårbar. Jag fick leva med henne, uppleva tryggheten, hon lärde mig vad kärlek var, att ge kärlek till barn.
Och det gör jag nu.
Drömmar kommer till mig, några stycken, så klara där jag mött henne. I tvättstugan, jag bankar på och står och väntar på att hon ska öppna. Väntar på lukten av rena lakan. Då kommer hissen ner med henne i. ”Där är du ju” säger jag och så möts vi i en kram. En hård kram och jag vill inte släppa. Aldrig någonsin, jag är beredd att släppa allt jag har för att få stå kvar i kramen, för evigt.
Såna drömmar sliter hjärtat ur mig. Önskar ingen den upplevelsen. Jag har vaknat kallsvettig många gånger, gråtit vilt efter de drömmarna, där jag praktiskt taget kunnat ta på henne.
Mina år med henne är bara minnen nu. Mot min vilja och med smärta ibland. Jag vill lämna sorgen nu, minnas med glädje istället. Se henne bland stjärnorna och inse att hon har det bra, hoppas att hon saknar mig som jag saknar henne. Trösten har varit många gånger att ha hennes saker runt mig, att hon är nära då, jag har anat henne här i huset. Hon var bara här i mitt hus en gång.
Jag vet att jag får träffa henne igen och att dagen kommer då jag får svar på alla mina frågor, så som den om hon visste hon att hon skulle dö när hon dog, blev hon ledsen? Hur känns det att dö?
Men ensamheten är alltjämt min parhäst genom livet. På dess rygg rider jag alltjämt genom livet. Mot min vilja och against the wind.
Vissa stunder kommer den isande känslan av ensamhet och då är det inte bara sorg, då invaderar mitt förbannade grubblande mitt sinne, gör mig ensam i vimlet. Ensam i grubblerier, ensam mot världen.
Men dagen kommer då jag packat klart här kommer att få den där kramen av henne igen och då kommer jag kanske inte känna mig ensam mer.
Då försvann hon.
Från mig och alla andra som älskade henne.
Det var för tidigt. Det är alltid för tidigt. Det finns inte någonstans rätt tid, rätt tillfälle för död, för de som är kvar.
Jag kan fortfarande se henne, inte helt klart men med en blå blus. Jag kan än i dag känna hennes händer, ådriga telefonisthänder, förnimmer henne jämte mig fortfarande, jag vänder mig om och ser henne, är det för att jag inte släppt taget? Vill jag släppa taget?
Är sorgen enbart kärlek? Inte ska man väl utrota kärleken? Vad är det jag är rädd för? Det går fortfarande att återkalla upplevelsen av henne, höra hennes röst i telefonen, fnissen. Jag ser mig själv i lägenheten, stryker över bokryggarna, betraktandes den rosa porslinsharen hon fick i present(som står i min kryddhylla nu), lexikonet vi använde till korsordsläsning och när vi blev för trötta ” nej nu får det bli vad det vill”. Jag gråter. Jag älskar. Och jag sörjer att jag inte kunnat ge utlopp för kärleken.
Jag skriver här och nu, från det här livet där jag är nu, hon är någon annan stans, inte så långt bort, men ändå i evigheten. Dit jag ämnar ta mig när jag packat klart här i det här livet, men inte förrän då. Inte förrän jag är redo och det kommer att dröja det vet jag, för jag älskar livet.
Jag ville inte vara fast i denna sorg, denna fruktansvärda sorg, den som blottlades när skalet började rämna. När alla åar blivit en flod där jag bara följde med i ren desperation. Jag visste att sorgen fanns, jag visste att livet stängdes av den dagen hon försvann, och ingen förmådde öppna upp det för mig. Bara jag själv kunde det, med hjälp.
Dagen hon dog stängdes jag av släcktes jag ner. Allt dog och jag började bygga på väggarna med cement, gjorde dem hårdare, muren mer oraserbar.
För jag kan ju inte balla ur, jag är ju den duktiga, den starka, mamman och frun som klarar allt, precis som hon var. Mamma.
Herregud hur hon måste lidit, hur saker måste svidit inom henne, som det gör hos oss alla, hur sorger påverkade henne, de hon måste ha stängt in som jag gjorde…
Det gör ont att förstå idag, då jag levt 45 år av mitt liv.
Hon är borta, jag lämnade henne på Dragspelsgatan för evigt. Hon är där när jag kommer dit, hennes ande svävar där, hon har aldrig funnits någon annan stans. Jag ser henne överallt där, i sin jacka, sin sommarblus, med sin cykel, sitt leende. Hon sitter där och betraktar mig, hon är inte här.
Jag har inga minnen av henne här. Jag har bara sorg här. En sorg som aldrig riktigt släpper sitt grepp.
Jag blev alldeles för ensam kvar och vågade inte släppa fram sorgen. Jag kunde inte släppa den. Den förtärde mig, så länge. Det är så orättvist att bli lämnad i detta eviga mörker, som sorgen är. Det är konstigt att vara här, kvar i livet, när hon är borta för evigt.
Jag vill bli av med sorgen, inte somna och vakna av att den finns kvar. Den är så tung, som en sten. Var ska jag lägga den för att bli av med den? Var finns det plats för min sorg, så att jag kan slippa den, varför kan jag inte gräva ner den under en sten? sudda ut den, hänga upp den i ett träd där den får fladdra fritt, buteljera den och kasta den i havet så den flyter iväg?
Vad kostar det att bli av med den? Går det att köpa sig fri?
Jag måste acceptera att det verkligen är aldrig mer, jag får aldrig mer uppleva henne, känna henne, skratta med henne. Ingenting kan ändra på det, inte regn, snö eller vind. Glittret är obarmhärtigt ibland. Det är orättvist att det får vara så vackert vid havet, att maten smakar gott och jag skrattar. Hon är borta.
Det har runnit mycket vatten runt jorden, det har blivit så många nya vårar, solen har skinit otaliga somrar och hon är fortfarande borta.
De vita björkarnas grenar har blivit gröna så många gånger, och jag har suttit stilla vid vatten så många gånger, jag har gråtande klivit ner i havet så många gånger, dolt mina tårar i vattnet, känt vördnad inför havet, inför att hon är nära mig där. Och saknat, bitit ihop men inte brutit ihop. Och månen har gått runt jorden så många gånger, jag har tittat förundrats över dess sken, undrat om den vill mig något, om hon har ett budskap till mig.
Stå ut Mia.
I stjärnornas evighetsblänk finns en oändlig längtan, som lägger ett lock över allt. Vad ska jag göra med denna tomhet, denna fruktansvärda längtan efter det som inte finns som omger mig, kryper in i alla vrår, invaderar mitt hjärta.
Man kan inte gråta när man är mamma och ska orka. Eller? Min strupe har under åren av återhållen gråt, under åren då allt snörpts åt i arbetsliv och privatliv, protesterat och haft infektioner. Varit förvriden, haft svårt att andas, haft svårt att gråta, inte varit redo för gråt. Men nu kan jag gråta. Ibland. i min ensamhet. 16 år försent.
Tänk vad man måste minnas och vad man inte kan glömma. Och vad man aldrig någonsin vill glömma.
Varför ska man glömma, varför ska man förtränga? Det går ju ändå inte.
Jag minns ögonblicket då svärmor kom. De förvridna ansiktena runt mig. De beklagande ansiktena och insikten som en chock. Det var som en chockvåg, nu dör jag själv, nu är det slut. Och jag såg i deras ansikten att nu du Mia nu är du ensam, för evigt.
Allt dog, fåglarnas sång var med ens borta, blommorna bleknade, det var ingen färg på kaffet eller teet, inga rätter hade smak. Allt blev grått, svart. Och ändå var det så vackert där nere, på det vackraste stället på jorden, i sommarstugan, vattnet som forsade, solen som glittrade, jag fick till och med en puff i ryggen av henne på kvällen.
Jag hatade det vackra, för nästan allt vackert inom mig var borta.
Men jag hade ett barn inom mig som fick mig att orka vidare. Han skulle snart anlända. Han slutade växa den veckan. Han föddes fullgången men vägde 2,4 kg. jag slutade leva och han fick ta smällen. Min förste, så älskad.
Så vad skulle jag göra med tomheten och mörkret som omgav mig? Det skulle aldrig mer bli samma värld igen, trots att julklappar existerar år efter år. Världen är för evigt ruckad, förändrad, ur spår från sin bana, det kommer aldrig mer falla samma snöflinga på exakt samma plats och jag kommer aldrig mer att le med ögonen. Så kändes det. Och jag dog cell för cell.
Stängde ner mig själv.
Jag är ensam ensam. Inget ger tröst och det är skönare med frågorna än med svaren.
Jag förtärdes av längtan som så många som förlorat, jag är tom. Det som fyller mig är kärleken. Till de här barnen, kärleken överskuggar allt annat i mitt liv. Jag är besatt av den. Jag ville leva, jag ville skratta och ha kul, men runt mig snurrade livet för fort, och inom förtärdes jag av att inte släppa fram sorgen.
Jag såg ju när jag lyfte huvudet, jag såg allt klart men det saknades ljus, när skulle ljuset återvända? Jag levde bara i ett mörkrum. Jag framkallade min egen film i mörkrummet. Den var svartvit.
Minns den första lördagen, en vecka efter hon försvann. Klockan 20 25 slår ett fönster igen, hårdare än det borde. Var det klockslaget då hon dog? Det kommer en dag när jag hittar hennes örhänge i sängen med pluppen på. Jag hade haft det på mig ett tag.
Vad gör jag, är jag frisk? Jag gråter inte längre, jag är blytung, sörjande men bara inom mig. Orkar bara vara gam, orkar inte hålla mig upprätt. Vill inte. Vill ligga skrika, gråta, dö. Det mest absurda är att hon försvann från mig, såhär. Nu och för alltid.
Jag vill lägga det bakom mig men ändå fortfarande få förnimma händerna, arbetarhänderna, ådriga telefonisthänder, skratten, de pliriga ögonen.
Vad vet den om sorg som aldrig sörjt, vad vet den om andras sorg som endast levt i sin egen? Jag vet inget jag är stum. Jag kan inte längre formulera mig. Jag är galen. Helgalen.
De sista åren har jag sett på mils avstånd, genom dimmiga linser, berörts men av fel saker.
Inte släppt in någon glädje.
Det var inte en dröm som krossades det var verkligheten. Då och för evigt förändrades världen till något jag inte kunde sätta fingret på. Den ursprungliga formen kom inte tillbaka, det var bara att inse. Det är inte alltid jag vill leva i den nya världen. Jag vill glömma.
Men om sorg är kärlek så går det inte att avsäga sig den. Kärleken finns ju för evigt, alltså är sorgen också en följeslagare genom livet. Ingen är osårbar. Jag fick leva med henne, uppleva tryggheten, hon lärde mig vad kärlek var, att ge kärlek till barn.
Och det gör jag nu.
Drömmar kommer till mig, några stycken, så klara där jag mött henne. I tvättstugan, jag bankar på och står och väntar på att hon ska öppna. Väntar på lukten av rena lakan. Då kommer hissen ner med henne i. ”Där är du ju” säger jag och så möts vi i en kram. En hård kram och jag vill inte släppa. Aldrig någonsin, jag är beredd att släppa allt jag har för att få stå kvar i kramen, för evigt.
Såna drömmar sliter hjärtat ur mig. Önskar ingen den upplevelsen. Jag har vaknat kallsvettig många gånger, gråtit vilt efter de drömmarna, där jag praktiskt taget kunnat ta på henne.
Mina år med henne är bara minnen nu. Mot min vilja och med smärta ibland. Jag vill lämna sorgen nu, minnas med glädje istället. Se henne bland stjärnorna och inse att hon har det bra, hoppas att hon saknar mig som jag saknar henne. Trösten har varit många gånger att ha hennes saker runt mig, att hon är nära då, jag har anat henne här i huset. Hon var bara här i mitt hus en gång.
Jag vet att jag får träffa henne igen och att dagen kommer då jag får svar på alla mina frågor, så som den om hon visste hon att hon skulle dö när hon dog, blev hon ledsen? Hur känns det att dö?
Men ensamheten är alltjämt min parhäst genom livet. På dess rygg rider jag alltjämt genom livet. Mot min vilja och against the wind.
Vissa stunder kommer den isande känslan av ensamhet och då är det inte bara sorg, då invaderar mitt förbannade grubblande mitt sinne, gör mig ensam i vimlet. Ensam i grubblerier, ensam mot världen.
Men dagen kommer då jag packat klart här kommer att få den där kramen av henne igen och då kommer jag kanske inte känna mig ensam mer.
fredag 29 oktober 2010
på uppdrag av själen igen
Tänker jag efter mycket om och men och tänkande publicera en text jag inte orkat skriva på sjutton år. Men nu har jag utmanat mig så många gånger så det känns inte jobbigt längre.
Jag har skrivit en text som snart kommer och förordet kommer här, och orkar jag inte så raderar jag detta sen.
Det var inte en dröm som krossades det var verkligheten. Då och för evigt förändrades världen till något jag inte kunde sätta fingret på. Den ursprungliga formen kom inte tillbaka, det var bara att inse. Det är inte alltid jag vill leva i den nya världen. Jag vill glömma. Men den nya världen tränger sig på, den vill att jag vill dit. Fast jag inte alltid vill.
Mycket vill jag glömma och allt vill jag komma ihåg. Att leva i detta kaos tär på kropp cell hjärna och hud. Hudlös ibland och med sträckt rygg ibland. Gråtande med en vän och skrattande så mascaran rinner. Det är jag. Då, idag och för alltid. Bambi och Bamse förkroppsligad. Det är jag.
Den som inte vill den väljer bort det som kommer. och går den enkla vägen. Den jag aldrig kunnat gå. Mitt liv handlar inte om incest eller misshandel eller så fruktansvärda saker, bara vanlig enkel sorg efter någon. Och Livet man inte får ihop efter att flera olika saker sker.
Den här texten är från allas liv, det vet jag. Ingen är förskonad, ingen kommer att vara förskonad från sorg. det är något man måste gå genom för att gå vidare, se ljuset se livet.
Den är inte kronologisk, den är osammanhängande ibland. den är efterarbetad och genomtänkt men ändå återgiven som det var och är. den är nu den är då och den är mittemellan.
Hjälp vad gör jag!
Jag har skrivit en text som snart kommer och förordet kommer här, och orkar jag inte så raderar jag detta sen.
Det var inte en dröm som krossades det var verkligheten. Då och för evigt förändrades världen till något jag inte kunde sätta fingret på. Den ursprungliga formen kom inte tillbaka, det var bara att inse. Det är inte alltid jag vill leva i den nya världen. Jag vill glömma. Men den nya världen tränger sig på, den vill att jag vill dit. Fast jag inte alltid vill.
Mycket vill jag glömma och allt vill jag komma ihåg. Att leva i detta kaos tär på kropp cell hjärna och hud. Hudlös ibland och med sträckt rygg ibland. Gråtande med en vän och skrattande så mascaran rinner. Det är jag. Då, idag och för alltid. Bambi och Bamse förkroppsligad. Det är jag.
Den som inte vill den väljer bort det som kommer. och går den enkla vägen. Den jag aldrig kunnat gå. Mitt liv handlar inte om incest eller misshandel eller så fruktansvärda saker, bara vanlig enkel sorg efter någon. Och Livet man inte får ihop efter att flera olika saker sker.
Den här texten är från allas liv, det vet jag. Ingen är förskonad, ingen kommer att vara förskonad från sorg. det är något man måste gå genom för att gå vidare, se ljuset se livet.
Den är inte kronologisk, den är osammanhängande ibland. den är efterarbetad och genomtänkt men ändå återgiven som det var och är. den är nu den är då och den är mittemellan.
Hjälp vad gör jag!
söndag 24 oktober 2010
snott citat...
Om en människa önskar att hennes drömmar ska
bli verklighet så gör hon klokt i att vakna först"
Verkligheten är ingen dröm, den är bara verklig, måste upplevas. Alla säger att alla drömmar kan slå in bara man vill tillräckligt mycket.
Men om man är en feg hare då, en som tvekar, inte alltid vågar, faller tillbaka på besvikelserna istället för det som gått bra.
Behöver man terapi då? Varför klarar man inte livet själv?
bli verklighet så gör hon klokt i att vakna först"
Verkligheten är ingen dröm, den är bara verklig, måste upplevas. Alla säger att alla drömmar kan slå in bara man vill tillräckligt mycket.
Men om man är en feg hare då, en som tvekar, inte alltid vågar, faller tillbaka på besvikelserna istället för det som gått bra.
Behöver man terapi då? Varför klarar man inte livet själv?
under resans gång
På denna resa i kosmos i vintergatan som vi gör händer verkligen allsköns skit och allsköns härligt.
När stjärnorna ställer sig rätt och solen lyser ner däruppifrån på oss, då kan livet verkligen njutas, och då känns det fel att i samma text nämna det som tar ner en.
Kanske man kan lära sig att se livet från den ljusa sidan. Att mota bort det mörka med att låta det ljusa fylla en. Alla varma kommentarer från vänner som gläds med en. Det är så fantastiskt.
Jag kan till och med skratta åt att jag en gång skrev CV och personliga brev för att ta mig ut från SJ som måste låtit desperata. Inte konstigt att man inte fick något nytt jobb. Jag har inte sparat de breven kan jag säga…
Hårdare är det nu då jag haft två nya jobb, genomfört en utbildning i journalistik och ändå inte fått jobb. Vet ju inte om det beror på mig personligen eller om livet är så jävligt så att ingen någonsin mer anställer någon.
Om alla arbetsgivare därute lever med kniven på strupen. Så att jag aldrig mer kommer att få ett jobb.
Det enda stället just nu jag är fullständigt trygg på är i mitt hem. Jag älskar mitt hem. Mina lila detaljer, tavlorna, möblerna, allt som är mig nära och tryggt. Mjuka filtar runt oss i soffan.
Den enda gången jag är riktigt trygg är också i närvaron av min familj, med en tolvårings handflata utanpå min hand, när jag betraktar en sovande sextonåring med en fot utanför täcket. När jag får somna nära min man min bäste vän. När vi äter, tänder ljus, myser
.
Ska jag våga se framtiden ljust, hur plugga in hopp i mitt förmörkade sinne. Det är inte lätt att plugga, det är jättetufft. Känner mig helkass, hu vet inte alls vad jag gett mig in på.
Hoppas det känns bättre denna vecka. Haft en lugn helg, som sig bör, det måste man för att orka.
När stjärnorna ställer sig rätt och solen lyser ner däruppifrån på oss, då kan livet verkligen njutas, och då känns det fel att i samma text nämna det som tar ner en.
Kanske man kan lära sig att se livet från den ljusa sidan. Att mota bort det mörka med att låta det ljusa fylla en. Alla varma kommentarer från vänner som gläds med en. Det är så fantastiskt.
Jag kan till och med skratta åt att jag en gång skrev CV och personliga brev för att ta mig ut från SJ som måste låtit desperata. Inte konstigt att man inte fick något nytt jobb. Jag har inte sparat de breven kan jag säga…
Hårdare är det nu då jag haft två nya jobb, genomfört en utbildning i journalistik och ändå inte fått jobb. Vet ju inte om det beror på mig personligen eller om livet är så jävligt så att ingen någonsin mer anställer någon.
Om alla arbetsgivare därute lever med kniven på strupen. Så att jag aldrig mer kommer att få ett jobb.
Det enda stället just nu jag är fullständigt trygg på är i mitt hem. Jag älskar mitt hem. Mina lila detaljer, tavlorna, möblerna, allt som är mig nära och tryggt. Mjuka filtar runt oss i soffan.
Den enda gången jag är riktigt trygg är också i närvaron av min familj, med en tolvårings handflata utanpå min hand, när jag betraktar en sovande sextonåring med en fot utanför täcket. När jag får somna nära min man min bäste vän. När vi äter, tänder ljus, myser
.
Ska jag våga se framtiden ljust, hur plugga in hopp i mitt förmörkade sinne. Det är inte lätt att plugga, det är jättetufft. Känner mig helkass, hu vet inte alls vad jag gett mig in på.
Hoppas det känns bättre denna vecka. Haft en lugn helg, som sig bör, det måste man för att orka.
måndag 18 oktober 2010
Slutna ögon.
Det finns stunder då jag sluter ögonen. Det händer inte så ofta just nu, hela jag är på helspänn av jakten från a-kassan. Hela jag har kämpat sen mitten av augusti för jobb, mot a-kassans påminnelsebrev, hotelser om omprövning av ersättningen ifall inte intyg inkommer som redan skickats, hela jag har också haft jobb och fått be om anställningsintyg och arbetsgivarintyg för att skicka samtidigt som jag ska ange rätt på kassakorten fast jag inte får något betalt.
”Kan absolut förstå ditt tänkande men tyvärr är det inte så enkelt” är svaret på mina vädjanden om mänsklighet. För att slippa. För att slippa hotelser, standardkränkningar . Standardsvar till alla är det som gäller. Finns inget annat, ingen ser människan, den som kämpat så länge, den som vill jobba men bara blir motarbetad med en massa pappersarbete som det känns. Ingen myndighet besitter mänsklighet, det är total frånvaro av mänskligt liv. Bara själslig död.
Skit samma om alla blir nere, får käka piller, blir ledsna och deppiga över tidens press. Skit samma om människor inte orkar tillbaka efter alla års stress i arbetslivet, bara de får skicka ut sina standardsvar. ”om inte begärda uppgifterna kommer in senast xxxx kan rätten till ersättning komma att omprövas” Hur kan man ses sig i spegeln och skicka sådana brev till medmänniskor. Jag bara undrar.
Hur kan man leva med sig själv när man vet hur det man gör pressar livet ur folk?
Jurk jag kräks. Jag vill ha kärlek, finhet, gos och mys. Jag vill ha känslor inte kyla.
Så i alla fall. Då jag vågar sluta ögonen en stund så framträder bilder. Om jag råkar ligga i sängen med ett barn och smugit in min hand i hans handflata, känner värmen och hör snusningarna så kommer minnena. Minnena av dem när de var små, tultade runt, man kunde pussa och gosa som man ville, man kunde dansa en stillsam dans i köket med ett huvud mot sin axel och man kunde bara betrakta.
Nu måste man betrakta i smyg annars blir det ” VA”? Vaere? Rör mig inte, vad vill du? Ja vad är det mamma? Jag får knappt betrakta finnkampen, jag får bara minnas en mjuk vad. I smyg får jag känna, när de somnat, och när de är på sällsynt gott humör. Jag vill ju ha dem på gott humör. Och jag vill träta lite, sätta upp lite gränser, för att det är en föräldrauppgift.
Men denna kärlek håller mig flytande i det piskande havet. För jag vet att de älskar mig lika mycket som jag älskar dem. Och inget annat är viktigt, bara vi för evigt finns för varandra. Familjen. Sedan 22 år.
Smulorna från a-kassans bord skulle jag vilja kunna sopa ner på golvet om jag bara fick leva för kärleken. Den som jag förnimmer i ett sovande barns handflata, den som går in i mitt sinne, mina porer, invaderar mina slemhinnor, mina näthinnor. Kärleken finns i en lila filt i en grå soffa, när som helst om dygnet.
Om jag bara kunde det. Ingen vore lyckligare än jag. Jag vill slippa den sprängande huvudvärken, lätta upp tungsinnet. Älska livet igen.
Jag vill inte öppna mina slutna ögon just nu. Livet är fint idag. Jag har känt kärleken idag från kurskamrater och från familjen. Och jag har avväpnat a-kassan. För den här gången.
”Kan absolut förstå ditt tänkande men tyvärr är det inte så enkelt” är svaret på mina vädjanden om mänsklighet. För att slippa. För att slippa hotelser, standardkränkningar . Standardsvar till alla är det som gäller. Finns inget annat, ingen ser människan, den som kämpat så länge, den som vill jobba men bara blir motarbetad med en massa pappersarbete som det känns. Ingen myndighet besitter mänsklighet, det är total frånvaro av mänskligt liv. Bara själslig död.
Skit samma om alla blir nere, får käka piller, blir ledsna och deppiga över tidens press. Skit samma om människor inte orkar tillbaka efter alla års stress i arbetslivet, bara de får skicka ut sina standardsvar. ”om inte begärda uppgifterna kommer in senast xxxx kan rätten till ersättning komma att omprövas” Hur kan man ses sig i spegeln och skicka sådana brev till medmänniskor. Jag bara undrar.
Hur kan man leva med sig själv när man vet hur det man gör pressar livet ur folk?
Jurk jag kräks. Jag vill ha kärlek, finhet, gos och mys. Jag vill ha känslor inte kyla.
Så i alla fall. Då jag vågar sluta ögonen en stund så framträder bilder. Om jag råkar ligga i sängen med ett barn och smugit in min hand i hans handflata, känner värmen och hör snusningarna så kommer minnena. Minnena av dem när de var små, tultade runt, man kunde pussa och gosa som man ville, man kunde dansa en stillsam dans i köket med ett huvud mot sin axel och man kunde bara betrakta.
Nu måste man betrakta i smyg annars blir det ” VA”? Vaere? Rör mig inte, vad vill du? Ja vad är det mamma? Jag får knappt betrakta finnkampen, jag får bara minnas en mjuk vad. I smyg får jag känna, när de somnat, och när de är på sällsynt gott humör. Jag vill ju ha dem på gott humör. Och jag vill träta lite, sätta upp lite gränser, för att det är en föräldrauppgift.
Men denna kärlek håller mig flytande i det piskande havet. För jag vet att de älskar mig lika mycket som jag älskar dem. Och inget annat är viktigt, bara vi för evigt finns för varandra. Familjen. Sedan 22 år.
Smulorna från a-kassans bord skulle jag vilja kunna sopa ner på golvet om jag bara fick leva för kärleken. Den som jag förnimmer i ett sovande barns handflata, den som går in i mitt sinne, mina porer, invaderar mina slemhinnor, mina näthinnor. Kärleken finns i en lila filt i en grå soffa, när som helst om dygnet.
Om jag bara kunde det. Ingen vore lyckligare än jag. Jag vill slippa den sprängande huvudvärken, lätta upp tungsinnet. Älska livet igen.
Jag vill inte öppna mina slutna ögon just nu. Livet är fint idag. Jag har känt kärleken idag från kurskamrater och från familjen. Och jag har avväpnat a-kassan. För den här gången.
lördag 16 oktober 2010
sena tankar...
Igår är historia, i morgon är ett mysterium, i dag är en gåva..
Detta skrev någon jag inte känner inne på facebook. Allt i livet är en källa till inspiration. En människa som tog på mig nu i veckan fyllde mig med mer värme än jag fått på länge, hon gjorde något med min kropp, med ett muskelfäste. Jag kommer absolut att anlita henne, det var en fantastisk känsla. Jag behöver känslor jag behöver livsgnista, värme, ögonkontakt, någon som ser mig, någon jag kan se.
Utöver familjekontakt där jag har den värme jag behöver har jag mest motarbete från myndigheter. främst a-kassan. Den tar död på min livsglädje, trots att det ska vara en övergångsförsäkring i trygghetssystemet. Den påverkar mer än jag vill.
Livet påverkar min personlighet mer än jag vill. Jag vill leva, vill inspirera, inte dra ner andra i skiten. Allt jag utsätts för ger ringar på vattnet ganska långt iväg. Vet inte om ringarna är större här inne eller därute. Men i vilket fall är jag där jag är idag och jag har inte blivit galen ännu. Och jag har inte dött, kanske lite har dött inom mig successivt men det som lever inom mig är starkare, mer spirande.
Kan det vara hoppet som lever tro? Jag vet att den längsta resan antagligen är framför mig. Den jag inte gjort ännu. Erfarenheterna jag kommer att få, plocka på mig längs med vägen kommer att hjälpa mig. Har jag äntligen tilliten jag saknar? Är inte själen bruten längre? Har den blivit hel?
Jag har låtit det regna i mitt hår. Låtit vattnet rinna över ansiktet. Låtit vinden och träden tala till mig. Har känt mig så ensam men vetat att någonstans finns det hopp.
Jag har gått ut med en hund ett tag, utmanat mig där också, för jag är måttligt road av hundar, men jag ville lära mig. Ville se om kärleken hund människa bara kan uppstå, om rädslor kan övervinnas.
Hon är rar den där Zilla som jag går ut med ibland. Jag saknar henne jättemycket nu när jag pluggar. Hon blev så glad när jag kom…men i morgon eller i dag rättare sagt ska jag ut med henne igen..härligt!
Natti friends!
Detta skrev någon jag inte känner inne på facebook. Allt i livet är en källa till inspiration. En människa som tog på mig nu i veckan fyllde mig med mer värme än jag fått på länge, hon gjorde något med min kropp, med ett muskelfäste. Jag kommer absolut att anlita henne, det var en fantastisk känsla. Jag behöver känslor jag behöver livsgnista, värme, ögonkontakt, någon som ser mig, någon jag kan se.
Utöver familjekontakt där jag har den värme jag behöver har jag mest motarbete från myndigheter. främst a-kassan. Den tar död på min livsglädje, trots att det ska vara en övergångsförsäkring i trygghetssystemet. Den påverkar mer än jag vill.
Livet påverkar min personlighet mer än jag vill. Jag vill leva, vill inspirera, inte dra ner andra i skiten. Allt jag utsätts för ger ringar på vattnet ganska långt iväg. Vet inte om ringarna är större här inne eller därute. Men i vilket fall är jag där jag är idag och jag har inte blivit galen ännu. Och jag har inte dött, kanske lite har dött inom mig successivt men det som lever inom mig är starkare, mer spirande.
Kan det vara hoppet som lever tro? Jag vet att den längsta resan antagligen är framför mig. Den jag inte gjort ännu. Erfarenheterna jag kommer att få, plocka på mig längs med vägen kommer att hjälpa mig. Har jag äntligen tilliten jag saknar? Är inte själen bruten längre? Har den blivit hel?
Jag har låtit det regna i mitt hår. Låtit vattnet rinna över ansiktet. Låtit vinden och träden tala till mig. Har känt mig så ensam men vetat att någonstans finns det hopp.
Jag har gått ut med en hund ett tag, utmanat mig där också, för jag är måttligt road av hundar, men jag ville lära mig. Ville se om kärleken hund människa bara kan uppstå, om rädslor kan övervinnas.
Hon är rar den där Zilla som jag går ut med ibland. Jag saknar henne jättemycket nu när jag pluggar. Hon blev så glad när jag kom…men i morgon eller i dag rättare sagt ska jag ut med henne igen..härligt!
Natti friends!
Bredda mig igen...
Blev tipsad om en administrativ utbildning på Lernia i samarbete med AF och tänkte att det kan ju vara bra att bredda sig, jag kan ju aldrig söka administrativa jobb för jag kan inget om ekonomi och sånt därnt…lilla jag som alltid varit så obildad på mattetänk, min store växte ifrån mig i matten redan i sjuan. Suck.
Har alltid tyckt jag är obildad. Hade låsningar vad gällde matte genom hela högstadiet, berodde antagligen på en lärare som gillade att hänga ut en när man inte kunde. Hatade det verkligen. Älskade språken i stället. Hankade mig sedan fram som utskälld säljare, har ju förvisso redovisat i åratal på SJ men det var inte bokföring direkt. Man behövde inte ha debet och kredit i skallen precis. Det var bara att skicka in det som fanns i en påse…haha. Och så kom det en revisor i sandaler och linnebyxor en gång om året. Och då fick man stå till svars för skitsystemet.
Men jag kom in på utbildningen minsann! Som en outsider, en vingklippt säljare med skit i ryggsäcken som läcker ut alldeles för långsamt. En uppgiven en som inte såg någon framtid i det jag har och kan. Jag var ett litet svagt kort tyckte en av de som intervjuade eftersom jag inte hade någon erfarenhet men jag kände att jag skulle ge mig fan på att klara det. Jag har sålt tågbiljetter i åratal och fått skäll, jag har lärt mig sälja alkohol, rekommendera viner till mat, göra scheman och lönerapportera med hjärtat i halsgropen, sälja delikatesser, fisk, ost, göra smörgåstårtor, jag har genomfört en utbildning i journalistik trots självförtroende på nollpunkt och lärt mig massor om hudvård och hälsa de sista fyra åren, så varför skulle inte jag. Kunna liksom. Pressa mig. Igen liksom.
Kaxiga jag som klev in på Ica i våras och sökte jobb har sakta brutits ner under hösten, av arbetslöshet och hopplöshet, inte känt några positiva strömningar mer än från gamla kunder och arbetskamrater, som läget är på marknaden får jag inga jobb…börjar kanske bli i äldsta laget.
Så jag är ingen tuff en längre. Klev in där och tänkte att jag begriper nog ingenting. Jag kommer att få skämmas och så vidare och så vidare. Vem ska jag hamna med och kommer de att sucka över hopplösa jag. Är jag äldst, sämst…
Jaha nu är första veckan gjord genomförd och genomliden och jag förstår faktiskt bokföring. Grunderna i alla fall. Det går inte så fort och allt blir inte rätt men jag har i alla fall hängt med. Varit lite trött men haft disciplinen att somna tidigt så att jag skulle orka.
Aningen har jag förbannat den här kroppen som protesterar igen. Vad jag än gör här i livet. förbannat den sega kroppen, den som protesterar när jag sitter för mycket, när jag går för mycket, när jag ligger för mycket.Så just nu protesterar en Höft, ett Knä och de Stela hårda axlarna.
Men mest har jag varit orolig för vännen Hjärnan som de sista åren tagit sån tid på sig att förstå saker och ting. Han som verkligen protesterat när jag velat leva. Som han protesterade när jag skulle lära mig ugnarna i delin. Fy fan vad jag svettats, grinat åt mig själv som bara stått och glott.
Men nu är jag på g. Lär mig bokföring. Så kul och jag hajjar, hänger på. Lite långsamt.
Och vilka underbara existenser jag träffat igen. figurer, varelser, individer. Skratt och leenden, bodysense, värme. Herregud jag lever igen!
Jag är inte bara vid liv! Yess babe!
Har alltid tyckt jag är obildad. Hade låsningar vad gällde matte genom hela högstadiet, berodde antagligen på en lärare som gillade att hänga ut en när man inte kunde. Hatade det verkligen. Älskade språken i stället. Hankade mig sedan fram som utskälld säljare, har ju förvisso redovisat i åratal på SJ men det var inte bokföring direkt. Man behövde inte ha debet och kredit i skallen precis. Det var bara att skicka in det som fanns i en påse…haha. Och så kom det en revisor i sandaler och linnebyxor en gång om året. Och då fick man stå till svars för skitsystemet.
Men jag kom in på utbildningen minsann! Som en outsider, en vingklippt säljare med skit i ryggsäcken som läcker ut alldeles för långsamt. En uppgiven en som inte såg någon framtid i det jag har och kan. Jag var ett litet svagt kort tyckte en av de som intervjuade eftersom jag inte hade någon erfarenhet men jag kände att jag skulle ge mig fan på att klara det. Jag har sålt tågbiljetter i åratal och fått skäll, jag har lärt mig sälja alkohol, rekommendera viner till mat, göra scheman och lönerapportera med hjärtat i halsgropen, sälja delikatesser, fisk, ost, göra smörgåstårtor, jag har genomfört en utbildning i journalistik trots självförtroende på nollpunkt och lärt mig massor om hudvård och hälsa de sista fyra åren, så varför skulle inte jag. Kunna liksom. Pressa mig. Igen liksom.
Kaxiga jag som klev in på Ica i våras och sökte jobb har sakta brutits ner under hösten, av arbetslöshet och hopplöshet, inte känt några positiva strömningar mer än från gamla kunder och arbetskamrater, som läget är på marknaden får jag inga jobb…börjar kanske bli i äldsta laget.
Så jag är ingen tuff en längre. Klev in där och tänkte att jag begriper nog ingenting. Jag kommer att få skämmas och så vidare och så vidare. Vem ska jag hamna med och kommer de att sucka över hopplösa jag. Är jag äldst, sämst…
Jaha nu är första veckan gjord genomförd och genomliden och jag förstår faktiskt bokföring. Grunderna i alla fall. Det går inte så fort och allt blir inte rätt men jag har i alla fall hängt med. Varit lite trött men haft disciplinen att somna tidigt så att jag skulle orka.
Aningen har jag förbannat den här kroppen som protesterar igen. Vad jag än gör här i livet. förbannat den sega kroppen, den som protesterar när jag sitter för mycket, när jag går för mycket, när jag ligger för mycket.Så just nu protesterar en Höft, ett Knä och de Stela hårda axlarna.
Men mest har jag varit orolig för vännen Hjärnan som de sista åren tagit sån tid på sig att förstå saker och ting. Han som verkligen protesterat när jag velat leva. Som han protesterade när jag skulle lära mig ugnarna i delin. Fy fan vad jag svettats, grinat åt mig själv som bara stått och glott.
Men nu är jag på g. Lär mig bokföring. Så kul och jag hajjar, hänger på. Lite långsamt.
Och vilka underbara existenser jag träffat igen. figurer, varelser, individer. Skratt och leenden, bodysense, värme. Herregud jag lever igen!
Jag är inte bara vid liv! Yess babe!
fredag 15 oktober 2010
och så nåt roligt:
fick in ett inlägg utifrån i SN 101011. Får man väl vara glad för antar jag.
”Neuroborrelia – ohanterbart för sjukvården?”
Via ryggmärgsvästskeprov kan man bland annat man se om borrelia finns hos en människa. Hos två människor vi läst om i SN i sommar har detta inte tagits för att konstatera borrelia.
Charlotte vaknade med ryggvärk sista januari som intensifierades successivt. Efter någon vecka fick hon diarré och inser efter någon dag att hon inte kan kontrollera blåsan, hon har tappat känseln i underlivet. Två dagar senare känns det som om ryggen ska gå av och då blir hon inlagd på ortopedakuten. Röntgen visar inget. Inget kan göras – utskriven.
Relaterat
Smärtmottagningen, provtagningar för reumatism. Blodprover för borrelia och tbc visar inget. Känselbortfall i kinden. Ögat känns hängigt. Kontaktar medicinkliniken men de anser sig klara med henne utan att ha meddelat henne provsvaren. Hon får ont i magen, åker in på akuten med olika remisser till medicin för domningar och till kirurgen angående magsmärtor. Inflammation i bukspottkörteln av all medicin Charlotte har förbrukat den sista tiden.
En enda läkare under hennes sjukvårdstid som sträckte sig fram till slutet av mars önskar ytterligare borreliatest via ryggmärgsvätskeprov men det skulle tas upp på ett stormöte och han återkom aldrig.
Hon har i sin journal ett svar från en överläkare som säger att hon ”sannolikt har en neurologisk störning i blåsan som inte kan åtgärdas och att hon ska fortsätta tömma sig efter klockan”.
Hade Charlotte inte ifrågasatt detta vet ingen hur hennes liv hade varit idag.
Brev skrivs till landstinget. Efter kontakt med borreliaförbundet beslutar sig Charlotte för att åka till en klinik i Tyskland för behandling. Där ger man flera olika antibiotikabehandlingar intravenöst och i tablettform, man medicinerar mot saminfektioner och ofta blir man ännu sjukare under en behandling på grund av att bakterier utsöndrar gifter.
Detta ifrågasätter svensk sjukvård och restriktiv penicillinanvändning är en anledning, den tyska läkarens forskning anses tvivelaktig, trots att många blivit bättre.
Och efter fyra dagars behandling i Tyskland känner Charlotte sig åter kissnödig. Där börjar resan tillbaka till livet. Hon kan återigen gå utan kryckor, inga mer ofantliga smärtor, medicinerna hjälper successivt. Hon hoppas slippa bli hämtad i ambulans mer. Av kliniken får hon fyra månaders förbrukning av mediciner och kan mejla ner och få mer skickat. Ingen här i Sverige kan dock ta ansvar för hennes behandling, så mer hjälp av sjukvården här får hon inte för sina problem.
På Glömstapoolen i Huddinge berättar man för Charlotte att om man hade en ansvarig läkare så skulle de kunna utföra behandling, men det finns ingen.
Hennes blogg vittnar om ensamhet, utlämnad, och sorg. Sjukdomen vindlar sig fram och tillbaka, hon tvingas sälja en del av sitt företag så att hon vågar vara sjuk ordentligt.
I media kryper historier fram om missad borrelia som utvecklats med förfärliga symptom. Dessa märkliga symptom går hand i hand med varandra hos många patienter. Neuroborrelia är mycket svårbehandlad och där är Charlotte i dag. Och hon har fortfarande ingen i sjukvården att vända sig till. Hon vet inte om hon blir helt frisk.
Vad göra? Hon och flera har fått diagnos utbränd och depression, tillstånd vilkas symptom faktiskt kan förväxlas med borrelia om man läser informationen från borreliaförbundet. Patienter har även felaktigt fått diagnos fibromyalgi.
Hur många har denna borrelia som sjukvården i Sverige inte kan hantera?
Följ Charlotte på http://vardsangensvard.blogspot.com
Fakta på www.borrelia-tbe.se
Mia Alfredsson
berörd medmänniska och bloggare
”Neuroborrelia – ohanterbart för sjukvården?”
Via ryggmärgsvästskeprov kan man bland annat man se om borrelia finns hos en människa. Hos två människor vi läst om i SN i sommar har detta inte tagits för att konstatera borrelia.
Charlotte vaknade med ryggvärk sista januari som intensifierades successivt. Efter någon vecka fick hon diarré och inser efter någon dag att hon inte kan kontrollera blåsan, hon har tappat känseln i underlivet. Två dagar senare känns det som om ryggen ska gå av och då blir hon inlagd på ortopedakuten. Röntgen visar inget. Inget kan göras – utskriven.
Relaterat
Smärtmottagningen, provtagningar för reumatism. Blodprover för borrelia och tbc visar inget. Känselbortfall i kinden. Ögat känns hängigt. Kontaktar medicinkliniken men de anser sig klara med henne utan att ha meddelat henne provsvaren. Hon får ont i magen, åker in på akuten med olika remisser till medicin för domningar och till kirurgen angående magsmärtor. Inflammation i bukspottkörteln av all medicin Charlotte har förbrukat den sista tiden.
En enda läkare under hennes sjukvårdstid som sträckte sig fram till slutet av mars önskar ytterligare borreliatest via ryggmärgsvätskeprov men det skulle tas upp på ett stormöte och han återkom aldrig.
Hon har i sin journal ett svar från en överläkare som säger att hon ”sannolikt har en neurologisk störning i blåsan som inte kan åtgärdas och att hon ska fortsätta tömma sig efter klockan”.
Hade Charlotte inte ifrågasatt detta vet ingen hur hennes liv hade varit idag.
Brev skrivs till landstinget. Efter kontakt med borreliaförbundet beslutar sig Charlotte för att åka till en klinik i Tyskland för behandling. Där ger man flera olika antibiotikabehandlingar intravenöst och i tablettform, man medicinerar mot saminfektioner och ofta blir man ännu sjukare under en behandling på grund av att bakterier utsöndrar gifter.
Detta ifrågasätter svensk sjukvård och restriktiv penicillinanvändning är en anledning, den tyska läkarens forskning anses tvivelaktig, trots att många blivit bättre.
Och efter fyra dagars behandling i Tyskland känner Charlotte sig åter kissnödig. Där börjar resan tillbaka till livet. Hon kan återigen gå utan kryckor, inga mer ofantliga smärtor, medicinerna hjälper successivt. Hon hoppas slippa bli hämtad i ambulans mer. Av kliniken får hon fyra månaders förbrukning av mediciner och kan mejla ner och få mer skickat. Ingen här i Sverige kan dock ta ansvar för hennes behandling, så mer hjälp av sjukvården här får hon inte för sina problem.
På Glömstapoolen i Huddinge berättar man för Charlotte att om man hade en ansvarig läkare så skulle de kunna utföra behandling, men det finns ingen.
Hennes blogg vittnar om ensamhet, utlämnad, och sorg. Sjukdomen vindlar sig fram och tillbaka, hon tvingas sälja en del av sitt företag så att hon vågar vara sjuk ordentligt.
I media kryper historier fram om missad borrelia som utvecklats med förfärliga symptom. Dessa märkliga symptom går hand i hand med varandra hos många patienter. Neuroborrelia är mycket svårbehandlad och där är Charlotte i dag. Och hon har fortfarande ingen i sjukvården att vända sig till. Hon vet inte om hon blir helt frisk.
Vad göra? Hon och flera har fått diagnos utbränd och depression, tillstånd vilkas symptom faktiskt kan förväxlas med borrelia om man läser informationen från borreliaförbundet. Patienter har även felaktigt fått diagnos fibromyalgi.
Hur många har denna borrelia som sjukvården i Sverige inte kan hantera?
Följ Charlotte på http://vardsangensvard.blogspot.com
Fakta på www.borrelia-tbe.se
Mia Alfredsson
berörd medmänniska och bloggare
de senaste veckornas vånda...
Lamslagen och nedslagen av livet. Pappersarbete kan ställa till det. För arbetsgivare och för dig.
Självklart ska arbetsgivaren sköta sig, de har ett ansvar och självklart ska den anställde, medborgaren i Svea AB sköta sig, rätta in sig i ledet, göra det man ska.
Får man ifrågasätta idag eller ska man hålla käften? Jag håller på att bli komplett galen på a-kassan jag skriker snart rätt ut utan en tanke på var jag är. Jag orkar inte le längre. jag orkar inte ringa dit för jag bryter samman och det vill jag inte att de ska få den trillfredsställelsen.
Vecka efter vecka, begäran om kompletterande uppgifter som redan är skickade, påminnelser om rättelser som redan är gjorda, hotelser om att ersättningen kan komma att omprövas om de inte får in de uppgifter de begär. Trots att jag redan skickat!!!!!!!!!!!!!
Är det konstigt att folk behöver piller idag? Är det konstigt att arbetslösa är slut och deprimerade? Jag balanserar farligt nära avgrunden. Jag ska begära intyg på intyg hela tiden och skicka in kassakort som ska stämma på minuten trots att jag inte får ett öre när jag jobbar. Herregud.
Färdig att ge upp…
Varenda helg blir förstörd av dessa jävla brev. Jag svär inte ofta men jag är blek och darrig, jag sover inte. Får vrida mig i oro över att jag ska bli avstängd fast jag inte gjort fel. Käkarna åter totalspända, axlarna stela, kroppen som en reptil, beredd att fly. Beredd att ge upp.
Myndigheterna är inte kloka. Har gått nuts, bananas.
Och alla dessa berättelser av deprimerade som aldrig någonsin efter år av extrem press i arbetslivet orkar jobba heltid mer, inte får några deltidsjobb och blir utförsäkrade. Ingen ersättning någonstans ifrån. Jag vill kräkas på detta jävla Sverige ibland.
Denna vanmakt har suttit i i tio år nu. Över världen som den är. Över hur vi är dömda att ha det, hur vi väljer. tankarna snurrar över hur de som bestämmer kan sova, om de över huvud taget tänker vad de utsätter sitt hunsade folk för .
Jag säger som han i ”kraschen ” sa. ”Jag tycker det är förfärligt som det har blivit med vissa saker. Det är nästan så man undrar om det inte är läge för revolution". Janne Pettersson på Biltrimningen.
Passande citat.
Självklart ska arbetsgivaren sköta sig, de har ett ansvar och självklart ska den anställde, medborgaren i Svea AB sköta sig, rätta in sig i ledet, göra det man ska.
Får man ifrågasätta idag eller ska man hålla käften? Jag håller på att bli komplett galen på a-kassan jag skriker snart rätt ut utan en tanke på var jag är. Jag orkar inte le längre. jag orkar inte ringa dit för jag bryter samman och det vill jag inte att de ska få den trillfredsställelsen.
Vecka efter vecka, begäran om kompletterande uppgifter som redan är skickade, påminnelser om rättelser som redan är gjorda, hotelser om att ersättningen kan komma att omprövas om de inte får in de uppgifter de begär. Trots att jag redan skickat!!!!!!!!!!!!!
Är det konstigt att folk behöver piller idag? Är det konstigt att arbetslösa är slut och deprimerade? Jag balanserar farligt nära avgrunden. Jag ska begära intyg på intyg hela tiden och skicka in kassakort som ska stämma på minuten trots att jag inte får ett öre när jag jobbar. Herregud.
Färdig att ge upp…
Varenda helg blir förstörd av dessa jävla brev. Jag svär inte ofta men jag är blek och darrig, jag sover inte. Får vrida mig i oro över att jag ska bli avstängd fast jag inte gjort fel. Käkarna åter totalspända, axlarna stela, kroppen som en reptil, beredd att fly. Beredd att ge upp.
Myndigheterna är inte kloka. Har gått nuts, bananas.
Och alla dessa berättelser av deprimerade som aldrig någonsin efter år av extrem press i arbetslivet orkar jobba heltid mer, inte får några deltidsjobb och blir utförsäkrade. Ingen ersättning någonstans ifrån. Jag vill kräkas på detta jävla Sverige ibland.
Denna vanmakt har suttit i i tio år nu. Över världen som den är. Över hur vi är dömda att ha det, hur vi väljer. tankarna snurrar över hur de som bestämmer kan sova, om de över huvud taget tänker vad de utsätter sitt hunsade folk för .
Jag säger som han i ”kraschen ” sa. ”Jag tycker det är förfärligt som det har blivit med vissa saker. Det är nästan så man undrar om det inte är läge för revolution". Janne Pettersson på Biltrimningen.
Passande citat.
fredag 1 oktober 2010
intressant artikel!
Dålig ljudmiljö, ett utbrett skolproblem
Enkla åtgärder kan ändå göra underverk
BORLÄNGE
Birgitta Tell, vice förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund och akustikern Yvet Martin visar upp en enkel men mycket effektiv metod för att dämpa buller i skolmiljöer. "Filtklädda bollar på stolsbenen gör underverk när 30 elever tar plats i ett klassrum". Foto: Mikael Hellsten
- När det gäller själva lokalerna så rekommenderar jag alla att ta hjälp från de som har specialkunskaper inom akustik, säger Yvet Martin. Foto: Mikael Hellsten
- Nästan 60 procent av landets lärare har svårt att höra vad eleverna säger i klassrummet på grund av dålig ljudmiljö. Det säger Birgitta Tell, vice förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund (HRF), som under torsdagen besökte Borlänge med kampanjen "Befria samtalet".
Kommentarer (0)
Störande ljud har blivit ett allt större miljöproblem inom skola och förskola. Det visar Hörselskadades Riksförbunds rapport med det passande namnet, "Kakofonien".
- I det här fallet handlar det inte främst om hörselskadande buller utan om samtalsstörnde buller, säger Birgitta Tell.
Rapporten visar att två av tre lärare tycker att ljudmiljön är ett problem varje dag och hela 57 procent upplever att de har svårt att höra vad eleverna säger i klassrummet.
- Det kan få allvarliga konsekvenser för både barn och personal. Dålig ljudmiljö stör både koncentration och kommunikation, försämrar minnet, arbetsprestationen och bidrar till både stress och hälsoproblem, varnar Birgitta Tell.
Det finns dock ljudsmarta lösningar för att få en mer samtalsvänlig skola, om nu bara kommunerna är beredda att göra något åt problemen.
- Det man själv kan börja med att göra är att införskaffa inventarier som är så tysta som möjligt, säger akustikern Yvet Martin och visar upp ett ljudlöst bord och stolar som försetts med filtklädda filtbollar längst ned på stolsbenen.
- Det ger en otrolig skillnad på ljudnivån när 30 elever tar plats i ett klassrum, säger Birgitta Tell.
Även en mängd lekutrustning finns för förskolor och liknande och som är framtagna för att låta så lite som möjligt.
- När det gäller själva lokalerna så rekommenderar jag alla att ta hjälp från de som har specialkunskaper inom akustik, säger Yvet Martin.
Hon nämner hur exempelvis ljudabsorberande innertak kan få helt motsatt effekt om de inte monteras rätt.
- Ett ljuddämpande innertak måste monteras hängande en bit under det befintliga taket. Då bildas en låda ovanför som dämpar de låga frekvenser som upplevs som mest störande i lokaler där många människor pratar. Monterar man däremot ett ljudtak direkt mot ett innertak så dämpas de höga frakvenserna och gör det ännu svårare att höra vad någon säger.
Yvet Martin beskriver störande ljud som "köksfläkteffekten".
- Man sitter och pratar och märker egentligen inte hur störande ljudet från köksfläkten är förrän man stänger av den, säger hon om liknelsen som nog alla känner igen.
Turnén med namnet "Befria samtalet" pågår under hela året och samtliga län ska besökas.
- Det här är vårt tolfte stopp på turnén och ingenstans tidigare har vi haft så många deltagare som här i Borlänge, säger Birgitta Tell som är mycket glad över den stora uppslutningen.
- Vi har nått precis de vi vill vända oss till och har haft deltagare från skolvärlden, företagshälsovåden, arkitekter, byggkonstruktörer och huvudskyddsombud från berörda branscher.
- Vi vill inte bara sprida kunskap. Vi vill också väcka opinion och få igång ett riktigt "dalaupprop" för bättre ljudmiljö. Det behövs, säger Birgitta Tell.
Fakta: Det här visar HRF:s rapport
?Varannan arbetstagare har problem med ljudmiljön på jobbet. Hela 44 procent har svårt att höra vad andra säger.
?Två av tre lärare och förskollärare tycker att ljudmiljön är ett dagligt problem. Över hälften har ofta svårt att höra eleverna i klassrummet.
?57 procent av dem som jobbar i kontorslandskap tycker att ljudmiljön är störande. Särskilt utsatta är journalister: Två av tre tycker att ljudmiljön i öppna redaktioner är dålig.
?Halva svenska folket har svårt att höra på caféer eller restauranger. 47 procent undviker näringsställen där de vet att ljudmiljön är dålig och ungefär en tredjedel har lämnat ställen på grund av dålig ljudmiljö.
Källa: HRF och Novus Opinion
Enkla åtgärder kan ändå göra underverk
BORLÄNGE
Birgitta Tell, vice förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund och akustikern Yvet Martin visar upp en enkel men mycket effektiv metod för att dämpa buller i skolmiljöer. "Filtklädda bollar på stolsbenen gör underverk när 30 elever tar plats i ett klassrum". Foto: Mikael Hellsten
- När det gäller själva lokalerna så rekommenderar jag alla att ta hjälp från de som har specialkunskaper inom akustik, säger Yvet Martin. Foto: Mikael Hellsten
- Nästan 60 procent av landets lärare har svårt att höra vad eleverna säger i klassrummet på grund av dålig ljudmiljö. Det säger Birgitta Tell, vice förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund (HRF), som under torsdagen besökte Borlänge med kampanjen "Befria samtalet".
Kommentarer (0)
Störande ljud har blivit ett allt större miljöproblem inom skola och förskola. Det visar Hörselskadades Riksförbunds rapport med det passande namnet, "Kakofonien".
- I det här fallet handlar det inte främst om hörselskadande buller utan om samtalsstörnde buller, säger Birgitta Tell.
Rapporten visar att två av tre lärare tycker att ljudmiljön är ett problem varje dag och hela 57 procent upplever att de har svårt att höra vad eleverna säger i klassrummet.
- Det kan få allvarliga konsekvenser för både barn och personal. Dålig ljudmiljö stör både koncentration och kommunikation, försämrar minnet, arbetsprestationen och bidrar till både stress och hälsoproblem, varnar Birgitta Tell.
Det finns dock ljudsmarta lösningar för att få en mer samtalsvänlig skola, om nu bara kommunerna är beredda att göra något åt problemen.
- Det man själv kan börja med att göra är att införskaffa inventarier som är så tysta som möjligt, säger akustikern Yvet Martin och visar upp ett ljudlöst bord och stolar som försetts med filtklädda filtbollar längst ned på stolsbenen.
- Det ger en otrolig skillnad på ljudnivån när 30 elever tar plats i ett klassrum, säger Birgitta Tell.
Även en mängd lekutrustning finns för förskolor och liknande och som är framtagna för att låta så lite som möjligt.
- När det gäller själva lokalerna så rekommenderar jag alla att ta hjälp från de som har specialkunskaper inom akustik, säger Yvet Martin.
Hon nämner hur exempelvis ljudabsorberande innertak kan få helt motsatt effekt om de inte monteras rätt.
- Ett ljuddämpande innertak måste monteras hängande en bit under det befintliga taket. Då bildas en låda ovanför som dämpar de låga frekvenser som upplevs som mest störande i lokaler där många människor pratar. Monterar man däremot ett ljudtak direkt mot ett innertak så dämpas de höga frakvenserna och gör det ännu svårare att höra vad någon säger.
Yvet Martin beskriver störande ljud som "köksfläkteffekten".
- Man sitter och pratar och märker egentligen inte hur störande ljudet från köksfläkten är förrän man stänger av den, säger hon om liknelsen som nog alla känner igen.
Turnén med namnet "Befria samtalet" pågår under hela året och samtliga län ska besökas.
- Det här är vårt tolfte stopp på turnén och ingenstans tidigare har vi haft så många deltagare som här i Borlänge, säger Birgitta Tell som är mycket glad över den stora uppslutningen.
- Vi har nått precis de vi vill vända oss till och har haft deltagare från skolvärlden, företagshälsovåden, arkitekter, byggkonstruktörer och huvudskyddsombud från berörda branscher.
- Vi vill inte bara sprida kunskap. Vi vill också väcka opinion och få igång ett riktigt "dalaupprop" för bättre ljudmiljö. Det behövs, säger Birgitta Tell.
Fakta: Det här visar HRF:s rapport
?Varannan arbetstagare har problem med ljudmiljön på jobbet. Hela 44 procent har svårt att höra vad andra säger.
?Två av tre lärare och förskollärare tycker att ljudmiljön är ett dagligt problem. Över hälften har ofta svårt att höra eleverna i klassrummet.
?57 procent av dem som jobbar i kontorslandskap tycker att ljudmiljön är störande. Särskilt utsatta är journalister: Två av tre tycker att ljudmiljön i öppna redaktioner är dålig.
?Halva svenska folket har svårt att höra på caféer eller restauranger. 47 procent undviker näringsställen där de vet att ljudmiljön är dålig och ungefär en tredjedel har lämnat ställen på grund av dålig ljudmiljö.
Källa: HRF och Novus Opinion
söndag 19 september 2010
se det lilla...
Usch ja det är verkligen mörkt just nu, ser ingen ljusning alls.
Jag vet att jag är bra på att dra fram alla mörka texter och att jag har svårt att se det ljusa ibland. I går började allting väldigt bra, en underbar frukost med båda pojkarna, prat och skratt vid frukosten.
Att äta frukost i hop är inte nån självklarhet här i huset. I alla år har det praktiserats sportaktiviteter och de lediga dagarna har någon velat sova längre. Samma fall gäller vid middagen. om inte jag jobbar sent så är någon alltid borta, äter när de kommer hem. Det har jag fått acceptera, men inte varit glad åt.
Men jag gläds åt de gemensamma stunderna vid bordet. och att de blir glada när de ser mig glad. Jag påverkar alla i familjen med mitt humör.
Jag vet dock i mitt hjärta att vi inte lider brist på kommunikation fast vi inte sitter och äter ihop alltid. Jag sitter jämte minst vid datorn och blir visad fotbollstabbar och missar och roliga klipp och vi fnissar ihop och sen kommer alltid en utläggning om något.
Eller så står jag jämte när störst gör mat och berättar något för mig, störst sätter sig jämte mig vid datorn och berättar något, eller så kommer en harang om dagen eller ditten och datten i bilen om jag skjutsar.
Ibland får jag till och med veta mer än vad jag vill veta...det är kul, jag vet att de har förtroende för mig. Skönt.
Sånt kan man ju glädjas åt i den mörka natten. I vargtimmen. Den som aldrig släpper sitt grepp om mig.
Jag vet att jag är bra på att dra fram alla mörka texter och att jag har svårt att se det ljusa ibland. I går började allting väldigt bra, en underbar frukost med båda pojkarna, prat och skratt vid frukosten.
Att äta frukost i hop är inte nån självklarhet här i huset. I alla år har det praktiserats sportaktiviteter och de lediga dagarna har någon velat sova längre. Samma fall gäller vid middagen. om inte jag jobbar sent så är någon alltid borta, äter när de kommer hem. Det har jag fått acceptera, men inte varit glad åt.
Men jag gläds åt de gemensamma stunderna vid bordet. och att de blir glada när de ser mig glad. Jag påverkar alla i familjen med mitt humör.
Jag vet dock i mitt hjärta att vi inte lider brist på kommunikation fast vi inte sitter och äter ihop alltid. Jag sitter jämte minst vid datorn och blir visad fotbollstabbar och missar och roliga klipp och vi fnissar ihop och sen kommer alltid en utläggning om något.
Eller så står jag jämte när störst gör mat och berättar något för mig, störst sätter sig jämte mig vid datorn och berättar något, eller så kommer en harang om dagen eller ditten och datten i bilen om jag skjutsar.
Ibland får jag till och med veta mer än vad jag vill veta...det är kul, jag vet att de har förtroende för mig. Skönt.
Sånt kan man ju glädjas åt i den mörka natten. I vargtimmen. Den som aldrig släpper sitt grepp om mig.
lördag 18 september 2010
sent en lördagkväll
Min sårade hjärna tål inte hur mycket som helst längre, jag har lång startsträcka och djupa sår som ställer till det. Såren är läkta men ärren är kvar. Jag har jobbat 25 år och gjort en del, jag har slitit ut min hjärna till tinnitus - stadiet.
Jag balanserar ständigt på linjen av vad jag vill och vad jag kan och mina begränsningar som jag vill bejaka men har så svårt att våga erkänna.
Jag är en vek en, men jag vill ha sittplats här ändå, i det här livet, på den här vagnen. Vart den sen är på väg vet jag inte, men det känns inte som den är på väg mot stjärnorna. Och inte känns det som the sky is the limit längre, jag har utmanat mig själv så många gånger att jag börjar tappa orken.
Men man kanske ska vara glad för en skakig färd, så man känner att man lever.
Förra onsdagen grät jag. På Ica, i diskrummet, i fiskkylen, på toaletten. Jag torkade tårarna kvickt. Vem behöver se dem? Ingen, de är bara mina.
För jag har fått så fina ord av kunder som tyckte det var kul att jag var tillbaka, och även ett par arbetskamrater tyckte det var tur att jag fanns och kunde jobba. Jag fick känna mig lite behövd igen. Inte glömd.
Och jag förbannar att jag är så lamslagen och nedslagen av livet. Att vänliga ord driver mig till tårar.
För byråkratin och pappersarbete kan ställa till det. För arbetsgivare och för dig. Självklart ska arbetsgivaren sköta sig, självklart ska den anställde, medborgaren i Svea AB sköta sig.
I Svea AB ska vi rätta in oss i ledet och hålla käften. Eller ifrågasätta rätt instans.
Att min sista arbetsgivare inte kan anställa mig på ogaranterade timmar för handels sätter stopp för det. Det är antagligen för att skydda mig från att bli utnyttjad, så visst, jag kan inte klaga. Men att han för varje gång han vill anlita mig måste skriva ett nytt anställningsavtal som jag ska skicka in till a-kassan för att de ska ha rätt uppgifter på mig retar mig, för att jag blir oattraktiv. Han kanske hellre anlitar någon som han slipper hålla på sådär med. Och sedan, efter ett tag måste han skriva i ett arbetsgivarintyg som visar att jag verkligen varit där de timmarna han angett på första pappret.
Som jag också måste skicka till kontrollmyndigheten arbetsförmedlingen. ”Ett anställningsbevis är ju inte ett bevis på att du har varit där”, sa hon glättigt.
Jag är 45 år, varför skulle jag ljuga om min försörjning, tror de det? Fast hon ändrade sig sen när hon såg min oförstående min. Tror jag. Hon ändrade i alla fall någonting i datorn. ” Vi tar det så”.
Och allt detta trots att jag inte får ett öre från a-kassan de veckor jag jobbar. Så mycket jobb för ingenting. Så fruktansvärt nedslående onödigt. Och skulle jag göra fel på något så antar jag att jag måste gå in och rätta mina kort och skriva förklaringar till varför det blivit fel. Trots att jag inte får ett öre från dem.
Fy fan för dessa regler, de står mig upp i halsen. Jag har hittat det bästa jobb jag någonsin haft efter 25 år i arbetslivet. Och jag kan inte få ha en fot kvar där, för jag kan inte försörja mig på luft. Jag kanske får en dags arbete per vecka eller tre dagar. Eller ingenting vissa veckor och heltid sen. Men jag orkar inte leva så. Så jag fortsätter söka mig runt runt, med förhoppningen att jag en dag ska slippa lära mig nytt, slita sönder hjärnan mer.
Jag är värd att ha ett liv utan oro. Vi behöver inte leva i lyx, vi vill bara slippa vara oroliga. Jag och många fler vanliga. Vi vill jobba, kunna försörja oss, det är inte så att vi vill lyfta bidrag. Vi vill kunna försörja oss själva.
Kan någon förstå detta? Känns som om själen dör långsamt. Blir svart och fylld av hat.
Jag balanserar ständigt på linjen av vad jag vill och vad jag kan och mina begränsningar som jag vill bejaka men har så svårt att våga erkänna.
Jag är en vek en, men jag vill ha sittplats här ändå, i det här livet, på den här vagnen. Vart den sen är på väg vet jag inte, men det känns inte som den är på väg mot stjärnorna. Och inte känns det som the sky is the limit längre, jag har utmanat mig själv så många gånger att jag börjar tappa orken.
Men man kanske ska vara glad för en skakig färd, så man känner att man lever.
Förra onsdagen grät jag. På Ica, i diskrummet, i fiskkylen, på toaletten. Jag torkade tårarna kvickt. Vem behöver se dem? Ingen, de är bara mina.
För jag har fått så fina ord av kunder som tyckte det var kul att jag var tillbaka, och även ett par arbetskamrater tyckte det var tur att jag fanns och kunde jobba. Jag fick känna mig lite behövd igen. Inte glömd.
Och jag förbannar att jag är så lamslagen och nedslagen av livet. Att vänliga ord driver mig till tårar.
För byråkratin och pappersarbete kan ställa till det. För arbetsgivare och för dig. Självklart ska arbetsgivaren sköta sig, självklart ska den anställde, medborgaren i Svea AB sköta sig.
I Svea AB ska vi rätta in oss i ledet och hålla käften. Eller ifrågasätta rätt instans.
Att min sista arbetsgivare inte kan anställa mig på ogaranterade timmar för handels sätter stopp för det. Det är antagligen för att skydda mig från att bli utnyttjad, så visst, jag kan inte klaga. Men att han för varje gång han vill anlita mig måste skriva ett nytt anställningsavtal som jag ska skicka in till a-kassan för att de ska ha rätt uppgifter på mig retar mig, för att jag blir oattraktiv. Han kanske hellre anlitar någon som han slipper hålla på sådär med. Och sedan, efter ett tag måste han skriva i ett arbetsgivarintyg som visar att jag verkligen varit där de timmarna han angett på första pappret.
Som jag också måste skicka till kontrollmyndigheten arbetsförmedlingen. ”Ett anställningsbevis är ju inte ett bevis på att du har varit där”, sa hon glättigt.
Jag är 45 år, varför skulle jag ljuga om min försörjning, tror de det? Fast hon ändrade sig sen när hon såg min oförstående min. Tror jag. Hon ändrade i alla fall någonting i datorn. ” Vi tar det så”.
Och allt detta trots att jag inte får ett öre från a-kassan de veckor jag jobbar. Så mycket jobb för ingenting. Så fruktansvärt nedslående onödigt. Och skulle jag göra fel på något så antar jag att jag måste gå in och rätta mina kort och skriva förklaringar till varför det blivit fel. Trots att jag inte får ett öre från dem.
Fy fan för dessa regler, de står mig upp i halsen. Jag har hittat det bästa jobb jag någonsin haft efter 25 år i arbetslivet. Och jag kan inte få ha en fot kvar där, för jag kan inte försörja mig på luft. Jag kanske får en dags arbete per vecka eller tre dagar. Eller ingenting vissa veckor och heltid sen. Men jag orkar inte leva så. Så jag fortsätter söka mig runt runt, med förhoppningen att jag en dag ska slippa lära mig nytt, slita sönder hjärnan mer.
Jag är värd att ha ett liv utan oro. Vi behöver inte leva i lyx, vi vill bara slippa vara oroliga. Jag och många fler vanliga. Vi vill jobba, kunna försörja oss, det är inte så att vi vill lyfta bidrag. Vi vill kunna försörja oss själva.
Kan någon förstå detta? Känns som om själen dör långsamt. Blir svart och fylld av hat.
jag visste inte...
Jag visste inte… herregud…
Det var sorgligt att hoppa av karusellen och bli arbetslös första gången, att inse att man misslyckats med att inrätta sig i ledet, tiga och hålla käften. Att man tagit så mycket stryk under så många år att man inte orkade mer, det var hårt. Och jag begrät tingens tillstånd i många år innan jag klev av.
Jag hittade nytt, jag pluggade, försökte skapa mig något. Slet ett tag med jobb och plugg och barn och familjen och Livet. Lyckades och misslyckades, livet jävlades lite, eller…jag hade inte förmågan att förhålla mig till det.
Och jag visste inte. Att allt kunde bli värre. Jag trodde jag var på botten.
Ny regering, nya regler. Hårdhandskar mot arbetslösheten. Mot de som går på a-kassa. På grund av att man är sist anställd och inte kan stämpla upp längre så tvingas man säga upp sig. Man går hemma, får en coach, får hopp, blir taggad, ser senare sanningen i vitögat.
Det kan bli värre. Men jag visste inte det.
Det var sorgligt att bli arbetslös. Att tvingas säga upp sig för att jag inte hade tillräckligt med försörjning. Begråta och bearbeta det som skett och hänt i mitt liv. Att få komma tillbaka till livet, förstående arbetsförmedlare, eget fixat praktikplats och ett sommarjobb, 45 år.
Trodde jag. Fick skylta mig på foto med 16-25 åringar…
Jag visste inte att det kunde bli värre. Det kan det.
Jag vet att jag har slitit i alla år hos två olika arbetsgivare och fått behov av stresshantering. Det funkar inte. Jag klarar inte livet on my own alltid. Så sorgsen dag.
För allt kan bli värre. Tumskruvarna kan dras åt, bandet runt hjärtat snörps åt hårdare. Jag är bara tacksam att jag har en familj, man och två underbara barn.
Under det senaste halvåret har jag fått höra så fina ord från kunder och sett leenden och fått klappar av uppmuntran från kunder, folk har sagt att jag är rätt människa på rätt plats här, folk har saknat mig på min gamla arbetsplats, och folk har grattat mig för att ha stuckit och hittat rätt. Jag trivs och vill vara där och jag vill definitivt inte ha ont i hjärtat mer.
Ska jag ha ont i hjärtat för min egen skull längre? Är jag värd det här!?
Jag är 45 år och svär inte oftast inte inför mina barn. Men jävla satans helvetes a-kasseregler. Jag kan inte leva såhär. Jag vill leva, må bra. Ha kul på mitt jobb, varför ska jag inte kunna det? Varför ska det vara så omöjligt?
Det gör ont att leva, så fruktansvärt ont så det hugger i hjärtat ibland. För min skull, för de i Svea rike som har det såhär. Att tvingas säga nej till ett jobb för att man inte vet om man får pengar så man klarar sig.
Jag gråter ibland. Tycker synd om oss, vi som lever här och nu. Det är inte alltjämt en bra värld.
Det var sorgligt att hoppa av karusellen och bli arbetslös första gången, att inse att man misslyckats med att inrätta sig i ledet, tiga och hålla käften. Att man tagit så mycket stryk under så många år att man inte orkade mer, det var hårt. Och jag begrät tingens tillstånd i många år innan jag klev av.
Jag hittade nytt, jag pluggade, försökte skapa mig något. Slet ett tag med jobb och plugg och barn och familjen och Livet. Lyckades och misslyckades, livet jävlades lite, eller…jag hade inte förmågan att förhålla mig till det.
Och jag visste inte. Att allt kunde bli värre. Jag trodde jag var på botten.
Ny regering, nya regler. Hårdhandskar mot arbetslösheten. Mot de som går på a-kassa. På grund av att man är sist anställd och inte kan stämpla upp längre så tvingas man säga upp sig. Man går hemma, får en coach, får hopp, blir taggad, ser senare sanningen i vitögat.
Det kan bli värre. Men jag visste inte det.
Det var sorgligt att bli arbetslös. Att tvingas säga upp sig för att jag inte hade tillräckligt med försörjning. Begråta och bearbeta det som skett och hänt i mitt liv. Att få komma tillbaka till livet, förstående arbetsförmedlare, eget fixat praktikplats och ett sommarjobb, 45 år.
Trodde jag. Fick skylta mig på foto med 16-25 åringar…
Jag visste inte att det kunde bli värre. Det kan det.
Jag vet att jag har slitit i alla år hos två olika arbetsgivare och fått behov av stresshantering. Det funkar inte. Jag klarar inte livet on my own alltid. Så sorgsen dag.
För allt kan bli värre. Tumskruvarna kan dras åt, bandet runt hjärtat snörps åt hårdare. Jag är bara tacksam att jag har en familj, man och två underbara barn.
Under det senaste halvåret har jag fått höra så fina ord från kunder och sett leenden och fått klappar av uppmuntran från kunder, folk har sagt att jag är rätt människa på rätt plats här, folk har saknat mig på min gamla arbetsplats, och folk har grattat mig för att ha stuckit och hittat rätt. Jag trivs och vill vara där och jag vill definitivt inte ha ont i hjärtat mer.
Ska jag ha ont i hjärtat för min egen skull längre? Är jag värd det här!?
Jag är 45 år och svär inte oftast inte inför mina barn. Men jävla satans helvetes a-kasseregler. Jag kan inte leva såhär. Jag vill leva, må bra. Ha kul på mitt jobb, varför ska jag inte kunna det? Varför ska det vara så omöjligt?
Det gör ont att leva, så fruktansvärt ont så det hugger i hjärtat ibland. För min skull, för de i Svea rike som har det såhär. Att tvingas säga nej till ett jobb för att man inte vet om man får pengar så man klarar sig.
Jag gråter ibland. Tycker synd om oss, vi som lever här och nu. Det är inte alltjämt en bra värld.
depptankar igen
Verklighetens folk i möjlighetens Sverige. Politikerna har myntat detta begrepp.
Till den skaran tänker jag ansluta mig, jag lever på 65 % av dagsförtjänsten. Jag är verklighetens folk, idag.
Företag anställer inte idag, man går runt på minsta möjliga personal, tar in på timmar och fördelar det som finns rättvist. Helt ok. Det köper jag.
Men hur ska jag kunna hitta ett jobb jag orkar med, som kroppen fixar och jag ändå kan trivas i litegrann.
Jag har jobbat på SJ i 18 år. Jag vill äntligen få ha roligt på mitt jobb, jag vill skratta, skämta med folk, känna mig uppskattad och jag vill inte aldrig någonsin mer få skäll för något jag inte rår för. Jag orkar inte det. Kroppen har ett larmläge fortfarande den är i larmberedskap för stressiga situationer, den vill fly, jag får andnöd, det snörper sig i bröstet.
Jag vill verkligen inte se hatfyllda människor i ögonen mer, jag vill inte höra nedlåtande ironiska människor trampa på mig, jag vill se leende människor som säger tack. Inte de som önskar mig en jävla dag, eller önskar att de gör det besvärligt för mig.
Jag kommer aldrig mer sätta min fot i transportbranschen.
Jag ser så många systrar och bröder som kommer från stressiga jobb som inte ens kan välja vilket pålägg de ska ha om jag ställer för många frågor eller tittar på dem lite för länge. Däremot vill de gärna prata allvar. Och jag önskar jag då hade tiden, att sitta ner och lyssna. Att begråta faktumet att de är närapå slut, som jag var en gång.
De har stressat sönder sig. De har varit på botten och vänt. Som jag. segar sig sakta tillbaka till livet.
Att ta en timanställning på mindre än halvtid är svårt för jag kan inte försörja mig på eventuellt en eller två dagars arbete per vecka. Ska verkligen mina barn avstå sin för kroppen viktiga träning och glädjen det innebär att tillhöra ett lag för att vi inte har råd och senare möta allt som blir av att inte röra på sig?
De är inte ansvariga för mina val. Att jag blev sönderstressad av SJ och nu arbetslösheten och försöken att komma igen och tillbaka och skapa mitt liv har inneburit mer stress för oss alla. Det är jag som knappt orkar fylla hjärnan med mer kunskaper. Det är så fullt därinne, det tar på mina krafter att börja om hela tiden, fylla mig med nytt och fräscht och le och se glad ut.
Det tar på krafterna att vara sist på listan med lägsta lönen. 45 bast.
Så att ni vet.
Till den skaran tänker jag ansluta mig, jag lever på 65 % av dagsförtjänsten. Jag är verklighetens folk, idag.
Företag anställer inte idag, man går runt på minsta möjliga personal, tar in på timmar och fördelar det som finns rättvist. Helt ok. Det köper jag.
Men hur ska jag kunna hitta ett jobb jag orkar med, som kroppen fixar och jag ändå kan trivas i litegrann.
Jag har jobbat på SJ i 18 år. Jag vill äntligen få ha roligt på mitt jobb, jag vill skratta, skämta med folk, känna mig uppskattad och jag vill inte aldrig någonsin mer få skäll för något jag inte rår för. Jag orkar inte det. Kroppen har ett larmläge fortfarande den är i larmberedskap för stressiga situationer, den vill fly, jag får andnöd, det snörper sig i bröstet.
Jag vill verkligen inte se hatfyllda människor i ögonen mer, jag vill inte höra nedlåtande ironiska människor trampa på mig, jag vill se leende människor som säger tack. Inte de som önskar mig en jävla dag, eller önskar att de gör det besvärligt för mig.
Jag kommer aldrig mer sätta min fot i transportbranschen.
Jag ser så många systrar och bröder som kommer från stressiga jobb som inte ens kan välja vilket pålägg de ska ha om jag ställer för många frågor eller tittar på dem lite för länge. Däremot vill de gärna prata allvar. Och jag önskar jag då hade tiden, att sitta ner och lyssna. Att begråta faktumet att de är närapå slut, som jag var en gång.
De har stressat sönder sig. De har varit på botten och vänt. Som jag. segar sig sakta tillbaka till livet.
Att ta en timanställning på mindre än halvtid är svårt för jag kan inte försörja mig på eventuellt en eller två dagars arbete per vecka. Ska verkligen mina barn avstå sin för kroppen viktiga träning och glädjen det innebär att tillhöra ett lag för att vi inte har råd och senare möta allt som blir av att inte röra på sig?
De är inte ansvariga för mina val. Att jag blev sönderstressad av SJ och nu arbetslösheten och försöken att komma igen och tillbaka och skapa mitt liv har inneburit mer stress för oss alla. Det är jag som knappt orkar fylla hjärnan med mer kunskaper. Det är så fullt därinne, det tar på mina krafter att börja om hela tiden, fylla mig med nytt och fräscht och le och se glad ut.
Det tar på krafterna att vara sist på listan med lägsta lönen. 45 bast.
Så att ni vet.
söndag 29 augusti 2010
Åtskilliga är vi som lyssnat på berättelser ur livet, lagrat dem och inte vetat vad göra med dem. Dessa berättelser om smärtor, sorger, livets allvar och vedermödor, glädjeämnen och klokheter. Vi har tänkt använda dem som egna erfarenheter, tänkt att vi inte ska gå i samma fällor, tyckt synd om och känt med. Kramat ibland och lagrat.
Åtskilliga är vi som är ögonvittnen till nedskärningar i våra branscher, kvalitetsbrister, i våra tycken felsatsningar och orättvisor, men vika är vi - golvpersonalen? Vi är den mänskliga faktorn. Som kämpat men inte mäktat, mycket har vi begravt men en hel del har vi kämpat för - med egen sviktande hälsa som följd. Som gråtit och fått andnöd av skäll och lidit över elaka insändare därför att vårt pansar sakta nötts bort genom åren. Vi har inte längre förmått försvara. För orden är slut.
Åtskilliga är vi som tagit oss ur dessa träsk. Som ansett oss varit värda bättre, mentalt och fysiskt slitna men som velat kämpa ändå, på annat håll. Som definitivt inte vill ta på oss hela skulden för vårt mående, även de som bestämde och fattade besluten var skyldiga. Att alla företag skulle ha färre anställda, producera mer på kortare tid och med högre kvalité, varför förstod ingen att det inte skulle gå, varför förstod bara vi på golvet? Eller visste de alla och teg?
Åtskilliga är också vi som samtidigt kämpat med sorger över förlorade föräldrar, för vi hann inte sörja, allt annat skulle orkas med. Ständigt uppdaterade, informationsstinna och redo att ge våra åsikter om allt, annars hängde vi inte med. Och då skämdes vi lite.
Åtskilliga är vi som funderat och sökt rationella, logiska svar på våra frågor och funnit att våra överhettade hjärnor plötsligt inte kan ta in mer information efter alla år. Som oväntat måste släppa allt och verka koko.
Men vi är inte koko nu, vi var inte koko då, vi tänkte bara lite för mycket, ville för mycket. Vi ville så mycket och ljuset brann ett bra tag, och sen blev det mörkt. För efter tolv nedskurna år sammanvävda med småbarnsår så är vi inte så starka, vi är sköra, vi har kämpat hårt för att orka. Vissa saker fick läggas på hatthyllan och blev liggande där tills vi senare mötte dem, ansikte mot ansikte. Och då kom de i trupp!
Så åtskilliga av oss står där nu och har stått där ett bra tag. Utan styrka att kasta oss åt vare sig höger eller vänster för att rädda oss undan och det kanske inte går att undkomma heller längre. Det spelar inte längre någon roll att sparvar och finkar drillar. Vi blir nästan näkter - galna av ljud. Vi vill bara ha ro i våra sinnen. Vi behöver hjälp att sortera i kartoteket. Nu eller aldrig
Så vart vänder vi oss med våra friska men överhettade hjärnor? Fysiskt uttröttade och med mental vanmakt? Vårdcentralen, akuten, kyrkan? Hur ska den överhettade hjärnan kunna fatta beslut? Kanske är det hjärtats tur nu att bestämma. Äntligen. Hjärtat slår för fort just nu och kanske är det så enkelt att hjärtat protesterar och säger att hjärnan ska ha sinnesro. Och kanske är kyrkan vägen dit, vem vet? Kanske finns det en blond ängel åt oss alla?
För oss alla är verkligheten här för att stanna. Vi kan bara leva i den med eller utan hjälp. Vi kan bara leva i nutid, med historiens erfarenheter som ledsagare. Vi är alla värda att leva utan oro för framtid.
Så kanske är det så att hjärtat ska få bestämma för resten av livet?
Åtskilliga är vi som är ögonvittnen till nedskärningar i våra branscher, kvalitetsbrister, i våra tycken felsatsningar och orättvisor, men vika är vi - golvpersonalen? Vi är den mänskliga faktorn. Som kämpat men inte mäktat, mycket har vi begravt men en hel del har vi kämpat för - med egen sviktande hälsa som följd. Som gråtit och fått andnöd av skäll och lidit över elaka insändare därför att vårt pansar sakta nötts bort genom åren. Vi har inte längre förmått försvara. För orden är slut.
Åtskilliga är vi som tagit oss ur dessa träsk. Som ansett oss varit värda bättre, mentalt och fysiskt slitna men som velat kämpa ändå, på annat håll. Som definitivt inte vill ta på oss hela skulden för vårt mående, även de som bestämde och fattade besluten var skyldiga. Att alla företag skulle ha färre anställda, producera mer på kortare tid och med högre kvalité, varför förstod ingen att det inte skulle gå, varför förstod bara vi på golvet? Eller visste de alla och teg?
Åtskilliga är också vi som samtidigt kämpat med sorger över förlorade föräldrar, för vi hann inte sörja, allt annat skulle orkas med. Ständigt uppdaterade, informationsstinna och redo att ge våra åsikter om allt, annars hängde vi inte med. Och då skämdes vi lite.
Åtskilliga är vi som funderat och sökt rationella, logiska svar på våra frågor och funnit att våra överhettade hjärnor plötsligt inte kan ta in mer information efter alla år. Som oväntat måste släppa allt och verka koko.
Men vi är inte koko nu, vi var inte koko då, vi tänkte bara lite för mycket, ville för mycket. Vi ville så mycket och ljuset brann ett bra tag, och sen blev det mörkt. För efter tolv nedskurna år sammanvävda med småbarnsår så är vi inte så starka, vi är sköra, vi har kämpat hårt för att orka. Vissa saker fick läggas på hatthyllan och blev liggande där tills vi senare mötte dem, ansikte mot ansikte. Och då kom de i trupp!
Så åtskilliga av oss står där nu och har stått där ett bra tag. Utan styrka att kasta oss åt vare sig höger eller vänster för att rädda oss undan och det kanske inte går att undkomma heller längre. Det spelar inte längre någon roll att sparvar och finkar drillar. Vi blir nästan näkter - galna av ljud. Vi vill bara ha ro i våra sinnen. Vi behöver hjälp att sortera i kartoteket. Nu eller aldrig
Så vart vänder vi oss med våra friska men överhettade hjärnor? Fysiskt uttröttade och med mental vanmakt? Vårdcentralen, akuten, kyrkan? Hur ska den överhettade hjärnan kunna fatta beslut? Kanske är det hjärtats tur nu att bestämma. Äntligen. Hjärtat slår för fort just nu och kanske är det så enkelt att hjärtat protesterar och säger att hjärnan ska ha sinnesro. Och kanske är kyrkan vägen dit, vem vet? Kanske finns det en blond ängel åt oss alla?
För oss alla är verkligheten här för att stanna. Vi kan bara leva i den med eller utan hjälp. Vi kan bara leva i nutid, med historiens erfarenheter som ledsagare. Vi är alla värda att leva utan oro för framtid.
Så kanske är det så att hjärtat ska få bestämma för resten av livet?
onsdag 25 augusti 2010
boktips från gothia förlag
”Jag visste inte vem jag skulle vända mig till när jag blev mobbad. Men vi visste alla vad vi skulle göra när brandlarmet gick.”
Moa, 14 år
”Vuxna i skolan får aldrig säga; ”Det är inte så farligt.” Vi får aldrig vänja oss vid ett kränkande klimat i klassen. Att vara mobbad är ju som att bli dödad lite grann varje dag.”
Lisbeth Pipping
Mobbning förekommer i nästan alla skolor. Tusentals elever går varje dag till skolan med en stor klump i magen för att de vet att de kommer att bli retade, slagna eller utfrysta. Men det är en verklighet som går att förändra.
I den nya boken Jag mobbar inte! får vi möta elever som genom ord och bilder delar med sig av sina tankar om mobbning: Vad är mobbning? Hur känns det? Vem mobbar? Vad kan vi göra åt det? Här finns också fakta, råd och tips om hur man kan stoppa mobbning och vart man kan vända sig för att få hjälp.
Jag mobbar inte! vänder sig till den som är mobbad, till den som mobbar och till alla runtomkring som ser på.
Boken är skriven av Lisbeth Pipping, författaren till Kärlek och stålull. Lisbeth blev själv mobbad under sin skoltid. Nu använder hon sina egna erfarenheter för att hjälpa andra. Hon är en uppskattad föreläsare på skolor runt om i landet.
Moa, 14 år
”Vuxna i skolan får aldrig säga; ”Det är inte så farligt.” Vi får aldrig vänja oss vid ett kränkande klimat i klassen. Att vara mobbad är ju som att bli dödad lite grann varje dag.”
Lisbeth Pipping
Mobbning förekommer i nästan alla skolor. Tusentals elever går varje dag till skolan med en stor klump i magen för att de vet att de kommer att bli retade, slagna eller utfrysta. Men det är en verklighet som går att förändra.
I den nya boken Jag mobbar inte! får vi möta elever som genom ord och bilder delar med sig av sina tankar om mobbning: Vad är mobbning? Hur känns det? Vem mobbar? Vad kan vi göra åt det? Här finns också fakta, råd och tips om hur man kan stoppa mobbning och vart man kan vända sig för att få hjälp.
Jag mobbar inte! vänder sig till den som är mobbad, till den som mobbar och till alla runtomkring som ser på.
Boken är skriven av Lisbeth Pipping, författaren till Kärlek och stålull. Lisbeth blev själv mobbad under sin skoltid. Nu använder hon sina egna erfarenheter för att hjälpa andra. Hon är en uppskattad föreläsare på skolor runt om i landet.
tisdag 24 augusti 2010
dråpligheter på Styrbordsvägen
Klick klick...smack smack...igen...hur benämner man ljudet som kommer när nyckeln som hjälpmedel för att öppna en dörr inte längre funkar? Det låter precis så, som när man manar på hästen. Klick klick...
Detta hände för två dagar sen hemma hos. Efter en dusch skulle mannen ut och det bara lät klick klick...alla stod vi i hallen på väg till olika aktiviteter.
Det lät bara klick klick hela tiden.
Hade det varit ett litet barn som låst in sig hade det blivit panik. Nu började det direkt rycka i mina mungipor fast jag inte ville det. Det minsta barnet blev lite nervös och ville hjälpa till men jag skickade ut honom och sa att det var ingen idé.
Och det sa klick klick. Fortfarande inga ljud därinnifrån.
- Behöver du hjälp? (jag)
- VA? (man)
- Kan jag göra något? Aannars måste jag åka nu...(jag)
- Ställ ut en stol bara...(man)
Minsta barnet ryckte åter i dörren aningens nervöst.
-Ja vi åker då, sa jag efter att ha ställt en stol utanför. När vi åkt ett par hundra meter kom jag på att man skulle kanske frågat om han ville ha mobilen där ifall han inte kom ut genom fönstret eller så..så vi vände och körde tillbaka och jag skickade upp minsta barnet för att fråga. orkade inte gå ut ur bilen.
- Han hade redan den där, sa minste mannnen.
Så vi åkte till aktiviteten.
Och när jag kom hem låg det borrmaskiner och sågar och bräckjärn eller vad det heter framme och en massa sågspån. Och nada handtag.
Det blir antagligen dyrt befarar jag.
Detta hände för två dagar sen hemma hos. Efter en dusch skulle mannen ut och det bara lät klick klick...alla stod vi i hallen på väg till olika aktiviteter.
Det lät bara klick klick hela tiden.
Hade det varit ett litet barn som låst in sig hade det blivit panik. Nu började det direkt rycka i mina mungipor fast jag inte ville det. Det minsta barnet blev lite nervös och ville hjälpa till men jag skickade ut honom och sa att det var ingen idé.
Och det sa klick klick. Fortfarande inga ljud därinnifrån.
- Behöver du hjälp? (jag)
- VA? (man)
- Kan jag göra något? Aannars måste jag åka nu...(jag)
- Ställ ut en stol bara...(man)
Minsta barnet ryckte åter i dörren aningens nervöst.
-Ja vi åker då, sa jag efter att ha ställt en stol utanför. När vi åkt ett par hundra meter kom jag på att man skulle kanske frågat om han ville ha mobilen där ifall han inte kom ut genom fönstret eller så..så vi vände och körde tillbaka och jag skickade upp minsta barnet för att fråga. orkade inte gå ut ur bilen.
- Han hade redan den där, sa minste mannnen.
Så vi åkte till aktiviteten.
Och när jag kom hem låg det borrmaskiner och sågar och bräckjärn eller vad det heter framme och en massa sågspån. Och nada handtag.
Det blir antagligen dyrt befarar jag.
klappat mule!
klick klick...smack smack...hur benämner man det där ljudet man gör när man smackar på hästar för att driva fram dem?
Jag har suttit och kollat på en lektion i ridning. Det var roligt, det väckte gamla minnen, hur kära dessa hästar var, hur jag älskade dem, allt som hade med dem att göra,allt!
Min lille Lufsen. Han var rar. Vit. Vit man. jag fullständig älskade honom, lockade med mörötter och sockerbitar och ryktade o fejade. Och smörjde sadlar, oljade hovar...smekte, snufsade i manen. Älskade. Vilken kärlek.
Fick honom till att lågt gnägga efter mig, en gång. Då kom jag förvisso med havrevagnen men ändå...jag fick aldrig tävla den där hopptävlingen med honom som jag ville, jag fick en annan galning till häst, Mumrik hette han, så svår att hålla in. Förlorade stort för att jag inte kunde hålla in honom.
Och mamma satt och halvskrek av fasa och sparkade i väggen på läktaren. Så var det med det. Mina intressen fick jag mestadels sköta själv.
Funderar just nu på att ta upp intresset ridning. Jag har smekt en mule, den var så mjuk så mjuk...som en nacke jag sällan får röra mer. Substitut? Ja kanske.Men också en längtan, att känna på igen, hur det känns på en hästrygg, det man inte hade riktig respekt för då. Dessa djur. Underbara.
Tänk att en mule kan dra fram såna minnen...
Jag har suttit och kollat på en lektion i ridning. Det var roligt, det väckte gamla minnen, hur kära dessa hästar var, hur jag älskade dem, allt som hade med dem att göra,allt!
Min lille Lufsen. Han var rar. Vit. Vit man. jag fullständig älskade honom, lockade med mörötter och sockerbitar och ryktade o fejade. Och smörjde sadlar, oljade hovar...smekte, snufsade i manen. Älskade. Vilken kärlek.
Fick honom till att lågt gnägga efter mig, en gång. Då kom jag förvisso med havrevagnen men ändå...jag fick aldrig tävla den där hopptävlingen med honom som jag ville, jag fick en annan galning till häst, Mumrik hette han, så svår att hålla in. Förlorade stort för att jag inte kunde hålla in honom.
Och mamma satt och halvskrek av fasa och sparkade i väggen på läktaren. Så var det med det. Mina intressen fick jag mestadels sköta själv.
Funderar just nu på att ta upp intresset ridning. Jag har smekt en mule, den var så mjuk så mjuk...som en nacke jag sällan får röra mer. Substitut? Ja kanske.Men också en längtan, att känna på igen, hur det känns på en hästrygg, det man inte hade riktig respekt för då. Dessa djur. Underbara.
Tänk att en mule kan dra fram såna minnen...
söndag 15 augusti 2010
Om någon mot förmodan har ramlat in och undrar vad jag är för klagande typ, läser något mellan raderna som inte finns där, tror något om mig som är färgat av egna erfarenheter eller om mina texter inte når fram riktigt så vill jag bara nämna en del saker.
Jag skriver för mig själv. Jag är jag, jag lever mitt liv, jag har mina jag sorger och bedrövelser i ryggsäcken, jag har mina glädjeämnen och mina lyckokänslor. Jag orkar inte alltid skriva om allt, jag vågar inte ännu skriva om allt jag ser och upplever, för jag har inte bearbetat allt. Jag försöker att bearbeta innan jag skriver. Det tar lite tid. Det har med huset att göra.
Några har skrattat åt mig någon gång när jag sett frågande ut. Det betyder bara att hissen visst gått ända upp till översta våningen men mitt hus har fått flera våningar. Jag har stått och glott ett antal gånger. Jag kan inte skämmas, varför måste jag skämmas för mitt liv, mina känslor och mina tankar?
Jag har som alla andra haft mina beskärda delar av sorg, levt med en sjuk förälder i många år, förlorat den föräldern och senare också den andra föräldern, jag har levt med rädsla för ensamhet i hela mitt liv, för ensamhet är det vi fruktar mest av allt, att vara oälskade, ensamma.Jag har förlorat och sörjt anhöriga utanför föräldrakretsen, som liten och som vuxen, jag har kämpat mot kroppsliga bekymmer mer än en gång.
Jag och min man har fått två barn och uppfostrat dem. Vi har älskat dem och oroats för dem. Vi gör allt för dem. Allt. De är våra glädjeämnen i livet.
Jag har haft diverse sjukdomar och symptom, jag har haft värk och kämpat mot den i drygt tio år, jag har kontaktat läkare, sjukgymnaster, terapeuter, gym jag har också praktiserat vila och träning.
Jag oroar mig dagligen för nära och kära som inte mår bra. De är mitt liv.
Anledningen till mitt mående är livet. Livet är föränderligt, det ändras sekund för sekund. Alla berättar historier för mig, berättar sina liv för mig, de nästlar sig in via porerna in i mitt system. Dessa historier håller mig sysselsatt, de vill att jag reagerar, de vill att jag gråter med dem.
Och jag vilar på orden, jag är där jag är, jag vet vad jag vill men jag når inte alltid fram. Jag har ont oavsett var jag är i livet, jag gråter och suckar, jag skrattar och ler, jag fnissar och lyssnar. Ibland behöver jag hjälp att resa mig ur soffan på grund av smärta, ibland skriker jag av lycka i mitt tomma hus. Bara då. Ensam.
Och en av anledningarna till mitt mående är oro, det är jag, mina olika arbetsgivare, det är arbetsgivarnas olika krav, olika villkor, osäkerhet över vägvalen, den svårhanterliga viljan att visa sig och en kropp som milt protesterar. Jag har en stor vilja att visa mig för att få någon form av trygghet i framtid. Och i mitt huvud bor en hjärna som är sårad, som inte orkar samma takt som alla andras.
Jag är där jag är i mitt liv med minst 20 år kvar att arbeta och med en kropp som tyvärr protesterar ibland. Som nästan kan få mig att gråta.
En själ som vill men en kropp som inte alltid är med på banan och en själ som naturligtvis inte har ro. Den har inte tilliten. Tilliten och tron att allt kommer att ordna sig till det bästa. En dag. Jag är 45, utan erfarenhet av det jag söker, hamnar fortfarande sist på listan. Hur ska jag någonsin få tillit?
Smärtgränsen är där jag är just nu, med lägstanivån på akassan, med dagsförtjänsten på 65 %. Nu när jag insett vad lägstanivån innan mitt återinträde på den stenhårda arbetsmarknaden som 45- åring konkurererande med 20-25 åringar är.
Och min man och mina barn är oskyldiga, de måste ges någon form av trygghet, de är inte ansvariga för mina val. De behöver, och inte bara mig.
Jag valde att hoppa av ett sjukt arbetsliv innan jag dog knall fall. Hjärtat rusade. Jag gav min plats till en som senare gav sin plats. Ingen orkar, ingen kan. Spiralen går definitivt neråt fortfarande. Vi orkar inte, vi vet våra begränsningar, vi vet att våra själar vill men kropparna inte orkar, eller vice versa.
Om jag inte släpper fram den vreden jag känner är mina texter inget värda. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Hyckleri. Är inte längre något för mig. Det handlar om min försörjning, mitt liv, vårt liv.
Jag har levt i en puppa i många år, jag är många gånger uppgiven och förbannad. Jag är trött men hoppfull, kroppen och själen håller sig flytande, jag älskar egentligen livet, jag gläds åt att vakna frisk men själen behöver näring. Den vill ha trygghet. Och jag kan inte få det idag, Därför har jag skrivit denna text denna kväll. I slutet av ett sommarjobb.
Jag har hittat det roligaste jobb jag någonsin haft på 25 år.
Denna dag en arbetsgivare vill ha mig och kan ge mig en liten trygghet, då är jag trygg igen, och då kan de mina också vara trygga. Förhoppningsvis får jag ett jobb i närheten av de mina så jag kan hjälpa dem framåt. Jag vill se dem, jag vill inte behöva pendla 12 h per dag. Jag har sett vad pendling gör med människor. Jag vill vara där de mina är, jag vill finnas för dem.
Och slutligen så vet jag att de som är där jag är blir hjälpta av vad jag skriver. Vi är där vi är i våra liv, det vet jag. Jag kan inte hjälpa någon som har allvarliga sjukdomar, men jag kanske kan få någon annan på min nivå att känna sig ihågkommen, veta att någon tänker som de gör. Inget annat är min ambition.
Hur ska det gå?
Och om det inte går hur går det då?
Jag skriver för mig själv. Jag är jag, jag lever mitt liv, jag har mina jag sorger och bedrövelser i ryggsäcken, jag har mina glädjeämnen och mina lyckokänslor. Jag orkar inte alltid skriva om allt, jag vågar inte ännu skriva om allt jag ser och upplever, för jag har inte bearbetat allt. Jag försöker att bearbeta innan jag skriver. Det tar lite tid. Det har med huset att göra.
Några har skrattat åt mig någon gång när jag sett frågande ut. Det betyder bara att hissen visst gått ända upp till översta våningen men mitt hus har fått flera våningar. Jag har stått och glott ett antal gånger. Jag kan inte skämmas, varför måste jag skämmas för mitt liv, mina känslor och mina tankar?
Jag har som alla andra haft mina beskärda delar av sorg, levt med en sjuk förälder i många år, förlorat den föräldern och senare också den andra föräldern, jag har levt med rädsla för ensamhet i hela mitt liv, för ensamhet är det vi fruktar mest av allt, att vara oälskade, ensamma.Jag har förlorat och sörjt anhöriga utanför föräldrakretsen, som liten och som vuxen, jag har kämpat mot kroppsliga bekymmer mer än en gång.
Jag och min man har fått två barn och uppfostrat dem. Vi har älskat dem och oroats för dem. Vi gör allt för dem. Allt. De är våra glädjeämnen i livet.
Jag har haft diverse sjukdomar och symptom, jag har haft värk och kämpat mot den i drygt tio år, jag har kontaktat läkare, sjukgymnaster, terapeuter, gym jag har också praktiserat vila och träning.
Jag oroar mig dagligen för nära och kära som inte mår bra. De är mitt liv.
Anledningen till mitt mående är livet. Livet är föränderligt, det ändras sekund för sekund. Alla berättar historier för mig, berättar sina liv för mig, de nästlar sig in via porerna in i mitt system. Dessa historier håller mig sysselsatt, de vill att jag reagerar, de vill att jag gråter med dem.
Och jag vilar på orden, jag är där jag är, jag vet vad jag vill men jag når inte alltid fram. Jag har ont oavsett var jag är i livet, jag gråter och suckar, jag skrattar och ler, jag fnissar och lyssnar. Ibland behöver jag hjälp att resa mig ur soffan på grund av smärta, ibland skriker jag av lycka i mitt tomma hus. Bara då. Ensam.
Och en av anledningarna till mitt mående är oro, det är jag, mina olika arbetsgivare, det är arbetsgivarnas olika krav, olika villkor, osäkerhet över vägvalen, den svårhanterliga viljan att visa sig och en kropp som milt protesterar. Jag har en stor vilja att visa mig för att få någon form av trygghet i framtid. Och i mitt huvud bor en hjärna som är sårad, som inte orkar samma takt som alla andras.
Jag är där jag är i mitt liv med minst 20 år kvar att arbeta och med en kropp som tyvärr protesterar ibland. Som nästan kan få mig att gråta.
En själ som vill men en kropp som inte alltid är med på banan och en själ som naturligtvis inte har ro. Den har inte tilliten. Tilliten och tron att allt kommer att ordna sig till det bästa. En dag. Jag är 45, utan erfarenhet av det jag söker, hamnar fortfarande sist på listan. Hur ska jag någonsin få tillit?
Smärtgränsen är där jag är just nu, med lägstanivån på akassan, med dagsförtjänsten på 65 %. Nu när jag insett vad lägstanivån innan mitt återinträde på den stenhårda arbetsmarknaden som 45- åring konkurererande med 20-25 åringar är.
Och min man och mina barn är oskyldiga, de måste ges någon form av trygghet, de är inte ansvariga för mina val. De behöver, och inte bara mig.
Jag valde att hoppa av ett sjukt arbetsliv innan jag dog knall fall. Hjärtat rusade. Jag gav min plats till en som senare gav sin plats. Ingen orkar, ingen kan. Spiralen går definitivt neråt fortfarande. Vi orkar inte, vi vet våra begränsningar, vi vet att våra själar vill men kropparna inte orkar, eller vice versa.
Om jag inte släpper fram den vreden jag känner är mina texter inget värda. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Hyckleri. Är inte längre något för mig. Det handlar om min försörjning, mitt liv, vårt liv.
Jag har levt i en puppa i många år, jag är många gånger uppgiven och förbannad. Jag är trött men hoppfull, kroppen och själen håller sig flytande, jag älskar egentligen livet, jag gläds åt att vakna frisk men själen behöver näring. Den vill ha trygghet. Och jag kan inte få det idag, Därför har jag skrivit denna text denna kväll. I slutet av ett sommarjobb.
Jag har hittat det roligaste jobb jag någonsin haft på 25 år.
Denna dag en arbetsgivare vill ha mig och kan ge mig en liten trygghet, då är jag trygg igen, och då kan de mina också vara trygga. Förhoppningsvis får jag ett jobb i närheten av de mina så jag kan hjälpa dem framåt. Jag vill se dem, jag vill inte behöva pendla 12 h per dag. Jag har sett vad pendling gör med människor. Jag vill vara där de mina är, jag vill finnas för dem.
Och slutligen så vet jag att de som är där jag är blir hjälpta av vad jag skriver. Vi är där vi är i våra liv, det vet jag. Jag kan inte hjälpa någon som har allvarliga sjukdomar, men jag kanske kan få någon annan på min nivå att känna sig ihågkommen, veta att någon tänker som de gör. Inget annat är min ambition.
Hur ska det gå?
Och om det inte går hur går det då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)