tisdag 30 mars 2010

framtiden är här

I går sa jag adjö och tack för den här tiden. Inte till a-kassan som jag skulle vilja utan till min livsledsagare. Hon som tippade mig över till rätt sida livet.

Vi hade ett samtal som som vanligt varade nästan två timmar och reflekterade och gick tillbaka och mindes och vi var i nuet och konstaterade och vi fastställde och noterade.

Jag gråter inte längre.

Tiden jag begrät var mitt ickelevande liv, bara det liv jag existerade i. Jag vill aldrig ha det så igen, jag vill leva mitt liv fullt ut, glädjas åt att det regnar för då får jag njuta av min soffa och min lila gosefilt och kanske pussa en nacke, jag vill älska solen och våren då fåglarnas sång fullständigt knockar en tidiga morgnar när man tassar ut.

När fågelsången fullständigt viner genom luften och det ser ut att bli en underbar dag.

Vårdagar är det bästa tror jag. för att jag ser fram emot sommaren så mycket, då jag får sola och bada. Fast idag har jag lärt mig att älska alla dagar. Jag ser nuet, jag vattnar blommorna och pratar snällt till dammtussarna jag svär åt tvätten men viker den mjukt, hatar disken men gillar min nya diskmaskin.

Jag räds inte längre framtiden. För den är här, den är kommen.

Och med en livsledsagares hjälp har jag hittat verktygen. Hon har tittat på mig, lett mot mig, kramat mig, men låtit mig torka mina tårar själv. Hon har vetat att jag klarar det. Jag gav henne hela facit från början.

Jag ville bli som hon, jag ville sitta på kunskaperna för att leva fullt ut, vara medvetet medveten i alla stunder. Fast jag knappt begrep vad hon pratade om de första gångerna, jag fick kämpa så hårt för att förstå, för hjärnan var satt på sparläge.

Vet inte hur många gånger hon tjatade om samma sak.

Jag har hittat vägen tillbaka efter mitt sökande under nästan två år. Kyrkan. Naturen, Göteborg, Femöre, Vänner, Skratt, Mat, Vin, Kramar Pussar Gos med Mannen. Jag älskar fortfarande fötter. Och vader. Fast jag får inte ta på dem längre. Mina barns alltså.

Tänk att vi kan vara så inskränkta och inte förstå, alla vi som lever Här. Vi kan vara så inskränkta så vi skäller eller suckar högt i en kö, eller till och med byter kö. Vi kan vara så dumma så vi biter ihop och sliter hund tills vi går i däck. Vi uthärdar och genomlider, tolererar och skäms. Vår självkänsla är i sank och vi hamnar till slut fysiskt på botten, med fast mark under fötterna. För det finns hjälp. Vi behöver inte sjunka ner i dyn.

Vi behöver bara börja leva.

Det vi behöver göra är att definiera hur det ser ut runt oss, är det en bunker eller en plastsäck som kväver oss, är det fruktansvärd rädsla som genomsyrar eller är det paniken över ofullkomligheten som vi skapat själva. Eller är det allt av allt. Extra allt, som en räksallad över den feta äckliga korven som man bara häller över alltihop, så vidrigt.

Och så måste vi ta oss därifrån, slänga nyckeln till bunkern, klippa upp plastsäcken.

För ingen har sagt åt oss, det är våra speciella krav som ställer till det. Vår högst privata syn på hur det borde vara, hur det var en gång, det är vår idiotiska tävlan mot perfektionismen eller vår fruktansvärda ensamhet i myndigheternas klor utan stöttning som gör att vi är nära att gå under.

Men hjälp finns.

Jag har lovat att jag ska försöka dra er dit. Till de där värdefullkvällarna där allt börjar. Resa inåt, resan neråt som drar oss sakta uppåt. Kolla OT-bladet eller mejla mig så ska ni få veta. Vad ni kan få och vad ni får ge.

Det är inte gratis, känslomässigt. Men värt varenda tår.

Jag ska berätta för er hur resan för mig började. Totalt mörker men förnekelse. När någon på en värdefullkväll satte ord på hur hon mådde, hon var säkert 20 år äldre än mig och berättade att det var som en sten inom henne, allt var fint utåt men inom henne var det som en sten. Då förstod jag att jag levde så och jag kan inte leva så och jag kände igen det och jag fick sån huvudvärk så jag höll på att svimma där i gruppen. Jag bet inte ihop längre, jag bröt ihop. Just där började resan uppåt.

Jag var så hudlös men hade man skrapat av det sista hade man hittat sten. Grå sten.
Påståendet från livsledsagaren löd:

- Man måste våga gå sönder för att bli hel igen.

Jag gick sönder den kvällen. Och nu är jag hel igen. 2 år av mitt liv. Till den bästa tiden i mitt liv, den som ligger framför mig.

önskade och oönskade kunskaper

Tredje veckan inledd. Det har gått upp och ner verkligen, sakta men säkert börjar jag behärska ugnarna, jag har förvärvat en liten snits på att vika ihop paketen med fisk o skinkor, landsgångar och stubbar kan numera hanteras, om än med ett litet getöga i pärmen. Att riva av pappret från rullen går numera med ett ritch, ingen tvekan längre...

I dag har jag också förvärvat kunskaper jag skulle vilja vara utan. Skära lufttorkad skinka tunnt tunnt funkar inte så bra ännu. För att inte tala om den där j-a salamin...

Jag vet också att det inte ska vara nästan en hel burk jalapenos i nacholådan...(vissel vissel)

Vissa dagar är bättre än andra och saker som kan hålla en sysselsatt nattetid är det genanta i att skära av en hel rostbiff åt fel håll...urk...intuitionen...hu...eller det pinsamma i att skära en vitlökssalami så totalsnett så man bara skäms...det blev smakprover av den dock, vilket säkert gladde kunderna.

Ingen skrattade dock åt mig (vad jag såg när jag dumt stirrade på salamin, hur gick det där till liksom) eller visade tänder av ilska så jag är nog välkommen i morgon igen.

Det roligaste hittills var när jag första veckan försynt med skrapande fot frågade en i delin ledande person om det är så att man när man anställer blåbär räknar med ett ökat svinn i form av misstag ett tag...hon granskade mig under lugg, log med det bredaste leendet jag sett och uttalade nickande "m-m".


Mindre roligt är dock faktumet att jag inte har längden på min sida så när jag ska ta upp stora hala fiskar som slinker ur handskbeklädda händer måste jag häva mig framåt, ser antagligen inte klokt ut. Finns en elefantfot att kliva på också men jag har lite respekt för den, blir lite rädd att jag ska tippa ner snoken i isen, eller rätt bland strömmingsfiléerna. Offentligt...


Annars händer det tyvärr att jag kommer hem med något litet, idag en rökt makrill som jag bara var tvungen att köpa och prova... och en lime-aioli. hur ska det här sluta? Ibland vill jag förbarma mig över en ensam kycklingklubba eller en räkmacka, men jag har haft karaktären ännu...stubben kräver enorm viljestyra att motstå varje dag för fyllningen är superduperjumbo...

Tycker också lite synd om kycklingarna, de ser lite...lite...ledsna ut i sina kroppar, marinerade och ihoptryckta i en plastpåse, de är förvisso döda men att bli uppträdd så där på spett och grillad 35 minuter. Och tänk på räkor,först kokas de stackarna och sen snabbfryses de in...det räcker liksom inte med en sak...

Jag kanske blir vegetarian på kuppen...

Men i vilket fall som helst så älskar jag livet och lärandet...och den enrisrökta korven har svart hölje, så det så!

söndag 28 mars 2010

söndag eftermiddag på Styrbordsvägen

Just hemkommen efter att ha handlat lite på Ica, produkter att inmundiga under veckan. När jag går där bland diskarna så fylls jag av en så oändligt stor känsla att det bara slår till.

Att man kan få må så här bra. det otroliga att gå¨från bläckfisknivå, som ett dallrande blötdjur till känslan att jag fixar vad fan jag vill, det är så otroligt. Från en dag till en annan. Ljus och mörker kompletterar verkligen varandra, det har jag förstått nu.

I många år har jag slitit rätt hårt på jobben, tagit mycket skit och skäll och mått psykiskt dåligt och då kroppen har sagt ifrån ordentligt. På Systembolaget var det ett fysiskt slit men också stress emellanåt som i och för sig inte berörde mig lika hårt som SJ.

Jag har ( av okunnighet) inte fått ihop livet alls på något plan och kört så hårt så hårt.

Sen tar det stopp, som det gör för alla till slut. Det var mörkt länge men sen har jag sakta stigit upp bland små ljusglimtar till att det bara känns som ett stort stort solsken. Jag är helt övertygad om att jag kan klara nästan vad som helst även om det är kämpigt, bara man har kul och har stödjande stöttande människor omkring sig.

Och alla runt mig som kämpar i det tysta med sina vedermödor och sina sorger, sin ilska över myndighetsfasoner och sin irriation över att inte få den hjälp man behöver till sitt barn.Alla vi finns för varandra, vi är där för att komplettera och stödja varandra, alla vi är på något sätt sammanfogade, länkade till denna värld, som kunde vara så bra. Om vi inte utkämpade krig hela tiden. Krig mot varandra och mot oss själva.

Denna verklighet är olika för oss hela tiden, i ett hus mår någon jättebra, i nästa sitter någon och gråter...och allt sammanfogas till en verklighet.

Hur är det då möjligt att vi inte förstår och inte ens har vett att uppskatta allt fint när vi har det?

En dag då allt är förändrat, då förändringens vingar blåser snålt runt oss gäller det att stå pall, klä sig varmt och stå kvar eller gå innanför dörren och stänga till. Därinne kan man tända några ljus och mysa lite. Fortsätta vara bomullsbeklädd. Därute blir man starkare, fast man inte tror det.

Att bygga huset starkt medans det går så att man orkar vara ett stöd åt andra som behöver det vid ett annat tillfälle. Lyssna på en vän, lägga en hand på en axel.

Vänner ska man se till att skaffa innan man behöver dem läste jag nånstans. Kanske är det så.

jag är glad åt alla mina fina...tack för att jag får vara er vän...

tips på vad man kan fylla sitt liv med om man inte har annat för sig...

Ytterligare artikel om vad vuxna människor fyller sina liv med…(lördagens SN)

Föräldrar i en klass diskuterar vad man ska åka på för klassresa. 400 kronor har betalats in på ett gemensamt konto. När man bestämt målet kommer det fram att inte alla har råd. Då skulle de sälja salamikorvar för att dryga ut kassan, oenighet rådde dock om detta och när en elev inte klarade föräsljningskravet blev han retad och fick någon form av strafftjänstgöring.

Då hoppade den eleven av och hans kompis också, och vill ha sina 800 kronor tillbaka, vilket de inte fick, researrangören kunde inte avboka, var ett av skälen står det i artikeln. De avhoppade elevernas mammor ansökte om betalningsföreläggande (Den som vill ha betalt eller få tillbaka en sak kan ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogden, och om den som ska betala inte protesterar resulterar ansökningen i ett utslag) och det blev tvistemål i tingsrätten, som kom fram till att den redovisningsskyldiga mamman skulle betala tillbaka pengarna.

De gick vidare till hovrätten som också konstaterade att ett enkelt bolag startats och de ansvariga därmed är skyldiga att betala tillbaka pengarna.

Ja har man inget bättre för sig i sitt liv så kan man ju göra såhär som en extra krydda till vardagens tristess.

Tragiskt tycker jag, klassen splittras i två läger och alla pratar säkert skit om de som hoppar av för att de inte har råd, allt på grund av pengar. Sitter här och funderar över vad konsekvenserna kanske blivit för denna klass. Går med all säkerhet ut över stämningen på lektionerna, kanske till och med över undervisningen, allt för att vuxna människor inte kan hålla sams.

I stället för att göra allt så enkelt som möjligt så krånglar vi till det å det grövsta.

Ja jösses, är det konstigt att det ser ut som det gör och att barn mobbar varandra? Mobbing är inte bara grupptryck det är jag övertygad om, det är med all säkerhet vuxnas agerande och skitsnack om varandra inför barn, som hör och lär hur det är tillåtet att agera.

Det är vi som sätter dagordningen för hur vi vill ha det i våra liv och våra värderingar präglar barnens agerande. Om barn aldrig får höra att de gör fel så fortsätter de, det verkar finnas en stor mängd människor som inte ser eller vill se att ens barn agerar fel idag, det vittnar en hel del personal i skolvärlden om.

Känns som att det sunda förnuftet har vi tappat någonstans under de sista årens hektiska stressliv. Vi orkar inte mer och allt går ut över barnen, deras liv och deras tid i skolan. Är det så?

Ja nu spånade jag iväg igen, det som börjar som en sak mynnar ut i något annat, det blir ofta så i min skalle.

lördag 27 mars 2010

Jag vill ju inte vara negativ, jag vill må så här bra som jag gjort sen i går kväll, le det leende jag gjort och smitta mina barn och min man med det.

Tända ljus och nuta av livet, göra fotbad och ansiktsbehandling och se mig om och inget frukta. Inte irritera mig över att alla hushållsmaskiner strejkar när a-kassans ersättning just gått ner.

Jag vill inte pressas mer. jag vill hitta sättet att leva fullt ut.

Tror jag har gjort det.

En av de saker jag hatar just nu är min besvärande tinnitus. Den hörs så väl när det blir tyst efter en arbetsdag. den är värst under migrän. Den gör mig sorgsen, för den minner om att jag pressade mig att stå ut under så lång tid.

Jaha, så var det dags igen. Artikel i SN

Sexorna och niorna har deltagit i en undersökning om hur de mår. Sexornas resultat var i botten, alarmerande rent ut sagt om man ska tro artikeln och politikern Britta Bergström som uttalade sig.

På alarmnivå hamnar 25% av skolorna eller kommunerna med störst problemtyngd och där befinner sig våra sexor på nästan ALLA områden!! Områdena är psykosomatiska besvär, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, vardagslivet(!) samt mobbing. På ”Bristande välbefinnande” hamnar vi inom området genomsnittsvärden, 50 % av alla skolor eller kommuner.

Inte för att jag vet om jag har rätt eller fel eller tolkar diagrammet rätt. Statistik är ingen lätt grej, man kanske måste gått högskola för att kunna tolka skiten men nog har jag hört från väldans massa människor och läst i tidningar om hur livet för oss är. Hur stressade alla känner sig, hur lite tid alla har för att hinna med det man vill, det finns för få som riktigt lever i sitt liv.

Livet är jobb jobb och sen ingenting mer. Det är matstress och aktivitetsstress för barnens bästa och träningsstress för oss själva och när ska vi hinna koppla av? Var finns tiden för vilan, för att vårda den vi är? Vårt inre? När idrottsintressena barnen har bara blir jobbigt för att man inte orkar då är det nåt fel . För det är med de där barnen vi måste börja. Det vi ser nu är det stora larmet. Det är bara små larm som kommit förut. Nu är måttet rågat. Kanske.

Rektorn på Peterslundsskolan uttalar att de upplever att barnen blivit ännu tuffare mot varandra, språkbruket och ett buffligt sätt att vara är det som visar hur de mår. Han har samarbete på bred front som önskemål för att vända skutan. Fotbollsföreningar, och alla vi här hemma förstås.

För att det är ju vi alla runt om våra barn som måste agera för deras bästa. Reagera och agera. Inte bara några utan alla! För alla blir vi berörda av att våra barn inte mår bra, alla blir vi påverkade av att folk runt om oss inte mår bra. Men fasen, vi måste ju skärpa oss och agera så att våra barn inte mår som vi själva har gjort!

Och ja, jag förutsätter att han menar de själva också. Att även alla lärare gör allt de kan. För alla måste anstränga sig till det yttersta att göra allt. Politiker som bestämmer förutsättningarna och delar ut pengarna, tjänstemännen som ska se till att verksamheten fungerar, till rektorer och lärare. Alla ska arbeta på bästa sätt, så att allas våra barn mår bra.

Det är ju vi och inga andra som kan göra jobbet. Ingen annan kan göra jobbet åt dig, man kan inte skylla enbart på skolan, eller ha kravet att det är de som ska uppfostra och sköta barnen, det är ju vi med våra normer och gränser ska se till att våra barn uppför sig så att de i skolan kan lära sig någonting. Så att alla kan lära sig. Och de som inte orkar av olika skäl ska ha rätt att få hjälp, på sin nivå.
Det ska inte vara så att man ska få kämpa så infernaliskt för att få hjälp för sitt barn för att inga resurser finns längre, för då orkar vi inte längre. Om ingen orkar var hamnar vi då?

Där vi är antagligen.

Vem är det som har slutat förstå, vilka är det som rycker på axlarna? Hårresande historier från skolans värld har berättats för mig, om flathet och mobbing som fått fortgå alldeles för länge, varför? Är det ingen längre som orkar på någon nivå?

Om våra nior verkar må bra är det otroligt glädjande, jag har en sån, han har trivts genom de sista åren på Brevik, han är alltså en som mår ganska bra enligt undersökningen.

Så var hamnar vi om fyra år, då dagens sexor är nior. Vågar man ens tänka den tanken färdigt?

Jag vet var jag vill att min lille ska hamna. Jag vet vad jag ska göra för att han ska må bra.

Jag hoppas och vill att alla runt honom och vi alla runt allas våra barn gör vårt bästa. För det finns inget bättre än en rar nacke att pussa i smyg. Att smeka en mjuk hand och titta in i ett par bruna ögon. Att förhöra en läxa vid köksbordet eller läsa ur en frågesportsbok och inse hur dåligt allmänbildad man är. Att skratta tillsammans en kväll under och dela en filt.

Det vi alla måste bli bättre på är att granska. Kolla läget i skolorna, och prata med politiker och försöka påverka på något sätt. Inte bli stillasittande och lama, då händer inget. Då har man inte intagit förarsätet, då sitter man jämte och ser på. Och då kan man ju inte klaga sen.

Men jag förstår att vi inte orkar. Understundom då och då mitt ibland oss är livet bara för mycket för oss. Jag vet och jag sänder mina styrketankar till de därute som inte mår lika bra som jag idag.

Bara vi kan rycka upp oss och komma tillbaka! då har vi allt att vinna!

Vi måste på något sätt vända den här världen rätt, eller stanna den några millisekunder av vårt liv, så att det går att byta spår.

Alla måste börja bry sig, från största politiker till oss föräldrar. För barnens bästa.

Ok?

reflektioner igen

Sitter och chattar med en en vän från det förlutna, från låg och mellanstadiet,och förklarar hur jag känt mig de här sex månaderna som arbetslös.

Lite off.
Inte efterfrågad,
Ingen som eftersökt mig till ett arbete.

Jag har saknat de dagliga skratten med fysiska personer, inte bara att skratta genom en symbol typ "asg".

Känna mig sedd av någon, känna att jag gör framsteg. för självkänslans skull.

Nu stundar ljusare tider,värme och skratt i mängd.

kram till er alla

ullijutten

Jaha om man skulle försöka sig på en försiktig summering av vecka ett och två.

Jag var en kaxig själ som trodde på mig själv när jag gick in och pratade med chefen och bedyrade mina kunskaper och viljor. Jag hade tårar i ögonen av förödmjukelse innan jag gick in på ICA, det var inte enbart solen som sken den dagen och orsakade rinn i ögonen men jag gick därifrån och ringde mannen det första jag gjorde, och jag gick hem med lätta steg och nästan skrek av lycka i mitt tomma hus.

Jag hade gjort det. Den kaxiga själen förvandlades längre fram till gelehallonben, antog formen av segaråttansvansen eller den dallrande gröna grodan. Eller som gelen som bildas när den grillade kycklingen kylts. Definitivt ingen hård sockerbit eller kola.

Att gå från noll till hundra procent var tufft, och inte i bemärkelsen att jag är en tuff en, utan mer kroppsligen. Jag har gått hem och lagt mig raklång. Jag har fått be om smörj av mannen med värmande liniment och lindrande salvor och det är anledningen till att jag stått ut. Eftersom jag dragits med en besvärande luftvägsinfektion några månader så har mitt gymmande hamnat på hatthyllan. Det straffar sig vill jag lova då man sen sätter igång och ska skiva skinkor, salamis och prickiga korvar i skärmaskinen.

Extremt otränad och ovan har en axel gjort sig påmind för att inte tala om varenda stackars muskel i den 160 cm långa kroppen som också har några oönskade kilon extra. Muskelfästen har skrikit till då och då och fötterna protesterat, vaderna krampat lite och ryggen opponerat sig understundom.

Och jag har förbannat min kropp som hela tiden vill åt ett annat håll än min själ, varit minst sagt lite sur på den när den yttrat missnöje med mitt senaste val.

Av a-kassan har jag kravet att delta på heltid trots att jag bara får 70 % ersättning, det är underbara regler de har satt våra myndighetspersoner va? De som bestämmer över oss, det känns lite som om de ska jävlas med oss på personnivå, inte som kollektiv.

För det är på personnivå. Det är jag, mig, me moi, ich det gäller.

Och jag vill ju så gärna få ett bättre liv, ett nytt liv, där jag trivs. Och där jag orkar leva, inte bara jobba. Jag vill ha ork för mina barn och min man också.

Sådär har det malt i skallen. Tills igår. Fredag två veckor in på praktiken. Lite orolig är man om man ska orka en heldag till. Jag var så trött i torsdags kväll så jag bara ville sova och huvudet höll på att sprängas av all information och ullijutten och koder till allt och ugnar som tjuter och hjäälp.

Men igår knäckte jag koden. Till skärmaskinen, den som orsakat den värsta oron hos mig. Nu hanterar jag den i det närmaste obehindrat, kan till och med titta upp på kunden samtidigt. Så igår var första dagen jag mådde riktigt bra på två veckor. Tände upp alla ljus i mörkret och bara satt och njöt i min soffa.

Tänkte på mina nya arbetskamrater med värme, ett glatt gäng.

Å det är så roligt, det är så underbart, jag lever i mitt liv, jag är mer än vid liv mitt i livet. Sanslöst lycklig. Leende.

Äntligen.

Ullijutten? Det är en knapp med en symbol som en arbetskamrat benämnde så och när jag gick fram och tittade på vågen förstod jag precis vad hon menade. Det var en ullijutt.

lördag 20 mars 2010

Artikel i SN förra veckan.

Utvecklingen att alltfler ringer jourhavande präst är densamma över hela landet. Samtalen ökade förra året med ca 15 %. 55 410 samtal från personer som av olika anledningar mår dåligt.

Olika problem :svårigheter i relationer, ekonomiska problem, existentiella funderingar, sjuka, de som mår dåligt av något speciellt som hänt, man har blivit illa bemött i sjukvården eller hos socialtjänsten.

Det är kö flera gånger genom nätterna, samtalen blir alltså fler och fler. De två typerna av samtal som ökar mest är från de som mår psykiskt dåligt samt de som har problem i relationerna till make/maka, barn föräldrar eller på arbetsplatsen.
Samhället har blivit otryggare, säger Patrik Ingemansson, jourhavande präst i artikeln.

Ja visst är det så, att ju hårdare vi pressas och ju längre vi låter det gå utan att stoppa det hela så kommer fler och fler att må sämre och sämre. Jag har i alldeles för många år tyckt att nu står vi vid stupets rand, vi måste backa några steg nu, vrida klockan tillbaka några år och köra en omstart.

Till dit där vi slutade tänka själva. Där den materiella längtan tog över istället för de existentiella funderingarna, de sköt vi på i tron att det går bra att ta senare. Otryggheten i samhället med uppsägningar och varsel som duggat tätt under så många år, människors som pressas över sina gränser hela hela tiden och det otrygga i att inte ha en trygg anställning utan att man hela tiden måste visa framfötterna, stressas med olika jobb hit och dit och aktivitetsgarantier, och stöd, det har oss i sitt grepp.

Det pressar oss och får oss att glömma oss själva och det inre, det viktiga. Att ron måste finnas för att vi ska vara hela. Det är så många saker som måste ligga tätt ihop för att vi ska fungera som något annat än robotar/maskiner.

Och inte ringer vi i klockan förrän fem i tolv, eller förrän ena väggen redan rasat in. Första väggen måste rasa in innan vi reagerar, innan vi förstår. Och då ska resan uppåt börja med förebråelser och skrik och gråt och anklagelser.

Tänk om vi tänkte till från början i stället…började med oss själva och de närmaste och spred kärleken och ömheten och den fysiska och psykiska närvaron. Så skulle mycket vara löst.

Ingen är högre än nån annan, all har ett likt värde. Kassörska eller vd. Det är lönen, ansvaret och arbetstiden som skiljer. Men alla är lika mycket värda…

Förstått?

good night Sweden- wherever you are

Jag har haft så många försvarstal. Jag har insett mitt ansvar, min delaktighet i att det blev som det blev, att det slutade med att jag stod på strecket till den andra sidan, på trampolinen över atlanten. En gång förstod inte hur jag skulle få ihop livet längre, det var som ett långt rep som jag satt och stirrade på och inte fick ihop ändarna på. På något vis.

Men försvarstalens ord sinar understundom. Talet blir kortare och kortare, ilskan tunnas ut därför att lusten att leva var den som gjorde att jag sökte hjälp. Skratten i nutid luckrar upp den svarta dåtiden. Jag kan se att den formade mig men nu är det liv, leva leva och se framtiden an. Leende.

I dåtid behövde jag massiv hjälp, kärlek från en utomstående som inte dömde, gud vet vem som klarar livet on her own?

Jag söker fortfarande hjälp, jag behöver ibland någon som ledsagar, drar mig i ett rep, jag kommer aldrig vara den som är starkast. Jag är en hare som flyr och en björn som ryter. Ibland.

Ingen dåtid, ingen framtid bara en infekterad nutid. Allt var då, allt var skit, allt var svart som natten, hade jag sett en endaste stjärna blinka mot mig hade jag gråtit av lycka. Men huvudet var krökt, på insidan grät jag bara av vanmakt, av enfald och hjälplöshet.

Sån tur att det finns änglar. Änglar finns, både fysiskt och i sinnet, det är dem som trampat upp stigen framför oss. Några har på sitt sätt varit tvungna att röja sin väg med machete. De har fattat innebörden, gått helandet till mötes och tagit på sig att föra oss andra mot ljuset, från underjordisk mask-känsla till ” i can see the light!” känsla.

Kretsloppet är slutet. Det vi får det ska vi ge. You get what you give - ett av de viktigaste budskapen på jorden, om vi alla bara förstod. Gå till bibeln ” behandla din nästa som du vill bli behandlad.” Varför är det så svårt och har alltid varit genom tiderna?

De mest elementära frågorna går att besvara genom att ställa sig frågorna hur vill jag leva mitt liv, vad vill jag? Hur vill jag bli bemött? Hur kan jag ge det jag fått vidare?

Ge akt på änglarna, det är inte varje dag de korsar din väg. Men jag tror de korsar din väg när det är meningen att de ska göra det, när du är mogen för det. Och tiden stannar ett tag. Den stannar när man förstår, när ögonblicket fryser och man förstår allt. Då man förstår varför man inte förstått. Och inser att man är värdefull ändå. att man kan vara värdefull mitt i sin litenhet, sin otillräcklighet, i sina trevande försök till att leva.

Just nu är jag bland underbara människor som säger att man får göra fel. Man är ny. Det är ingen som skrattar ännu. Ingen som kräver något utom jag själv av mig själv. Varken åt min okunnighet, mitt utseende i keps eller min stillbild ibland, bland nya koder. Eller kodder som någon skulle sagt, han tillhör det förflutna, på SJ. Men han lärde mig också något. Så det är ett kretslopp.

Stillbild i ställverket. Det är en annan historia. Varfylld, som en böld.

praktikantjävel!

Jösses vilken vecka… jag var oändligt liten i måndags när jag gick till min praktikplats men ett sånt bemötande jag fick och sån värme jag kände direkt det är inte ofta förekommande. Det är ju människor jag handlat av inte dagligdags men ofta och hälsat på och de var så otroligt hjälpsamma och jag har skrattat och haft kul redan första veckan.

Sen att man är blåbär det är en annan sak. Hade funderingar om jag skulle få en ” praktikant-tröja” på mig och då hade jag redan tänkt ut vad jag skulle säga. Då skulle jag säga ” det fanns ingen med FBI på” till alla som kommenterade. Eller ” de hade ingen med Blåbär på ”.

Och skulle någon säga praktikantjävel till mig skulle jag bara le. Nu tror jag ingen skulle säga så ( mer än min gamle vän Roger på SJ som tvingade på nyanställda pryo-skylt och även ibland då han skulle skoja tog på sig pryoskylten själv).

Jag står i delin och lär mig massa saker om mathantering jag inte hade en aning om, skär upp saker o packar kött i osannolika paket, men jaja man får väl in snitsen nån gång, haha! Ingen har blivit arg hittills i alla fall! Fråga fråga tjata tjata men hur ska jag annars lära mig? Mia 45 år söker sommarjobbs-känslan har sakta lagt sig, känner att jag trivs och vill lära mig, vill bli en medarbetare, en pålitlig sådan.

Jaja tankar såhär en vecka in på praktiken. Har lärt mig en del, har sett tempot och har sett kulet. JAG VILL HITTA KULET! JAG Vill SKRATTA OCH SKÄMTA och ha kul i mitt liv, äntligen! Det var skitkul att sitta i kassan. En del tycker nog det är skitkonstigt att man är glad över att vara kassörska men det är en kul grej, se folk, skratta skämta, det är underbart!

Såhär skriver en bekant till mig i sin presentation på facebook, han är coach, inspiratör: Det här är dagen då allt är möjligt och jag tänker göra allt för att få ut det mesta av den! Är du med ????

Så see you all! Jag tänker göra allt för att få ut det mesta av varje dag i alla fall, resten är upp till dig! Du som står mittemot mig, med purjolöken och potatisen, förhoppningarna och drömmarna, med sorgerna och eländet i din ryggsäcken.

Du som har känslan av att livet rinner ifrån dig, du hinner inte ifatt järnvägsvagnen som satt sig i rörelse. Du som har känslan av att stå kvar på bryggan när båten har lagt ut, hitta ett annat sätt att ha kulet, eller att göra din vardag till mer än uthärdlig-nivå.

Du är i mitt blickfång, jag ser dig!

För jag vet att också du vill ha kulet! Vill du skratta med mig och gå därifrån med ett varmt hjärta eller vill du gå hem och lägga dig på soffan och dö av tristessen?

Livet är till för oss alla, vi är till för varandra,alla är till för någon, alla betyder något för någon, glöm inte det, se inte ner på någon, ingen är mer värd än någon annan,ingen är obetydlig för någon, vi är för evigt förbundna med varandra genom våra ord, våra handlingar.

Allt vi gör och allt vi säger sätter alltid evighetsdjupa spår.


Jag är kassörskan- vem är du?

måndag 15 mars 2010

känner mig liten på jorden

just nu, såhär 30 minuter innan man ska gå till praktikplatsen. Undrar hur man ska tas emot, positivt eller att de tycker det blir jobbigt med ett blåbär...

Man vill ju så förtvivlat gärna passa in...visa att man vill och kan...

Ja fortsättning följer. Ska sluta ögonen en stund och ladda.

lördag 13 mars 2010

djupa tankar igen en sen förkyld kväll

Sitter o kollar mina texter igen, en sen lördag. Läser "lösryckta meningar", minns, förstår utsattheten i hur hon känner hur hon mår, min gamla vapendragare från SJ.

Vi led. Och vi tvingas idag inse att cheferna gjorde rätt som tyckte att vi skulle sluta, de ville ha bort oss för att vi inte mäktade med, inte orkade, de trodde inte på oss längre.

De hade rätt för vi orkade inte längre. De gjorde sitt jobb, det gjorde det som förväntades av dem, de skulle se till att organisationen var intakt, att alla jobbade mot samma mål.

Vi som inte orkade eller gjorde det vi skulle, ett inte tillräckligt bra jobb, vi skulle bara bort.

Och här är vi nu. Och trots att vi är sårbara efter allt och trots att jag inte vet om hon håller med så tror jag och hoppas att hon liksom jag tycker sig ha mer livskvalié utanför ett jobb vi inte mäktade med.

Så ståendes inför ett nytt jobb hos en privat arbetsgivare så hoppas jag av hela mitt hjärta att det här är rätt och att jag har hittat rätt nu, efter alla år i statens demonterade tjänst.

Det ska bli spännande i alla fall och jag ska som vanligt göra mitt bästa.

en gammal text aktuell ikväll

Bad, värme, ledighet, underbara dagar. En sån underbar sommar vi har haft. Slappa, bada, sola, åka till stan, handla glass och gå på McDonald’s och uthärda att mamma goes shopping. Det är inte alltid lätt för åttaåring med plånboken i fickan och siktet inställt på leksak, han blev såå trött i fötterna, för tolvåring var det en ”jättetrevlig dag mamma”.

På kvällen stektes pannkakor inför nästa dags lunch och tolvåring hackade någonting jämte mig. Jag berättade lite om min egen mamma och sa att hon var den bästa mamman som funnits och då spände han ögonen i mig och frågade:

– Hur vet du det?

Jag försökte förklara att jag alltid ville vara som hon var och då sa han:

– Du är visst den bästa mamman som finns.
– Trots att jag blir arg och gapar ibland? frågade jag.
– Ja men då har vi gjort oss förtjänta av det, sa tolvåring och jag bara gapade. Tårar hotade bakom mina ögonlock.

Sen pratade vi lite om skolan och att jag är där ibland och känner mig orolig att barnen tycker det är töntigt och då sa han att alla gillar mig och ett par till som är där ofta och då blev jag så gladlynt. Han gillar mig för att jag är den jag är och jag är uppfylld av lycka och kärlek till dessa kloka individer, som vet och tänker så mycket ner än man tror.

– Vi gör alltid så mycket ihop, mamma, ni hittar alltid på så mycket kul, säger han allvarligt, tolvåring. Han observerar vad jag gör för dem, det är skönt.

Vad gör vi? Åker och badar, åker till bibblan, går ut och kastar boll och leker med dem. Fikar. Åker till stan ibland och käkar. Ja jösses finare betyg kunde vi inte få. Vi ger och får. Naturligtvis kräver vi också, ett vårdat språk och att de är snälla mot varandra, de har ju inga andra bröder än varandra. Ibland när de gnäller och bråkar och jag blir trött på dem så frågar jag vad de skulle tycka om att pappa och jag bar oss åt sådär mot varandra och bara grälade med varandra och slog och ylade och tog strypgrepp på varandra. Då blir det tyst en stund i alla fall. Sen vet men ju inte om det är rätt att gripa in för mycket eller om man ska låta dem kivas, mycket handlar ju om toleransnivån hos en själv, har man haft en kämpig dag på jobbet är inte det första man vill höra en massa skrän och liv och medla i konflikter.

Det handlar om att få dem att tänka. Tänk på hur du uppför dig, tänk på vad du säger, vill du att någon säger så till dig, hur reagerar du om jag hela tiden tjafsar emot dig om allt, blir inte du trött på mig då? Varför alltid ifrågasätta allt jämt, varför inte glädjas åt att man får och kan ge något tillbaka så att alla trivs? Och varför har barn så svårt att ta ett nej idag? De blir ju inte lyckligare om de får mer prylar. Eller får gå på bio fast de har betett sig illa. När ska vi vuxna lära oss det?

När dessa barn kom till oss vaknade något upp inom mig, en överväldigande känsla. Mina ögon och sinnen öppnades. Bara av att se dem fyller mig med lycka mestadels. Kärlek. Ingen kan få för mycket av den. Att förlora kärleken eller inte ha den måste vara hemskt, såväl för barn som för vuxen. Inte för att det är en tröst i någon sorg men jag vet att där den där bottenlösa sorgen finns har också kärlek och glädje funnits, man har fått glädjas och älska, haft en givande relation, fått uppleva det berikande i att ha en människa nära sig och kan bevara minnet av den med glädje.

Jag har ont här och var, jag har förlorat så många av mina nära släktingar att jag ständigt och jämt lever med oro för att det ska hända barnen något. Kommer de inte när de ska går jag gärna och kollar, följer gärna och möter. Jag bär för evigt i ryggsäcken med mig rädslan för förlorandet. När de föddes upphävdes livets normala gång, då förstod jag vad fasa för att mista dem innebär.

Ojoj jag kommer att få svårt när de vill göra sig fria. När de blir tonåringar och inte kommer hem på kvällen. Än har jag trygghet i att jag kan gå och titta efter dem men sen måste jag släppa och lita på dem. Jag förbereder mig för detta, ställer in mig på tonåringens avståndstagande som jag vet kommer att karva i mitt hjärta.

Det är viktigt att våga sätta gränser för prylar till fördel för kärlek och närhet, att ersätta den av tillväxt-freaksen skapade ha-galenskapen med samvaro och få dem att inse att de inte kan få allt, de blir inte lyckligare av att ha. Barn behöver inte bära livets sorger på sina axlar och veta allt men de kan få veta att de är privilegierade som har det de har, att det många gånger RÄCKER med det de redan har, och en nära relation med sina föräldrar, som inte alla har. Att ställa sina problem i relation med andras kan vara en mjuk övergång till den hårda vuxenvärlden. Få dem att förstå att barn som beter sig annorlunda är stöddiga och störiga kanske inte har så mycket, har det jobbigt hemma eller är så lyckliga som de är.

Vi kan inte ta med sig alla prylar eller pengar till andra sidan. Man måste välja att leva lycklig och ha ett gott liv under tiden det pågår. Vänskap mellan människor är viktig, bränslet på elden. Att ha vänner man litar på till fullo och veta att man kan ge och ta lika mycket vid olika tillfällen är oerhört berikande.

Denna texten hittade jag passande nog i kväll. Dialogen är med min nu femtonårige son. Skriven för tre år sedan. I kväll blev min minste nu 12 år ett fan av gruppen ” Jag har världens bästa mamma” på facebook.

Jag är varm idag. Inte av feber trots att jag är förkyld. Uppfylld av kärlek.

rödsnok!

Liten dipp igen och undran vad det är för något som händer. Jag är genomförkyld, Började igår kväll och idag snorar jag och nyser. DET ÄR INTE SANT!!!!

Jag blir galen liksom, inte nu av alla veckor, min första som praktikant...

Operation kurering inledd...aloe vera, c vitaminer,vila.

Samt njuta av att barn är hemma så jag får se dem så mycket jag kan, det blir ju mindre av den varan nu ett tag...

Men jag är inte uträknad ännu...är bara lite nervös för all ny information jag ska ta in ett tag framöver, även om jag ser fram emot det...

fredag 12 mars 2010

hjärtat i halsgropen

Klockan 14.45 öppnade jag posten idag fredag och hade lyckats förtränga faktumet att det skulle komma papper från arbetsförmedlingen. Jodå där låg det. Och det skulle skrivas på och åter af samma dag jag öppnar det. Ingen bil hemma, är arbetsgivaren där och hur ska jag hinna till kl 16, mindre än en timme?

Med hjärtat i halsgropen ringer jag Mannen, han kommer hem vi ner till ICA och får påskrift och arbetsgivaren faxar in det till AF. Jag kunde slappna av, oron var totalt obefogad och när ska jag egentligen lära mig??? Sluta oroa dig!

Samtidigt som man gläds åt sin egen lycka så har så många runt mig det inte lika lätt och det är lätt att oroa sig å deras vägnar.

Det är vuxenmobbing på arbetsplatser, vuxna människor förklädda till änglar som är djävlar mot sina medmänniskor rent ut sagt, det är rotlöshet och osäkerhet inför framtid, det är arbetslöshet, värk, odefinierade sjukdomar som utreds långsamt och där man måste vara stark för att vara sjuk, det är väntan på sjukersättningen in i det längsta och ilska för hur ens barn har blivit behandlat under alla år i skolan, innan man hittat rätt och fått den hjälp man behöver.

Hjälp säger jag, vad är det som händer? Känns som om jag är en idiot om jag tror att det här ska gå vägen. Tvivlen ansätter mig som örnklor. Har jag fattat rätt beslut? Har jag inte lite ont där och vad är det där för knöl? Varför rinner näsan nu, jag ska jobba på måndag, börja ett nytt liv????!!!!

Vi lever i olika grader av helvete vet jag att jag skrivit ibland, och samtidigt som jag tycker jag har rätt i det så spirar och gror detta hopp om en bättre värld, för så mycket värme och glädje jag mötts av de sista dagarna har gjort mig helt överväldigad. Det har gett mig hopp om livet igen.

Så mycket fina vänner jag har och har fått det är otroligt. Och nu ska jag få se dem i ögonen. Oftare. I´m so lucky! Så kom igen Mia, släpp oron, nu kör vi!

Och ser du mig med tom blick vandra omkring därnere bland hyllorna så är det bara lite mycket att lära sig i början.

Det vet du!

(Minns ni reklamen? Göteborgare som sa " dvd, det vet du! minns inte vad det var för butik men oj vad jag körde med den)

oro vs tillit

Oro kan läsas framlänges och baklänges. Man kan oroa sig före, under och efter en händelse, men den kanske inte ens inträffar. Sluta oroa dig. Framtiden är ljus trots allt.

Detta kom från spåkulan på facebook och var så bra så det startade en tankegång igen. Filmen som bara jag kan se rullar i mitt huvud, dygnet om.

Idag är min sista vardag sysslolös på länge. Jag gör massor av underbara saker för mig själv, fotbad, ansiktsmask, hårinpackning och tillfräschning å det grövsta

För jag ska ju ut bland folk igen, inte sitta på min kammare mer framför ams och facebook. Inte just nu. Jag är så lycklig över den vändning livet kan ta i ett trollslag och vill för evigt mota bort ordet oro. För just nu finns det inte, nu finns bara tillit, att allt kommer att bli bra, att jag äntligen efter några mindre lyckade försök på arbetsmarknaden hamnat rätt.

Att här kommer jag bli uppskattad för den jag är, jag kan göra min dag bra med min inställning och kanske även några andras. Det finns folk som kommit fram till mig och sagt att de saknat mig på min förra arbetsplats. Då blir man riktigt riktigt varm. Att man den korta stunden i kassan sett dem och lett och gjort ett intryck.

Mitt hjärta sjunger idag. Jag är försäljare jag är kassörska, jag har fått ett sommarjobb, jag är mamma och fru och min egen bäste vän. Jag klappar på mig själv och tycker jag är bra idag. Jag är värd det bästa i livet och jag ger mig det och tänker ge mig det fortsättningsvis också. . Inte ens nysningar som rister min kropp stör mig.

Tillit var ju det ord jag mötte på en seans i höstas då min mamma kom. Hon sa just det, allt kommer att ordna sig till det bästa. Är det det som skett nu? Är jag äntligen på rätt plats vid rätt tillfälle? Jag som alltid känt mig så fel på fel plats. Har stjärnorna ställt sig i rätt konstellation nu?

För i vintras hörde jag en knackning som jag inte kunde förstå. Från bakgrunden, från en odefinierad position. Någonstans i huset, jag stannade upp.

Jag minns att jag tänkte att ” var det lyckan, ville han in här, vill han fylla tomrummet i mitt hjärta? Jag minns att jag tänkte att ingenting skall någonsin mer få störa mitt sinne mer, ingenting skall få förmörka det, jag ska aldrig mer släppa in en solförmörkelse.

Det var den 27 december och jag tackade gud att jag slapp uppleva en jul med förlamande trötthet efter att ha jobbat stenhårt några veckor.

Jag känner mig ytterst redo för återinträdandet på arbetsmarknaden igen.

livet leker!!

Det mest osannolika av allt händer hela tiden. Jag är ingen modig björn. Jag har mest sett mig som feg hare i hela mitt liv men successivt börjat inse mitt värde och ta mig ur fegträsket och börjat utmana mig själv.

Att göra saker jag aldrig gjort förut, att våga göra det jag aldrig vågat. Och sakta har självkänslan växt.

Så för ca en vecka sedan efter ett arbetsförmedlingsmöte som inte var så värst upplyftande så tog jag mod till mig, utmanade mig själv och gick in till några butiker för att tala för min förträfflighet som kassörska så att de skulle vilja ha mig som sommaranställd.

Att göra detta kastade mig in i en ny fas i livet, bara den som gjort det kan förstå förnedringen. Att stå där med mössan i hand och be. Jag blev dock väldigt bra bemött av alla, granskad, ja naturligtvis men varmt och korrekt bemött. Blev riktigt förvånad över att jag aldrig vågat förut, det var ju inte farligt, ingen som åt upp mig eller skrattade åt mig. 45 år och söker sommarjobb, jag hade mina aningar hur det skulle tas emot. Enbart förutfattade meningar visade det sig.

Jag som med min coach stött och blött alla möjligheter på marknaden och han har fått mig att våga ringa och våga prata för mig själv. Jag tackar honom idag även om det var jag själv som sedan genomförde det.

Fyra butiker, sen fick jag gå hem och lägga mig, helt utmattad. Arg på mig själv för att jag blir så trött och utmattad. För att kroppen säger ifrån. För att tårarna bränner bakom ögonlocken. För känslan av att” gud tänk om de ratar mig även som sommarjobbare”. Då skulle jag dö. Av skam.

Och tala om dagen efter. Då ville jag bara dra täcket över huvudet och sova, inte gå ut i det fina vädret alls. Det var en strålande soldag, kallt. Jag kunde inte slappna av så till slut gick jag upp och sminkade upp mig, fixade frillan och tog resolut mina papper och gick ner på stan i Ockle. Med målsättningen att klara av två.

Två timmar senare har jag ett sommarjobb och en praktikplats i två månader för att få lära mig gå runt i butiken ICA. JAG?

Jag är så lycklig och så glad, jag har nästan inte vågat tro det är sant, men nu har jag fått ett schema så jag vet att jag är välkommen på måndag. Jag ska få ut och träffa folk igen, skoja och skratta, skämta och se dem.

Så mina vänner vid facebook ska jag få träffa live lite oftare. Herregud vad livet är underbart!

onsdag 10 mars 2010

Man måste dö för att återuppstå

De tuffaste påståenden jag hört de sista åren är inte dumma saker folk har sagt. Man måste förlåta folks okunskap, folks rastlöshet som tar sig uttryck i elakheter, dumheter måste glömmas och begravas och inte mera ältas.

Två påstående. Man måste dö för att återuppstå. Är och låter drastiskt men är inte det egentligen, inte när man suttit skakande i ett rum med tända ljus och en livsledsagare jämte sig.

Ja det är så, den man var måste dö och en ny måste uppstå. En ny version måste födas, och stället man kom ifrån måste förseglas och glömmas. Ett nytt NU måste upprättas. För på det nya stället där trivs man, gosar med sina barn, älskar sin familj, sätter sina gränser till arbetsgivaren och mår bra.

Den man var måste släppas, man måste lägga av kraven att vara någon annan än den man är, man måste acceptera sig själv. Det finns en styrka i att våga visa sin svaghet, fast det tror man ju inte, man tror bara man är värdelös som inte orkar.

Men vem kan orka allt i längden? Och framför allt, vågar man stanna upp och erkänna att man inte orkar så är man egentligen en stark människa, man vågar erkänna sina svagheter. De som inte vågar har långt kvar, de som sätter upp fasader och skrattar en i ansiktet eller vänder ryggen till och går undan. Anledningen till att de inte förstår, inte lyssnar är att de är överhopade med intryck och brus och tjatter, det finns ingen tid för stillhet, ro för att lyssna ens på sig själv.

När man dansar solo och alltför få förstår - det är en svår tid.

Men mitt i solot så kan styrkan vakna, att är det verkligen jag som har fel, är det verkligen den tänkande kännande människan som alltid har fel och är fel. Varför kan inte den som tänker och vill något annat belönas som en tillgång på arbetsmarknaden?

Det andra påståendet jag reagerade så starkt på så att jag bröt samman var man måste våga gå sönder för att bli hel igen. Gör man inte det utanhåller uppe fasaden så brister det förr eller senare. Sorger ska genomlevas, känslor ska visas, man vinner allt på att släppa och få fram allt det jobbiga.

Man måste, det är bara så. Och det är styrkan. Och det är det vi inte vågar, det är synonymt med det första påståendet, att dö för att återuppstå. Att våga släppa taget och inse att nu har det gått för långt, både med mig och de nära så att jag inte kan fixa det hela längre.

Så när det brister då gör det det, när man kommit dit så har man tagit ett stort kliv- det är bara att våga. Kliva av och inse att nu är det dags för resan uppåt.

fredag 5 mars 2010

en bättre framtid?

Finansdepartementet kom med en rapport år 2003 som visade att arbetsgivarna ser på kvinnor som en riskarbetskraft eftersom de kan föda barn. Vi delas in i ett a-lag och ett b-lag och kvinnor sorteras bort eftersom vi föder barn och tar ut mest av föräldraledigheten.

Detta går att läsa i ”Skriet från kärnfamiljen” .

Rapporten säger att arbetsgivarna räknade också med att det är mammorna som kommer att vara hemma mest och även gå ner på deltid. Fördomsfullt men rätt, eftersom kvinnor inte är drömarbetstagaren enligt författarna. De frågar om det är vettigt att satsa på någon som har huvudansvaret utanför jobbet, om det ändå inte är bättre med en som är fysiskt och mentalt 100 % på jobbet.

Ekonomiskt förnuft kallar de det, att anställa en man. Och kvinnor straffas med sämre anställningar, lägre lön, färre befordringar och utvecklingsmöjligheter. Drabbar alla kvinnor, för alla skulle ju kunna få barn…

En dansk studie visade också att på grund av den generösa föräldraledigheten i Sverige halkar kvinnor efter lönemässigt.

Och allt detta beror på att det är mammorna som tar ut föräldraledigheten till största del. 0,4 % av alla par delar lika på föräldraledigheten. Så vi är långt ifrån ett jämställt föräldraskap. Och ett jämställt förhållande oftast eftersom mammor som jobbar deltid oftast har huvudansvaret för hemmet. Och så länge fördelningen ser ut som den gör på hemarbetet så är det svårare för kvinnor att satsa på jobbet.

Ja nu är vi där igen… Omkullkastad världsordning är det som verkar vara behövligt för att ruska jorden ur sin omloppsbana. För det verkar inte hända något, ingenting förändras. Ska morgondagens föräldrar dela mer lika på föräldraledigheten och därmed börja förändra? Eller ska arbetsgivarna börja värdera mammorna som stannar hemma? Vad krävs för det? Hur ska det gå till? Vilket parti tänker sig vilja förändra tro?

För helt klart är att barn behöver sina föräldrar så mycket det bara går, så länge det bara år och sen när skolan börjar behöver de oss inte mindre utan de behöver bearbeta sina dagar de tillbringat i många gånger stökig miljö…

Jag vet att jag sagt att det är viktigt med den mentala närvaron, att vi aldrig släpper utan lyssnar när de vill och finns där för dem när de behöver, men den fysiska närvaron är trygghet också, det märker jag hela tiden.

I arbetslöshetens klor gör jag det mesta här hemma och blir urtrött på det. Finner mig återigen inte har ställt tillräckligt med krav på resten av familjen, jag upprepar misstagen hela tiden. Häromdagen så sa jag till min minste, 11 år, att det inte var så roligt att gå här hemma jämt, man vill komma ut känna...ja att man kan något annat än hemarbete.

Då sa han: men mamma vi behöver ju dig här också…

Så hjärtat smälter, han vill ha mig här men jag hoppas inte bara som hushållerska. Utan för att jag lyssnar. Finns där.

Men man vill ju ha ett jobb där man känner sig behövd. Betrakta omvärlden igen med allt som den innebär. Jobba lagom mycket och också finnas till för dem.

Väntar med spänning på om vad framtiden har med sig åt mig.

oro och önskningar

Jag är arbetslös, oefterfrågad, ickebehövd. Jag är ledsen jag är modfälld men jag är bara stundtals helt hopp-lös. Lite hoppfylld ändå är jag.

Över att detta nedbrytande tillstånd enbart ska vara i en period av mitt liv, en period jag ska vila min lilla själ från arbetsgivarnas utnyttjandelusta. Men jag kan inte få vila i att man de facto har en omställningsförsäkring när det inte finns jobb, utan jag som alla andra i mitt tillstånd måste hela tiden oroa mig för de där slantarna som saktmodigt motvilligt letar sig in genom ledningarna till mitt bankkonto var 14:e dag. Tänk om de slutar komma…tänk vad händer då? Om jag verkligen inte hittar ett jobb…

Pengar pengar, de löser ingenting men de ger bättre nattsömn, så är det ju. Om man hade en guldgruva att ösa ur skulle man med största sannolikhet inte vara nöjd då heller . Antagligen skulle man bara vilja ha mer då också, fundera på vad man skulle lägga sina slantar på, fylla ut sitt lager med, vilket man skulle byta ut denna månad.

Ja vi är så lyckligt lottade i Svea, som har det så bra. Och ändå mår vi så skitdåligt och har ont och värk och högtblodtryck och astma och högt kolesterol och eksem och astma och diabetes och magkatarr. Stressen har oss i sina klor, ungdomar som vuxna, alla är vi och nosar på den där väggen, det där diket, den där bangården…

Är det bara konsumtionshets och statusjakt som dränker alla försök till klarsynthet och kamp? Jag har läst många bra författares kritik av samtiden och jag fortsätter i ”Skriet från kärnfamiljen”. Vi har varit lite upptagna med våra tapeter och inredning och stövlar och ” om mannen vabbar så förlorar vi så och så mycket och då kan vi inte åka på den där resan i sommar som vi tänkt…”

Om vi hade börjat där borta, delat mer på föräldraledigheten, så hade båda förstått att närheten till barnen är det viktigaste, i stället för att upprätthålla ekonomin som det viktigaste, så hade vi också båda också seendet att inget sköter sig själv hemma. Det kanske blir ett liv mer på lika villkor. Och vi måste alla börja med oss själva, för att bryta mönstren.

Alla familjer är olika och alla vill ha olika sätt att lösa detta och alla är vi efterkloka. Ser inte mönstren förrän det är försent, alla tänker inte lika mycket eller lika litet eller ser inte vad konsekvenserna blir.

I vår familjs fall skulle det ha varit bra om jag vågat släppa taget om mammaledigheten tror jag, att jag skulle släppt in mannen mer i hemmet, istället för att han skulle jobba heltid. Vi borde delat upp det, vi borde båda jobbat lite mindre och funnits där, för barnen och för varandra. Han är världens bästa pappa och har ett jättebra förhållande med sina barn, men jag har tagit den största delen hemma med allt som det senare innebar.

För att vi inte förstod i tid. Och inte vet vi om det hade hjälpt, det är bara en tanke jag har.

För i de flesta fall är det såhär, männen jobbar nästan mer än heltid och kvinnan jobbar oftare mindre men har mer obetalt dubbelarbete, lägre lön, fastnar i beroendeställning till mannen. För att de styrande bestämt det, satt upp de reglerna för oss. För att vi inte själva begriper och förändrar.

I ”Skriet…” läser jag vidare: I nutid konsumerar vi bra mycket mer än någonsin. Byter badrum och kök flera gånger, reser mer, köper mer kläder, livsstilen kräver inte bara mer pengar också tid och energi. Konsumtionshetsen sätter inte bara käppar i hjulet för jämställdheten utan också för hur vi mår den dagen då pengarna tryter på grund av arbetslöshet sjukdom, dödsfall.

Vi får inte ihop livet med hur det ” bör vara” och hur det är, vi har ständigt dåligt samvete för att vi inte är närvarande och pedagogiska föräldrar. Otillräcklighet, ångest, ånger, skuld och skam för att vi inte räcker till eller duger som vi är. Och avundsjuka mot de som hinner mer och verkar ha mycket mer.
Jag har stött på detta i många böcker, anledningen till vår ångest ligger många gånger i våra krav på oss själva, och vår syn på oss själva. Vi hinner inte vara sanna oss själva, uppskatta och vara tacksamma över det vi har, barnen, mannen, friskheten, huset, maten. Det kan vi inte lasta någon annan för, det är våra tankar och vår syn som vi faktiskt kan förändra.

Och det enda sättet att förändra är att reflektera, hur vill jag ha det? Önskar så att jag gjort det i tid. Det var inte tid då barnen var små, den tiden kom mycket senare, då det närapå var försent.

För då du sitter hos beteendevetaren, kuratorn, prästen eller vilken väg du väljer att komma tillbaka med när du hamnar där, så kommer du att mötas av frågan: vem är jag, och vad vill jag med mitt liv.

Och i svaret finns Livet. Eller, vägen tillbaka till livet.

onsdag 3 mars 2010

valfrihet

Skriet från kärnfamiljen. Rebecca Edgren Alden och Tinni Ernsjö Rappe. Berättar om intervjuer av mängder av mammor från Leslie Bennets bok The feminist mistake. ”Are we giving up too much”



De som intervjuats är både såna som är mitt upp i pusslandet med jobb och familj och såna som gett upp sin karriär och lutar sig mot mannen och hans inkomst. De arbetande pusslande kvinnorna delger såväl glädje som förtvivlan från pressade liv medan hemmafruarna i början är enbart är positiva. Sen kryper skräcken fram, att något ska hända mannen och de måste försörja sig själva, rädsla för att vara dåliga förebilder för sina barn, döttrar.



De äldre intervjuade är mindre nöjda, de vars barn är stora nu, är mindre nöjda, rädda, undrar vad de ska göra nu…och de som blivit lämnade och är huvudförsörjare för familjen är bittra. De har svårt att göra comeback, liksom. Hemmamammorna vill bli anonymiserade medan de stressade föräldrarna inte behöver pseudonymer.



Att vi lämnat hemmafruåldern då flertalet mammor var hemma kan vi inte göra något åt, tiderna förändras och vi måste flyta med på floden. Först skäms man lite å deras vägnar, som att de gjort fel som är hemma och blir en bitter glömd lämnad ickebehövd fru. Men sen när man tänker till lite så dyker tanken upp att det faktiskt är en ny världsordning som behövs.



Det behövs något som gör att världen ruckas ur sin bana ganska rejält, inte bara lite grann.



Eller som han i dokumentären ”Kraschen” ,Janne Petterson på Biltrimningen, säger rätt in i kameran:



”Ibland undrar jag om det inte är dags för revolution”. Han säger det verkligen på fullt allvar.



Precis som jag gjort i mina mörka stunder. Ensam. tankfull. Förtvivlad javisst.



För nog gör det en fundersam att bara för att man vill finnas tillgänglig under några år så värderas man inte på arbetsmarknaden, man har ingen chans att komma in igen och man har ingen pensionstrygghet där framme för att man inte jobbat enligt gängse normer.



Att dessa hemmamammor skäms över sina val är skrämmande, de har naturligtvis också matas av media hur man ska vara och se ut och vilka saker man ska ha och vart man ska åka för att stimulera sina barn. De har av olika anledningar kunnat värja sig från omgivningens krav. Precis som jag. De vill kunna ge sina barn allt.



Barn som idag är sönderstimulerade av datorer, tv, tv-spel, alltför stillasittande och därmed kroppsligen understimulerade. Många i alla fall…



Och våra styrande har under årtionden matat oss med information att staten kan ta hand om våra barn bättre, att det är bättre att vi jobbar och därför får vi ingenting när vi är hemma. Vi är i vår statsmakts ögon inte värda ens en tryggad ålderdom för att vi vill ta hand om våra små…



Så hur mår barnen idag då? Jo men det vet vi också, i undersökning efter undersökning skriker barnen efter vuxenkontakt, skär sig, har depressioner i tonåren, är allmänt okoncentrerade och kan knappt fokusera en timme på samma sak. Detta vittnar många om som jag pratat med runt om i Sverige.



Men vad betyder det? Kan man skylla på föräldrar som har haft sina barn långa dagar i förskolan och sett dem alltför kort tid per dag, uttröttade och stressade?



Nej inte enbart i alla fall.



Kan man skylla på pappa staten som inte ger pengar tillräckligt till kommunerna så att de kan ta hand om de barn de vill att vi ska lämna där, till ”förvaring” som till och med många förskollärare säger att det är idag. ”vi är bara där för dem nu, ? för att finnas där socialt, det finns knappt tillstymmelse till pedagogisk verksamhet ” har jag hört ett flertal gånger från uttröttade förskollärare.



Hmm ja vi börjar närma oss…



Eller ska man skylla på kommunerna som slarvat bort de pengar de fått av pappa staten på andra saker än kärnverksamheten och skyller på de andra som styrt innan eller att de får för lite statsbidrag…hm vi är nära nu…



Kan vi skylla det på USA, på vad de gör därborta, startar krig och väljer vilka bilindustrier som ska få och inte få. Staten USA.



För hur det än är, så har vi vanliga som gett andra ansvaret att förvalta våra skattepengar inte ork att granska hur våra medel sköts - för vi orkar inte, vi hinner inte för vi jobbar…och när vi inte jobbar utan hamnar i myndigheternas klor, försäkringskassa eller a-kassa då är vi så trötta och f-e på skiten, att vi jobbat halvt ihjäl oss och sen blir kasserade, att vi inte vill se åt politik.



För det finns ingen politik som passar alla sa en lokalpolitiker till mig. Det gäller bara att välja den minst onda.



Ja herregud…



Mia Alfredsson