Tågkupeer ja vad säger man. Det är farliga ställen.

 

Jag hade bokat speciell plats en gång för att åka till Malmö på galej en gång. Detta var dock så väldigt länge sen så länge sen att det lät do do do dunk om tåget vid rälsskarvarna. Men så var det heller ingen stambana jag åkte på.  

 

Har ni förresten varit med om hur illa det kan gå när man tänker sig att säga någonting och så kommer något helt annat ur munnen? Och hur man skäms? Vet ni?

 

Jag klev in i kupén jag många år senare som säljare på SJ i ett stressat ögonblick skulle benämna sexkupe och som en kund då gapskrattade åt. Jag har dock inga gapskrattsminnen av de kupéerna. Alls.

 

Man satt sex personer och hade gardiner att dra för som alltid fladdrade när någon öppnade. Och aldrig kunde man sova därinne heller, alltid var det någon som prasslade med godispapper och tidningar eller sörplade soppa. Förstår inte än idag varför jag över huvud taget hade bokat en kupé.

 

Jag ryckte upp dörren, klev in och hade tänkt säga ” hej” men av någon anledning blev det ”vem? ” Och fem helt vanliga människor som klivit på innan mig förvandlades till fågelholkar. Det var bara att låtsas som ingenting och inta min bokade plats, böka mig ner ställa min lilla väska under sätet och vissla generat med rodnande ansikte.

 

Äntligen tillrätta i sätet och efter konduktören hade kontrollerat biljetterna ( hur benämns konduktörer nuförtiden förresten?) tog jag försiktigt av mig skorna och skulle inta någon form av avslappnad pose då foten vek sig neråt i sendrag. Har ni varit med om det va? Jag var tvungen att resa mig upp som ett spjut och nej, det var inget bröl jag avgav men någon form av djurljud gjorde jag uppenbarligen för fem helt vanliga människor förvandlades denna gång till fåntrattar. Ingen frågade om jag behövde assistans utan bara stirrade som om jag var tokig.

 

När jag klarat mig ur denna kinkiga situation satte jag mig igen och andades djupt i lycka över att smärtan var över, bara den som haft sendrag vet vad jag pratar om. Log åter ett generat leende och tog upp min medhavda bok som förhoppningsvis skulle räcka både fram och åter, för här verkade ingen vara pratsugen. Det var nu precis tyst i kupén.

 

Jag var inne i min bok men plötsligt övermannade de här do do do dunk från rälsskarvarna mig och jag hade för en stund lyckats glömma att jag inte var ensam så jag klämde i med ramsan några gånger. Do do do dunk. Och antagligen log jag samtidigt ett milt leende.

 

Och så såg jag rörelser från alla håll, först bara i min ögonvrå men alla såg återigen ut som fåntrattar. Jag började förstå att nu var jag snart riktigt illa ute, skulle jag bli avkastad av tåget?

 

Det var bara att lägga ner boken och försiktigt ta upp den medhavda matsäcken bestående av marmeladsmörgås och te och hoppas att allt skulle gå väl.

 

Jag tyckte själv att jag manövrerade allt väl tills marmeladsmörgåsen vid ett do do do dunk föll med marmeladen neråt. Jag gapade högljutt till ” nej” och skrämde återigen mina hårt ansatta medresenärer. I samma ögonblick rycktes kupédörren upp, där stod konduktören flankerad av två män i vitt och …

 

Ja jag kom bara till Falkenberg den resan.  

 

Och Lillhagen var inte ett ställe jag någonsin kommer att besöka igen. Inte ens som turist.

 

 

 

 Herregud jag höll på att glömma Anders för en sekund. Anders, Anders.

För många år sedan skulle jag av någon anledning testa på att stöpa ljus. Jag hade alltid skrattat åt det som töntigt men så var det två personer i min närhet som bistert ansåg att jag borde testa istället för att skratta och himla med ögonen, för det var ”rogivande och man hade trevligt under tiden” Så jag anmälde mig glatt till hela två tillfällen i grannstaden. På lokal. Vi blev ett gäng på tio stycken ungefär, lite intimt och trevligt kändes det. Det var jag och Anders i 70 årsåldern som aldrig hade testat förut, de andra var erfarna veteraner. Anders var en stilig man, han hade underarmar som hade gjort Jan Guillou grön av avund på sin tid. Nu inträffar det roliga, att det dök upp en dam som hette Elisabeth, ungefär i samma ålder som Anders som uppenbarligen bodde på samma gata. Så när vi andra pratade om alla möjliga samtalsämnen i livet, så pockade Elisabeth på Anders uppmärksamhet hela tiden. ” kommer du ihåg” alltifrån gatustädning i området med korvgrillning, middagar framför brasan med respektive, diabildsvisningen av semesterresor 1987 och receptbyten de gjort genom åren. Stackars Anders fick inte en syl i vädret och fick ingen chans att göra någon annans bekantskap, knappt ens under den gemensamma avslutande fikastunden. Inte för att jag vet om han var där för att få bekantskaper, han kanske bara tyckte stearin luktade gott. Men det var Anders mig hit och Anders mig dit hela kvällen och vi andra hoppade av skratt och gjorde omärkbara huvudskakningar i smyg medan Anders vred sig alltmer förlägen och inte visste vart han skulle ta vägen. Jag minns att jag tänkte jag skulle ringa mina bistra bekanta och säga tjena hur rogivande det här var liksom, ungefär som sprättmazurka en sen midsommarnatt i Dalarna. Men vi fikade klart och gick hem och skulle vid nästa träff få ta med våra ljus som alla antagit olika längd och tjocklek då vi också skulle kunna köpa fina ljuslyktor. Jag var ganska nöjd med min insats och den underhållning jag och de andra fått bevittna. Anders dök föga förvånande aldrig upp träff två. Elisabeth mumlade något om besök från Skåne men jag tror han hade problem med veken.

 Kungskobran som smet från sitt terrarium på Skansen har ännu inte återfunnits. Saknaden är enorm.

aslång på skansen

 Nya skjutningar i Borås. Misstänkta knallar har hörts.

 I fjol gjorde jag stora pengar, noga räknat tre millimeter för stora

 - Ska du ha dig en sup?

- Nej tack, jag är den som spottar i glaset.

 - Kan man gå och dricka whisky samtidigt?

- Fråga Johnny Walker!