sista för i kväll

Jag gillar denna bilden så, den är mörker, den är barndom och ungdom och ändå lyser det lika mycket hopp i den som ljuspunkter det finns på den. För hur mörkt det än är för oss alla så kommer det en morgondag. Det är inte alltid morgondagen är bättre än idag men en dag kanske det vänder.

Så mycket sorg och bedrövelse och smärta det ryms i sådana här bilder. Alla dessa familjer har sitt,de lever bland oss med sina vedermödor och sorger och - inte att förglömma - sitt hopp.

Jag vill också ha ett hopp att allt ska bli bra en dag, all smärta ska vara borta,inga sorger finnas inom räckhåll, kort sagt vill jag ha ett jättebra liv.

Kommer det? Eller har jag det redan?

Jag är trött nu, vill sova nu. Ligga raklång en hel natt. Godnatt!

Over and out!

fler julpyntsbilder och en manlig sådan...

Som sagt, mannen tycker vi ska förnya julpyntsparken...hoppas inte det här är vad han har i åtanke, för jag gillar lila saker...

shoppinghysteri och mörker

Min store pojke har idag gjort en god macka till sin mamma med sådant han vet att hon gillar. Det finns alltid massa gott i vårt kylskåp att göra goda saker av, delifreak som jag är. Ett korvbröd, en stekt baconskiva, lite rökt lax och en stark stark tomatsås han knåpat ihop själv och lite riven ost.

det är inte smaken som gör det det är omtanken...han vet vad jag uppskattar. Vi är dock inte alltid sams just nu, så det satt bra...

Vi fick ett litet snack i soffan för en stund sen, om saker vi pratat om förut som jag gärna vill pränta in. Som att saker inte är det viktigaste. Det var programmet lyxfällan som jag slängt ett getöga på då och då trots min magra insats som tv-tittare. Tjejen och killen igår hade mängder med hushållspryttlar, nya som de ” köpte nya för att de gamla blev slitna efter ett halvår typ”, det fanns ALLT mellan himmel och jord, bland annat en massagestol använd 5 minuter. Lånen och levernet översteg vida inkomsten.

Varför varför köper man sådant man inte använder? Varför måste man ha allt? Är folk så bländade av hemmets alla måste-ha-en eller är det beteendet som är sjukt, köpkänslan. Jag har haft en sådan känsla en gång i mitt liv. Det var när jag fick bonus från SJ, sista året innan jag slutade, eller jag hade egentligen slutat men varit anställd tillräckligt många månader för att få bonus, gud som jag handlade. Kläder, sånt jag inte unnat mig på år…jag gick och lastade av i bilen och fortsatte min runda, ”jag tar den, och den med” . Jag var galen, jag lovar. Tittade knappt på prislappen.

Men jag kände att jag mådde illa av mitt beteende, att köpa för att det gick att göra det. Visst jag har använt det mesta av det jag köpte ganska länge och så, det var inga felköp (!) inte ett enda!!!

Men därifrån till att hela tiden förnya och förbättra och köpa nytt och mer det är ju sjukt. Min vattenkokare gick sönder för ett par månader sen och jag har insett att man faktiskt kan koka té som man gjorde förr. Jag måste inte ha en ny. Jag är kanske hemskt tråkig och gammalmodig men jag mår illa över ha - galenskapen.

Jag tycker att man måste ställa sig frågan ”är det nödvändigt att köpa det här” hela tiden? Vad ska vi ha och vad behöver vi inte? Måste vi ha allt allt? Försöker verkligen lära mina barn det här, jag vill att de ska tänka till också och uppskatta det vi har istället för det vi inte har eller kan tänkas köpa.

Sen att vi oftare än vi behöver har delikatesser att förgylla vardagen med, är en annan sak. Det kan man också dra in på. Man måste inte äta ostar varje dag, det är inte bra för hälsan. Men jag älskar ostar och mina barn börjar uppskatta det också.

I juletid när man bländas av tidningarnas annonser om julpynt (och ja jag är lite sugen på att förnya pyntet men något i mig sätter stopp), tv reklam( jag ogillar Fabian på Siba, sorry jag tycker synd om honom som blev kidnappad och så men jag gillar inte de galna, hysteriska, glättiga köpuppmaningarna), är det lätt att falla för det glättiga glansiga men det blir bara för mycket.

Jag känner mig bara glad en stund när jag shoppat, även om det är nyttigt, jag har altid dåligt samvete över något. Och även när jag äter kan jag meddela. Det är inte ett ok beteende, att äta massa gott jämt...kanske behöver jag en terapisession för detta, att ha dåligt samvete och äta samtidigt.

Suck svårt att leva, mörker just nu. jag gillar inte julen, den slutade ha en innebörd för mig när min pappa gick bort. Och eftersom mamma inte funnits på så många år så är inte julglädjen där riktigt.

Och så är det så mörkt ute nu i november, kallt. bara inne är det skönt i mysiga sockar och med värmeljus. Det är så mörkt så till och med framtiden ter sig ljus.

märkliga ting...

Konstiga saker pågår häromkring. I söndags hämtades en svårt misshandlad kvinna med ambulans i Oxelösund. Hon har inga minnen av vad som hänt från fredagen till söndagen men hon har utsatts för allvarlig misshandel. Polisen vet inte om hon blivit drogad och därför ingenting minns.

Ja herregud. Mitt ibland om runt omkring oss går människor omkring som anser sig ha makten över andra, makten att slå misshandla och förnedra. Kanske tror de till och med att det är deras rättighet att döda om lusten faller på. Ett liv är ingenting värt för dem.

Kanske inte ens deras eget liv. Definitivt inte andras. Kanske är detta ett dåd i en bekantskapskrets men det gör inte saken lättare. Misshandel, droger, förnedring. Jag är fjärran det livet, fragment har bara skymtat förbi i media genom åren men det berör mig ändå.

Efter att ha tittat på Nordstan-dokumentären ser jag bara alla som irrar runt, hur många lever den här världen med droger och förnedring? Hur många misshandlar och förnedrar varandra? Varför är kärleken borta? Hur försvann den? Går den att återta?
Är det relevanta frågor? Jag vet inte. Men allt känns så fel att få läsa det här, om och om igen, i en aldrig tystnande karusell. Som en berg och dalbana med bara fasansfulla skrik runt mig.

När kommer vi till dagen då det vänder och vad händer med oss då?

Nordstan

Har just kollat in Nordstan på svt play som jag missade igår. Jag missar alldeles för mycket. Tack gud för svt play. Ett sammandrag av vad jag hörde och såg.
Nordstan. Förslummade kvarter var det en gång,man rev i en stor citysanering, byggde för en storslagen framtiden. En galleria för välfärdens folk- kommers med mjuka värden . trevligt skulle det vara, Yngve Gamlin.

Han trodde på människan och samhällets goda krafter . Nu är det 8 kvarter som byggts ihop, norra Europas största galleria, berättar reportern.

”Nordstan var lågbudget, det var folk jag inte ville vara som, jag hörde hemma någon annanstans, drömde om den stora världen. Men är man kvar i Göteborg hamnar man förr eller senare i Nordstan. Vem du än är och vart du än är på väg”

Människorna som visas i vimlet, familjen som har strategin att handla så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. 17 klappar Sju kusiner, 4 vuxna, 6 stycken 50 kronors saker .

Varför ska man köpa för köpandets skull, man kan väl uppskatta varandra mitt på året, säger en annan.

Murveln skymtar förbi, där vi träffades, mannen och jag. Hysteri och ångest är julkommersen i Nordstan för mig. Julkommersen var som helst någonstans. Jag har nästan valt bort den, nästan helt. Julen har inte den glädjen och innebörden av köphysteri längre.

Det är barn som krälar, hoppar, familjen som måste återvända in i infernot för att de 17 klapparna inte klarades av.

De som säljer silversmycken en månad om året och får in ett halvårs inkomster. ”en krävande miljö, massa folk, krävs att man sover gott”. Helst vill de vara i sitt hus i skogen. Tempot är för högt, ger mannen yrselattacker. Entusiasmen lyser med sin frånvaro alla ”knör” ska förbi, glömda ord för mig.

Tjejen men nytt körkort som i 20 minuter av programmet irrar runt i p-däcket. Stackare!

Norrmännen som letar efter julgranarna som inte finns. Och reporterns röst ” vi som är där vi vet att vi borde konsumera mindre för att rädda jordens men också att vi måste fortsätta handla för att hålla Sverige igång” . plötsligt- ett litet barn vilande på en axel, till synes omedveten,plötsligt, ett frieri på bolaget.

Marknadsföringen, drömmen om välfärdens folk ska ha det trevligt och bra handlar idag om att det ska finnas nåt att köpa för alla så vi kan konsumera. Nöjdare kunder, fler besökare högre omsättning. Banker och ap- fonder samsas med pantbank, för de som inte har och behöver. På bantbanken möter de hela spektrat av människor och ”det är prissamhälle som utvecklats. Du måste ha iphone, xbox idag…jag vet jag vet…

Trollbunden sitter jag över miljön och äcklas det jag inte saknar, hetsen, det jag de facto valt bort. Jag tar mig inte heller in i ett p-däck, vågar inte. Onaturligt och hemskt. Fuktigt och kallt. Jag är småstadsmänniska.

Det är briljant med lugn julmusik som kontrast till hetsen men jag är ändå glad att jag inte behöver dit, saknar det inte alls. De gånger jag har varit i Nordstan de sista åren har det känts som julhysteri trots att det är mitt i sommaren.

Varor för miljoner har bytt ägare under julkommersen som tar en paus. Jag ser fram emot nästa program.

Göteborg är mig i hasorna, andas i mitt öra, men jag är glad att jag lever här trots allt. Det räcker att se det på TV.

mer att uppröras över.

Och så var det Evert Stefansson som fick avslag på önskemål om permobil för att kunna ta sig någonstans. Han har amputerat båda benen och hustrun vill ta körkort för att kunna öka deras rörelsemöjligheter.

Motiveringen från beslutande tjänsteman på landstinget Sörmland var att det är osäkert om funktionsnedsättningen är bestående. Ska man skratta eller gråta?
Hur tänker de? Hur kan man uttrycka sig så? Det är så mycket som är fel i samhället i dag, att neka sjuka och nedsatta möjligheten till ett bättre liv och samtidigt bygga om stadshusets fasad. Jag har svårt att hitta ord.

Och därför blir det extra härligt när Evert sen får låna en permobil och uppmärksammas i svenska medier vilket med all säkerhet kommer att medföra att han får sin permobil, för så dåligt rykte vill väl inte ansvariga politiker ha offentligt…

Ja jösses, det finns verkligen mycket att uppröras över om man lyfter snoken från delikatessavdelningen. Ett långt tag har jag inte orkat uppröras över allt som är fel i samhället, jag har tvingats ta hand om mig själv på flera sätt, men klart är att man måste visst skakas in på cellnivå för att känna att man lever ordentligt.

För jag bär en del av allas smärta. Det borde vi alla göra, för att få medkänsla och känna förståelse för alla individer i samhället. Sen måste vi vara många och reagera och försöka påverka för ett bättre samhälle.

i väntan på vintern tackar jag gud

Tackar som vanlig gud på mina bara knän för att jag inte jobbar kvar på SJ längre, att jag kom därifrån med livet i behåll. Jag får fortfarande efter 5 år ont i magen när jag träder in i rummet där jag stod och sålde biljetter, fick skäll och mordhotades. Där min arbetskamrater fick skäll och gick hem med näsblod, där vi stod ensamna ensamna ensamna som jälva åsnor och inget kunde förklara, för det fanns inget som gick att förklara eller försvara längre.

Allt ändrades dag efter dag, alla svek oss. Ingen lyssnade. Skam åt er. Och skam åt mig som stannade så länge så jag fick ont i hjärtat.

Och tack gud för:

Att jag slipper skäll varje dag.

Att jag slipper stå till svars för kvalitetsbrister.

Att jag slipper jobba själv med 3 försenade tåg med 200 pendlare på varje.

Att jag slipper jobba två personer då halva Sverige låg nere 12 h efter att snön kom, för att företagen som gett de billigaste offerterna inte klarade av att snöröja och ta bort all skit från spåren.

Att jag slipper skämmas för idiotiska reklamfilmer från SJ som bara gör saken värre.

Att jag slipper vara delaktig på Titanic-skeppet SJ.

Tack alla politiker och myndigheter(människor i myndigheterna som fattade besluten om avregleringar, styckningar av bolagen och vinstmaximering), ni som monterade ner skiten i smådelar och sedan totalt vägrar sätta ihop den igen så vi kan få en fungerande kommunikation i Svea rike utan att folk sliter ihjäl sig.

(Och alla utanför skrattar fortfarade läppen av sig, och ironiserar år efter år om SJ)

Tack för att jag slipper. Jag lever.

barnaga

Blir som vanligt bedrövad och allmänt sorgsen när jag läser en notis (synd att det bara blir notiser) om att 30% av svenska föräldrar använder kroppslig bestraffning som till exempel ruskar, knuffar eller hugger tag i sina barn vid konflikter. Det har ökat från 12 % år 2000.

En stressad tillvaro bidrar till detta antyder stiftelsen Siftelsen allmänna barnahuset. Olika medier fokuserar på olika saker ur denna utredning. Det är flest kvinnor som utsätter barn för denna behandling och barn är mellan 2-7 år. Siffrorna är alarmerande säger barn- och äldreomsorgsminister Maria Larsson (KD) till Dagens Nyheter. Man föreslår föräldrautbildning och stöd . Forum där föräldrar kan diskutera med varandra om olika sätt att bemöta barn när man blir provocerad.

Här var en ganska informativ artikel.

Stress får föräldrar att slita i barnen

Stress gör att allt fler föräldrar hugger tag i eller ruskar om sina småbarn.
Tre av tio har gjort det vid en konflikt.

Samtidigt har andelen föräldrar som skakar sina spädbarn minskat rejält.

Allt fler föräldrar uppger att de hugger tag i eller ruskar om sina småbarn. Bilden är arrangerad. Foto: Lisa Olaison

Dagishämtning, matlagning, skjuts till aktiviteter...
Och på det pressade tidscheman.

Stress verkar göra att allt fler föräldrar är hårdhänta mot sina barn, framför allt barn mellan två och nio år.

– Mycket talar för att det är ett stressfenomen i det svenska samhället. Man ska i väg tidigt på morgonen till jobb och förskolor och många barn kanske sätter sig på tvären. Då blir det slitande och dragande i dem, säger Staffan Janson, professor och barnläkare.

Fenomenet har kartlagts i rapporten Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige, som blev offentlig på torsdagen.

Enkät med föräldrar

Över 1 300 föräldrar med barn upp till tolv år har fått svara på frågor.
I början av 2000-talet sa tolv procent av föräldrarna som tillfrågades att de drog och slet i sina barn.

– Det har ökat successivt sedan dess. Tar man barn som är 8–9 år närmar det sig nästan hälften av alla föräldrar som säger att de drar och sliter i dem.
Hur ser du på siffrorna?
– Det är väl egentligen inte att uppfattas som misshandel. Men det är ett fenomen, ett stressfenomen hos svenska föräldrar, säger Staffan Janson.
– Det är ett stressigt sätt att leva. Två föräldrar som arbetar mycket, och kanske har oregelbundna arbetstider. Dessutom är många föräldrar i dag äldre när de får sina barn, de är mitt uppe i karriären och har fullt upp. De kanske har flyttat till en större stad och inte har föräldrar på nära håll som kan hjälpa till.
Fler anmäler
De senaste åren har anmälningarna om barnmisshandel ökat. Men det har visat sig att ökningen inte beror på att fler barn blir slagna. Det är benägenheten att anmäla som har blivit större, enligt Staffan Janson.
– 14 procent av eleverna vi frågat säger att de har blivit slagna eller dragna i håret någon gång i livet. Den siffran har varit stabil under hela 2000-talet.
92 procent av alla föräldrar som tillfrågats säger att de är emot aga.
– Den normala svenska föräldern, som inte är stressad, slår inte sina barn längre. Man har vänt på steken, från att det på 60-talet uppfattats som en normal del i uppfostran. Nu tycker den normala svenska föräldern att det är ganska avskyvärt.
Övrigt positivt från studien:
• Ingen förälder anger att den har slagit ett barn som är yngre än två år.
• Ingen förälder säger att han eller hon har ruskat ett barn mellan 0 och 1 år. 2006 hade 18 procent av föräldrarna gjort det någon gång.
– Det är glädjande att det minskat, för det är väldigt farligt när det gäller spädbarn. Efter undersökningen 2006 gick vi ut och varnade för det. När vi nu frågat föräldrar är det inte en enda som sagt att de skakat ett barn under ett års ålder. Det är tillfredsställande, och skulle kunna tyda på att all propaganda har gått hem.

Rapporten har gjorts av Stiftelsen allmänna barnhuset och Karlstads universitet.

FAKTA
Nio av tio emot aga
Rapporten bygger på anonyma enkätundersökningar dels med över 1 300 föräldrar som har barn upp till tolv år, och dels med över 3 000 elever i årskurs nio.
Här är några fakta:
Drygt nio av tio föräldrar tycker att det är fel att slå sina barn.
Ingen av föräldrarna uppger att de ruskat om sitt spädbarn.
Tre procent av föräldrarna sa att de någon gång under det senaste året slagit sitt barn.
14 procent av eleverna i nian uppgav att de någon gång i sitt liv blivit slagna.
Våld mellan vuxna är den största riskfaktorn för att ett barn ska bli misshandlat. Den näst största riskfaktorn är om föräldrarna är påverkade av alkohol.

Källa: Rapporten Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige.

Daniel Larsson
daniel.larsson@nwt.se
054-19 97 87
PUBL: 2011-12-02 13:00

intressant ledare...

Charlotte Boströms ledare i SN i tisdags...

Snart kraschar systemet igen

Ett tunt frostlager täckte för ovanlighetens skull ­Nyköping i går morse. Det första jag kom att tänka på var inte växthuseffektens potentiella inverkan på kylans sena ankomst, utan när tågen ska börja bli oproportion­erligt sena igen.

Svenskarna har mer förtroende för TV3 än för SJ, enligt färska siffror från Förtroendebarometern. Tågföretaget får stryk av bland andra Försäkringskassan, Facebook och Coca Cola.

Men man kan inte skylla på endast SJ. Trafikverket, Transport­styrelsen, staten och regeringen är andra nyckel­spelare. Sedan avregleringen drog igång för tio år sedan har de haft vitt skilda visioner om hur tåget ska ­utvecklas. Dåligt spårunderhåll, trasiga tåg och för många tåg har sammantaget lett till allt fler förseningstimmar. Redan före avregler­ingen var de många – 74 000 stycken på åtta år, enligt en granskning av magasinet Filter. Förra året blev det alarm­erande 45 000 timmar enligt fackförbundet Seko.

Avregleringen som var fullt genomförd förra året kan beskrivas med det förr i världen träffande uttrycket, tågets hastighet. Resultatet har blivit en rejäl inbromsning på ­spåren. Det har inte minst lett till stora problem för ­resenärer som ska utomlands. Men finansminister Anders Borg ser ingen lönsamhet i höghastighetsspår som kan förbinda Sverige med övriga Europas moderna tågnät. Det har tyvärr lett till att det tagit mig 21 timmar att resa från Stockholm till Århus i Danmark, för att bara nämna ett exempel.

Tågsoppan är med andra ord ett surt långkok. Inför förra vintern körde SJ en humoristisk förlåt-kampanj i Juholtsk stil. Den gick ut på att folk inte vågade säga att de jobbade på SJ och att företaget nu skulle skärpa sig. För att spara pengar skulle SJ kunna använda samma reklamfilmer i år igen – det lär behövas.

Charlotte Boström

charlotte.bostrom@sn.se

(

uppror på torget i Nyköping

Det glädjer mig att revolutionen på torget i Nyköping blev så bra som Veronica Kapos trodde. Hon ville starta revolution för att stoppa nedskärningarna i vården. Hon ville samla alla som jobbar inom vården OCH alla (!) som en gång tänkt bli gamla ( tack för denna underbara formulering!!!) till en manifestation. Hon ville att alla skulle sluta gnälla och samla namn mot sparkraven på torget i Nyköping. Nu är hon glad men inte förvånad eftersom hon fått så mycket reaktioner av folk.

Veronica fyller mig med glädje, en av de som orkar och vågar stå upp mot nedskärningar. Önskar att det fanns fler som orkade och att jag varit en av dem. Fast jag försökte då för länge sen på mitt sätt, på SJ, att ta upp det vi tyckte var fel, men det var ingen som kunde göra något, ingen med mig som orkade riktigt. Och till slut flydde jag fältet, som en hare. För att överleva. Jag försökte en gång också i skolan att vara med och påverka men det kändes inte som att det gick och jag hade inte orken att dra igång manifestationer.

Kraften att vara många och säga ifrån offentligt tror Veronica Kapos på. Det är ofattbara 27 miljoner äldre och handikappomsorgen ska spara nästa år. Hallå 27 miljoner! Är de inte kloka? Var ska de pengarna tas? Inom vården…det är så grymt…

Alla ska ju dit en gång, alla ska ju faktiskt bli gamla en gång, tar man på sig att vara politiker och bestämma om hur allt ska fördelas så ska man ligga sömnlös om man beslutar om ytterligare nedskärningar. Ja alla fack måste få sitt men det finns så mycket konstigt som pågår som man inte kan sätta fingret på, så mycket beslut som tas, som någon beslutar om och som vi inte hinner sätta oss in i vi vanliga. Eller inte orkar. Det som man tycker är det viktigaste, äldre och barnomsorg de lever alltjämt på gränsen hela tiden och ska bara spara spara.

Heder åt Veronica Kapos i alla fall!