Avslutningen på en komprimerad ledighet blir följande : Mitt i natten vaknar mannen med frossa och naturligtvis i dimma vet man vad som hänt. Han har en viss fallenhet åt att vara mottaglig för streptocker, som inte är att leka med. Han har haft rosfeber ett antal gånger på samma ställe och starten är feber.
Så det är hög feber igen och till tar han sig in till vc för akutbesök där en läkare inte vågar ta beslut om penicillin , han tyckte mannen skulle till akuten i stället. Så skjutsade in mannen dit, åkte hem igen och tappade upp ett fotbad och satte mig l, men lagom tills dess ringer mannen och är utsläppt igen med penicillin.
Konstigt. Olika läkare olika snabba beslut, olika kompetens eller tidsbrist. Vad vet jag ? Vad vet vi? Vad kan vi kräva i dag, i nedskärningarnas Sverige. Alla gör sina bedömningar, jag kan inte vara arg så länge ingen dör inför mig, men då skulle jag gå bärsärkargång.
Jag har varit med om denna situation tre gånger förut och sett hans olika stadier så jag var egentligen inte så orolig denna gång men visst är det tankar som far innan man får beskedet att han får komma hem så snabbt. Minne av de andra gångerna, allt sökande efter information om rosfeber och oro över streptokocker och den andra... kocken jag inte kommer på nu. Det är i alla fall inte nån tv kock, det är en allvarligare variant, en sån man inte skrattar åt. Jo staffylikocker heter det.
Så visst innehåller livet allt, total lycka i solen under en tid och total solförmörkelse med sjukdomar som kan utvecklas till allvarliga tillstånd andra stunden. Jag minns de ilsket röda prickarna på hans ben för fjärde gången , jag minns Jesper med feber och ett svullet finger med akutbesök som följd igen, jag minns Pontus på operationsbordet när han ska sövas inför isättandet av skruven för att hans tillväxtcentrum har flyttat sig, jag ser hans darriga ben efteråt och illamåendet och att han tackade mig för att jag var där då.
Jag minns Micke de gånger han fått denna feber som definitivt inte är att leka med och jag minns mig själv, sjöblöt av svett, rädd, ensam i köket, villrådig över vad som kommer att hända, ilska över att jag inte vad allt betyder. Rädsla rädsla och oro, det som förföljer mig hela tiden, hela mitt liv.
Hela tiden den andra sidan parallellt åkande med mig, det andra livet som gör sig påmint, ta inte allt för givet, Mia tänk på...vadå ? Att jag kan dö jag med? Att min stund här är begränsad, att jag måste ta vara på stunden nu.
Men det är ju det jag gör i allra högsta grad! Förstår inte allt som sker hela tiden...men det är kanske inte eningen att jag ska förstå allt ännu...eller så vet jag och blundar ändå. I nuet. I bland.
Det är väl inte straffbart, antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar