Friends forever. Det vi har upplevt ihop tror jag inte många förstår och det har skapat en outtalad ömsesidig förståelse för våra livslinjer.
Jag vet var du står nu. Jag vet var du är, vilka tvivel som ansätter dig på nätterna, vilken vånda och ångest du har inom dig ibland, som du tror har fängslat dig för evigt. Men ibland är du stark, då vet du, att du fattat rätt beslut, att det är dags nu, att det inte går att leva ett liv där man bara existerar. Man vill ju leva också, det handlar om livskvalité, det handlar inte om trygghet längre.
Tryggheten kan du skaffa dig ändå, den kommer inifrån, ingenting i det yttre livet är tryggt, det är skenbar trygghet som närsomhelst kan tas ifrån en, likt det som skett dig nu, och som skett mig också ett antal gånger. Svaret på om du kan få ett bättre liv, ett meningsfullare liv kan du bara få om du ger dig iväg på resan och den går neråt först.
Och det finns inga garantier att den lyckas. Ingen försäkring, ingen returbiljett.
Men är vi då våghalsar vi som vågade, vi som sökte svaren? Eller, för all del, vi som inte orkade stanna för vågskålen hade tippat över? Idag vet jag att var skönare att grubbla än att ge mig av, men griper man tillfället så tvingas man bryta upp. Det är ett ögonblicks verk. Det kan bli för smärtsamt att låta bli och när smärtan vuxit sig tillräckligt stor kan man avstå sin skyddade plats i tillvaron.
För det var ju så att jag vågade när jag brutits ner psykiskt av mitt jobb. När styrkan är slut, när kraften förvandlats till kraftlöshet, först då kan man börja växa. Ur all denna förvirring, ångest kan något börja byggas upp. Självkänsla?
Tyvärr bygger samhället på styrka, svaghet uppskattas inte, du skall icke tänka, icke känna, bara genomföra. Så kan man inte leva i längden. Aldrig någonsin.
Någonstans uppskattas svaghet, och om det så bara är hos en person du känner så grabba tag i den då! Någon vet att i svagheten finns svaren, så man som mest avskalad fejsar frågorna som får en att huttra och skaka då finns den personen där och lyssnar. Finns där för dig.
Jag vet att du som kämpat så länge för att inte gå under, du har stått ut länge, kanske längre än jag gjort, du ska också dit ner i underjorden där jag varit och gräva och krafsa och hitta dig själva och när du gjort det ska ditt pånyttfödda du ta dig upp och SE LJUSET. Du ska gråta och vrida dig i vånda på nätterna men när du är klar kommer det att lysa livsglädje ur dina ögon.
Du ska hata och gråta än mer och förtvivla ännu mer och totaltvivla på din förmåga mer än en gång, du ska tycka att du inget kan och ingen vill ha dig och hur ska det gå men jag vet att du vet att längst därinne har du rätt fast du inte tillåtit tvivlen att komma fram. Det du ska vara arg på är varför du utsatt dig för det du gjort.
Du ska vara förbannad och arg men samtidigt le åt de fina minnena. Var glad att fina stunder funnits men tänk på att man inte kan bruka våld mot sin kropp och sitt psyke hur länge som helst. Det är en lång väg att gå men det går att förändra, hitta ljuset, det som gör att livet vänder.
tisdag 21 juli 2009
prövningar
Utan att skryta kan jag säga att jag är sådan, eller rättare sagt, har blivit sådan som förstår att vi ska lära oss av motgångar, det vi inte dör av det stärks vi av och så vidare och så vidare.
Vi ska dra lärdom av våra misstag och bli bättre människor med större empati för andra. För ett bättre samhälle, där alla får ta plats och ingen ska bli sedd ner på. Varken av myndigheter eller av medmänniskor.
För vi är alla svagare i perioder och behöver lite mer stöd och ibland är vi starkare och kan ge styrka till andra mer behövande. I den bästa av världar vet alla redan det. Men vi kan ju ha hopp om att vi kan få en sådan värld någon gång framöver, där vi bryr oss om varandra.
Men vi ska alla göra våra resor, som börjar med riktning pil ner, nerför trappan till botten, sedan pil inåt, för det är där vi hittar svaren. På den vi är, vill vara, har varit och kommer att vara.
Efter det pil upp för att sakteliga ta sig upp på fötter igen. Och när vi har tagit oss upp på fötter den här gången så börjar nästa prövning att ta sig genom. Hela tiden, varje dag året om.
Ibland kan det vara lugnt men nya utmaningar väntar. Och det tillhör livet, det ska vara så. Tror jag.
Men jag kan just nu inte förstå vad för insikter som ska komma, vad jag ska lära mig när locket på min matlåda går upp och allt hamnar på golvet i köket. Det var tikka masala sås. Och den var överallt. Det var jätteäckligt att torka upp och bråttom hade jag. Sådana kunskaper skulle man ju vilja vara utan.
Eller?
Vi ska dra lärdom av våra misstag och bli bättre människor med större empati för andra. För ett bättre samhälle, där alla får ta plats och ingen ska bli sedd ner på. Varken av myndigheter eller av medmänniskor.
För vi är alla svagare i perioder och behöver lite mer stöd och ibland är vi starkare och kan ge styrka till andra mer behövande. I den bästa av världar vet alla redan det. Men vi kan ju ha hopp om att vi kan få en sådan värld någon gång framöver, där vi bryr oss om varandra.
Men vi ska alla göra våra resor, som börjar med riktning pil ner, nerför trappan till botten, sedan pil inåt, för det är där vi hittar svaren. På den vi är, vill vara, har varit och kommer att vara.
Efter det pil upp för att sakteliga ta sig upp på fötter igen. Och när vi har tagit oss upp på fötter den här gången så börjar nästa prövning att ta sig genom. Hela tiden, varje dag året om.
Ibland kan det vara lugnt men nya utmaningar väntar. Och det tillhör livet, det ska vara så. Tror jag.
Men jag kan just nu inte förstå vad för insikter som ska komma, vad jag ska lära mig när locket på min matlåda går upp och allt hamnar på golvet i köket. Det var tikka masala sås. Och den var överallt. Det var jätteäckligt att torka upp och bråttom hade jag. Sådana kunskaper skulle man ju vilja vara utan.
Eller?
dikt ur DN
Man vet
Man vet att man lever
när man fryser
Att man finns till
när man kläms åt
Livet ömsom kramas,
ömsom slår
Man vet att man lever
när man ryser
Av välbehag
som under skinnet kryper
Man vet att man vaknar
närman sovit
När man föds på nytt
att man inte levt
insänt av Bo Westin
Man vet att man lever
när man fryser
Att man finns till
när man kläms åt
Livet ömsom kramas,
ömsom slår
Man vet att man lever
när man ryser
Av välbehag
som under skinnet kryper
Man vet att man vaknar
närman sovit
När man föds på nytt
att man inte levt
insänt av Bo Westin
dikt ur annons
Var aktsam om glädjen i
livet
snabbt flyr våra bästa
år
Det kommer en dag för
oss alla
När blott minnena
återstår
Alla de stunder vi delat
så självklart det var
förut
Hur overkligt är att veta
att allting redan är slut
livet
snabbt flyr våra bästa
år
Det kommer en dag för
oss alla
När blott minnena
återstår
Alla de stunder vi delat
så självklart det var
förut
Hur overkligt är att veta
att allting redan är slut
jag blir galen
Skrivet den 02 mars 2009
Hur kan FK dra in på anställda efter all kritik om långa handläggningstider? Vad får deras personal utstå? Hur kan chefer se sig i spegeln och gå och lägga sig på nätterna efter sådana här beslut? Hur har det blivit, är det möjligt att detta fortfarande händer?
Varför drar ingen i ledningsposition någonsin lärdom av det som sker runt om oss. Varför ligger allt ansvar bara på oss härnere att sköta oss så att vi orkar, varför har ingen däruppe något ansvar? Det är inte vi som dikterat villkoren för livet i Sverige. Vi härnere har bara att rätta in oss i ledet eller falla ur, numera till ett allt svagare skyddsnät.
Styrka krävs för att vända orimligheterna ryggen och finna den inre ron. Styrkan som hela tiden sätts på prov.
– Det blir väldigt tufft, men vi tror att vi ska fixa det. Vi går bland annat igenom våra processer för att se hur vi kan arbeta effektivare, säger Per Åkesson, chef för Försäkringskassans ledningsstab.
Ungefär så sa förre presschefen på FK när de skulle dra in personal förra gången. Jag gjorde en researchuppgift om bidragsbrottslagen och " De skulle klara av alla fall och ärenden fast de skulle dra in på personal" Jaja, vi har läst om hur det gick...
Återigen, vrida ut och in på sig, ska de.
Jag vill slåss...
Hur kan FK dra in på anställda efter all kritik om långa handläggningstider? Vad får deras personal utstå? Hur kan chefer se sig i spegeln och gå och lägga sig på nätterna efter sådana här beslut? Hur har det blivit, är det möjligt att detta fortfarande händer?
Varför drar ingen i ledningsposition någonsin lärdom av det som sker runt om oss. Varför ligger allt ansvar bara på oss härnere att sköta oss så att vi orkar, varför har ingen däruppe något ansvar? Det är inte vi som dikterat villkoren för livet i Sverige. Vi härnere har bara att rätta in oss i ledet eller falla ur, numera till ett allt svagare skyddsnät.
Styrka krävs för att vända orimligheterna ryggen och finna den inre ron. Styrkan som hela tiden sätts på prov.
– Det blir väldigt tufft, men vi tror att vi ska fixa det. Vi går bland annat igenom våra processer för att se hur vi kan arbeta effektivare, säger Per Åkesson, chef för Försäkringskassans ledningsstab.
Ungefär så sa förre presschefen på FK när de skulle dra in personal förra gången. Jag gjorde en researchuppgift om bidragsbrottslagen och " De skulle klara av alla fall och ärenden fast de skulle dra in på personal" Jaja, vi har läst om hur det gick...
Återigen, vrida ut och in på sig, ska de.
Jag vill slåss...
artikel ur DN
Minskad personal ökar press på Försäkringskassan
Publicerat i dag. 21:38
En tiondel av personalstyrkan på Försäkringskassan försvinner i år. Samtidigt är trycket hårt på personalen, inte minst efter kritiken mot sena utbetalningar förra året.
Det blir inga personaluppsägningar, förutsatt att regeringen ger de 950 miljoner kronor extra som myndigheten har begärt i år. Det är budskapet från Försäkringskassans huvudkontor. Men faktum är att personalstyrkan minskas märkbart i år, även om regeringen som väntat öppnar sin skattkista. Antalet årsarbetare på Försäkringskassan är cirka 12.500 och 1.500 av dem bantas bort i år. Dels förlängs inte tidsbegränsade anställningar och dels ersätts inte personer som går i pension eller slutar av andra skäl.
– Det blir väldigt tufft, men vi tror att vi ska fixa det. Vi går bland annat igenom våra processer för att se hur vi kan arbeta effektivare, säger Per Åkesson, chef för Försäkringskassans ledningsstab.
Ledningen hoppas även att den enorma omorganisation som drevs igenom förra året ska vara intrimmad nu.Facket är skeptiskt till de önskade effektiviseringsvinsterna.
– Historiskt sett har de varit överoptimistiska, säger Siv Norlin, ordförande för ST på Försäkringskassan.Trycket på personalen är hårt, inte minst efter den kraftiga kritiken om sena utbetalningar under främst förra året.
Dessutom har det kommit nya arbetsuppgifter. Frånvarointyget vid vård av sjukt barn har blivit ett resurskrävande problem och arbetet med de sjukskrivna har skärpts. Sedan årsskiftet ska personer som har varit sjukskrivna i mer än 180 dagar tydligt prövas mot hela arbetsmarknaden.
– Här känner personalen en extra stor press eftersom den sjukskrivne kommer i ett sämre läge om ärendet inte hinns med i tid, säger Siv Norlin.
Före dag 180 i sjukskrivningen ska Försäkringskassan diskutera med arbetsgivaren om personen kan göra andra uppgifter på arbetsplatsen. Släpar handläggarna efter är dag 180 plötsligt där och den sjukskrivne ska prövas mot hela arbetsmarknaden, utan att ha fått en riktig chans på den nuvarande arbetsplatsen.
– Neddragningen av tjänster har redan börjat märkas. Det är inte kaos i dag, men vi har en farhåga om att läget kommer att bli värre, säger Siv Norlin.
Annika Carlsson
Publicerat i dag. 21:38
En tiondel av personalstyrkan på Försäkringskassan försvinner i år. Samtidigt är trycket hårt på personalen, inte minst efter kritiken mot sena utbetalningar förra året.
Det blir inga personaluppsägningar, förutsatt att regeringen ger de 950 miljoner kronor extra som myndigheten har begärt i år. Det är budskapet från Försäkringskassans huvudkontor. Men faktum är att personalstyrkan minskas märkbart i år, även om regeringen som väntat öppnar sin skattkista. Antalet årsarbetare på Försäkringskassan är cirka 12.500 och 1.500 av dem bantas bort i år. Dels förlängs inte tidsbegränsade anställningar och dels ersätts inte personer som går i pension eller slutar av andra skäl.
– Det blir väldigt tufft, men vi tror att vi ska fixa det. Vi går bland annat igenom våra processer för att se hur vi kan arbeta effektivare, säger Per Åkesson, chef för Försäkringskassans ledningsstab.
Ledningen hoppas även att den enorma omorganisation som drevs igenom förra året ska vara intrimmad nu.Facket är skeptiskt till de önskade effektiviseringsvinsterna.
– Historiskt sett har de varit överoptimistiska, säger Siv Norlin, ordförande för ST på Försäkringskassan.Trycket på personalen är hårt, inte minst efter den kraftiga kritiken om sena utbetalningar under främst förra året.
Dessutom har det kommit nya arbetsuppgifter. Frånvarointyget vid vård av sjukt barn har blivit ett resurskrävande problem och arbetet med de sjukskrivna har skärpts. Sedan årsskiftet ska personer som har varit sjukskrivna i mer än 180 dagar tydligt prövas mot hela arbetsmarknaden.
– Här känner personalen en extra stor press eftersom den sjukskrivne kommer i ett sämre läge om ärendet inte hinns med i tid, säger Siv Norlin.
Före dag 180 i sjukskrivningen ska Försäkringskassan diskutera med arbetsgivaren om personen kan göra andra uppgifter på arbetsplatsen. Släpar handläggarna efter är dag 180 plötsligt där och den sjukskrivne ska prövas mot hela arbetsmarknaden, utan att ha fått en riktig chans på den nuvarande arbetsplatsen.
– Neddragningen av tjänster har redan börjat märkas. Det är inte kaos i dag, men vi har en farhåga om att läget kommer att bli värre, säger Siv Norlin.
Annika Carlsson
hmmm...
"Var inte rädd för att använda de talanger du har, för tänk så tysta skogarna skulle vara om inga fåglar sjöng förutom de som sjöng bäst"
-Henry van Dyke
-Henry van Dyke
är det såhär?
Skrivet den 15 februari 2009
http://www.expressen.se/kronikorer/mariesoderqvist/1.1405956/marie-soderqvist-i-japan-finns-inga-sjuka-barn-pa-dagis
läs den här artikeln och kommentera gärna, stycket där förtvivlade dagisfröknar beskriver sin tillvaro...
om ingen vill kommentera här, tar jag gärna mejl på mia.alfredsson@telia.com
http://www.expressen.se/kronikorer/mariesoderqvist/1.1405956/marie-soderqvist-i-japan-finns-inga-sjuka-barn-pa-dagis
läs den här artikeln och kommentera gärna, stycket där förtvivlade dagisfröknar beskriver sin tillvaro...
om ingen vill kommentera här, tar jag gärna mejl på mia.alfredsson@telia.com
För eller emot?
Att vara för något nytt är ju bättre än att vara emot, brukar jag få höra. Jag är kanske lite olyckskorpig emellanåt får jag erkänna.” Lite(?!)” finns det nog de som tänker.
Jag tänker på hur Oxelösunds kommun nu ska lägga ner nämnden som röstade ner bandyn. Och då tänkte jag att man borde kanske istället inrätta en ny nämnd istället. Det låter väl positivt i dessa kristider!!??
En opolitisk granskningsnämnd. Den kan ha som uppgift att "konsekvensanalysera" och "rimlighetsbedöma" alla beslut som tas här i staden innan de klubbas. Det kanske lönar sig i det långa loppet att inte kortsiktigt omorganisera och omdana överallt, i skola och i idrott.
Jag funderar mycket på alla kortsiktiga beslut som att lägga ner skolor och flytta alla barn ena året och sen lägga ner nästa skola ett par år senare. Renovera skolor ena året och flytta verksamheten andra året. Tänk om det skulle vara billigare att ”lägga i träda” istället, låta lokalerna vila istället för att hysteriskt omdana så fort det är för lite barn. Man kan ju inte alltid räkna med 100 procents beläggning överallt.
Och bandyn, visst är det sorgligt att allt färre barn rör på sig och utövar sporter, ja nog är jag involverad i både skolan och sporterna, och nog lånar jag böcker på bibblan. Man är lite här och lite där så att säga. Som ett spöke. Like a ghost.
Men jag skulle inte vilja hamna i situationen att jag måste ha in en släkting på hemmet en dag och upptäcka att det inte finns platser eftersom det ett tag har varit så få gamlingar som behövt omsorg under en period, och få höra att ”vi har byggt om äldreboendet till hundpensionat” eller något annat. Och nu plötsligt ”är det så många äldre, vårdkrävande, de tillhör ju de resurskrävande sektorerna, så vi har inte plats eller vi har inte renoverat färdigt för det har inte funnits några pengar”.
Att de har betalt skatt i hela sitt liv för sitt välbefinnande, vad spelar det för roll. Nu är nu och då var då.
För det är så det går till idag, kortsiktiga beslut som är tvivelaktiga hos oss som bara står utanför. Och precis så är det, att vi bockar, bugar och säger ja och amen. Fast vi står ju inte utanför, vi är i allra högsta grad delaktiga. Livet ut. I det vi orkar. Och just nu är det arbete och läxor och inte minst att ge barnen den kärlek och den trygghet de behöver i sin turbulenta värld.
Det är ibland det som krafterna räcker till. Och att ligga på soffan och vila på helgerna efter veckans arbetspass. Lugn och ro i tinnitus-skallen. Kanske laga något halvnyttigt att äta förutom det obligatoriska halvkilot frukt man sätter i sig, för att må bra. Eller?
Hinner inte ni heller?
Jag var i kyrkan idag, på mässa. Det var en mäktig upplevelse. Där bad de bland annat för att krigen ska ta slut, för att hälsan ska få vara bra hos alla Oxelösundare, grannar och bekanta, de bad för den försvunna kvinnan i Oxelösund. Men hör och häpna. De bad också för att våra makthavare ska fatta genomtänkta beslut! Så mitt när klumpen i halsen var som värst fick jag ett frustande skratt på gång. Tänk att man kan gå till kyrkan och be om det!
Jag skall nog fortsätta gå dit.
Jag tänker på hur Oxelösunds kommun nu ska lägga ner nämnden som röstade ner bandyn. Och då tänkte jag att man borde kanske istället inrätta en ny nämnd istället. Det låter väl positivt i dessa kristider!!??
En opolitisk granskningsnämnd. Den kan ha som uppgift att "konsekvensanalysera" och "rimlighetsbedöma" alla beslut som tas här i staden innan de klubbas. Det kanske lönar sig i det långa loppet att inte kortsiktigt omorganisera och omdana överallt, i skola och i idrott.
Jag funderar mycket på alla kortsiktiga beslut som att lägga ner skolor och flytta alla barn ena året och sen lägga ner nästa skola ett par år senare. Renovera skolor ena året och flytta verksamheten andra året. Tänk om det skulle vara billigare att ”lägga i träda” istället, låta lokalerna vila istället för att hysteriskt omdana så fort det är för lite barn. Man kan ju inte alltid räkna med 100 procents beläggning överallt.
Och bandyn, visst är det sorgligt att allt färre barn rör på sig och utövar sporter, ja nog är jag involverad i både skolan och sporterna, och nog lånar jag böcker på bibblan. Man är lite här och lite där så att säga. Som ett spöke. Like a ghost.
Men jag skulle inte vilja hamna i situationen att jag måste ha in en släkting på hemmet en dag och upptäcka att det inte finns platser eftersom det ett tag har varit så få gamlingar som behövt omsorg under en period, och få höra att ”vi har byggt om äldreboendet till hundpensionat” eller något annat. Och nu plötsligt ”är det så många äldre, vårdkrävande, de tillhör ju de resurskrävande sektorerna, så vi har inte plats eller vi har inte renoverat färdigt för det har inte funnits några pengar”.
Att de har betalt skatt i hela sitt liv för sitt välbefinnande, vad spelar det för roll. Nu är nu och då var då.
För det är så det går till idag, kortsiktiga beslut som är tvivelaktiga hos oss som bara står utanför. Och precis så är det, att vi bockar, bugar och säger ja och amen. Fast vi står ju inte utanför, vi är i allra högsta grad delaktiga. Livet ut. I det vi orkar. Och just nu är det arbete och läxor och inte minst att ge barnen den kärlek och den trygghet de behöver i sin turbulenta värld.
Det är ibland det som krafterna räcker till. Och att ligga på soffan och vila på helgerna efter veckans arbetspass. Lugn och ro i tinnitus-skallen. Kanske laga något halvnyttigt att äta förutom det obligatoriska halvkilot frukt man sätter i sig, för att må bra. Eller?
Hinner inte ni heller?
Jag var i kyrkan idag, på mässa. Det var en mäktig upplevelse. Där bad de bland annat för att krigen ska ta slut, för att hälsan ska få vara bra hos alla Oxelösundare, grannar och bekanta, de bad för den försvunna kvinnan i Oxelösund. Men hör och häpna. De bad också för att våra makthavare ska fatta genomtänkta beslut! Så mitt när klumpen i halsen var som värst fick jag ett frustande skratt på gång. Tänk att man kan gå till kyrkan och be om det!
Jag skall nog fortsätta gå dit.
till besvikna föräldrar i Oxelösund
Insikt om känslor finns inte plats för i de politiska och ekonomiska rummen. Ekonomi är siffror. Våra pengar är siffror. Våra barn är siffror. Vi är siffror, kostnader. Svarta figurer på vitt papper.
Det finns ingenting att sätta emot, ingenting att säga till om, varken för personal eller för föräldrar. Är vi totallurade, involverade i ett skolting? Känslan är att allt redan varit bestämt, att detta var ett beslut nämnden vetat att de skulle vara tvungna att ta redan för två år sedan.
Politiska viljeriktningen 2007-2010, ”avsikten är att skapa kontinuitet och underlätta anpassning av verksamheten till barnens förutsättningar. Verksamheten ska präglas av en helhetssyn på barns utveckling och lärande, den ”röda tråden”.
Kontinuiteten denna gång höll två år.
I ”förändrad förskole- och skolorganisation från och med läsår 2009/2010” : ”genom att styra resurser från lokaler till verksamhet och ha en organisation som underlättar arbetet och bidrar till likvärdighet och kontinuitet kan vi ge barn och ungdomar i Oxelösund bästa tänkbara förutsättningar” .
Har vi hört detta förut? Står inte detta i alla förändringsbeslut Sverige runt fast med andra ortsnamn?
Vi vet att statsbidragen tillsammans med våra skatteintäkter aldrig räcker till, ingen tar någonstans ansvar för detta. Det går inte att klandra skolan för indragningarna, man ska klaga hos kommunpolitikerna, de som fastställd budgeten, säger de anställda.
Jaha ja men de säger ju att de måste spara, tolv miljoner denna gång. Och rikspolitikerna? Nej de ”sätter bara ramarna”, vilka prioriteringar som görs på kommunnivå kan inte en politiker i Stockholm lägga sig i.
Och i all denna vilsenhet bland, instanser som hänvisar till varandra så upplöses våra protester i uppgivenhet, vi ordnar in oss i ledet och fortsätter vår färd mot stupet.
Du skall icke tänka och icke heller känna något är budorden i dagens samhälle. Du skall bara genomföra. Så vi måste kapsla in känslorna, spara dem till hemmets vrå, satsa på att göra barnens liv trygga och göra dem starka, så de orkar hålla sig fast när förändringens vindar viner.
För det kommer inte sluta blåsa. Inte runt oss och inte runt våra barn.
Det finns ingenting att sätta emot, ingenting att säga till om, varken för personal eller för föräldrar. Är vi totallurade, involverade i ett skolting? Känslan är att allt redan varit bestämt, att detta var ett beslut nämnden vetat att de skulle vara tvungna att ta redan för två år sedan.
Politiska viljeriktningen 2007-2010, ”avsikten är att skapa kontinuitet och underlätta anpassning av verksamheten till barnens förutsättningar. Verksamheten ska präglas av en helhetssyn på barns utveckling och lärande, den ”röda tråden”.
Kontinuiteten denna gång höll två år.
I ”förändrad förskole- och skolorganisation från och med läsår 2009/2010” : ”genom att styra resurser från lokaler till verksamhet och ha en organisation som underlättar arbetet och bidrar till likvärdighet och kontinuitet kan vi ge barn och ungdomar i Oxelösund bästa tänkbara förutsättningar” .
Har vi hört detta förut? Står inte detta i alla förändringsbeslut Sverige runt fast med andra ortsnamn?
Vi vet att statsbidragen tillsammans med våra skatteintäkter aldrig räcker till, ingen tar någonstans ansvar för detta. Det går inte att klandra skolan för indragningarna, man ska klaga hos kommunpolitikerna, de som fastställd budgeten, säger de anställda.
Jaha ja men de säger ju att de måste spara, tolv miljoner denna gång. Och rikspolitikerna? Nej de ”sätter bara ramarna”, vilka prioriteringar som görs på kommunnivå kan inte en politiker i Stockholm lägga sig i.
Och i all denna vilsenhet bland, instanser som hänvisar till varandra så upplöses våra protester i uppgivenhet, vi ordnar in oss i ledet och fortsätter vår färd mot stupet.
Du skall icke tänka och icke heller känna något är budorden i dagens samhälle. Du skall bara genomföra. Så vi måste kapsla in känslorna, spara dem till hemmets vrå, satsa på att göra barnens liv trygga och göra dem starka, så de orkar hålla sig fast när förändringens vindar viner.
För det kommer inte sluta blåsa. Inte runt oss och inte runt våra barn.
Just det ja!
"Vår bakgrund och våra omständigheter må ha påverkat vilka vi är, men vi är nu ansvariga för vilka vi vill bli i framtiden."
- Barbara Geraci
- Barbara Geraci
klokhet
Solens strålar värmer så mycket mer om man inte samtidigt tänker på vad man ska göra i morgon eller eller grubblar på det som inte blev så bra igår.
Så sant...börja njut nu av det liv vi har fått i gåva. Hör fåglarnas kvitter, värm dig av solens stråle, mys i soffan med ett barn och en filt. Det finns så många möjligheter till njutning.
Så sant...börja njut nu av det liv vi har fått i gåva. Hör fåglarnas kvitter, värm dig av solens stråle, mys i soffan med ett barn och en filt. Det finns så många möjligheter till njutning.
dikt
Ur en dödsannons
När mammor dör
då förlorar man
ett av väderstrecken.
då förlorar man
vartannat andetag,
då förlorar man en glänta
när mammor dör
växer det sly överallt.
Göran Tunström
När mammor dör
då förlorar man
ett av väderstrecken.
då förlorar man
vartannat andetag,
då förlorar man en glänta
när mammor dör
växer det sly överallt.
Göran Tunström
ur dödsannons
Av alla ögonblick som
vi möter i livet
är de mest värdefulla
de som vi fick dela med
någon annan.
vi möter i livet
är de mest värdefulla
de som vi fick dela med
någon annan.
om någon inte visste det...
Livet är inte ett problem som ska lösas, det är en verklighet som ska upplevas.
Sokrates
Sokrates
tänkvärt
Kunskap är att veta hur lite man vet.
Och ju mer man vet desto svårare blir allt, och ju mer kunskap man får desto mindre vet man vad man ska göra av den. Till en början i alla fall. Kunskap öppnar avgrunder som blixtlås, ger också helt plötsligt insikten om hur mycket det finns därute att lära sig om sig själv och andra, men främst om sig själv.
För känner man sig själv så vet man allt.
Men man kan ju ha hoppet att en dag så lägger sig alla kunskaper tillrätta och då vet man- allt! Hoppas bara inte det dröjer tills pärleporten dyker upp. Jag vill ha dem nu! Jag vill veta hur jag gör världen bättre för mig och de mina, för mina närmaste och okända.
Och om jag står där framför Sankte Per och har alla svaren, vart hamnar jag då? Därnere för att jag inte levde efter dem, eller däruppe för att jag äntligen fattat?
Hoppas han är snäll...
Och ju mer man vet desto svårare blir allt, och ju mer kunskap man får desto mindre vet man vad man ska göra av den. Till en början i alla fall. Kunskap öppnar avgrunder som blixtlås, ger också helt plötsligt insikten om hur mycket det finns därute att lära sig om sig själv och andra, men främst om sig själv.
För känner man sig själv så vet man allt.
Men man kan ju ha hoppet att en dag så lägger sig alla kunskaper tillrätta och då vet man- allt! Hoppas bara inte det dröjer tills pärleporten dyker upp. Jag vill ha dem nu! Jag vill veta hur jag gör världen bättre för mig och de mina, för mina närmaste och okända.
Och om jag står där framför Sankte Per och har alla svaren, vart hamnar jag då? Därnere för att jag inte levde efter dem, eller däruppe för att jag äntligen fattat?
Hoppas han är snäll...
dikt
ur DN:
Att fly
på flykt, på flykt
från vad
till vad
min själ
VARFÖR
kan du aldrig
få ro?
insänt av Kerstin Mowafi
Tröst till alla oss vilsna därute, som inte heller vet varthän. Och inte heller vet hur stanna och hitta ron. Det känns ibland som om vi är på flykt med själen miltals efter oss...och vägen till ron är som att gå på tunn is, prova sig fram, brister det? Då får man backa och börja om igen. Usch!
Att fly
på flykt, på flykt
från vad
till vad
min själ
VARFÖR
kan du aldrig
få ro?
insänt av Kerstin Mowafi
Tröst till alla oss vilsna därute, som inte heller vet varthän. Och inte heller vet hur stanna och hitta ron. Det känns ibland som om vi är på flykt med själen miltals efter oss...och vägen till ron är som att gå på tunn is, prova sig fram, brister det? Då får man backa och börja om igen. Usch!
Verkligheten, i Sverige, i Oxelösund,
Just nu finns inga ord, bara ilska.
Det händer verkligen i Sverige i verkligheten att man renoverar en skola för några miljoner som ska vara f-6 enligt kommunens skolplan och byter verksamhet efter två år. Konsekvens? Flytta en hel skolas elever.
Det händer också i Sverige verkligheten att man skrotar en skola och bygger lägenheter på grund av vikande barnantal ena året och två år senare är det så mycket barn så man måste öppna fler förskolor. Logisk följd? Flytta en hel skolas verksamhet.
I Sverige i verkligheten får man höra att ju yngre barn desto mer trygghet/ färre lärarbyten och flyttar behöver de men ändå stuvar man om på grund av pengabrist vartannat år.
Var är konsekvensanalyserna för anställda, för barn? Svar: De har aldrig någonsin funnits genom alla års nedskärningar i Sveriges rike...
Den här gången är det bara 34 elever på Dalgången som får göra två flyttar på två skolår så vad är väl det? Enbart siffor tryckta på papper...
I Sverige i verkligheten har man skolting, förvaltningsråd, centralt förvaltningsråd men det är ändå alltid pengarna som styr alla beslut.
I Sverige i verkligheten stuvar man in så mycket ungar som det bara går i större skolor trots att hjärtat säger att mindre skolor och mindre klasser måste vara ett bättre alternativ.
I Sverige har genom de sista tio årens nedskärningar anställda inom skola/förskola sagt att de inte vill ha mer personal de vill ha mindre grupper. Vem har lyssnat?
Idag sitter vi här och har gått igenom ytterligare ett skolting, våra synpunkter skulle tas tillvara men ändå har man beslutat att lägga ner en skola och flytta 6:or till Brevik, trots att det aldrig någonsin kan ha varit någons önskan. Och har det varit någon som ”röstat” för detta så har det säkerligen varit för att de trott att det förslag de ”röstat” på varit det minst onda av de tre som lagts fram.
Tids nog kommer dessa barn stressas in i arbetslivet, där de måste vara bäst för att passa in, vara på hugget, på topp för att vara den bästa, mest konkurrenskraftiga undersköterskan/läraren/ säljaren det bara går att vara.
Barn ska ha trygghet i sina barnliv. Det är alla myndigheter och instanser överens om i Sveriges rike. De ska ha kärlek, gos och lugn och ro, de ska inte hela tiden ryckas upp med rötterna och börja om i nya klasser och hela tiden finna sina platser i organisationen, det kommer de att få göra tillräckligt tids nog i Sverige AB, staten där allt ska gå med vinst och där vi alla är kostnader, inte tillgångar.
Jag är så besviken, tillintetgjord över hur det går till i maktens korridorer. Kronor och ören, kortsiktigt tänkande, trots att man säger tvärtom. Det som rör sig i mitt huvud just nu är svordomsvisan av Magnus o Brasse.
Jag vill inte att detta ska vara möjligt. Jag vill undanskjuta att detta är sant. Jag vill få glömma att detta får hända med våra barn, de är som bollar i en jättelik tombola. Hur ska vi någonsin få en bättre värld, ett mänskligt klimat där barn får vara barn och föräldrar kan få gå till sina jobb utan att vara oroliga? Var ska man börja för att vi ska må bättre, är inte därnere med barnen mest logiskt?
Vi är deras beskyddare, vi föräldrar. Det är vi som ska bry oss och skydda dem från galenskaperna därute, i samhället. Men vad händer när det inte hjälper längre vad vi gör?
Det händer verkligen i Sverige i verkligheten att man renoverar en skola för några miljoner som ska vara f-6 enligt kommunens skolplan och byter verksamhet efter två år. Konsekvens? Flytta en hel skolas elever.
Det händer också i Sverige verkligheten att man skrotar en skola och bygger lägenheter på grund av vikande barnantal ena året och två år senare är det så mycket barn så man måste öppna fler förskolor. Logisk följd? Flytta en hel skolas verksamhet.
I Sverige i verkligheten får man höra att ju yngre barn desto mer trygghet/ färre lärarbyten och flyttar behöver de men ändå stuvar man om på grund av pengabrist vartannat år.
Var är konsekvensanalyserna för anställda, för barn? Svar: De har aldrig någonsin funnits genom alla års nedskärningar i Sveriges rike...
Den här gången är det bara 34 elever på Dalgången som får göra två flyttar på två skolår så vad är väl det? Enbart siffor tryckta på papper...
I Sverige i verkligheten har man skolting, förvaltningsråd, centralt förvaltningsråd men det är ändå alltid pengarna som styr alla beslut.
I Sverige i verkligheten stuvar man in så mycket ungar som det bara går i större skolor trots att hjärtat säger att mindre skolor och mindre klasser måste vara ett bättre alternativ.
I Sverige har genom de sista tio årens nedskärningar anställda inom skola/förskola sagt att de inte vill ha mer personal de vill ha mindre grupper. Vem har lyssnat?
Idag sitter vi här och har gått igenom ytterligare ett skolting, våra synpunkter skulle tas tillvara men ändå har man beslutat att lägga ner en skola och flytta 6:or till Brevik, trots att det aldrig någonsin kan ha varit någons önskan. Och har det varit någon som ”röstat” för detta så har det säkerligen varit för att de trott att det förslag de ”röstat” på varit det minst onda av de tre som lagts fram.
Tids nog kommer dessa barn stressas in i arbetslivet, där de måste vara bäst för att passa in, vara på hugget, på topp för att vara den bästa, mest konkurrenskraftiga undersköterskan/läraren/ säljaren det bara går att vara.
Barn ska ha trygghet i sina barnliv. Det är alla myndigheter och instanser överens om i Sveriges rike. De ska ha kärlek, gos och lugn och ro, de ska inte hela tiden ryckas upp med rötterna och börja om i nya klasser och hela tiden finna sina platser i organisationen, det kommer de att få göra tillräckligt tids nog i Sverige AB, staten där allt ska gå med vinst och där vi alla är kostnader, inte tillgångar.
Jag är så besviken, tillintetgjord över hur det går till i maktens korridorer. Kronor och ören, kortsiktigt tänkande, trots att man säger tvärtom. Det som rör sig i mitt huvud just nu är svordomsvisan av Magnus o Brasse.
Jag vill inte att detta ska vara möjligt. Jag vill undanskjuta att detta är sant. Jag vill få glömma att detta får hända med våra barn, de är som bollar i en jättelik tombola. Hur ska vi någonsin få en bättre värld, ett mänskligt klimat där barn får vara barn och föräldrar kan få gå till sina jobb utan att vara oroliga? Var ska man börja för att vi ska må bättre, är inte därnere med barnen mest logiskt?
Vi är deras beskyddare, vi föräldrar. Det är vi som ska bry oss och skydda dem från galenskaperna därute, i samhället. Men vad händer när det inte hjälper längre vad vi gör?
Dalgångsskolan - snart ett minne.
Skrivet den 15 december 2008
Det är vackrast när det skymmer börjar en dikt av Per Lagerkvist.
Men det som skymmer sinnet just nu är inte vackert. Det är förändring i skolorna igen på grund av vikande ekonomi och att barnkullarna sjunker i vissa åldrar och ökar i andra. I vanlig ordning måste man förändra, det enda man gjort de sista 10-15 åren i Sverige, för att inga pengar finns. Vikande skatteintäkter, för många som inte arbetar, för många sjuka, för många gamla med behov, för många unga med behov. Alla är vi kostnader i Sverige AB.
Allt kostar pengar. Det går inte att ta från ett fack till ett annat i plånboken. Alla facks behov är lika skriande stora och det finns inga pengar till något. Eftersom vi lever i en demokrati får vi säga vad vi tycker, lämna synpunkter på tre olika förslag som bara var underlag till ett förslag som utbildningskontoret skulle arbeta fram efter utställningen. Många har nog trott att de förslag vi lagt röster på är de som i sann majoritet kommer att genomföras och om det beror inte på att vi är dumma på något sätt, det beror på att vi alla i Sverige AB kämpar ganska hårt på våra egna jobb och med barn och läxor och att få ihop livspusslet. Man kan inte ha 100 procent fokus på allt jämt.
Nu har man kokat ner förslagen till ett och där finns en etapp två som inte fanns från början och vi som ”röstat” mot 6:or på Brevik åker dit i alla fall. Våra barn får göra två flyttningar inom ett år fast förslaget var en gång till Ramdalen, gå två år där och sen till Brevik.
Jag vet inte vilken av katastroferna som är värst. Att vi blir förda bakom ljuset genom skolting för att tro att vi har något inflytande eller att våra barn blir experimenterade med. För skolan i Sverige AB verkar vara ett gigantiskt experiment. Nu gör vi si och nu gör vi så, ny läroplan igen, nu ska barnen bara ha samma lärare i två år istället för genom hela mellanstadiet eller lågstadiet. Nu ska det tas i med hårdhandskarna mot stöket, nu ska det till betyg i varje årskurs, nu ska det vad som helst.
I många år har vi fått höra att ”vi inte vill lägga pengarna på lokaler, vi vill lägga pengarna på verksamheten”. Det låter så bra. Och visst är det vi själva, vi som flyttar runt, det är vi som inte skaffar ett jämt antal barn varje år, det flyttar in och det flyttar ut familjer.
Kanske sitter det inte i lokalerna. Kanske är allt engagerade, motiverade lärare, lärare som orkar, som ges förutsättningar av sina chefer att göra bra jobb. Lärare som behöver arbetsro någon gång så de orkar lära ut det de är ålagda att göra, ge våra barn kunskaper så att de får godkända betyg och kunskaper som sitter. Lärare som ska slippa ta konflikter som vi föräldrar inte orkar.
Vi kan inte rycka på axlarna åt stöket i skolan. Det är vi föräldrar som ska lära våra barn att inte skrika svaret rätt ut utan att vänta på sin tur, det är vi som ska lära dem ett vårdat språk, att inte kalla sina kompisar fula ord, mobba och hota. Det är vi som måste sätta gränser så att inte lärarnas tid går åt att uppfostra barnen.
Men att störa verksamheten och lägga ner en fin liten fungerande skola kan räknas till en katastrof. Flytta runt, större klasser igen och säkerligen mer oro. Det finns oro redan även i små klasser.
Går det verkligen inte att ha långsiktighet som ledstjärna, och vända och vrida och fatta genomtänkta beslut istället för att lägga ner en skola och bygga om till bostäder ena året, stuva in alla barn på Ramdalen och sen efter ett par år göra om en annan skola till förskola och stuva in ännu fler på Ramdalen. Nej just det, jag glömde att vi flyttar alla 6:or till Brevik också, då finns det ju plats!
Att 6:orna inte trivdes riktigt och föräldrarna var missnöjda för några år sedan, vad gör det idag, det finns ju inga pengar…
Är allt bara ett spel för gallerierna? Att påskina att vi får vara med och avgöra när allt säkerligen varit bestämt för länge sedan. Och så låter det som att det är vi, majoriteten, som tyckt att flytt till Ramdalen och införandet av förskola på Dalgången är ok för att det var det minst onda av förslagen. Vi är säkerligen många besvikna och bedrövade över det förslag som antogs. Göra förskola av lilla underbara Dalgångsskolan med en klass i varje årskurs?
Här var då rakt ingen som tänkte med hjärtat alls. Här räknades bara kronor och ören.
Det är vackrast när det skymmer börjar en dikt av Per Lagerkvist.
Men det som skymmer sinnet just nu är inte vackert. Det är förändring i skolorna igen på grund av vikande ekonomi och att barnkullarna sjunker i vissa åldrar och ökar i andra. I vanlig ordning måste man förändra, det enda man gjort de sista 10-15 åren i Sverige, för att inga pengar finns. Vikande skatteintäkter, för många som inte arbetar, för många sjuka, för många gamla med behov, för många unga med behov. Alla är vi kostnader i Sverige AB.
Allt kostar pengar. Det går inte att ta från ett fack till ett annat i plånboken. Alla facks behov är lika skriande stora och det finns inga pengar till något. Eftersom vi lever i en demokrati får vi säga vad vi tycker, lämna synpunkter på tre olika förslag som bara var underlag till ett förslag som utbildningskontoret skulle arbeta fram efter utställningen. Många har nog trott att de förslag vi lagt röster på är de som i sann majoritet kommer att genomföras och om det beror inte på att vi är dumma på något sätt, det beror på att vi alla i Sverige AB kämpar ganska hårt på våra egna jobb och med barn och läxor och att få ihop livspusslet. Man kan inte ha 100 procent fokus på allt jämt.
Nu har man kokat ner förslagen till ett och där finns en etapp två som inte fanns från början och vi som ”röstat” mot 6:or på Brevik åker dit i alla fall. Våra barn får göra två flyttningar inom ett år fast förslaget var en gång till Ramdalen, gå två år där och sen till Brevik.
Jag vet inte vilken av katastroferna som är värst. Att vi blir förda bakom ljuset genom skolting för att tro att vi har något inflytande eller att våra barn blir experimenterade med. För skolan i Sverige AB verkar vara ett gigantiskt experiment. Nu gör vi si och nu gör vi så, ny läroplan igen, nu ska barnen bara ha samma lärare i två år istället för genom hela mellanstadiet eller lågstadiet. Nu ska det tas i med hårdhandskarna mot stöket, nu ska det till betyg i varje årskurs, nu ska det vad som helst.
I många år har vi fått höra att ”vi inte vill lägga pengarna på lokaler, vi vill lägga pengarna på verksamheten”. Det låter så bra. Och visst är det vi själva, vi som flyttar runt, det är vi som inte skaffar ett jämt antal barn varje år, det flyttar in och det flyttar ut familjer.
Kanske sitter det inte i lokalerna. Kanske är allt engagerade, motiverade lärare, lärare som orkar, som ges förutsättningar av sina chefer att göra bra jobb. Lärare som behöver arbetsro någon gång så de orkar lära ut det de är ålagda att göra, ge våra barn kunskaper så att de får godkända betyg och kunskaper som sitter. Lärare som ska slippa ta konflikter som vi föräldrar inte orkar.
Vi kan inte rycka på axlarna åt stöket i skolan. Det är vi föräldrar som ska lära våra barn att inte skrika svaret rätt ut utan att vänta på sin tur, det är vi som ska lära dem ett vårdat språk, att inte kalla sina kompisar fula ord, mobba och hota. Det är vi som måste sätta gränser så att inte lärarnas tid går åt att uppfostra barnen.
Men att störa verksamheten och lägga ner en fin liten fungerande skola kan räknas till en katastrof. Flytta runt, större klasser igen och säkerligen mer oro. Det finns oro redan även i små klasser.
Går det verkligen inte att ha långsiktighet som ledstjärna, och vända och vrida och fatta genomtänkta beslut istället för att lägga ner en skola och bygga om till bostäder ena året, stuva in alla barn på Ramdalen och sen efter ett par år göra om en annan skola till förskola och stuva in ännu fler på Ramdalen. Nej just det, jag glömde att vi flyttar alla 6:or till Brevik också, då finns det ju plats!
Att 6:orna inte trivdes riktigt och föräldrarna var missnöjda för några år sedan, vad gör det idag, det finns ju inga pengar…
Är allt bara ett spel för gallerierna? Att påskina att vi får vara med och avgöra när allt säkerligen varit bestämt för länge sedan. Och så låter det som att det är vi, majoriteten, som tyckt att flytt till Ramdalen och införandet av förskola på Dalgången är ok för att det var det minst onda av förslagen. Vi är säkerligen många besvikna och bedrövade över det förslag som antogs. Göra förskola av lilla underbara Dalgångsskolan med en klass i varje årskurs?
Här var då rakt ingen som tänkte med hjärtat alls. Här räknades bara kronor och ören.
dikt
Låt mig sitta
på en sten
i den mörka skog,
låt mig vila
mina vingar,
jag har flugit
länge nog.
Bo Setterlind
på en sten
i den mörka skog,
låt mig vila
mina vingar,
jag har flugit
länge nog.
Bo Setterlind
Hur kan man inte förstå?
urklippt artikel från aftonbladet i somras.
Om 15 åringar lindar in en tjej med packtejp från topp till tå, hans kompisar filmar med mobilen, hon får panik och börjar gråta och säger att hon inte vill, kan de då neka till brottet ofredande och beskriva det som en "kul grej" ?
Tydligen. Domstolen kom fram till att det var brottsligt men inte straffbart eftersom de inte förstod att flickan inte ville delta i leken. Hon hade inte gjort motstånd först eftersom hon var ytligt bekant med en av pojkarna.
I vilken ålder kan man tänka sig att det är rimligt att förstå att det man gör när någon börjar gråta inte är tillåtet? Vad sänder domstolen för signaler? Att det går att komma undan genom att säga att man inte förstod hennes gråt och panik?
Man dånar av! Någonstans längs med vägen de sista åren har vi upphört att vara föräldrar och slutat lära barnen vad som är rätt och fel. Varför? För att vi inte orkar? Inte mäktar med våra egna liv genom nedskärningar och arbetslöshet och jobbsökeri och maktlöshet inför tjuv och rackarspel från alla håll.
Det går ju knappt att värja sig idag från allt elände i tidningarna, det är svårt att hitta ljuset någonstans. Och juset måste man skapa själv, det där lilla ljuset som gör livet värt att leva. Men jag vet idag att det finns närmare än man tror, bara man orkar öppna ögonen och se.
Och när man har hittat det ljuset då är det verkligen dags att hjälpa till att ställa tillrätta allt som håller på att gå fel. Genom att prata med våra barn och förklara rätt och fel och vad saker och ting kan få för konsekvenser kan vi kanske komma långt. Vi får inte kliva ur föräldrarollen en enda stund, vi måste lotsa dem varsamt framåt, så att de kan gå genom livet och veta hur man uppför sig.
Med kärlek naturligtvis, inte med hot eller blind auktoritet. För ju mer kärlek man ger desto mer får man tillbaka. Och då kan man släppa på linan lite, lita på dem lite mer, och hoppas att andra vuxna gör samma sak.
Så kanske vi kan gå åt rätt håll. Jag läste någonstans att ta ett kliv tillbaka när man står på kanten av ruinen aldrig kan vara fel och det har förföljt mig länge. Att vrida klockan tillbaka en bit och tänka till lite. Var gick det fel och vad kan vi göra för att förbättra det som är?
Det första steget är att börja förändra hos en själv. Det är också det svåraste steget...
Om 15 åringar lindar in en tjej med packtejp från topp till tå, hans kompisar filmar med mobilen, hon får panik och börjar gråta och säger att hon inte vill, kan de då neka till brottet ofredande och beskriva det som en "kul grej" ?
Tydligen. Domstolen kom fram till att det var brottsligt men inte straffbart eftersom de inte förstod att flickan inte ville delta i leken. Hon hade inte gjort motstånd först eftersom hon var ytligt bekant med en av pojkarna.
I vilken ålder kan man tänka sig att det är rimligt att förstå att det man gör när någon börjar gråta inte är tillåtet? Vad sänder domstolen för signaler? Att det går att komma undan genom att säga att man inte förstod hennes gråt och panik?
Man dånar av! Någonstans längs med vägen de sista åren har vi upphört att vara föräldrar och slutat lära barnen vad som är rätt och fel. Varför? För att vi inte orkar? Inte mäktar med våra egna liv genom nedskärningar och arbetslöshet och jobbsökeri och maktlöshet inför tjuv och rackarspel från alla håll.
Det går ju knappt att värja sig idag från allt elände i tidningarna, det är svårt att hitta ljuset någonstans. Och juset måste man skapa själv, det där lilla ljuset som gör livet värt att leva. Men jag vet idag att det finns närmare än man tror, bara man orkar öppna ögonen och se.
Och när man har hittat det ljuset då är det verkligen dags att hjälpa till att ställa tillrätta allt som håller på att gå fel. Genom att prata med våra barn och förklara rätt och fel och vad saker och ting kan få för konsekvenser kan vi kanske komma långt. Vi får inte kliva ur föräldrarollen en enda stund, vi måste lotsa dem varsamt framåt, så att de kan gå genom livet och veta hur man uppför sig.
Med kärlek naturligtvis, inte med hot eller blind auktoritet. För ju mer kärlek man ger desto mer får man tillbaka. Och då kan man släppa på linan lite, lita på dem lite mer, och hoppas att andra vuxna gör samma sak.
Så kanske vi kan gå åt rätt håll. Jag läste någonstans att ta ett kliv tillbaka när man står på kanten av ruinen aldrig kan vara fel och det har förföljt mig länge. Att vrida klockan tillbaka en bit och tänka till lite. Var gick det fel och vad kan vi göra för att förbättra det som är?
Det första steget är att börja förändra hos en själv. Det är också det svåraste steget...
dikt
från dikt idag, DN
öppna inte
hjärterum
åt frusen
bitterhet
förleds ej
till sluten
tomhet
låt hjärtats
värme ledas
genom tankar
ord
i handling
upplev födelsen
av liv
glädje
till gemenskap
äkta enkel
sanning.
insänt av Maj- Britt Wilkmark
öppna inte
hjärterum
åt frusen
bitterhet
förleds ej
till sluten
tomhet
låt hjärtats
värme ledas
genom tankar
ord
i handling
upplev födelsen
av liv
glädje
till gemenskap
äkta enkel
sanning.
insänt av Maj- Britt Wilkmark
I väntan på demensen
I en artikel från maj 2008 i DN läser jag att dagens stora informationsflöde sliter på oss och kan ge symptom som påminner om Alzhemeimers men kan också ge permanenta skador som finns kvar även då man lättar på bördorna.
Medelåldern på de som får diagnosen Alzhemer är 64 år och det anser Arto Nordlund på minnesmottagningen vid Mölndals sjukhus är låg, enligt artikeln. Han tycker sig se att stress kan utlösa en demenssjukdom men knappast orsaka den.
Men vi ska inte tro att demenssjukdomar kryper neråt i åldrarna, utan det är möjligt att samhället ställer såna krav på stress-och informationshantering att ribban för demens har sänkts.
Ja jösses vad ska man tro? Jag tror många har känt av det här med minnesstörningar, jag har fått berättat för mig av ett antal människor som varit nosat på botten under utmattningsdepressioner att de har glömt så mycket, de minns inte saker de lärt sig nyss och att det är svårare att få informationen att sätta sig efter en utbrändhet. Det tar liksom längre tid att lära sig saker.
Jag funderar mycket över detta samhälle, vad vi skapar för atmosfär runt oss och varför vi inte förmår dra i snöret förrän det nästan är försent. Vi kan inte köra slut på oss till förmån för någon annan, vi måste bry oss om oss själva!
Medelåldern på de som får diagnosen Alzhemer är 64 år och det anser Arto Nordlund på minnesmottagningen vid Mölndals sjukhus är låg, enligt artikeln. Han tycker sig se att stress kan utlösa en demenssjukdom men knappast orsaka den.
Men vi ska inte tro att demenssjukdomar kryper neråt i åldrarna, utan det är möjligt att samhället ställer såna krav på stress-och informationshantering att ribban för demens har sänkts.
Ja jösses vad ska man tro? Jag tror många har känt av det här med minnesstörningar, jag har fått berättat för mig av ett antal människor som varit nosat på botten under utmattningsdepressioner att de har glömt så mycket, de minns inte saker de lärt sig nyss och att det är svårare att få informationen att sätta sig efter en utbrändhet. Det tar liksom längre tid att lära sig saker.
Jag funderar mycket över detta samhälle, vad vi skapar för atmosfär runt oss och varför vi inte förmår dra i snöret förrän det nästan är försent. Vi kan inte köra slut på oss till förmån för någon annan, vi måste bry oss om oss själva!
citat
" Hur långt du kan gå i livet beror på hur bra du lyckas med att vara kärleksfull mot de unga,medkännande mot de gamla, välvilligt inställd till de hårt strävande och tolerant mot de svaga och de starka. Därför att någon gång under livet kommer du attt ha varit alla av dessa personer"
George Washington Carver
George Washington Carver
citat
"Sanningen är den att det inte ligger något nobelt i att vara överlägsen någon annan. Det enda riktigt nobla ligger i att vara överlägsen ditt eget forna jag"
Whitney Young
Whitney Young
Hur är det därute?
artikel i DN
800 medlemmar i Unionen besvarade en undersökning om krav på tillgänglighet under semestern i början på juni 2008.
Bland tjänstemännen måste 40 procent vara tillgängliga under sin ledighet.
Jobbet har ändrat karaktär från att ha varit reglerat av befattningsbeskrivning och bundet till en plats. nu kan många tjänstemän jobba var de vill och hur ofta de vill. 70 procent av de som svarat uppger att de kan utforma sina arbetsuppgifter själva.
Baksidan av friheten visar sig när var tionde svarar att det de måste vara tillgängliga under semestern och hälften av de som är tillgängliga inte får någon kompensation för det, det anses ingå i ordinarie lön.
Frihet, självbestämmande och stimulans är på plussidan medan stress, otillräcklighet och hälsorisker när gränserna mellan arbete och fritid suddas ut är på minussidan, säger unionens Mari-Ann Krantz i en kommentar i artikeln.
Semester är en rättighet som ska ge möjligheter till nya krafter. Alla arbetsgivare borde organisera så att alla medarbetare får denna möjlighet. Annars ökar risken för ohälsa och därmed också kostnader för samhället, säger hon vidare.
Så självklart! Hoppas alla ser till att det blir så då. Att alla anställda vågar ställa krav och att arbetsgivarna förstår. Eller är det en utopi, en dröm som inte kan förverkligas i dagens samhälle?
Högt till tak sägs det bästa, men är det verklighet på våra arbetsplatser? Eller knyter vi bara nävarna i byxfickan och får hjärtinfarkt till slut, eller drabbas av utmattning fortfarande?
Tar gärna kommentarer, så jag får reda på hur det är därute. Jag har haft ett par jobb i mitt liv, statliga Televerket, SJ och nu på Systembolaget. Det första innan nedskärningarna började, det andra mitt i den värsta slakten på Sverige och det sista är på ett av de få monopolen som är kvar.
800 medlemmar i Unionen besvarade en undersökning om krav på tillgänglighet under semestern i början på juni 2008.
Bland tjänstemännen måste 40 procent vara tillgängliga under sin ledighet.
Jobbet har ändrat karaktär från att ha varit reglerat av befattningsbeskrivning och bundet till en plats. nu kan många tjänstemän jobba var de vill och hur ofta de vill. 70 procent av de som svarat uppger att de kan utforma sina arbetsuppgifter själva.
Baksidan av friheten visar sig när var tionde svarar att det de måste vara tillgängliga under semestern och hälften av de som är tillgängliga inte får någon kompensation för det, det anses ingå i ordinarie lön.
Frihet, självbestämmande och stimulans är på plussidan medan stress, otillräcklighet och hälsorisker när gränserna mellan arbete och fritid suddas ut är på minussidan, säger unionens Mari-Ann Krantz i en kommentar i artikeln.
Semester är en rättighet som ska ge möjligheter till nya krafter. Alla arbetsgivare borde organisera så att alla medarbetare får denna möjlighet. Annars ökar risken för ohälsa och därmed också kostnader för samhället, säger hon vidare.
Så självklart! Hoppas alla ser till att det blir så då. Att alla anställda vågar ställa krav och att arbetsgivarna förstår. Eller är det en utopi, en dröm som inte kan förverkligas i dagens samhälle?
Högt till tak sägs det bästa, men är det verklighet på våra arbetsplatser? Eller knyter vi bara nävarna i byxfickan och får hjärtinfarkt till slut, eller drabbas av utmattning fortfarande?
Tar gärna kommentarer, så jag får reda på hur det är därute. Jag har haft ett par jobb i mitt liv, statliga Televerket, SJ och nu på Systembolaget. Det första innan nedskärningarna började, det andra mitt i den värsta slakten på Sverige och det sista är på ett av de få monopolen som är kvar.
liten dikt
från dikt idag, DN
När vi sörjer längtar vi
som törstiga barn
efter glädjens vatten.
När vi glatt oss till mättnad
längtar vi vemodets
visa ögon.
När vi lärt oss att leva
i fältet mellan de båda
kan vi, mitt i sorgen
se glädjen skymta
i tårarnas blänk.
insänt av Karin Seger Umeå
När vi sörjer längtar vi
som törstiga barn
efter glädjens vatten.
När vi glatt oss till mättnad
längtar vi vemodets
visa ögon.
När vi lärt oss att leva
i fältet mellan de båda
kan vi, mitt i sorgen
se glädjen skymta
i tårarnas blänk.
insänt av Karin Seger Umeå
Så många ankor...
Det bara slår mig ibland, saker vi är bra på vi människor. Vi är bra på att leka ankor. Vi leker coola på ytan och paddlar omkring utav bara fasen därunder. Ska vara coola...
Stressa stressa i tid och otid. ..och så undrar vi varför vi har andnöd ibland, och halsfluss och astma och tinnitus och eksem och högt kolesterol och högt blodtryck och värk i alla kroppsdelar fast vid olika tillfällen och vi kan inte sova och vi orkar ingenting.
Vi bryr oss för lite om oss själva och vi lyssnar inte tillräckligt på bodyn! Sanningen i ett nötskal - och så hårt att inse...
Stressa stressa i tid och otid. ..och så undrar vi varför vi har andnöd ibland, och halsfluss och astma och tinnitus och eksem och högt kolesterol och högt blodtryck och värk i alla kroppsdelar fast vid olika tillfällen och vi kan inte sova och vi orkar ingenting.
Vi bryr oss för lite om oss själva och vi lyssnar inte tillräckligt på bodyn! Sanningen i ett nötskal - och så hårt att inse...
måndag 20 juli 2009
bara sport, bara sport...
Låt oss slå fast en sak. Jag är inte särdeles intresserad av sport. Man skulle kunna uttrycka det som så att jag är måttligt road. Det beror på något. Passiv överexponering under många år, kanske. Vissa sak kan gå an. En gång kom barnen hem när jag i ensamhet kollade pingis och fullständigt fascinerades av Jan-Ove Waldner in action, det kan de fortfarande inte smälta. Det var "inte deras mamma"!!!
Man skulle kunna formulera det så att jag ogillar folk som har inledningen till radiosporten som ringsignal på mobilen. Jag känner avsmak för de som har da-da-da-da-mååååååååååååål i mobilen och ljungande blixtar ur mina ögon hoppas jag mejar ner den som vågar ha visslingen som förebådar någon slags sportnyhet som sms: signal och jag gillar INTE Galenskaparnas version av sportradions signaturmelodi.
Att sitta och köra från Göteborg med sportradion tillsammans med tinnitus i öronen är en nära- döden upplevelse. Det finns absolut ingenting berikande med sportradion.
Annars gillar jag att svettas på hyllan, ja. Jag gillar att flyta i bassängen en stund som avkoppling. Jag går gärna och motionerar mig på Femöre, Jogersö eller runt stan och jag tittar gärna på barnen sport och tutar i tutan på innebandyn. Jag säljer gärna korv med bröd och kaffe och festis och godis på deras matcher och snackar livets allvar med andra föräldrar på träningar. Ibland så intensivt så man missar kanonmål (sorry barn).
Men herregud nån måtta får det väl vara.
Ibland undrar jag om en bandytränare i min närhet är frisk. Jag kan ha somnat tidigt och komma upp till ett mörkt hus och tro att han sover. Nej då då dånar det till från datorn. ”SPOLA ISEN!!!!” Galenskaparnas bandyhyllning ekar ut över huset. ”Spela bandy”, ingen annan sport, ingen annan sport är så skön” stämsång. När barnen stämmer in i ” ingen annan sport…” kan jag inte annat än att skratta.
Nåväl nu finns det zero bandy här att glädjas över längre. Bandysjälen är dödad i Ockle, isen på stora plan är skrapad för sista gången, ismaskinen står inlåst, tills vidare. Det är kolmörkt över Ramdalen. Lite sorgligt för de själar som älskar sporten, som är för evigt förbundna med den. Ögonen på en bandytränare i min närhet söker sig dit varje gång vi åker förbi. Kanske kommer jag att sakna kommentarerna ” perfekt väder idag” ” det är u15 som tränar idag” och skälet till att jag kommer att sakna dem i så fall är att jag vet hur äkta sorgen är. Han tycker det är mörkt därnere, efter att det i alla år har lyst och rykt. Och hur trist det är att åka 6 mil enkel ett par gånger i veckan till Norrköpings Borgia. Nu är det mest oro i mammahjärtat när de är ute på vägarna i ur och skur. Men de älskar det.
När man sätter sig och tittar på Galenskaparnas bandyhyllning så fastnar skrattet lite i halsen, man kan faktiskt förnimma själen. Glädjen i ögonen på spelarna, isen som glänser nyspolad, snön som vräker ner, minus 5 och vindstilla, rök ur munnen, portfölj, glädjen vid målen som jag aldrig hinner med att se, klapphandskar som ekar under läktartaket. Det är en frisksport i alla fall, även om jag nästan aldrig hann se bollen.
Jaja, politik är ju fördelning. Vet ni vad de gjort i Götet, fotbollens huvudstad? Anlagt en BANDYPLAN på Heden. Jag tvingades i helgen köra runt i Götborgs innerstad för att en bandytränare i min absoluta närhet ville se den. jaja, men jag slipper numera vakna med en ficklampa i nyllet och av en bandytränare i min närhet bli förhörd på vad bandyplanerna runt om i Sverige heter.
Man skulle kunna formulera det så att jag ogillar folk som har inledningen till radiosporten som ringsignal på mobilen. Jag känner avsmak för de som har da-da-da-da-mååååååååååååål i mobilen och ljungande blixtar ur mina ögon hoppas jag mejar ner den som vågar ha visslingen som förebådar någon slags sportnyhet som sms: signal och jag gillar INTE Galenskaparnas version av sportradions signaturmelodi.
Att sitta och köra från Göteborg med sportradion tillsammans med tinnitus i öronen är en nära- döden upplevelse. Det finns absolut ingenting berikande med sportradion.
Annars gillar jag att svettas på hyllan, ja. Jag gillar att flyta i bassängen en stund som avkoppling. Jag går gärna och motionerar mig på Femöre, Jogersö eller runt stan och jag tittar gärna på barnen sport och tutar i tutan på innebandyn. Jag säljer gärna korv med bröd och kaffe och festis och godis på deras matcher och snackar livets allvar med andra föräldrar på träningar. Ibland så intensivt så man missar kanonmål (sorry barn).
Men herregud nån måtta får det väl vara.
Ibland undrar jag om en bandytränare i min närhet är frisk. Jag kan ha somnat tidigt och komma upp till ett mörkt hus och tro att han sover. Nej då då dånar det till från datorn. ”SPOLA ISEN!!!!” Galenskaparnas bandyhyllning ekar ut över huset. ”Spela bandy”, ingen annan sport, ingen annan sport är så skön” stämsång. När barnen stämmer in i ” ingen annan sport…” kan jag inte annat än att skratta.
Nåväl nu finns det zero bandy här att glädjas över längre. Bandysjälen är dödad i Ockle, isen på stora plan är skrapad för sista gången, ismaskinen står inlåst, tills vidare. Det är kolmörkt över Ramdalen. Lite sorgligt för de själar som älskar sporten, som är för evigt förbundna med den. Ögonen på en bandytränare i min närhet söker sig dit varje gång vi åker förbi. Kanske kommer jag att sakna kommentarerna ” perfekt väder idag” ” det är u15 som tränar idag” och skälet till att jag kommer att sakna dem i så fall är att jag vet hur äkta sorgen är. Han tycker det är mörkt därnere, efter att det i alla år har lyst och rykt. Och hur trist det är att åka 6 mil enkel ett par gånger i veckan till Norrköpings Borgia. Nu är det mest oro i mammahjärtat när de är ute på vägarna i ur och skur. Men de älskar det.
När man sätter sig och tittar på Galenskaparnas bandyhyllning så fastnar skrattet lite i halsen, man kan faktiskt förnimma själen. Glädjen i ögonen på spelarna, isen som glänser nyspolad, snön som vräker ner, minus 5 och vindstilla, rök ur munnen, portfölj, glädjen vid målen som jag aldrig hinner med att se, klapphandskar som ekar under läktartaket. Det är en frisksport i alla fall, även om jag nästan aldrig hann se bollen.
Jaja, politik är ju fördelning. Vet ni vad de gjort i Götet, fotbollens huvudstad? Anlagt en BANDYPLAN på Heden. Jag tvingades i helgen köra runt i Götborgs innerstad för att en bandytränare i min absoluta närhet ville se den. jaja, men jag slipper numera vakna med en ficklampa i nyllet och av en bandytränare i min närhet bli förhörd på vad bandyplanerna runt om i Sverige heter.
hörselskada, va jag?
Det var ofrånkomligt antar jag. Att vi skulle finna varandra. Jag trodde i många år att jag skulle kunna hålla honom ifrån mig. Lustigt nog har han kommit just nu, han bilar golv, sågar ner väggar, slår upp nya. Och inte går det att fly heller. Byggen skapar arbetstillfällen, skapar bättre miljö för personal på sikt...men under tiden då? Inte ett dugg kul.
Tinnitus och jag har funnit varandra. Han har klappat på porten länge men jag har hållit honom stången. Jag har förnekat och förvisat, förskjutit och förkastat tanken på att han skulle bosätta sig i mitt huvud. Inte hos mig inte, jag som tar så väl hand om mig? Det är ju andra som drabbas…
När man är inne i karusellen jobb och barn och ställa upp och visa framfossingarna och hinna med allt och vara en bra mamma och steka pannkakor och packa och påminna om allt så händer det något med kroppen. Den börjar utarmas, energin läcker ut och förr eller senare så sitter man där, man har halkat ner från stenen man satt sig på för att njuta och befinner sig plötzlich i det kalla vattnet.
I det kalla mörka vattnet, där simmar man hysteriskt och försöker hålla snoken ovanför vattenlinjen. Det kalla mörka vattnet som svalpar omkring inne i hjärnan och envist vägrar försvinna det påminner om hamnen i Oxelösund. Det är kallt ensligt, mörkt, lampor sprider ett knappt synbart sken på ytan och alltid blåser det. Det är så kallt.
När man befinner sig där och snyftningarna lurar i själen då har man inte brytt sig om sig själv på för lång tid. När längtan att få ett bättre lugnare mer rofyllt inre inte släpper taget. Då måste man söka värmen igen. Bli omhändertagen och låta någon bära bördorna ett tag, känna att man är värdefull för den man är, inte för att man presterat någonting.
Processen att fylla upp de tomma bägarna igen går inte särdeles fort och det finns också en trappa man halkar ner på när man trott sig vara på väg uppåt. Men man måste ju ha hoppet att en dag är man nästan framme. För helt framme kanske man aldrig är, det kommer hela tiden nya frågor att ta ställning till och nya livsval att göra i ens liv, fast man många gånger tror sig sitta fast, det gjorde jag med, på ett utskällt stort kommunikationsföretag i Sverige.
10-15 procent av befolkningen besväras av tinnitus, två procent lider svårt av det. Undersökningar tyder också på att 16 procent av skolbarn mellan 9-16 år har tinnitus ofta. Det finns också ett samband mellan bett- och käkproblem och tinnitus, och bettstörningar beror ofta på stress. Kan alltså finnas samband mellan depression och ångestrelaterad tinnitus.
Jaha så blev det klargjort. Det kunde jag förstått utan att läsa fakta. Stress är roten till det mesta elände här i samhället. Så se till att utrota detta fördärv någon gång. Jag håller på i alla fall. Och snart är bygget klart också, yippi!
Så kanske han lämnar mig en dag, tinnitus. Vad skönt det vore...
källa: sjukvårdsrådgivningen på nätet.
Tinnitus och jag har funnit varandra. Han har klappat på porten länge men jag har hållit honom stången. Jag har förnekat och förvisat, förskjutit och förkastat tanken på att han skulle bosätta sig i mitt huvud. Inte hos mig inte, jag som tar så väl hand om mig? Det är ju andra som drabbas…
När man är inne i karusellen jobb och barn och ställa upp och visa framfossingarna och hinna med allt och vara en bra mamma och steka pannkakor och packa och påminna om allt så händer det något med kroppen. Den börjar utarmas, energin läcker ut och förr eller senare så sitter man där, man har halkat ner från stenen man satt sig på för att njuta och befinner sig plötzlich i det kalla vattnet.
I det kalla mörka vattnet, där simmar man hysteriskt och försöker hålla snoken ovanför vattenlinjen. Det kalla mörka vattnet som svalpar omkring inne i hjärnan och envist vägrar försvinna det påminner om hamnen i Oxelösund. Det är kallt ensligt, mörkt, lampor sprider ett knappt synbart sken på ytan och alltid blåser det. Det är så kallt.
När man befinner sig där och snyftningarna lurar i själen då har man inte brytt sig om sig själv på för lång tid. När längtan att få ett bättre lugnare mer rofyllt inre inte släpper taget. Då måste man söka värmen igen. Bli omhändertagen och låta någon bära bördorna ett tag, känna att man är värdefull för den man är, inte för att man presterat någonting.
Processen att fylla upp de tomma bägarna igen går inte särdeles fort och det finns också en trappa man halkar ner på när man trott sig vara på väg uppåt. Men man måste ju ha hoppet att en dag är man nästan framme. För helt framme kanske man aldrig är, det kommer hela tiden nya frågor att ta ställning till och nya livsval att göra i ens liv, fast man många gånger tror sig sitta fast, det gjorde jag med, på ett utskällt stort kommunikationsföretag i Sverige.
10-15 procent av befolkningen besväras av tinnitus, två procent lider svårt av det. Undersökningar tyder också på att 16 procent av skolbarn mellan 9-16 år har tinnitus ofta. Det finns också ett samband mellan bett- och käkproblem och tinnitus, och bettstörningar beror ofta på stress. Kan alltså finnas samband mellan depression och ångestrelaterad tinnitus.
Jaha så blev det klargjort. Det kunde jag förstått utan att läsa fakta. Stress är roten till det mesta elände här i samhället. Så se till att utrota detta fördärv någon gång. Jag håller på i alla fall. Och snart är bygget klart också, yippi!
Så kanske han lämnar mig en dag, tinnitus. Vad skönt det vore...
källa: sjukvårdsrådgivningen på nätet.
jag ryser...
S M Å B A R N och M I S S H A N D E L handlar artikeln här under om.
Den brottstyp som ökat med 26 procent sista året är misshandel av små barn 0-6 år. I artikeln uttalar sig en psykolog från rädda barnen och säger att hon hoppas att det inte är en ökning utan det bara beror på att fler vuxna anmäler. Bara. Så egentligen vet man inte hur stort mörkertalet är, och har varit.
Alltså, vi pratar m i s s h a n d e l. A v s m å b a r n . De B A R N vi är ämnade att skydda. De barn vi har lovat att älska, för evigt. De barn som ska vara våra glädjeämnen. Och vi som ska vara deras. Vi har inte en enda viktigare syssla genom hela livet än att vara deras trygghet . Ingenting i hela vida världen borde spela någon som helst roll än de där barnen vi fått i gåva - om vi nu bestämmer oss för att ta emot dem. Det är vår skyldighet, vårt åtagande, vårt måste.
Så…1561 barn som är misshandlade i Sverige i verkligheten år 2008. Undersökningar visar enligt artikeln också att många föräldrar MEDGER att de använt lindrigare våld mot sina barn.
Sina barn. Jag eftersöker återigen det sunda förnuftet, vettet, sansen, spärrarna. Vart har det tagit vägen? Alla viktiga egenskaper lyser med sin frånvaro i varierande omfattning överallt. Snälla kom tillbaka, förnuft, sök upp oss! Invadera oss, ställa allt tillrätta eller ge oss en checklista redan i tonåren som visar hur vi ska agera rätt eller fel genom livet. Hur vi ska tänka för att inte bränna ut ljuset i båda ändarna så att barnen blir lidande, hur vi ska utbilda oss för att inte få skitjobb med skitbetalt och massa skäll som kanske också leder till att barnen blir lidande.
Hur ska vi någonsin få en bättre värld om vi använder våld? Och mot våra egna? Hur kan man gå över gränsen utan att söka hjälp, eller tvingas till hjälp? När ser vi, i detta stora skyddsnät som finns runt våra barn, från mvc, bvc, familjecentraler, förskola, skola, fritids, kuratorer, andra föräldrar och familjer, samt inte minst kuratorer anställda i skolor redan från lågstadiet.
Det gör ont i min strupe när jag läser det här. För jag antar att det finns så många fler som lever i det här som inte får hjälp eller fått hjälp under åren. För att i evigheter har barn varit svaga, utlämnade åt oss vuxna för beskydd. Kanske borde alla få kvala in i ligan först. Skulle fått visa att de var att lita på först. För några därute har missbrukat sitt föräldraskap och borde kanske aldrig blivit begåvade med barn.
Misshandlade. Utlämnade. Till och med dödade av sina föräldrar. Det är inte meningen, det kan inte vara meningen. Aldrig någonsin. Så vi måste öppna våra ögon, våga se, våga förstå och stoppa det. Hitta rätt forum och bekämpa, utrota. Eliminera dessa brister som leder fram till dessa missdåd.
Enligt BRÅ finns förra året 1 anmält barnmisshandelfall av barn i åldrarna 0-6 år i Oxelösund och 6 i Nyköping, inga med dödlig utgång. I åldrarna 7 – 14 år finns 16 anmälda fall i Oxelösund, 4 är obekanta med offret. I Nyköping 36 fall, 7 obekanta med offren. Alltså fler bekanta än obekanta med dessa barn.
Jag mår riktigt illa. Jag är rädd. Var är kärleken?
Den brottstyp som ökat med 26 procent sista året är misshandel av små barn 0-6 år. I artikeln uttalar sig en psykolog från rädda barnen och säger att hon hoppas att det inte är en ökning utan det bara beror på att fler vuxna anmäler. Bara. Så egentligen vet man inte hur stort mörkertalet är, och har varit.
Alltså, vi pratar m i s s h a n d e l. A v s m å b a r n . De B A R N vi är ämnade att skydda. De barn vi har lovat att älska, för evigt. De barn som ska vara våra glädjeämnen. Och vi som ska vara deras. Vi har inte en enda viktigare syssla genom hela livet än att vara deras trygghet . Ingenting i hela vida världen borde spela någon som helst roll än de där barnen vi fått i gåva - om vi nu bestämmer oss för att ta emot dem. Det är vår skyldighet, vårt åtagande, vårt måste.
Så…1561 barn som är misshandlade i Sverige i verkligheten år 2008. Undersökningar visar enligt artikeln också att många föräldrar MEDGER att de använt lindrigare våld mot sina barn.
Sina barn. Jag eftersöker återigen det sunda förnuftet, vettet, sansen, spärrarna. Vart har det tagit vägen? Alla viktiga egenskaper lyser med sin frånvaro i varierande omfattning överallt. Snälla kom tillbaka, förnuft, sök upp oss! Invadera oss, ställa allt tillrätta eller ge oss en checklista redan i tonåren som visar hur vi ska agera rätt eller fel genom livet. Hur vi ska tänka för att inte bränna ut ljuset i båda ändarna så att barnen blir lidande, hur vi ska utbilda oss för att inte få skitjobb med skitbetalt och massa skäll som kanske också leder till att barnen blir lidande.
Hur ska vi någonsin få en bättre värld om vi använder våld? Och mot våra egna? Hur kan man gå över gränsen utan att söka hjälp, eller tvingas till hjälp? När ser vi, i detta stora skyddsnät som finns runt våra barn, från mvc, bvc, familjecentraler, förskola, skola, fritids, kuratorer, andra föräldrar och familjer, samt inte minst kuratorer anställda i skolor redan från lågstadiet.
Det gör ont i min strupe när jag läser det här. För jag antar att det finns så många fler som lever i det här som inte får hjälp eller fått hjälp under åren. För att i evigheter har barn varit svaga, utlämnade åt oss vuxna för beskydd. Kanske borde alla få kvala in i ligan först. Skulle fått visa att de var att lita på först. För några därute har missbrukat sitt föräldraskap och borde kanske aldrig blivit begåvade med barn.
Misshandlade. Utlämnade. Till och med dödade av sina föräldrar. Det är inte meningen, det kan inte vara meningen. Aldrig någonsin. Så vi måste öppna våra ögon, våga se, våga förstå och stoppa det. Hitta rätt forum och bekämpa, utrota. Eliminera dessa brister som leder fram till dessa missdåd.
Enligt BRÅ finns förra året 1 anmält barnmisshandelfall av barn i åldrarna 0-6 år i Oxelösund och 6 i Nyköping, inga med dödlig utgång. I åldrarna 7 – 14 år finns 16 anmälda fall i Oxelösund, 4 är obekanta med offret. I Nyköping 36 fall, 7 obekanta med offren. Alltså fler bekanta än obekanta med dessa barn.
Jag mår riktigt illa. Jag är rädd. Var är kärleken?
hjärtskärande
läs artikeln ifall ni inte gjort det!
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2031483.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2031483.svd
ilandsproblem kl 23.00
Fullmånen lyser på friggeboden, jag är sömnlös och klarvaken och har ångest över att mina händer f-n inte kan hålla sig ifrån chipsen. Jag blir som en robot på ICA – jag bara går, mina ben dras dit. Jag kan vandra runt ett tag och sen smyga dit, jag kan med bestämda steg utan att skämmas börja rundan där och helt bortse från att chipsen denna vecka tog upp en hel plastpåse. Fastän jag innan har kommit överens med mig själv att jag inte ska liksom.
Totalt karaktärslös. Speciellt när någon annan råkar berätta att de ska äta nacho - kvällsmat börjar det rinna i munnen.
Vissa saker är svåra att få ur huvudet. Jämmer och elände till exempel, allt som sker runt om oss hela dagarna, allt som tränger sig in i hjärnan och ställer till oreda. Alla mord och sjukdomar och misshandel av barn och kvinnor och stök i skolor och nerskärningar på volvo. Alla människor som gnäller över vad saker kostar men kostar på sig kläder och spel och sprit tobak - sånt vi inte måste ha men vill ha ändå, sånt som nästlar sig in i människors medvetande. Skulle något förväntat saknas så fäller man gärna en sur kommentar över stackars kassörskor.
Eller stackars förresten- vi har ju valt våra liv så inte är det synd om oss? Inte är det synd om någon enda jäkel egentligen, alla har vi ju valt vår livsstil, våra vanor och saker och resor och båtar och sommarstugor och leksaker och spel och…allt vad livet har att erbjuda och välja mellan. Eller? Det är inte synd om oss! Vi är konsumenter i Sverige AB vi väljer själva från smörgåsbordet. Önskar bara vi vore nöjda snart…för betalar gör vi efteråt.
Något som definitivt inte lämnar mig riktigt är tanken på när jag skulle vara en hygglig prick och handla sylt för ett par år sedan. Eller rättare sagt, jag skulle baka rulltårta till min lille son och gick glad i hågen (äntligen en halvdag över som jag hade energi också!) gångarna fram. Tvärstannade. Affären är en källa till häftiga inbromsningar bland. Så mycket roligt det finns.
Bland syltburkarna och marmeladgrejsemojserna stod det klämflaskor med klisterlappar på i räta rader. Vad det stod på klisterlapparna? ”Nu utan bitar”. Sylt utan bitar? Hur kan ett företag få för sig att sylt ska vara utan bitar? Hur kan någon få för sig att sylt är bättre utan bitar? Är det de som har svårt att tugga eller dåliga tänder som bönat och bett? Är det en generation med föräldrar som mixat och mosat och curlat för att barnen ska slippa obehag som utövat påtryckning på företaget? Det är ju bär för jösse namn, bär ska njutas färska, hela eller möjligtvis aningens mixade till smoothie men inte till rinnande sylt.
Jag undrade liksom hur många man måste vara för att få sin vilja igenom. Mejlar man sin lista runt till sina vänner i Sverige” snälla jag orkar inte med bitarna i sylten, kan ni inte hjälpa mig att klaga så det HÄNDER NÅT för jösse namn, mejla vidare tack” . Jag undrade också hur mycket det hade kostat företaget att mixa bären ännu mer, alternativt lägga ut mixningen på entreprenad, så att bären kom färdigmixade så att företaget kunde fylla ännu fler flaskor för oss att konsumera.
I alla fall så iddes inte företagets kundtjänst besvara min förfrågan. Jag fick aldrig veta.
Hemska tanke, var det ens bär i sylten? Jag var nog för upptagen för att studera innehållsförteckningen. Jag vet inte ens vad det var jag köpte! Hu vilka ilandsproblem.
Totalt karaktärslös. Speciellt när någon annan råkar berätta att de ska äta nacho - kvällsmat börjar det rinna i munnen.
Vissa saker är svåra att få ur huvudet. Jämmer och elände till exempel, allt som sker runt om oss hela dagarna, allt som tränger sig in i hjärnan och ställer till oreda. Alla mord och sjukdomar och misshandel av barn och kvinnor och stök i skolor och nerskärningar på volvo. Alla människor som gnäller över vad saker kostar men kostar på sig kläder och spel och sprit tobak - sånt vi inte måste ha men vill ha ändå, sånt som nästlar sig in i människors medvetande. Skulle något förväntat saknas så fäller man gärna en sur kommentar över stackars kassörskor.
Eller stackars förresten- vi har ju valt våra liv så inte är det synd om oss? Inte är det synd om någon enda jäkel egentligen, alla har vi ju valt vår livsstil, våra vanor och saker och resor och båtar och sommarstugor och leksaker och spel och…allt vad livet har att erbjuda och välja mellan. Eller? Det är inte synd om oss! Vi är konsumenter i Sverige AB vi väljer själva från smörgåsbordet. Önskar bara vi vore nöjda snart…för betalar gör vi efteråt.
Något som definitivt inte lämnar mig riktigt är tanken på när jag skulle vara en hygglig prick och handla sylt för ett par år sedan. Eller rättare sagt, jag skulle baka rulltårta till min lille son och gick glad i hågen (äntligen en halvdag över som jag hade energi också!) gångarna fram. Tvärstannade. Affären är en källa till häftiga inbromsningar bland. Så mycket roligt det finns.
Bland syltburkarna och marmeladgrejsemojserna stod det klämflaskor med klisterlappar på i räta rader. Vad det stod på klisterlapparna? ”Nu utan bitar”. Sylt utan bitar? Hur kan ett företag få för sig att sylt ska vara utan bitar? Hur kan någon få för sig att sylt är bättre utan bitar? Är det de som har svårt att tugga eller dåliga tänder som bönat och bett? Är det en generation med föräldrar som mixat och mosat och curlat för att barnen ska slippa obehag som utövat påtryckning på företaget? Det är ju bär för jösse namn, bär ska njutas färska, hela eller möjligtvis aningens mixade till smoothie men inte till rinnande sylt.
Jag undrade liksom hur många man måste vara för att få sin vilja igenom. Mejlar man sin lista runt till sina vänner i Sverige” snälla jag orkar inte med bitarna i sylten, kan ni inte hjälpa mig att klaga så det HÄNDER NÅT för jösse namn, mejla vidare tack” . Jag undrade också hur mycket det hade kostat företaget att mixa bären ännu mer, alternativt lägga ut mixningen på entreprenad, så att bären kom färdigmixade så att företaget kunde fylla ännu fler flaskor för oss att konsumera.
I alla fall så iddes inte företagets kundtjänst besvara min förfrågan. Jag fick aldrig veta.
Hemska tanke, var det ens bär i sylten? Jag var nog för upptagen för att studera innehållsförteckningen. Jag vet inte ens vad det var jag köpte! Hu vilka ilandsproblem.
tips till företagsledningar
Metro uppgav i mars i år vad som ger stora hälsovinster för företagen. Det är ett tydligt ledarskap och delaktiga medarbetare. För de som lyssnar på sin personal och jobbar nära sina medarbetare har tre gånger lägre sjukfrånvaro, visar en studie som genoförts av forskare vid Stockholms läns landstings centrum o karolinska institutet.
tre gånger lägre än de som lyssnar. Förvisso kan man inte jämföra företag storleksmässigt men nog har statliga bolag mer byråkrati än privata, där konkurrens råder. Eller? Vad vet jag om det egentligen. Jag har inte mycket att jämföra med. Ännu, kanske skulle man jobba sig genom några stycken och se. Om det vore genomförbart, om man hade så mycket pengar att man kunde genomföra vetenskapliga studier och inget annat, om man inte vore beroende av de där slantarna.
De faktorer som påverkade sjukfrånvaron var ledningens inställning till diskussioner och förmågan att ta emot kritik från personalen.
Så- om ledningen lyssnade och gjorde någonting åt personalens nödrop istället för att erbjuda annat jobb, kurator, friår eller dylikt och om man som liten svensson hade haft civilkurage nog att vända ryggen och stupiditeterna så kanske herrans många fler hade mått bättre i Svea rike. För länge sen. Eller, de kanske hade inte behövt köra ner i diket, gå i väggen. Om man inte sparat och sparat genom åren och ljugit personalen upp i ansiktet och sagt att ” ni ska få stöd” och sedan skitit i det.
För det är inte bara på SJ man sparat för att tjäna mer. Det förekommer inom alla sektorer, överallt. Och härnere här, här sliter vi alla för det där lönekuvertet med skitlön. År ut och år in. Hjon på 2000-talet. Bocka och buga för VD och co som låtsas veta hur personalen har det, hur varje sjukskriven människa i företaget oftast har gjort mycket mer än vad de skulle under en lång lång tid. Pressat sig till det yttersta för att få ihop livet, och sen fått sota för det. För ledningen är det ytterst irriterande statistik. Det är siffror, inte människor.
Jaja jag ska inte döma. Gjort är gjort. Mina val var mina, jag kunde gått innan jag gått ner i diket men jag hade ett hopp att allt skulle bli bättre, jag visste inte bättre. Hur många mer än jag har det? Hur många gillar sina jobb för det de får tillbaka, exempelvis av de gamla eller barnen och får arbeta med det de utbildat sig till, eller tillfredsställelsen att arbeta med något nyttigt, som att vårda, hjälpa.
Serviceyrkena är otacksamma, slitsamma för kropp och själ, om vi inte har en inre grundtrygghet att vila på. Som håller oss uppe när förändringens vindar blåser för tionde gången och vi uppmanas spänna seglen istället för att bygga vindskydd…jeez!
Vilket bedrägeri, att uppmana oss att följa med i förändringen istället för att följa den inre kompassen.
tre gånger lägre än de som lyssnar. Förvisso kan man inte jämföra företag storleksmässigt men nog har statliga bolag mer byråkrati än privata, där konkurrens råder. Eller? Vad vet jag om det egentligen. Jag har inte mycket att jämföra med. Ännu, kanske skulle man jobba sig genom några stycken och se. Om det vore genomförbart, om man hade så mycket pengar att man kunde genomföra vetenskapliga studier och inget annat, om man inte vore beroende av de där slantarna.
De faktorer som påverkade sjukfrånvaron var ledningens inställning till diskussioner och förmågan att ta emot kritik från personalen.
Så- om ledningen lyssnade och gjorde någonting åt personalens nödrop istället för att erbjuda annat jobb, kurator, friår eller dylikt och om man som liten svensson hade haft civilkurage nog att vända ryggen och stupiditeterna så kanske herrans många fler hade mått bättre i Svea rike. För länge sen. Eller, de kanske hade inte behövt köra ner i diket, gå i väggen. Om man inte sparat och sparat genom åren och ljugit personalen upp i ansiktet och sagt att ” ni ska få stöd” och sedan skitit i det.
För det är inte bara på SJ man sparat för att tjäna mer. Det förekommer inom alla sektorer, överallt. Och härnere här, här sliter vi alla för det där lönekuvertet med skitlön. År ut och år in. Hjon på 2000-talet. Bocka och buga för VD och co som låtsas veta hur personalen har det, hur varje sjukskriven människa i företaget oftast har gjort mycket mer än vad de skulle under en lång lång tid. Pressat sig till det yttersta för att få ihop livet, och sen fått sota för det. För ledningen är det ytterst irriterande statistik. Det är siffror, inte människor.
Jaja jag ska inte döma. Gjort är gjort. Mina val var mina, jag kunde gått innan jag gått ner i diket men jag hade ett hopp att allt skulle bli bättre, jag visste inte bättre. Hur många mer än jag har det? Hur många gillar sina jobb för det de får tillbaka, exempelvis av de gamla eller barnen och får arbeta med det de utbildat sig till, eller tillfredsställelsen att arbeta med något nyttigt, som att vårda, hjälpa.
Serviceyrkena är otacksamma, slitsamma för kropp och själ, om vi inte har en inre grundtrygghet att vila på. Som håller oss uppe när förändringens vindar blåser för tionde gången och vi uppmanas spänna seglen istället för att bygga vindskydd…jeez!
Vilket bedrägeri, att uppmana oss att följa med i förändringen istället för att följa den inre kompassen.
dikt ur annons
Vårt liv är en vindfläkt
en saga en dröm
En dröm som faller
i tidernas ström
den skimrar i regnbågens färg
en minut
brister och faller
och drömmen är slut
Nils Ferlin
en saga en dröm
En dröm som faller
i tidernas ström
den skimrar i regnbågens färg
en minut
brister och faller
och drömmen är slut
Nils Ferlin
en fredagkväll förra hösten...
Jaja jag erkänner, ibland tittar jag. Inte så ofta men när jag påtalar att det är min tur brukar ingen tjafsa, eftersom vi har fler än en att titta på. Tv alltså.
Just nu fredag kväll när jag är solo hemma går på ettan dobidoo och på trean sing- a- long och på fyran idol. Hysteriska skratt, människor som sjunger bra eller mindre bra, tonarter och tonlägen som gör mig skogstokig. Orkar inte, vill inte, vill ha tystnad, klandra mig inte för jag får inte ut något, jag har inte fattat galoppen. Lampan lyser men det är ingen hemma, vad lär jag mig av det här liksom? Vari sitter nöjet?
Reklam reklam allt avbrutet av reklam, hela tiden, det görs reklam för singing bee som kommer senare som jag bara spyr på( det står unga lättklädda tjejer på ett podium i publiken och dansar sexigt till några som sjunger karaoke, varför) och reklamen säger ”DU BEHÖVER INTE KUNNA SJUNGA HELLER”. Hallå vad gör man då i ett sångprogram. Vill man bara synas på tv med en gapande programledare då eller?
Vad har jag för behållning? De är generade, generande och jag blir minst sagt generad. stänger av tänder ljus, tystnad istället. Datorns surrande brus är bättre för tinnitus.
Många har gått på myten om media, att den som syns i tv är något värd, mer än den som säljer tågbiljetter, eller är kassörska på ICA, eller tar hand om barn i förskolan och skolan eller gamla på hemmet. mer än den som nattvandrar och lyssnar på vilsna ungdomar eller fixar lönen på företaget? Bara man har ett framgångsrikt liv och syns eller tjänar pengar är det bra.
Vad jag tittar på? Jag tittade på något som jag hade bestämt tre dagar innan igår, ”de kallar oss artister”. Försten ut var Håkan Hellström, denne allvarlige unge man, filosof, glad och artig mot sina fans och en tänkare, sånt jag älskar, jag har inte hört allt men jag gillar det jag hört. Hur han vänder och vrider på rösten och hur han älskar Göteborg, hur hans minnen kommer tillbaka till honom när han lyssnar på någon speciell musik.
Jag andas djupt och funderar inåt. Ibland tror jag inte jag heller vet någonting alls om någon annan plats än Göteborg. Inte ens Oxelösund som jag bott i 20 år. Men allt fanns där då och nu finns allt här. Allt är verklighet och faktum. Drömmar finns tackolov fortfarande. Precis som för en del gamla goa gubbar här inflyttade hit från Götet som tjingar på mig, hör min göteborgska. De låter som infödda, dialekten finns kvar. Jag gillar dem. Någon säger" jag hante vatt hemma på fötti år" och jag smälter.
Håkan lotsar oss genom Götet, Majorna, Långedrag skymtar på skyltarna, till och med Högsbohöjd. Välkända vyer. Han har inga problem med att se sig själv som gammal gubbe i Göteborg. Det kan var stylat, filmat för oss, men det känns äkta hos mig.
Och för övrigt säger man inte arton, man säger aton. På Göteborgska.
Just nu fredag kväll när jag är solo hemma går på ettan dobidoo och på trean sing- a- long och på fyran idol. Hysteriska skratt, människor som sjunger bra eller mindre bra, tonarter och tonlägen som gör mig skogstokig. Orkar inte, vill inte, vill ha tystnad, klandra mig inte för jag får inte ut något, jag har inte fattat galoppen. Lampan lyser men det är ingen hemma, vad lär jag mig av det här liksom? Vari sitter nöjet?
Reklam reklam allt avbrutet av reklam, hela tiden, det görs reklam för singing bee som kommer senare som jag bara spyr på( det står unga lättklädda tjejer på ett podium i publiken och dansar sexigt till några som sjunger karaoke, varför) och reklamen säger ”DU BEHÖVER INTE KUNNA SJUNGA HELLER”. Hallå vad gör man då i ett sångprogram. Vill man bara synas på tv med en gapande programledare då eller?
Vad har jag för behållning? De är generade, generande och jag blir minst sagt generad. stänger av tänder ljus, tystnad istället. Datorns surrande brus är bättre för tinnitus.
Många har gått på myten om media, att den som syns i tv är något värd, mer än den som säljer tågbiljetter, eller är kassörska på ICA, eller tar hand om barn i förskolan och skolan eller gamla på hemmet. mer än den som nattvandrar och lyssnar på vilsna ungdomar eller fixar lönen på företaget? Bara man har ett framgångsrikt liv och syns eller tjänar pengar är det bra.
Vad jag tittar på? Jag tittade på något som jag hade bestämt tre dagar innan igår, ”de kallar oss artister”. Försten ut var Håkan Hellström, denne allvarlige unge man, filosof, glad och artig mot sina fans och en tänkare, sånt jag älskar, jag har inte hört allt men jag gillar det jag hört. Hur han vänder och vrider på rösten och hur han älskar Göteborg, hur hans minnen kommer tillbaka till honom när han lyssnar på någon speciell musik.
Jag andas djupt och funderar inåt. Ibland tror jag inte jag heller vet någonting alls om någon annan plats än Göteborg. Inte ens Oxelösund som jag bott i 20 år. Men allt fanns där då och nu finns allt här. Allt är verklighet och faktum. Drömmar finns tackolov fortfarande. Precis som för en del gamla goa gubbar här inflyttade hit från Götet som tjingar på mig, hör min göteborgska. De låter som infödda, dialekten finns kvar. Jag gillar dem. Någon säger" jag hante vatt hemma på fötti år" och jag smälter.
Håkan lotsar oss genom Götet, Majorna, Långedrag skymtar på skyltarna, till och med Högsbohöjd. Välkända vyer. Han har inga problem med att se sig själv som gammal gubbe i Göteborg. Det kan var stylat, filmat för oss, men det känns äkta hos mig.
Och för övrigt säger man inte arton, man säger aton. På Göteborgska.
dikt igen
Att älska de där som fanns en gång, som finns någonstans däruppe vakandes över oss, kan få en att känna tillit, förtröstan och längtan men att sätta ord på det är inte alltid lätt. Här är en fin liten dikt i en annons, från en man till sin fru eller om det är frun som som skrivit det det vet man ju inte, men det är kanske en tröst till de som är kvar.
Öppna ett fönster
ställ det på glänt
den vind som du känner
är kyssen jag sänt.
så underbart!!
Öppna ett fönster
ställ det på glänt
den vind som du känner
är kyssen jag sänt.
så underbart!!
dikt ur annons...
ni vet...
låt oss ge varandra tid,
låt oss göra famnen vid,
låt oss älska, låt oss sjunga,
låt oss hålla tand för tunga,
låt oss skratta låt oss leka
låt oss sorgerna beveka,
låt oss jaga tvivlen bort,
livet är så gränslöst kort!
Bo Setterlind
vad de måtte ha älskat varandra, som vi borde innan vi inser att det är försent.
låt oss ge varandra tid,
låt oss göra famnen vid,
låt oss älska, låt oss sjunga,
låt oss hålla tand för tunga,
låt oss skratta låt oss leka
låt oss sorgerna beveka,
låt oss jaga tvivlen bort,
livet är så gränslöst kort!
Bo Setterlind
vad de måtte ha älskat varandra, som vi borde innan vi inser att det är försent.
Jag erkänner...
Jag har en såndär böjelse, som kanske inte är helt frisk. Men jag kan faktiskt inte hjälpa det, likväl som jag inte kan hjälpa mina chips-nojjor, vandrandet i huset en fredagskväll när alla glömt handla och suget sätter in…och det som bjuds på tv är doobidoo, sing along eller singing bee…
Jo min böjelse alltså. Vet inte riktigt varför jag lagt mig till med denna vana, kanske var det när en tidningssäljare frågade mig lite nedlåtande hur gammal jag var när jag talade om vilka sidor i tidningen jag gillade mest, som om han hade med det att göra. Som om jag inte kunde få bry mig fast jag var tjugo.
Jag läser dödsannonser. Det är dikterna jag älskar, och jag funderar ofta på varför de valdes och vissa önskar jag att jag kunde skrivit själv, att jag haft de insikterna så jag kunde skriva dikter om sorg. De är så vackra. Det finns egna dikter och strofer ur dikter och hela dikter av kända poeter. De visar att man älskat och har man ingen dikt kanske man var stum av sorg. För det kan man vara. Man kan skrika högt, man kan skrika tyst, man kan sitta och glo framför sig, man gråta stilla.
För vi ska inte tro att den stora sorgen aldrig någonsin drabbar oss, den kommer till blå, brun, grå eller grönögd, vi kan inte komma undan och vi ska inte komma undan, vi ska lära oss något av den. Vi ska gå rakt genom den, inte skjuta upp den till ett bättre tillfälle, för det kommer inget bättre tillfälle. Sorg kan inte sorteras in i fack för senare bearbetning. Det är nu nu och nu det gäller. Frågan är om du vill skrika och gråta nu eller sen eller ta hjälp nu eller sen. Om du tänker samla på dig så mycket skit så du får en hjärtsmäll, hjärnblödning eller bara vanlig andnöd och panikångest som går att medicinera eller om du vill gå på djupet och hitta den du är därinne. Gammal eller ung…
Det är nästan så jag gråter ibland när jag läser dessa annonser. Läs här:
Älskade mor du gick så hastigt bort
Vem ska nu berätta om sånt som hände förr
Det var du som hade nyckeln till vår barndoms dörr
Men sov nu gott bland de kära som vi mist
Nån gång kan hända att vi alla ses till slut.
Fler dikter kommer att publiceras men inga namn naturligtvis, en del är egna och en del är etablerade diktare.
Jo min böjelse alltså. Vet inte riktigt varför jag lagt mig till med denna vana, kanske var det när en tidningssäljare frågade mig lite nedlåtande hur gammal jag var när jag talade om vilka sidor i tidningen jag gillade mest, som om han hade med det att göra. Som om jag inte kunde få bry mig fast jag var tjugo.
Jag läser dödsannonser. Det är dikterna jag älskar, och jag funderar ofta på varför de valdes och vissa önskar jag att jag kunde skrivit själv, att jag haft de insikterna så jag kunde skriva dikter om sorg. De är så vackra. Det finns egna dikter och strofer ur dikter och hela dikter av kända poeter. De visar att man älskat och har man ingen dikt kanske man var stum av sorg. För det kan man vara. Man kan skrika högt, man kan skrika tyst, man kan sitta och glo framför sig, man gråta stilla.
För vi ska inte tro att den stora sorgen aldrig någonsin drabbar oss, den kommer till blå, brun, grå eller grönögd, vi kan inte komma undan och vi ska inte komma undan, vi ska lära oss något av den. Vi ska gå rakt genom den, inte skjuta upp den till ett bättre tillfälle, för det kommer inget bättre tillfälle. Sorg kan inte sorteras in i fack för senare bearbetning. Det är nu nu och nu det gäller. Frågan är om du vill skrika och gråta nu eller sen eller ta hjälp nu eller sen. Om du tänker samla på dig så mycket skit så du får en hjärtsmäll, hjärnblödning eller bara vanlig andnöd och panikångest som går att medicinera eller om du vill gå på djupet och hitta den du är därinne. Gammal eller ung…
Det är nästan så jag gråter ibland när jag läser dessa annonser. Läs här:
Älskade mor du gick så hastigt bort
Vem ska nu berätta om sånt som hände förr
Det var du som hade nyckeln till vår barndoms dörr
Men sov nu gott bland de kära som vi mist
Nån gång kan hända att vi alla ses till slut.
Fler dikter kommer att publiceras men inga namn naturligtvis, en del är egna och en del är etablerade diktare.
tänkvärt...
Människan störs inte av yttre omständigheter, utan av sin tolkning av dem."
- Epictetus
hittat på hemsidan www.lifevision.se, en sida med mycket att läsa, inspireras och fundera på.
- Epictetus
hittat på hemsidan www.lifevision.se, en sida med mycket att läsa, inspireras och fundera på.
kloka ord...
som en Hans-Olof Görebrant delar med sig av apropå stress, som stjälper det mesta idag.
Man hinner med nästan hur mycket som helst om man bara inte gör sig någon brådska.
Man hinner med nästan hur mycket som helst om man bara inte gör sig någon brådska.
tycka synd om eller?
Notis i DN.
Josef Fritzl äckelgubbe i Österrike som höll sin dotter inspärrad i 24 år om det nu undgått någon, blev själv utsatt för övergrepp som barn enligt ett psykiatriskt utlåtande. Enligt en rapport som offentliggjorts kan det förklara hans beteende mot dottern.
Förklara? Om man blivit utsatt för övergrepp av sina föräldrar vill man då att ens egna barn ska få lida på det sättet? Om man hade såna tankar att man kanske skulle upprepa det beteendet borde man då inte uppsöka en psykdoktor så fort det bara går? Forskning visar att alla barn som blivit utsatta för övergrepp eller misshandel inte upprepar de beteendena, de söker hjälp eller får hjälp då det uppdagas, likväl som alla barn till alkoholister inte alltid blir missbrukare.
Det kan aldrig finnas förmildrande omständigheer för att göra sina barn illa. Det är vi vuxna som ska ha ansvaret att skydda våra barn från galningar så gott vi kan, inte göra dem illa!
Josef Fritzl äckelgubbe i Österrike som höll sin dotter inspärrad i 24 år om det nu undgått någon, blev själv utsatt för övergrepp som barn enligt ett psykiatriskt utlåtande. Enligt en rapport som offentliggjorts kan det förklara hans beteende mot dottern.
Förklara? Om man blivit utsatt för övergrepp av sina föräldrar vill man då att ens egna barn ska få lida på det sättet? Om man hade såna tankar att man kanske skulle upprepa det beteendet borde man då inte uppsöka en psykdoktor så fort det bara går? Forskning visar att alla barn som blivit utsatta för övergrepp eller misshandel inte upprepar de beteendena, de söker hjälp eller får hjälp då det uppdagas, likväl som alla barn till alkoholister inte alltid blir missbrukare.
Det kan aldrig finnas förmildrande omständigheer för att göra sina barn illa. Det är vi vuxna som ska ha ansvaret att skydda våra barn från galningar så gott vi kan, inte göra dem illa!
För varje minut du är arg, förlorar du 60 sekunders glädje...
Det kan alla tänka på som inte klarar av att stå i kö utan högljutt står och suckar och ojar sig och svär om det råkar ta ett par minuter extra mot vad man förväntat sig.
Detta lilla citat kan jag verkligen skriva under på eftersom jag hört och sett typ allt under mina 20 år som kassörska. Jag kan bara tycka synd om folk-och bli aningens sur om jag ser den som gnällt sedan stå och prata i lugn och ro med någon. Jag undrar vad som rör sig därinne bara, varför man måste ha sån inre stress.
Fast jag är inte sur så länge som 60 sekunder. Jag väljer numera glädje istället.
Det kan alla tänka på som inte klarar av att stå i kö utan högljutt står och suckar och ojar sig och svär om det råkar ta ett par minuter extra mot vad man förväntat sig.
Detta lilla citat kan jag verkligen skriva under på eftersom jag hört och sett typ allt under mina 20 år som kassörska. Jag kan bara tycka synd om folk-och bli aningens sur om jag ser den som gnällt sedan stå och prata i lugn och ro med någon. Jag undrar vad som rör sig därinne bara, varför man måste ha sån inre stress.
Fast jag är inte sur så länge som 60 sekunder. Jag väljer numera glädje istället.
svenska folket diktar...
jag älskar små dikter, önskar alltid att jag kunde själv. I DN finns dikt idag som jag brukar läsa och glädjas åt.
Läs själva:
Ej vet de bladen sina öden
de blad som hösten ifrån träden ansar
om än de anar att de går mot döden
så se hur raskt och fjäderlätt de dansar.
insänt av Stig Augustsson i Växjö.
Läs själva:
Ej vet de bladen sina öden
de blad som hösten ifrån träden ansar
om än de anar att de går mot döden
så se hur raskt och fjäderlätt de dansar.
insänt av Stig Augustsson i Växjö.
Problems?
Det här med sömnproblem är en återkommande inressant nyhet att vända och vrida på. Ungefär var tionde svensk har så svåra sömnproblem att det dagliga livet påverkas. Experter talar om en ny folksjukdom.
En av anledningarna är att de ljusa sommarnätterna gör att hjärnan har svårt att koppla av men den vanligaste och allvarligaste typen av sömnproblem är den som uppkommer av stress oro och ångest. Det är den som ökar och som har utvecklats till en folksjukdom. Detta berättar Lena Leissner överläkare på sömnenheten i Örebro i en notis i DN.
Alltså har så många i Sverige problem av olika typ så att man inte kan sova. Om det är arbetsrelaterat, familjerelaterat, sorger och bedrövelser längs med livet som man inte kan hantera det framgår inte i artiklarna. Det är upp till oss själva att ta reda på, söka den hjälp vi behöver för att ta oss ur våra situationer.
Jag har också haft sömnproblem i många år, för att jag inte trivts och vanmäktig suttit fast i ett arbetsliv som var svårt att ta sig ur. Men parallellt med det uppkommer andra problem, oförmåga att få ihop arbete och familjeliv som ofelbart leder till depression och ickeliv.
Att definiera en depression är andäktig läsning, det gjorde jag i somras. Idag kan jag ömsom skratta och med stora ögon titta på symptomen som står beskrivna i boken stressa rätt av Dan Hasson.
Hör här:
Har du mer än 2 veckor 5 av 9 följande symptom lider du definitionsmässigt av depression
1 Nedstämdhet under större delen av dagen
2 Klart minskat intresse för eller minskad glädje av nästan alla aktiviteter
3 Minskad alternativt ökad aptit, betydande viknedgång eller viktuppgång
4 Sömnstörningar
5 Hämning eller agitation
6 Svaghetskänsla eller brist på energi
7 Känslor av värdelöshet, överdrivna eller obefogade skuldkänslor
8 Minskad tanke och koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet
9 Självmordstankar eller tankar på döden
Jag tänker inte avslöja hur många jag prickade in. Och under 2 veckor??? Så här mår många människor runt omkring oss idag och har gjort i 10 år. Jag vet. Jag har sett och hört och förfärats och inte kunnat hantera det.
Men låna gärna boken, den får en att förstå sammanhangen, vad som leder fram till och hur komma ur. Hur viktig sömnen är och att det inte går att ta genvägar runt sorg. Att det går att komma ur är klart, det är en process, ett arbete, ett måste.
För att kunna börja leva. Kunna börja vilja leva. Vilja kunna leva. Vilja våga leva. Våga vilja leva. Inte bara vara vid liv. Vänd och vrid på livet och välj. Men gör något - för när man ser ljus i tunneln då börjar livet igen. Och skratten kanske återvänder.
En av anledningarna är att de ljusa sommarnätterna gör att hjärnan har svårt att koppla av men den vanligaste och allvarligaste typen av sömnproblem är den som uppkommer av stress oro och ångest. Det är den som ökar och som har utvecklats till en folksjukdom. Detta berättar Lena Leissner överläkare på sömnenheten i Örebro i en notis i DN.
Alltså har så många i Sverige problem av olika typ så att man inte kan sova. Om det är arbetsrelaterat, familjerelaterat, sorger och bedrövelser längs med livet som man inte kan hantera det framgår inte i artiklarna. Det är upp till oss själva att ta reda på, söka den hjälp vi behöver för att ta oss ur våra situationer.
Jag har också haft sömnproblem i många år, för att jag inte trivts och vanmäktig suttit fast i ett arbetsliv som var svårt att ta sig ur. Men parallellt med det uppkommer andra problem, oförmåga att få ihop arbete och familjeliv som ofelbart leder till depression och ickeliv.
Att definiera en depression är andäktig läsning, det gjorde jag i somras. Idag kan jag ömsom skratta och med stora ögon titta på symptomen som står beskrivna i boken stressa rätt av Dan Hasson.
Hör här:
Har du mer än 2 veckor 5 av 9 följande symptom lider du definitionsmässigt av depression
1 Nedstämdhet under större delen av dagen
2 Klart minskat intresse för eller minskad glädje av nästan alla aktiviteter
3 Minskad alternativt ökad aptit, betydande viknedgång eller viktuppgång
4 Sömnstörningar
5 Hämning eller agitation
6 Svaghetskänsla eller brist på energi
7 Känslor av värdelöshet, överdrivna eller obefogade skuldkänslor
8 Minskad tanke och koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet
9 Självmordstankar eller tankar på döden
Jag tänker inte avslöja hur många jag prickade in. Och under 2 veckor??? Så här mår många människor runt omkring oss idag och har gjort i 10 år. Jag vet. Jag har sett och hört och förfärats och inte kunnat hantera det.
Men låna gärna boken, den får en att förstå sammanhangen, vad som leder fram till och hur komma ur. Hur viktig sömnen är och att det inte går att ta genvägar runt sorg. Att det går att komma ur är klart, det är en process, ett arbete, ett måste.
För att kunna börja leva. Kunna börja vilja leva. Vilja kunna leva. Vilja våga leva. Våga vilja leva. Inte bara vara vid liv. Vänd och vrid på livet och välj. Men gör något - för när man ser ljus i tunneln då börjar livet igen. Och skratten kanske återvänder.
mode...
Mode och skönhet är kanske av olika anledningar ett viktigt ämne för många. Jag känner mig lite bakom i de ämnena, jag är bara intresserad ett par gånger om året, när jag suckande inser att det är dags att rensa och köpa lite nytt till garderoben. Jag handlar och suckar över hur dyrt det är och sen sliter jag på det ett tag och tvättar ur det…
Omedelbara förälskelser händer ibland och då handlar jag också, men inte så ofta. En gång har jag tokshoppat, det var när jag fick bonus från SJ. De gav bonus till de anställda som kompensation för allt de fick utstå, så jag kunde lika gärna sätta sprätt på pengarna tänkte jag, och njuta av slöseri. För första (och enda?) gången.
Jag har genom åren istället gått igång på små ljuslyktor att titta på och njuta av i mörkret för mig själv. Nu har jag fått lägga ner den hobbyn för det är fullt här hemma. Men de är vackra att titta på…
Det inre livet känns väsentligare att vårda för mig än det yttre, visst kan jag sucka över mina rynkor och mina gråa hår men vad kan jag egentligen göra åt dem? Rynkorna beror ju på något, de ska inte trollas bort, de ska minna mig om mina vedermödor. Och jag kan ju sminka över det värsta om jag inte står ut med min spegelbild. Men det handlar också om att acceptera mig själv som jag är, att älska mig själv med brister och fel. För älskar jag inte mig själv – då ser jag ju enbart det jag gör som fel och uselt och värdelöst och att vara så skoningslös mot sig själv det leder till att man hamnar i terapi så småningom. Någon annan måste till slut hjälpa en att skingra mörkret och öppna upp hjärtat.
I dag kör man inte slut på en generation i taget, i dag går man med lien överallt, utan nåd. Jag tillhör en rätt sliten åldersgrupp med 20-25 år kvar att jobba som under slakten på Sverige hela tiden har vridit ut och in på mig själv för min arbetsgivare, och för att göra livet bra för min familj, mina underbara barn och kassera ut den där lilla lönen varje månad.
Det är kul att bry sig om mode och skönhet, det hör till livets goda sidor. Hade jag gjort det hade jag antagligen inte grubblat så mycket utan mått bättre, men kortsiktigt. Långsiktigt tror jag man vinner mer på att sköta om själen bättre. Men för all del- jag kan ha fel…
Mode är till för att bli omodernt, modet varierar för att vi ska shoppa och göra slut på pengar, få snurr på Svedalas ekonomi. Med kortsiktiga lyckokänslor som eskorter. Bättre är att bygga självkänslan för att må bra och kanske därmed stå bättre rustad för motgångar. För lyfter vi blicken och skådar runt oss så glittrar det inte överallt.
Men om vi vågar se världen som den är kanske vi som mår rätt skapligt orkar vara medmänniskor till de som inte gör det.
Istället för att klaga och snörpa på munnen så fort något inte går som förväntat.
Omedelbara förälskelser händer ibland och då handlar jag också, men inte så ofta. En gång har jag tokshoppat, det var när jag fick bonus från SJ. De gav bonus till de anställda som kompensation för allt de fick utstå, så jag kunde lika gärna sätta sprätt på pengarna tänkte jag, och njuta av slöseri. För första (och enda?) gången.
Jag har genom åren istället gått igång på små ljuslyktor att titta på och njuta av i mörkret för mig själv. Nu har jag fått lägga ner den hobbyn för det är fullt här hemma. Men de är vackra att titta på…
Det inre livet känns väsentligare att vårda för mig än det yttre, visst kan jag sucka över mina rynkor och mina gråa hår men vad kan jag egentligen göra åt dem? Rynkorna beror ju på något, de ska inte trollas bort, de ska minna mig om mina vedermödor. Och jag kan ju sminka över det värsta om jag inte står ut med min spegelbild. Men det handlar också om att acceptera mig själv som jag är, att älska mig själv med brister och fel. För älskar jag inte mig själv – då ser jag ju enbart det jag gör som fel och uselt och värdelöst och att vara så skoningslös mot sig själv det leder till att man hamnar i terapi så småningom. Någon annan måste till slut hjälpa en att skingra mörkret och öppna upp hjärtat.
I dag kör man inte slut på en generation i taget, i dag går man med lien överallt, utan nåd. Jag tillhör en rätt sliten åldersgrupp med 20-25 år kvar att jobba som under slakten på Sverige hela tiden har vridit ut och in på mig själv för min arbetsgivare, och för att göra livet bra för min familj, mina underbara barn och kassera ut den där lilla lönen varje månad.
Det är kul att bry sig om mode och skönhet, det hör till livets goda sidor. Hade jag gjort det hade jag antagligen inte grubblat så mycket utan mått bättre, men kortsiktigt. Långsiktigt tror jag man vinner mer på att sköta om själen bättre. Men för all del- jag kan ha fel…
Mode är till för att bli omodernt, modet varierar för att vi ska shoppa och göra slut på pengar, få snurr på Svedalas ekonomi. Med kortsiktiga lyckokänslor som eskorter. Bättre är att bygga självkänslan för att må bra och kanske därmed stå bättre rustad för motgångar. För lyfter vi blicken och skådar runt oss så glittrar det inte överallt.
Men om vi vågar se världen som den är kanske vi som mår rätt skapligt orkar vara medmänniskor till de som inte gör det.
Istället för att klaga och snörpa på munnen så fort något inte går som förväntat.
kom till västra frölunda
http://www.youtube.com/watch?v=2O1BoifT_PM
här kan ni se mina gamla hus! Min barndom, det är fantastiskt att få se detta, föör en frölundait som jag.
här kan ni se mina gamla hus! Min barndom, det är fantastiskt att få se detta, föör en frölundait som jag.
Älskade barn och rackarungar
Heter ett litet häfte vi fått från Oxelösunds kommun i egenskap av föräldrar. Där står att vi här i Oxelösund har ett mål att barn och ungdomar ska ha en trygg och säker uppväxt och att den viktigaste människan i barns och ungdomars liv är föräldrarna. Det står också att alla som jobbar med barn och unga i Oxelösund hjälps åt för att ge oss det stöd vi som familj kan behöva i vardagens olika situationer.
Det finns familjecentral, en samverkan mellan bland annat landsting, kommunen, öppna förskolan och kyrkan. Det finns familjestödjare som inom socialtjänsten erbjuder stöd till föräldrar och barn och hjälper till att förbättra relationer i familjer.
Socialtjänsten erbjuder också extrahjälp. Det finns föräldrautbildning som vänder sig till föräldrar som vill minska bråk och konflikter med sina barn.
Bland annat så erbjuder IOGT-NTO, OIK, SLK, ONYX, Shadownight från föreningslivet erbjuder arrangemang på storhelger då de vet att det är riskhelger då ungdomar dricker för första gången. Fältarbetarna är ute på plats för att stödja ungdomarna, enligt broschyren .
Alla dessa arrangörer vill se oss på arrangemangen därför att vi är föräldrar som bryr oss om vad de gör och hur de mår.
Våra älskade barn och rackarungar.
Jag undrar vilka de är, de där som vält min cykel och hoppat på tramplagerpartiet på den på Ramdalen en kväll mitt i veckan. Det kostade 1000 spänn. Är det älskade barn eller rackarungar? Jag undrar vilka det är som luftat däcken ett antal gånger under åren och förstört växlarna på åtskilliga cyklar på Breviksskolan dagtid, vilka som ägnar sig åt trampsöndersparkning? Är det älskade barn eller rackarungar?
Är det rackarungar som klottrar på skyltar och i gångtunnlar? Vilka älskade barn är det som dödar och sparkar runt igelkottar? Vilka älskade barn välter konstverken i sandlådan på torget ideligen? Är det älskade barn eller rackarungar som tänder eld på kundvagnarna på ICA? Eller rotar runt i ryggsäckar då barnen är på badet på dagtid?
Det är en konstig tid vi lever i, då total avsaknad av respekt för andras saker råder och där för många verkar njuta av att sabotera, var kommer de egenskaperna ifrån? Vem lär dem det? Framför allt, vem är det som lär dem att inte bry sig?
Uppenbarligen behövs en hel armada av människor för att stödja och ta hand om våra barn. Och kan vi inte ta hand om dem själva så måste någon annan göra det åt oss. För hur det än är, hur vi än mår och hur vi än har det är det vår skyldighet att göra något åt det, vi kommer inte undan ansvaret för dem.
Våra älskade barn och rackarungar…
Det finns familjecentral, en samverkan mellan bland annat landsting, kommunen, öppna förskolan och kyrkan. Det finns familjestödjare som inom socialtjänsten erbjuder stöd till föräldrar och barn och hjälper till att förbättra relationer i familjer.
Socialtjänsten erbjuder också extrahjälp. Det finns föräldrautbildning som vänder sig till föräldrar som vill minska bråk och konflikter med sina barn.
Bland annat så erbjuder IOGT-NTO, OIK, SLK, ONYX, Shadownight från föreningslivet erbjuder arrangemang på storhelger då de vet att det är riskhelger då ungdomar dricker för första gången. Fältarbetarna är ute på plats för att stödja ungdomarna, enligt broschyren .
Alla dessa arrangörer vill se oss på arrangemangen därför att vi är föräldrar som bryr oss om vad de gör och hur de mår.
Våra älskade barn och rackarungar.
Jag undrar vilka de är, de där som vält min cykel och hoppat på tramplagerpartiet på den på Ramdalen en kväll mitt i veckan. Det kostade 1000 spänn. Är det älskade barn eller rackarungar? Jag undrar vilka det är som luftat däcken ett antal gånger under åren och förstört växlarna på åtskilliga cyklar på Breviksskolan dagtid, vilka som ägnar sig åt trampsöndersparkning? Är det älskade barn eller rackarungar?
Är det rackarungar som klottrar på skyltar och i gångtunnlar? Vilka älskade barn är det som dödar och sparkar runt igelkottar? Vilka älskade barn välter konstverken i sandlådan på torget ideligen? Är det älskade barn eller rackarungar som tänder eld på kundvagnarna på ICA? Eller rotar runt i ryggsäckar då barnen är på badet på dagtid?
Det är en konstig tid vi lever i, då total avsaknad av respekt för andras saker råder och där för många verkar njuta av att sabotera, var kommer de egenskaperna ifrån? Vem lär dem det? Framför allt, vem är det som lär dem att inte bry sig?
Uppenbarligen behövs en hel armada av människor för att stödja och ta hand om våra barn. Och kan vi inte ta hand om dem själva så måste någon annan göra det åt oss. För hur det än är, hur vi än mår och hur vi än har det är det vår skyldighet att göra något åt det, vi kommer inte undan ansvaret för dem.
Våra älskade barn och rackarungar…
citat
"Mästare skapas inte i gymmet. Mästare skapas av något som de har djupt inom dem; en vilja, en dröm, en vision. Viljan måste vara starkare än omständigheterna."
- Muhammad Ali
- Muhammad Ali
Sinnesro
Sinnesro.
När augusti gick mot september, så gick ljuset mot mörker. Jag måste verkligen kämpa för att inte sakna den där sommaren. För den var så underbar. Och i hjärtat mitt ska sommaren bevaras och hösten välkomnas.
Den klara härliga luften och lövprakten, som först inte ville infinna sig, den kom till slut. Jag önskade och längtade lite. Det var en lång väntan på att löven skulle singla mot marken, det var alldeles för mycket regn under alldeles för lång tid. För finns det något så härligt som en promenad runt Femöre eller Jogersö i den klara luften, omgiven av lövprakten. Ja kanske om våren.
Höststormarna har inte infunnit sig ännu, det är riktigt skönt ibland i solen. Idag satt jag vid Stenvik och glittret på havet ledde fram till just mig. Att ta vara på dessa stunder som kan ge en styrka när oron alldeles för länge fått regera i hjärnan. Att var 43 och gå på a-kassa och vara lite trött och sliten och glåmig leder ofelbart till att ron saknas.
Sinnesron.
Så därför går jag på sinnesrogudstjänst i kyrkan. Jag försöker införa sinnesro. Ro i mitt sinne? Hur svårt ska det vara att förstå att vi behöver det? I alla 90 kanaler på tv´n, radio dygnet runt, matas vi med tokreklam, stoj glam och tjo och tjim överallt. Sorger och bedrövelser avhandlas när vi trötta redan somnat av utmattning…eller via böcker vi inte orkar köpa för att vi inte har tiden…
Kyrkan är en mäktig upplevelse. En liten klick människor som samlas, jag vet inte om de känner varandra eller inte, jag känner dem inte men jag känner en samhörighet, att vi är flera som behöver, vi är några som söker och har funnit något som är nödvändigt för att vi ska kunna leva i våra liv. Kanske är det känslan av att inte vara ensam, känslan av att behöva, våga erkänna att man inte är så stark som man tror.
Sinnesro.
Det är en utmaning att vara närvarande, att tömma hjärnan på dåtid och framtid så att man kan ta emot orden som kommer, betraktelsen. Det som prästen talar om är i mångt och mycket saker man kan höra i rummet hos kuratorerna men de är så mycket vackrare förpackade. Och rummet och stämningen gör att det kan tas emot på ett annat sätt - just det där att tänka med hjärtat i stället för hjärnan.
Hjärnan behöver fritt, den behöver stiga åt sidan ett tag – och man får inte känna sig misslyckad, för vi alla kämpar i den här världen, i det här samhället, i det här Oxelösund. Och mot alla möjliga saker vi inte bett om. Vi vill ha ett bra liv men livet vill inte alltid som vi vill, eller så är det vi som tänker på fel sätt.
Att se de små sakerna i det stora, det är en stor utmaning. Att se glittret i havet, fråga sig varför dimman lagt sig över havet och vad det är för symbolik i dimma, är det naturen som är ett med dig ibland och vill säga att den ser din dimma denna morgon. Att le och minnas husfasaden på de otroligt fula grå höghusen på mammas gata i Frölunda där man upplevt så mycket glädje. De små blåklockorna som kämpat sig upp helt ensamma längs gångvägen från läget mot centrum. Blåklockor trodde jag nästan var utdöda.
Att somna med en liten hand i sin, känna på en mjuk fot, sniffa på liten kind. Att stryka undan en lugg, servera en frukost och få en kram efteråt. Att under oboy förhöra en läxa. Bli osams och kunna bli sams. Andra onsdagen varje måndag i Sankt Botvids kyrka klockan 20.00. Och kämpa för att den skall stanna alla andra dagar också!
Sinnesron…
När augusti gick mot september, så gick ljuset mot mörker. Jag måste verkligen kämpa för att inte sakna den där sommaren. För den var så underbar. Och i hjärtat mitt ska sommaren bevaras och hösten välkomnas.
Den klara härliga luften och lövprakten, som först inte ville infinna sig, den kom till slut. Jag önskade och längtade lite. Det var en lång väntan på att löven skulle singla mot marken, det var alldeles för mycket regn under alldeles för lång tid. För finns det något så härligt som en promenad runt Femöre eller Jogersö i den klara luften, omgiven av lövprakten. Ja kanske om våren.
Höststormarna har inte infunnit sig ännu, det är riktigt skönt ibland i solen. Idag satt jag vid Stenvik och glittret på havet ledde fram till just mig. Att ta vara på dessa stunder som kan ge en styrka när oron alldeles för länge fått regera i hjärnan. Att var 43 och gå på a-kassa och vara lite trött och sliten och glåmig leder ofelbart till att ron saknas.
Sinnesron.
Så därför går jag på sinnesrogudstjänst i kyrkan. Jag försöker införa sinnesro. Ro i mitt sinne? Hur svårt ska det vara att förstå att vi behöver det? I alla 90 kanaler på tv´n, radio dygnet runt, matas vi med tokreklam, stoj glam och tjo och tjim överallt. Sorger och bedrövelser avhandlas när vi trötta redan somnat av utmattning…eller via böcker vi inte orkar köpa för att vi inte har tiden…
Kyrkan är en mäktig upplevelse. En liten klick människor som samlas, jag vet inte om de känner varandra eller inte, jag känner dem inte men jag känner en samhörighet, att vi är flera som behöver, vi är några som söker och har funnit något som är nödvändigt för att vi ska kunna leva i våra liv. Kanske är det känslan av att inte vara ensam, känslan av att behöva, våga erkänna att man inte är så stark som man tror.
Sinnesro.
Det är en utmaning att vara närvarande, att tömma hjärnan på dåtid och framtid så att man kan ta emot orden som kommer, betraktelsen. Det som prästen talar om är i mångt och mycket saker man kan höra i rummet hos kuratorerna men de är så mycket vackrare förpackade. Och rummet och stämningen gör att det kan tas emot på ett annat sätt - just det där att tänka med hjärtat i stället för hjärnan.
Hjärnan behöver fritt, den behöver stiga åt sidan ett tag – och man får inte känna sig misslyckad, för vi alla kämpar i den här världen, i det här samhället, i det här Oxelösund. Och mot alla möjliga saker vi inte bett om. Vi vill ha ett bra liv men livet vill inte alltid som vi vill, eller så är det vi som tänker på fel sätt.
Att se de små sakerna i det stora, det är en stor utmaning. Att se glittret i havet, fråga sig varför dimman lagt sig över havet och vad det är för symbolik i dimma, är det naturen som är ett med dig ibland och vill säga att den ser din dimma denna morgon. Att le och minnas husfasaden på de otroligt fula grå höghusen på mammas gata i Frölunda där man upplevt så mycket glädje. De små blåklockorna som kämpat sig upp helt ensamma längs gångvägen från läget mot centrum. Blåklockor trodde jag nästan var utdöda.
Att somna med en liten hand i sin, känna på en mjuk fot, sniffa på liten kind. Att stryka undan en lugg, servera en frukost och få en kram efteråt. Att under oboy förhöra en läxa. Bli osams och kunna bli sams. Andra onsdagen varje måndag i Sankt Botvids kyrka klockan 20.00. Och kämpa för att den skall stanna alla andra dagar också!
Sinnesron…
Nu är det morgon...
När jag tar morgonpromenaden till jobbet jämte havet så kollar jag alltid horisonten därute. Ibland smälter havet ihop med himlen, så att man inte ser skiljelinjen. Jag andas in syre hela vägen så jag ska orka med dagen, för den ska ju helst genomföras med ett leende.dels ser Det trevligare ut men blir man bemött med ett leende så kan man oftare ge ett också.
Om man inte ger så får man inte heller…
Under sommaren har klockspelet i kyrkan välkomnat mig klockan 09.00 med bland annat ”Nu är det morgon”, ” I denna ljuva sommartid”, ibland ”Amazing grace” och om jag inte har helt fel så har också ”Old lang syne” hörts. Behagligt är kanske ordet jag famlar efter. Rofyllt. Det får en att stanna upp och skingra tankarna, som surrar som getingar därinne. Är det en av funktionerna kyrkan mitt i byn ska ha kanske? Att hjälpa oss till ett annat tänkande, ett med hjärtat tänkande i stället för hjärntänk. Hjärnan har ju så lätt att bli överlastad om man använder den för hårt för länge.
Att använda intellektet för mycket gör att man kan fastna i en kamp läser jag i boken ”Sluta kämpa börja leva” av Sanna Edihn. Intellektet är ju bra för att ge klara tankar, analysera, skriva, formulera eller lösa problem. Men om man bara använder sig av intellektet blir livet en kamp. Och det är kämpigt att dra runt lasset med hjälp av hjärnan. Det kan liksom bli för mycket för hjärnan att ta emot, processa, göra meningsfullt och ta ställning jämt. Hjärnan är fantastisk, utan den vore vi ingenting, men den är begränsad och känslig.
Hon skriver att man ska ta hjälp av hela sig när man fattar beslut och skapar relationer, man ska låta magkänslan vara med i besluten. Alla sinnen, signaler, föraningar och framför allt hjärtat ska vara delaktiga! En harmonisk hjärtrytm skapar ökad ordning och balans i nervsystemet.
Så- det jag alltid predikat genom alla år- vila när du kan! När vi vilar sänder koppen signaler till hjärnan att vi tar det lugnt och då sänder hjärnan signaler till kroppen som går ner i varv. Hjärnan lugnar sig ytterligare, sänder fler signaler und so weiter.
Så se till att sköta dig, skapa harmoni i ditt liv, klarar du det inte själv så ta hjälp. Det är tufft att inse hur fel man levt, att man kört slut på sig, kört med två hjul på vägbanan och två i diket och undrat varför man har hjärtklappning. Hallå? Är det nån hemma?
Efterklokhet är exakt vetenskap. Jag är vän med hjärnan idag. Och hjärtat slår i takt. Så vi går mot framtid! Fast lite långsammare.
Om man inte ger så får man inte heller…
Under sommaren har klockspelet i kyrkan välkomnat mig klockan 09.00 med bland annat ”Nu är det morgon”, ” I denna ljuva sommartid”, ibland ”Amazing grace” och om jag inte har helt fel så har också ”Old lang syne” hörts. Behagligt är kanske ordet jag famlar efter. Rofyllt. Det får en att stanna upp och skingra tankarna, som surrar som getingar därinne. Är det en av funktionerna kyrkan mitt i byn ska ha kanske? Att hjälpa oss till ett annat tänkande, ett med hjärtat tänkande i stället för hjärntänk. Hjärnan har ju så lätt att bli överlastad om man använder den för hårt för länge.
Att använda intellektet för mycket gör att man kan fastna i en kamp läser jag i boken ”Sluta kämpa börja leva” av Sanna Edihn. Intellektet är ju bra för att ge klara tankar, analysera, skriva, formulera eller lösa problem. Men om man bara använder sig av intellektet blir livet en kamp. Och det är kämpigt att dra runt lasset med hjälp av hjärnan. Det kan liksom bli för mycket för hjärnan att ta emot, processa, göra meningsfullt och ta ställning jämt. Hjärnan är fantastisk, utan den vore vi ingenting, men den är begränsad och känslig.
Hon skriver att man ska ta hjälp av hela sig när man fattar beslut och skapar relationer, man ska låta magkänslan vara med i besluten. Alla sinnen, signaler, föraningar och framför allt hjärtat ska vara delaktiga! En harmonisk hjärtrytm skapar ökad ordning och balans i nervsystemet.
Så- det jag alltid predikat genom alla år- vila när du kan! När vi vilar sänder koppen signaler till hjärnan att vi tar det lugnt och då sänder hjärnan signaler till kroppen som går ner i varv. Hjärnan lugnar sig ytterligare, sänder fler signaler und so weiter.
Så se till att sköta dig, skapa harmoni i ditt liv, klarar du det inte själv så ta hjälp. Det är tufft att inse hur fel man levt, att man kört slut på sig, kört med två hjul på vägbanan och två i diket och undrat varför man har hjärtklappning. Hallå? Är det nån hemma?
Efterklokhet är exakt vetenskap. Jag är vän med hjärnan idag. Och hjärtat slår i takt. Så vi går mot framtid! Fast lite långsammare.
Längtan
Ja hur var det nu egentligen? I somras. Minns ni sommaren, den där underbara tiden med sol och bad och gung i hängmatta och vila och god mat? Blå himmel och krusningar på havet, det var blått, det var mörkt, det var grått, det var spegelblankt och det krusades och ibland böljade det bara aningens. Det var så vackert. I havet spegelblänk finns all visdom, jag är fascinerad av havet, det förbinder oss med världen, med sjömän som dött, med Estonia-offren. Jag känner ro vid havet. Man ser bara ytan och inte det som döljer sig under.
Likväl som vi bara ser livets vardagliga yta och inget av det som egentligen styr våra liv. För det som styr våra liv är den undre världen och allt som försiggår där. Alla tankar som far omkring som surrande getingar och inte lämnar en ifred. Tankarna som gör det så svårt att bara gå genom livet utan att påverkas.
Jag har inte så stora krav, jag vill ha sol och bad ibland och promenader ensam eller med trevligt sällskap, jag vill ha en dos saltvatten och en dos Frölunda, jag vill ha gamla vänner och massor av gos med barn. Jag vill ha båtturer när solen dalar och havet ligger blankt.
Jag vill ha grillat, grönt gräs under fötterna, jag vill känna doften av nytvättade lakan i sovrummet, jag vill ha fotbad med heatlotion på altanen, ansiktsmask i tystnad, grillchips, kramar av barn och klämma en gul finne. Jag vill ha sol på min slitna kropp, som återhämtar sig långsamt, jag vill ha bilkörning för det skingrar onda tankar, befriar mig från mödan att tänka på något annat än kämpande.
Och jag fick nästan allt! Allt är fastetsat på mina näthinnor. Sommaren finns i mitt minne, min undre värld.
Det inre livet är viktigt att vårda, visst kan jag sucka över mina rynkor och mina gråa hår men vad kan jag egentligen göra åt dem? Rynkorna beror ju på något, kanske ändå är det så att ett städat och vårdat inre ger ett vackert yttre. Eller? De ska inte trollas bort, de ska minna mig om livet som varit. Och jag kan ju sminka över det värsta…
Sol ute sol inne, sol i hjärtat, sol i sinne, kom mina barn hem och sjöng när de var mindre, hur rätt hade de inte? Alltför många idag verkar ha för mycket mörker i själarna, av olika anledningar. Som säljare med kundkontakter har jag sett på nära håll vad nedskärningar gjort med människor, både med mig och med de på andra sidan kassadisken.
Barnen försvann en vecka med sin farmor till Mallorca och jag var halv. Jag var sorgsen, jag chattade och fick höra deras röster ibland. Och jag fick stora kramar när de kom hem, och tjatter a la kalle anka hela bilresan hem om allt de upplevt.
Jag fick lära mig vad längtan var. Det var också nyttigt.
Likväl som vi bara ser livets vardagliga yta och inget av det som egentligen styr våra liv. För det som styr våra liv är den undre världen och allt som försiggår där. Alla tankar som far omkring som surrande getingar och inte lämnar en ifred. Tankarna som gör det så svårt att bara gå genom livet utan att påverkas.
Jag har inte så stora krav, jag vill ha sol och bad ibland och promenader ensam eller med trevligt sällskap, jag vill ha en dos saltvatten och en dos Frölunda, jag vill ha gamla vänner och massor av gos med barn. Jag vill ha båtturer när solen dalar och havet ligger blankt.
Jag vill ha grillat, grönt gräs under fötterna, jag vill känna doften av nytvättade lakan i sovrummet, jag vill ha fotbad med heatlotion på altanen, ansiktsmask i tystnad, grillchips, kramar av barn och klämma en gul finne. Jag vill ha sol på min slitna kropp, som återhämtar sig långsamt, jag vill ha bilkörning för det skingrar onda tankar, befriar mig från mödan att tänka på något annat än kämpande.
Och jag fick nästan allt! Allt är fastetsat på mina näthinnor. Sommaren finns i mitt minne, min undre värld.
Det inre livet är viktigt att vårda, visst kan jag sucka över mina rynkor och mina gråa hår men vad kan jag egentligen göra åt dem? Rynkorna beror ju på något, kanske ändå är det så att ett städat och vårdat inre ger ett vackert yttre. Eller? De ska inte trollas bort, de ska minna mig om livet som varit. Och jag kan ju sminka över det värsta…
Sol ute sol inne, sol i hjärtat, sol i sinne, kom mina barn hem och sjöng när de var mindre, hur rätt hade de inte? Alltför många idag verkar ha för mycket mörker i själarna, av olika anledningar. Som säljare med kundkontakter har jag sett på nära håll vad nedskärningar gjort med människor, både med mig och med de på andra sidan kassadisken.
Barnen försvann en vecka med sin farmor till Mallorca och jag var halv. Jag var sorgsen, jag chattade och fick höra deras röster ibland. Och jag fick stora kramar när de kom hem, och tjatter a la kalle anka hela bilresan hem om allt de upplevt.
Jag fick lära mig vad längtan var. Det var också nyttigt.
De var väntade. Ett tag så trodde man nästan…men nej nej, de kom. Mördarsniglarna.
I trupp krälade de fram när det regnade. De hade legat i underjorden, i fukten och förökat sig. När jag betraktade dikena på väg till jobbet så visste jag att de fanns där. Man kunde ana dem. De vällde slutligen fram på cykelvägen. Tips haglade från höger och vänster hur göra sig av med dem. I Expressen fanns det statistik på vilka olika sätt man mördade dem på. Det dränktes, frystes(urk jag vill inte veta), saltades, klipptes itu, eller struntades i.
Så många sätt. Ett jag tyckte var härligast är dock inte från Expressen, det kom från en väninna. Hon fyllde en sköljmedelsflaska med vatten och grovsalt och gick på jakt med grilltång, endast använd för detta ändamål försäkrade hon. Hehe, hon log sadistiskt under hela samtalet. Tills hon mindes hur det luktade i den där flaskan efter ett par dagar i värmen. Då ändrade hon min, kanske också ansiktsfärg. Man kunde liksom ana kräkreflexer i atmosfären runt oss. Bajs var det närmaste hon kunde komma i beskrivningen .
Att så små slemmiga djur verkligen är så stora samtalsämnen ibland. De skapar en form av gemenskap, igenkännande. Man nästan glömmer att man står och tittar på barnens träning. Och myggorna, och getingarna, lika avskydda som cheferna på SJ. De har varit stora samtalsämnen i år. Jag har slagit ihjäl otaliga, getingar alltså. Krossat dem under mina foppatofflor. Ända sen den första dök upp har jag varit rädd att de krupit in i toffeln och vänt på den först. Viftat och sprungit. Och till slut fick jag ett stick efter alla års noja.
Förresten, de där nya leopardmönstrade mördarsniglarna som korsats fram därnere i underjorden, de är verkligen lika vidriga som de andra, men en leopardmönstrad ser precis likadan ut på insidan som en brun.
Det vet jag. Och mina foppatofflor.
I trupp krälade de fram när det regnade. De hade legat i underjorden, i fukten och förökat sig. När jag betraktade dikena på väg till jobbet så visste jag att de fanns där. Man kunde ana dem. De vällde slutligen fram på cykelvägen. Tips haglade från höger och vänster hur göra sig av med dem. I Expressen fanns det statistik på vilka olika sätt man mördade dem på. Det dränktes, frystes(urk jag vill inte veta), saltades, klipptes itu, eller struntades i.
Så många sätt. Ett jag tyckte var härligast är dock inte från Expressen, det kom från en väninna. Hon fyllde en sköljmedelsflaska med vatten och grovsalt och gick på jakt med grilltång, endast använd för detta ändamål försäkrade hon. Hehe, hon log sadistiskt under hela samtalet. Tills hon mindes hur det luktade i den där flaskan efter ett par dagar i värmen. Då ändrade hon min, kanske också ansiktsfärg. Man kunde liksom ana kräkreflexer i atmosfären runt oss. Bajs var det närmaste hon kunde komma i beskrivningen .
Att så små slemmiga djur verkligen är så stora samtalsämnen ibland. De skapar en form av gemenskap, igenkännande. Man nästan glömmer att man står och tittar på barnens träning. Och myggorna, och getingarna, lika avskydda som cheferna på SJ. De har varit stora samtalsämnen i år. Jag har slagit ihjäl otaliga, getingar alltså. Krossat dem under mina foppatofflor. Ända sen den första dök upp har jag varit rädd att de krupit in i toffeln och vänt på den först. Viftat och sprungit. Och till slut fick jag ett stick efter alla års noja.
Förresten, de där nya leopardmönstrade mördarsniglarna som korsats fram därnere i underjorden, de är verkligen lika vidriga som de andra, men en leopardmönstrad ser precis likadan ut på insidan som en brun.
Det vet jag. Och mina foppatofflor.
på väg att hitta rätt?
Att vara vilse mellan då och nu är plågsamt och kräver sin kvinna att ta sig ur.
Att vara vilse mellan Frölunda och Oxelösund låter lite löjeväckande kanske, det är mer tiden jag är vilse i. Inte veta ut eller in i livet, vad ska det bli av mig, vad vill jag, hur ska jag komma dit? Hur ska jag orka 22 år till i arbetslivet efter alla jobbiga år? Jag har aldrig förrän nu fått frågan vad som får mitt hjärta att sjunga. Att alla händelser under livets resa har format mig och gjort mig till den jag är.
Jag har varit tillbaka i Götet, i Frölunda närmare bestämt. Betongförort, höghus, ”Cruel town” Broder Daniel, där ser ni husen. Måhända hade jag inte haft det bättre om jag stannat, antagligen hade jag drabbats av förortspaniken. Det är inte så vackert där men det är mina rötter, Frölunda är för evigt platsen där jag blev jag. Bland höghusen. Omhuldad och älskad och för det, en omhuldare som älskar vidare.
Frölunda. Frölunda. Så stort, så mycket mer av allt. Massor av höghus, fler filer, fler rondeller, flera flera - miljoners – villor. Fler äckliga shoppingcentrum,en vid varje mot nästan. Konsumtionshysterin gör sig påmind överallt.
Men också slätare klippor, större musslor, mjukare sand, glittrigare hav, fler båtar på havet och i hamnarna. Det är samma himmel men andra moln, samma luft som svävar alltför stilla runt oss dessa dagar vi är här, andra fågelkroppar med samma läten, haven förbundna med varandra men det är så salt, så intensivt, så friskt. Plötsligt tål jag måsar och mopedknatter.
Ett ljuvare glitter på havet, är det för att jag håller på att helas? När jag sitter på stranden på kvällen och ser barnen och bryggan vid Fiskebäck i motljus så stockar det sig i halsen. Jag ska aldrig leva i framtiden mer, och inte i det förflutna heller. Jag måste leva nu, njuta av mina barns mjuka vader, smeka deras mjuka nackar, kanske få en puss tillbaka. Eller en sång. En sång från min lille till sin mamma som har långsam hjärna, så att hon lockas att le igen. Till mamman som haft tårar i ögonen alldeles för länge.
Och mina gamla vänner där borta som en eon iväg lever under samma himmel som jag men helt andra liv, med sina vedermödor, sorger och glädjeämnen som eskorter. Så nära men så långt borta. Jag har fått betrakta deras ögon igen. Önskar jag kunde krama dem oftare.
Att vara vilse mellan Frölunda och Oxelösund låter lite löjeväckande kanske, det är mer tiden jag är vilse i. Inte veta ut eller in i livet, vad ska det bli av mig, vad vill jag, hur ska jag komma dit? Hur ska jag orka 22 år till i arbetslivet efter alla jobbiga år? Jag har aldrig förrän nu fått frågan vad som får mitt hjärta att sjunga. Att alla händelser under livets resa har format mig och gjort mig till den jag är.
Jag har varit tillbaka i Götet, i Frölunda närmare bestämt. Betongförort, höghus, ”Cruel town” Broder Daniel, där ser ni husen. Måhända hade jag inte haft det bättre om jag stannat, antagligen hade jag drabbats av förortspaniken. Det är inte så vackert där men det är mina rötter, Frölunda är för evigt platsen där jag blev jag. Bland höghusen. Omhuldad och älskad och för det, en omhuldare som älskar vidare.
Frölunda. Frölunda. Så stort, så mycket mer av allt. Massor av höghus, fler filer, fler rondeller, flera flera - miljoners – villor. Fler äckliga shoppingcentrum,en vid varje mot nästan. Konsumtionshysterin gör sig påmind överallt.
Men också slätare klippor, större musslor, mjukare sand, glittrigare hav, fler båtar på havet och i hamnarna. Det är samma himmel men andra moln, samma luft som svävar alltför stilla runt oss dessa dagar vi är här, andra fågelkroppar med samma läten, haven förbundna med varandra men det är så salt, så intensivt, så friskt. Plötsligt tål jag måsar och mopedknatter.
Ett ljuvare glitter på havet, är det för att jag håller på att helas? När jag sitter på stranden på kvällen och ser barnen och bryggan vid Fiskebäck i motljus så stockar det sig i halsen. Jag ska aldrig leva i framtiden mer, och inte i det förflutna heller. Jag måste leva nu, njuta av mina barns mjuka vader, smeka deras mjuka nackar, kanske få en puss tillbaka. Eller en sång. En sång från min lille till sin mamma som har långsam hjärna, så att hon lockas att le igen. Till mamman som haft tårar i ögonen alldeles för länge.
Och mina gamla vänner där borta som en eon iväg lever under samma himmel som jag men helt andra liv, med sina vedermödor, sorger och glädjeämnen som eskorter. Så nära men så långt borta. Jag har fått betrakta deras ögon igen. Önskar jag kunde krama dem oftare.
Jag är inte den du ser...
Jag är inte den du ser heter en deckare av Åke Smedberg. Så rätt han har, ingen är ju egentligen den man ser utåt. Det är ett skal, som man kan putsa på och få att glänsa när man vill och gömma andra dagar då man vill vara osynlig.
Det som gömmer sig innananför skalet är större, det är en annan värld. Och den världen ser inte likadan ut hos någon, trots att vi lever i samma yttre värld. Alla våra erfarenheter och upplevelser längs resan formar våra tankar som leder fram till våra handlingar och med vårt förhållningssätt till det som sker runt oss hela tiden styr vi vårt mående.
Se vad jag lärt mig under sommaren! Fast egentligen har allt detta legat på lur i min inre/undre värld i många år men jag har inte kunnat leva efter det. Inte vågat, inte ansett mig kunna. För jag måste vara någon utåt har jag trott. En som fixar allt utan att klaga eller påverkas.
Men det går ju inte. Till slut blir det krock i den inre och den yttre världen. Man orkar inte ge mer, glädjen är borta och det är så tomt att till och med hyllpappret är slut där inne. Det är verkligen en konst att förhindra slitage på sig själv, både psyke och kropp, det kräver närvaro och medvetenhet hela tiden. Och mod. Mod att säga nej. Men hur många har det? Alltför många jag talar med är lite lagom trötta och slitna och hålögda. Lite oroliga för framtiden. Vill mer än de orkar, kan kanske mer men orkar inte. Just nu. Och när ska man då orka?
Om man inte orkar nu så är det ett klart varningstecken att ta på allvar, inget kommer att bli bättre om man inte gör en förändring. Jag har så länge suttit fast i vanmakt och när jag tog första steget ut för några år sedan så hände det något, en successiv tro på mig själv började spira, att jag var värd något annat, något mer. Jag har inte gjort mig förtjänt av att ha det så här, må så här, bli behandlad så här.
Sen är det så jättesvårt att leva efter det man vet. Det tog stopp på stegen ett tag. Det är så mycket som pockar hela tiden och det är lätt att glömma. Man måste lägga grunden först, inte snabba på någon genväg, det går inte. Och när allt är klart då är man en annan som kanske sitter inne med all visdom som behövs för att leva i livet.
Så nu, 43 år gammal lägger jag grunden för att leva det liv jag vill leva de resterande åren i mitt liv. Inte utan hjälp förstås. Det hade inte gått, det har jag fattat först nu.
Och det kan aldrig vara försent att förändra till det bättre. Det är kanske så som det sägs att allt kommer när du är mogen för det, alla känslor och saker du måste ta tag i, det dyker upp när du klarar av det.
Det som gömmer sig innananför skalet är större, det är en annan värld. Och den världen ser inte likadan ut hos någon, trots att vi lever i samma yttre värld. Alla våra erfarenheter och upplevelser längs resan formar våra tankar som leder fram till våra handlingar och med vårt förhållningssätt till det som sker runt oss hela tiden styr vi vårt mående.
Se vad jag lärt mig under sommaren! Fast egentligen har allt detta legat på lur i min inre/undre värld i många år men jag har inte kunnat leva efter det. Inte vågat, inte ansett mig kunna. För jag måste vara någon utåt har jag trott. En som fixar allt utan att klaga eller påverkas.
Men det går ju inte. Till slut blir det krock i den inre och den yttre världen. Man orkar inte ge mer, glädjen är borta och det är så tomt att till och med hyllpappret är slut där inne. Det är verkligen en konst att förhindra slitage på sig själv, både psyke och kropp, det kräver närvaro och medvetenhet hela tiden. Och mod. Mod att säga nej. Men hur många har det? Alltför många jag talar med är lite lagom trötta och slitna och hålögda. Lite oroliga för framtiden. Vill mer än de orkar, kan kanske mer men orkar inte. Just nu. Och när ska man då orka?
Om man inte orkar nu så är det ett klart varningstecken att ta på allvar, inget kommer att bli bättre om man inte gör en förändring. Jag har så länge suttit fast i vanmakt och när jag tog första steget ut för några år sedan så hände det något, en successiv tro på mig själv började spira, att jag var värd något annat, något mer. Jag har inte gjort mig förtjänt av att ha det så här, må så här, bli behandlad så här.
Sen är det så jättesvårt att leva efter det man vet. Det tog stopp på stegen ett tag. Det är så mycket som pockar hela tiden och det är lätt att glömma. Man måste lägga grunden först, inte snabba på någon genväg, det går inte. Och när allt är klart då är man en annan som kanske sitter inne med all visdom som behövs för att leva i livet.
Så nu, 43 år gammal lägger jag grunden för att leva det liv jag vill leva de resterande åren i mitt liv. Inte utan hjälp förstås. Det hade inte gått, det har jag fattat först nu.
Och det kan aldrig vara försent att förändra till det bättre. Det är kanske så som det sägs att allt kommer när du är mogen för det, alla känslor och saker du måste ta tag i, det dyker upp när du klarar av det.
Ingen annans sanning, bara min
Häromdagen provade jag att kolla på tv. Detta låter som ett helt sjukt uttalande, jag vet. Jag medger att jag är en nörd, en icke - medhängande människa som antagligen missat massor på grund av detta. Jag stängde av tv strax innan 2005 för redan då var det fullt i skallen, redan då var hjärnan så gott som slut.
En gång i tiden för miljoner timmar sen gick jag hem till mitt hus och tog friår från mitt jobb som säljare/kundtjänstmedarbetare på SJ. Jag slog huvudet i väggen, dödligt sårad, trött in i märgen efter att ha haft garden uppe i 12 år. Kroppen och hjärnan ville inte mer, inte en minut till om vi ska prata tid och för en enda gångs skull de sista åren var de överens. När jag körde hem var det gråt och skratt om vartannat. Lättnad, kravlöshet ett tag.
För känslor finns. De går inte hjälpa, de som kommer de kommer. Och de som inte kommer när de ska komma kommer att knacka dig på axeln förr eller senare. Och då har de pistol eller kniv med sig, för att du inte ska komma undan längre. Tro mig.
I alla fall så kommer mitt tv tittande att bli kortvarigt. Att inte få se ett enda program utan avbrott för reklam är helt förkastligt.
En deckare, wow! Jag ska kolla en deckare!! Och ett humorprogram!! Jag vet inte hur mången reklam - och nyhetsavbrott det var. Puh, jag tappade intresset och övergick till felet säkert alla gör, läsa tidning och se på dator, se på tv och surfa, hänga tvätt och se på nyheterna, laga mat och lyssna på radio. Äta frukost och läsa tidningen. Gå promenad och lyssna på en bok, gunga i hängmattan och lyssna på Springsteen.
Istället för att göra en sak i taget, så att den överhettade hjärnan kan fungera normalt. Lära den överstimulerade hjärnan att ta in en sak i taget, i stället för att ge den en chans att leva ett normalt liv därinne. Den måste ju kunna fatta beslut åt oss ibland, så man måste vara snäll mot den.
Detta är min sanning. Jag är 43 och har jobbat sen jag var 19. Hela tiden, plikttroget. Jag har fått barn och jobbat, som man ska i Sverige. Jag har lämnat mina barn på dagis med sorg i hjärtat och jobbat som man ska i Sverige. På slutet fick jag rabatt på dagis för det också. Hade jag varit arbetslös, föräldraledig eller sjukskriven hade mina barn fått plats på dagis helt gratis för mig. Varför?
Närvaro och trygghet såväl för liten som för stor, det är det som behövs, enkla tips från coachen eller hur?
En gång i tiden för miljoner timmar sen gick jag hem till mitt hus och tog friår från mitt jobb som säljare/kundtjänstmedarbetare på SJ. Jag slog huvudet i väggen, dödligt sårad, trött in i märgen efter att ha haft garden uppe i 12 år. Kroppen och hjärnan ville inte mer, inte en minut till om vi ska prata tid och för en enda gångs skull de sista åren var de överens. När jag körde hem var det gråt och skratt om vartannat. Lättnad, kravlöshet ett tag.
För känslor finns. De går inte hjälpa, de som kommer de kommer. Och de som inte kommer när de ska komma kommer att knacka dig på axeln förr eller senare. Och då har de pistol eller kniv med sig, för att du inte ska komma undan längre. Tro mig.
I alla fall så kommer mitt tv tittande att bli kortvarigt. Att inte få se ett enda program utan avbrott för reklam är helt förkastligt.
En deckare, wow! Jag ska kolla en deckare!! Och ett humorprogram!! Jag vet inte hur mången reklam - och nyhetsavbrott det var. Puh, jag tappade intresset och övergick till felet säkert alla gör, läsa tidning och se på dator, se på tv och surfa, hänga tvätt och se på nyheterna, laga mat och lyssna på radio. Äta frukost och läsa tidningen. Gå promenad och lyssna på en bok, gunga i hängmattan och lyssna på Springsteen.
Istället för att göra en sak i taget, så att den överhettade hjärnan kan fungera normalt. Lära den överstimulerade hjärnan att ta in en sak i taget, i stället för att ge den en chans att leva ett normalt liv därinne. Den måste ju kunna fatta beslut åt oss ibland, så man måste vara snäll mot den.
Detta är min sanning. Jag är 43 och har jobbat sen jag var 19. Hela tiden, plikttroget. Jag har fått barn och jobbat, som man ska i Sverige. Jag har lämnat mina barn på dagis med sorg i hjärtat och jobbat som man ska i Sverige. På slutet fick jag rabatt på dagis för det också. Hade jag varit arbetslös, föräldraledig eller sjukskriven hade mina barn fått plats på dagis helt gratis för mig. Varför?
Närvaro och trygghet såväl för liten som för stor, det är det som behövs, enkla tips från coachen eller hur?
Var är onoff-knappen?
Jag har länge anat att världen befolkas av galningar och jag får det bevisat, dagligen, år ut och år in. Via media. Nyligen passerat nyhetsdygn:
Bråk om mobiltelefon trolig anledning till att 21 åring höggs ihjäl med machete. En far och son attackerade 21 åringen och det gäng han var tillsammans med. Marklandsgatan i Göteborg. Hur många gånger har jag inte bytt spårvagn där? Jättenära mammas gata.
44- årig man träffade 19- årig förståndshandikappad kvinna på internet, de gifte sig och han säljer hennes kropp, via annonser på en sexsajt. Hon befinner sig på en en 12-årings utvecklingsnivå.
42 årig man slog sina barn i 5 år. Han har kastat sin elvaåring mot en stock, slagit honom blodig med en sängspjäla, kört på honom med bilen, gud vet vad mer denna kille sett. Och hans syskon?
Var är vettet, var är sansen? Har det sunda förnuftet sjappat? Varifrån kommer denna mentala defekt hos folk idag? Ska rädsla och oro verkligen vara monstret med svansen i våra liv? Jag kan inte bära allt på mina axlar längre…men jag vill inte heller rycka på axlarna och bara bläddra förbi, det är inte jag…vi har alla ett ansvar att göra denna värld trygg att leva i.
Hur ska man kunna värja sig från detta? Dessa overkliga ohyggligheter som serveras oss dygnet runt i alla kanaler. Jag vill så gärna trycka på onoff knappen, stänga av hjärnan, inte ta in eller ta illa vid mig av allt jag läser. Men jag blir så FÖRBANNAD, så GALEN. Jag har vansinnet kokande under huden. Kokpunkten är nådd i hjärnan för länge sen, så just nu är det gråzon därinne. Vad gör vi med oss själva och mot våra medmänniskor, vad gör vi mot våra barn och vår värld? Har alla spärrar verkligen släppt nu? Är det försent för oss alla?
I Sverige har vi det bra, men varför måste vi missbruka den gåvan livet är? Förutsättningarna har successivt försämrats för oss så till den grad att vi inte orkar leva normala liv längre, verkar det som. Otryggheten och maktlösheten i Sverige gör att alltför många simmar omkring därute mellan öarna, kämpande mot drunkning.
Kan vi klandras för det? Är vi ensamma ansvariga? Vi måste alla hjälpas åt för att få till stånd en förändring, till det bättre. Om vi drar vi lärdom av varandras livserfarenheter eller söker hjälp i tid så kommer det räddning.
Vi måste försöka påverka uppåt, inte sparka på den under oss, den svagare, den som gör sitt jobb och kämpar för sitt, vi måste ställa krav på politiker att förändra vår situation, inte skruva åt mer, för man orkar inte fly i all evighet, från jobb till jobb för att man inte är nöjd. Det stör hjärnans balans att proppa sig stinn med ny kunskap och information, tro mig…
Det är trygghet vi behöver. Och glädje. Vi behöver proppa oss så fulla med glädje att allt i livet fullkomligt lyser. Vi måste lära oss förhålla oss till L I V E T, ni vet det som pågår medan vi är upptagna med annat.
Så sök din blonda ängel som kan hjälpa dig leva igen. Då blir också ditt liv ljusare, och du kan göra någon annans liv ljusare. Och den kan… och då ba…
Vad bra det kan bli!
Bråk om mobiltelefon trolig anledning till att 21 åring höggs ihjäl med machete. En far och son attackerade 21 åringen och det gäng han var tillsammans med. Marklandsgatan i Göteborg. Hur många gånger har jag inte bytt spårvagn där? Jättenära mammas gata.
44- årig man träffade 19- årig förståndshandikappad kvinna på internet, de gifte sig och han säljer hennes kropp, via annonser på en sexsajt. Hon befinner sig på en en 12-årings utvecklingsnivå.
42 årig man slog sina barn i 5 år. Han har kastat sin elvaåring mot en stock, slagit honom blodig med en sängspjäla, kört på honom med bilen, gud vet vad mer denna kille sett. Och hans syskon?
Var är vettet, var är sansen? Har det sunda förnuftet sjappat? Varifrån kommer denna mentala defekt hos folk idag? Ska rädsla och oro verkligen vara monstret med svansen i våra liv? Jag kan inte bära allt på mina axlar längre…men jag vill inte heller rycka på axlarna och bara bläddra förbi, det är inte jag…vi har alla ett ansvar att göra denna värld trygg att leva i.
Hur ska man kunna värja sig från detta? Dessa overkliga ohyggligheter som serveras oss dygnet runt i alla kanaler. Jag vill så gärna trycka på onoff knappen, stänga av hjärnan, inte ta in eller ta illa vid mig av allt jag läser. Men jag blir så FÖRBANNAD, så GALEN. Jag har vansinnet kokande under huden. Kokpunkten är nådd i hjärnan för länge sen, så just nu är det gråzon därinne. Vad gör vi med oss själva och mot våra medmänniskor, vad gör vi mot våra barn och vår värld? Har alla spärrar verkligen släppt nu? Är det försent för oss alla?
I Sverige har vi det bra, men varför måste vi missbruka den gåvan livet är? Förutsättningarna har successivt försämrats för oss så till den grad att vi inte orkar leva normala liv längre, verkar det som. Otryggheten och maktlösheten i Sverige gör att alltför många simmar omkring därute mellan öarna, kämpande mot drunkning.
Kan vi klandras för det? Är vi ensamma ansvariga? Vi måste alla hjälpas åt för att få till stånd en förändring, till det bättre. Om vi drar vi lärdom av varandras livserfarenheter eller söker hjälp i tid så kommer det räddning.
Vi måste försöka påverka uppåt, inte sparka på den under oss, den svagare, den som gör sitt jobb och kämpar för sitt, vi måste ställa krav på politiker att förändra vår situation, inte skruva åt mer, för man orkar inte fly i all evighet, från jobb till jobb för att man inte är nöjd. Det stör hjärnans balans att proppa sig stinn med ny kunskap och information, tro mig…
Det är trygghet vi behöver. Och glädje. Vi behöver proppa oss så fulla med glädje att allt i livet fullkomligt lyser. Vi måste lära oss förhålla oss till L I V E T, ni vet det som pågår medan vi är upptagna med annat.
Så sök din blonda ängel som kan hjälpa dig leva igen. Då blir också ditt liv ljusare, och du kan göra någon annans liv ljusare. Och den kan… och då ba…
Vad bra det kan bli!
mental istid
Det är alls ingen vals att vara bandytränarhustru. I vintras berättade mannen för mig att han lägger ner 225 timmar på att träna sonens lag. Per säsong alltså. Han har två jobb, ett avlönat och ett oavlönat. Allt detta för att han älskar bandy.
Han trodde liksom att jag inte visste detta.
Då är förstås inte bortamatcherna inräknade, 6-12 tim per dag. Cuper 12-36 timmar. Till detta kommer mejlande, planerande, skissande på träningar, laguppställningar, cuper borta, cuper hemma. Huvudena går dygnet runt, bandy lever man, det utövar man inte. Man svettas bandy ut i minsta por och sura bandyhandskar luktar- pip- inte gott! Är man frälst så är man, det går aldrig över. Isen är som bäst vid minus fem och vindstilla, kanske ett lätt snöfall.
De är liksom andäktiga när de konstaterar detta, far och son, båda brunögda.
Oftast så måste båda arbeta i Sverige, det är få förunnat att vara lyxhustru, i alla fall inom arbetarklassen. Att få ihop livet med två barn som utövar sporter och en tränar - man då man som bandytränarhustru också har ett arbete, inom handels, kräver planering. Läxor och mat, tvätt av svettiga kläder, veckostädning, handling av nyttig mat och matlåde – lagning. En del saker får man prioritera bort så att säga…vi tar inte emot spontanbesök här med glädje kan jag säga…
Så- är jag glad idag då, när bandyplanen kanske ska gå i graven, vi ska slippa frysa mer? Yippie, äntligen ska han vara hemma här istället! Vi kan hjälpas åt med dammråttorna, kanske vi kan grilla korv en helg!! Göra en utflykt någon gång! Ha en enda mysfredag som börjar tidigare än 20.30 och få sova ut en helg. Äta en måltid ihop!
Fasansfulla tankar har snurrat i skallen sedan kommunen tillkännagav sitt beslut. Tänk om jag kommer att förlora dem ännu längre bort, med ännu längre bortavarande som följd? Till en kommun som fortfarande fördelar pengarna till bandyn, där man har en bandyplan. De måste ge sig ut på slingrande vägar i halka i mörker, två till tre gånger i veckan, annars kan de hälsa hem, laget hänger inte med. ” de kommer att förlora ett helt år”. Mer utsläpp från bilar, mer planerande, skjuts av alla i laget. Fler bortavarande föräldrar som redan nu har svårt att få livspusslet att gå ihop. Hjärtat i halsgropen, både hemma här och på vintervägen. För bandyn…
Att få ihop ett lag tar sin tid, som att få ihop en klass i skolan kan ta några år om det spretar åt olika håll. Resultaten kommer inte första året. Det som engagerade lärare är i skolan det är tränarna för sporten. Fast helt –pip- obetalda!!!! Obetald barnvakt är tränarna tills ungarna är 15 år och självgående. Först då har alla år gett resultat. That´s just the way it is.
Vet ni att när de ser resultat på plan och med språket och attityderna i omklädningsrummet innan och efter, ler de ett sällsynt leende. När de fått ihop ett lag och det börjar komma framgångar, då vill de inte släppa. Fast de är obetalda barnvakter.
De lever bandy, svettas bandy…
Men de kommuner som har sin bandyplan kvar trots vikande intresse, för det är säkert inte ett fenomen enbart här i stan, vad vet vi om vad de prioriterat bort? Hur arga de invånarna är på sina politiker? Är det äldreomsorgen eller biblioteket som fått stryk där? Vilka nämnder får och vilka inte?
Genomtänkta, utredda beslut, tack. Finns det fältarbetare som nattvandrar och tar hand om ungdomarna som inget har att göra? Sex oavlönade sysslolösa sorgfyllda bandytränare mot en utökad fältgrupp på stan? Gratisnattvandrande föräldrar 225 timmar per säsong, finns det?
Tänka till långsiktigt. Ouppvärmd konstgräsmatta för utomhusfotboll? Vilka föräldrar ställer upp som ledare för de nya populära sporterna streethockey, cykelcross, skateboard som enligt rykten ska byggas vid Ramdalen istället för bandyplanen. Vem vill frysa för fotboll om man inte vill se bandy? Eller är det meningen att man kan lämna kidsen där under eget ansvar? Tjena moss!
Politik är fördelning, majoritetsbeslut och att i sann demokratisk anda få utrycka sin åsikt. Jag älskar inte bandy, jag har fortfarande efter alla år inte lärt mig se bollen, jag hänger inte med- jag låtsas inte ens- men att se faderns och sonens gemensamma glädje värmer bandymammahjärtat.
Han trodde liksom att jag inte visste detta.
Då är förstås inte bortamatcherna inräknade, 6-12 tim per dag. Cuper 12-36 timmar. Till detta kommer mejlande, planerande, skissande på träningar, laguppställningar, cuper borta, cuper hemma. Huvudena går dygnet runt, bandy lever man, det utövar man inte. Man svettas bandy ut i minsta por och sura bandyhandskar luktar- pip- inte gott! Är man frälst så är man, det går aldrig över. Isen är som bäst vid minus fem och vindstilla, kanske ett lätt snöfall.
De är liksom andäktiga när de konstaterar detta, far och son, båda brunögda.
Oftast så måste båda arbeta i Sverige, det är få förunnat att vara lyxhustru, i alla fall inom arbetarklassen. Att få ihop livet med två barn som utövar sporter och en tränar - man då man som bandytränarhustru också har ett arbete, inom handels, kräver planering. Läxor och mat, tvätt av svettiga kläder, veckostädning, handling av nyttig mat och matlåde – lagning. En del saker får man prioritera bort så att säga…vi tar inte emot spontanbesök här med glädje kan jag säga…
Så- är jag glad idag då, när bandyplanen kanske ska gå i graven, vi ska slippa frysa mer? Yippie, äntligen ska han vara hemma här istället! Vi kan hjälpas åt med dammråttorna, kanske vi kan grilla korv en helg!! Göra en utflykt någon gång! Ha en enda mysfredag som börjar tidigare än 20.30 och få sova ut en helg. Äta en måltid ihop!
Fasansfulla tankar har snurrat i skallen sedan kommunen tillkännagav sitt beslut. Tänk om jag kommer att förlora dem ännu längre bort, med ännu längre bortavarande som följd? Till en kommun som fortfarande fördelar pengarna till bandyn, där man har en bandyplan. De måste ge sig ut på slingrande vägar i halka i mörker, två till tre gånger i veckan, annars kan de hälsa hem, laget hänger inte med. ” de kommer att förlora ett helt år”. Mer utsläpp från bilar, mer planerande, skjuts av alla i laget. Fler bortavarande föräldrar som redan nu har svårt att få livspusslet att gå ihop. Hjärtat i halsgropen, både hemma här och på vintervägen. För bandyn…
Att få ihop ett lag tar sin tid, som att få ihop en klass i skolan kan ta några år om det spretar åt olika håll. Resultaten kommer inte första året. Det som engagerade lärare är i skolan det är tränarna för sporten. Fast helt –pip- obetalda!!!! Obetald barnvakt är tränarna tills ungarna är 15 år och självgående. Först då har alla år gett resultat. That´s just the way it is.
Vet ni att när de ser resultat på plan och med språket och attityderna i omklädningsrummet innan och efter, ler de ett sällsynt leende. När de fått ihop ett lag och det börjar komma framgångar, då vill de inte släppa. Fast de är obetalda barnvakter.
De lever bandy, svettas bandy…
Men de kommuner som har sin bandyplan kvar trots vikande intresse, för det är säkert inte ett fenomen enbart här i stan, vad vet vi om vad de prioriterat bort? Hur arga de invånarna är på sina politiker? Är det äldreomsorgen eller biblioteket som fått stryk där? Vilka nämnder får och vilka inte?
Genomtänkta, utredda beslut, tack. Finns det fältarbetare som nattvandrar och tar hand om ungdomarna som inget har att göra? Sex oavlönade sysslolösa sorgfyllda bandytränare mot en utökad fältgrupp på stan? Gratisnattvandrande föräldrar 225 timmar per säsong, finns det?
Tänka till långsiktigt. Ouppvärmd konstgräsmatta för utomhusfotboll? Vilka föräldrar ställer upp som ledare för de nya populära sporterna streethockey, cykelcross, skateboard som enligt rykten ska byggas vid Ramdalen istället för bandyplanen. Vem vill frysa för fotboll om man inte vill se bandy? Eller är det meningen att man kan lämna kidsen där under eget ansvar? Tjena moss!
Politik är fördelning, majoritetsbeslut och att i sann demokratisk anda få utrycka sin åsikt. Jag älskar inte bandy, jag har fortfarande efter alla år inte lärt mig se bollen, jag hänger inte med- jag låtsas inte ens- men att se faderns och sonens gemensamma glädje värmer bandymammahjärtat.
Läs och begrunda dessa underbara rader. Gunnar Åsberg heter författaren. " Om konsten att vara där du är"
Om du upplever att klockan jagar dig
är det inte tiden som gått ifrån dig.
Du har bara överskattat din förmåga!
Tiden är ingenting
och du behöver inte ha ett endaste ur i närheten
för att begripa att klockan är slagen.
0 kommentarer
Om du upplever att klockan jagar dig
är det inte tiden som gått ifrån dig.
Du har bara överskattat din förmåga!
Tiden är ingenting
och du behöver inte ha ett endaste ur i närheten
för att begripa att klockan är slagen.
0 kommentarer
citat och kloka ord
Jag älskar citat och jag har sparat i många år som jag tänker då och då tänker kasta in här. Det kan vara lösryckta meningar som jag tagit från olika ställen, som gett mig något att tänka på och som man kan lära sig av.
"Jag kommer att härda ut tills jag lyckas. Jag kommer alltid att ta nästa steg och om det inte är till någon nytta kommer jag att ta ett till och ännu ett. Sanningen är den att ett steg i taget inte är alltför svårt... för jag vet att små handlingar upprepade varje dag kommer att slutföra även det största av projekt."
- Og Mandino
"Jag kommer att härda ut tills jag lyckas. Jag kommer alltid att ta nästa steg och om det inte är till någon nytta kommer jag att ta ett till och ännu ett. Sanningen är den att ett steg i taget inte är alltför svårt... för jag vet att små handlingar upprepade varje dag kommer att slutföra även det största av projekt."
- Og Mandino
Psykstryk
Jag kan inte värja mig, fastän jag vill, bokstäverna i tidningarna och orden ur nyheterna etsas fast. Mord, våldtäkter, misshandel, bomber, sabotage mot kärnkraftsreaktorer, det känns om vi bara åker runt runt i ett mot, som inte har något slut, fyllt av avfarter och påfarter, flera våningar, runt runt, vi kommer aldrig ur, det tar aldrig någonsin slut. Ska vi aldrig någonsin lära oss någonting?
Det är frysta barnlik, pedofiler, misshandel, rån, våldtäkter, barn som dödas av vuxna, barn som dödar varandra, elever som slår lärare, tolvåringar som skär sig, ungdomar som tar livet av sig, skolor som brinner, allt sköljer in över oss och skapar härdsmälta i hjärnan. Har allt detta alltid funnits men inte uppmärksammats eller är världen verkligen på väg riktigt åt pipan?
Hur kan vi vända detta, hur kan vi skapa en bra framtid åt oss och våra nära utanför detta hopkokeri med vidrigheter? För vi kan inte blunda, vi måste förhålla oss till det för att skapa en bättre värld. Vill vi kunna hjälpa våra ungdomar och barn på rätt sätt krävs det att vi lever de liv vi orkar. Så länge vi vuxna i stressträsket behöver hjälp att hantera världen är det svårt att lära våra barn hantera den.
Alltså mental blackout har man ju varit med om ett par gånger, efter perioder av extrem press. På SJ. Till exempel när ett och samma tåg varit sent i två veckors tid och samma människor kommit in med döda ögon eller mord i blicken och sagt att nu orkar inte jag längre, nu blir jag galen.
Eller när ledning ramlat ner över spåren och det är totalstopp till ledning kommer upp igen därför att det är enkelspårsdrift och det inte finns några bussar som räcker till åt de 300 som ska till sina jobb eller på sina resor. Och jag är ensam i kassan. Ensam ensam ensam. Efter perioder med återkommande förseningar förekom situationer som ingen hittills har förstått när jag berättar. De situationerna tänker jag inte gå in på, de är för plågsamma fortfarande, men jag kan säga så mycket som att det slutade med att jag en dag stod och kippade efter andan.
Ordförrådet var slut, hjärnan var tömd och syret höll på att ta slut. Mental blackout. Psykstryk under för många år framkallar på sikt klen fysik, därför att orken inte räcker för att hålla sig i form, den räcker bara till att fungera. Det går inte att hjärnan får ta smäll hur lång tid som helst. Kroppen orkar inte. När ryggen sakta kröks av nedskärningar och nollbackup och orden sakta tar slut, då är man nollställd och nödställd. Ensam ensam ensam tills hjälpen når fram.
Jag vet vad alla nedskurna talar om, det är ungefär samma historier, bara yrkesgrenarna varierar.
Och vägen tillbaka är så lång...
Det är frysta barnlik, pedofiler, misshandel, rån, våldtäkter, barn som dödas av vuxna, barn som dödar varandra, elever som slår lärare, tolvåringar som skär sig, ungdomar som tar livet av sig, skolor som brinner, allt sköljer in över oss och skapar härdsmälta i hjärnan. Har allt detta alltid funnits men inte uppmärksammats eller är världen verkligen på väg riktigt åt pipan?
Hur kan vi vända detta, hur kan vi skapa en bra framtid åt oss och våra nära utanför detta hopkokeri med vidrigheter? För vi kan inte blunda, vi måste förhålla oss till det för att skapa en bättre värld. Vill vi kunna hjälpa våra ungdomar och barn på rätt sätt krävs det att vi lever de liv vi orkar. Så länge vi vuxna i stressträsket behöver hjälp att hantera världen är det svårt att lära våra barn hantera den.
Alltså mental blackout har man ju varit med om ett par gånger, efter perioder av extrem press. På SJ. Till exempel när ett och samma tåg varit sent i två veckors tid och samma människor kommit in med döda ögon eller mord i blicken och sagt att nu orkar inte jag längre, nu blir jag galen.
Eller när ledning ramlat ner över spåren och det är totalstopp till ledning kommer upp igen därför att det är enkelspårsdrift och det inte finns några bussar som räcker till åt de 300 som ska till sina jobb eller på sina resor. Och jag är ensam i kassan. Ensam ensam ensam. Efter perioder med återkommande förseningar förekom situationer som ingen hittills har förstått när jag berättar. De situationerna tänker jag inte gå in på, de är för plågsamma fortfarande, men jag kan säga så mycket som att det slutade med att jag en dag stod och kippade efter andan.
Ordförrådet var slut, hjärnan var tömd och syret höll på att ta slut. Mental blackout. Psykstryk under för många år framkallar på sikt klen fysik, därför att orken inte räcker för att hålla sig i form, den räcker bara till att fungera. Det går inte att hjärnan får ta smäll hur lång tid som helst. Kroppen orkar inte. När ryggen sakta kröks av nedskärningar och nollbackup och orden sakta tar slut, då är man nollställd och nödställd. Ensam ensam ensam tills hjälpen når fram.
Jag vet vad alla nedskurna talar om, det är ungefär samma historier, bara yrkesgrenarna varierar.
Och vägen tillbaka är så lång...
Förtvivlan i augusti...
För de som tror sig veta att jag inte har alla hästar i hagen tänker jag spä på det hela med att berätta att naturen talar till mig. Jag har pluggat och börjat ett nytt jobb, haft flera sysselsättningar samtidigt som jag försökt få ihop livet med barn, familj, läxor, fotboll och bandy- och fotbollsträningar. Utan återhämtningen eller riktig semester. Bara kört. Kroppsarbete, säljarbete, skola, skrivdröm. Trott att jag levt i min dröm utan att känna efter.
Man borde liksom fattat att det inte skulle gå, att man inte är Superhero. Om någon därute tror sig vara Superhero och har lyckats med det mer än två år kan ni mejla mig på mia.alfredsson@telia.com och då vill jag också ha framtidsvisionerna med, nedtecknade med mål. Så jag kan konfrontera er senare. När ni sitter hos psykdoktorn, eller på sinnesrogudstjänst med tårar i ögonen.
Att vara så duktig och så orolig att man tog för kort semester förra året har resulterat i hjärtklappning, ångest, blackout och gråt. Gråt av smärta för att kroppen säger ifrån, sömnlöshet av ängslan för framtid med en a-kassa som pressar och fruktan för att behöva f-kassan någongång som inte står på vår sida längre för de smärtor som inte ger sig efter halva arbetslivet. Jag kan ju bli nekad sjukskrivning om jag bedöms kunna jobba med något annat, så vad tjänar det till att försöka. Jag kämpar väl ett tag till…
Och allt detta för jag inte sagt ifrån i tid.
Men nog är det så att riksdagen beslutar utifrån regeringspropositioner och motioner och regeringen ser till att det blir som riksdagen beslutade. Det utfärdas order för myndigheterna att följa - med ohälsa som följd för några stycken här i Sverige. Några däruppe måste veta att några därnere kommer att fara illa men de beslutar ändå, eller? Procenten som far illa är försumbar, eller?
I den bästa av världar, västvärlden där har vi det så bra så bra. Om vi jämför oss med jordbävningarnas Bangladesh, tyfonernas Indien och bombernas Irak. Vi har bara inte vett att skatta våra enkla skatter och leva efter det vi redan vet. Att chips och skräpmat inte är bra för hälsan och naturterapi är viktigt för att ta ett par exempel.
Eller sitter allt i skallen bara, är det bara jag som har fel inställning?
I alla fall naturen. Detta är min första semestervecka och det regnar. Det regnar, det strilar, all sol är bortblåst, som i mitt inre där det bara varit dis ett bra tag. Så det regnar. Och mina tårar faller. Symbolik? Mina tårar vill ut samtidigt som det regnar, åratals tårar kommer. Och efter regn kommer sol.
När jag tar mina femöre, jogersö och stan – promenader med eller utan man eller väninna så regnar det. Och sen kommer denna himmelska stillhet. Stiltje i skogen och utanför den. I mitt huvud. Och efter regn blir färgerna klarare, allt bara är, för att jag ska se, uppskatta. Ormbunkar prunkar. Mossan grönskar, allt är så evinnerligt klart, för att hugga ner stenen inom mig. Lukter är så friska förutom de stråk med mördarsniglar man passerar och vill undvika. De luktar äckel.
Att jag inte kunde uppskatta vårens dagliga förändringar i naturen kan jag bara skylla mig själv för. Stiltjen hoppas jag är naturens sätt att tala om att jag behöver stanna.
Det är nu eller aldrig.
Man borde liksom fattat att det inte skulle gå, att man inte är Superhero. Om någon därute tror sig vara Superhero och har lyckats med det mer än två år kan ni mejla mig på mia.alfredsson@telia.com och då vill jag också ha framtidsvisionerna med, nedtecknade med mål. Så jag kan konfrontera er senare. När ni sitter hos psykdoktorn, eller på sinnesrogudstjänst med tårar i ögonen.
Att vara så duktig och så orolig att man tog för kort semester förra året har resulterat i hjärtklappning, ångest, blackout och gråt. Gråt av smärta för att kroppen säger ifrån, sömnlöshet av ängslan för framtid med en a-kassa som pressar och fruktan för att behöva f-kassan någongång som inte står på vår sida längre för de smärtor som inte ger sig efter halva arbetslivet. Jag kan ju bli nekad sjukskrivning om jag bedöms kunna jobba med något annat, så vad tjänar det till att försöka. Jag kämpar väl ett tag till…
Och allt detta för jag inte sagt ifrån i tid.
Men nog är det så att riksdagen beslutar utifrån regeringspropositioner och motioner och regeringen ser till att det blir som riksdagen beslutade. Det utfärdas order för myndigheterna att följa - med ohälsa som följd för några stycken här i Sverige. Några däruppe måste veta att några därnere kommer att fara illa men de beslutar ändå, eller? Procenten som far illa är försumbar, eller?
I den bästa av världar, västvärlden där har vi det så bra så bra. Om vi jämför oss med jordbävningarnas Bangladesh, tyfonernas Indien och bombernas Irak. Vi har bara inte vett att skatta våra enkla skatter och leva efter det vi redan vet. Att chips och skräpmat inte är bra för hälsan och naturterapi är viktigt för att ta ett par exempel.
Eller sitter allt i skallen bara, är det bara jag som har fel inställning?
I alla fall naturen. Detta är min första semestervecka och det regnar. Det regnar, det strilar, all sol är bortblåst, som i mitt inre där det bara varit dis ett bra tag. Så det regnar. Och mina tårar faller. Symbolik? Mina tårar vill ut samtidigt som det regnar, åratals tårar kommer. Och efter regn kommer sol.
När jag tar mina femöre, jogersö och stan – promenader med eller utan man eller väninna så regnar det. Och sen kommer denna himmelska stillhet. Stiltje i skogen och utanför den. I mitt huvud. Och efter regn blir färgerna klarare, allt bara är, för att jag ska se, uppskatta. Ormbunkar prunkar. Mossan grönskar, allt är så evinnerligt klart, för att hugga ner stenen inom mig. Lukter är så friska förutom de stråk med mördarsniglar man passerar och vill undvika. De luktar äckel.
Att jag inte kunde uppskatta vårens dagliga förändringar i naturen kan jag bara skylla mig själv för. Stiltjen hoppas jag är naturens sätt att tala om att jag behöver stanna.
Det är nu eller aldrig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)