Och livet går framåt och man mår bra, kroppen tackar, kanske vill den att jag ska må bra. Jag är fri några dagar och passar på att göra en resa. Jag lever under denna resa, denna resa är min ocean jag ska spara i en mental koffert och där jag kan ösa kraft ur sen, när jag är tillbaka och i ännu senare i höst när kanske allt blir så bra...allt blir så bra allt blir så bra....då smärtan är ett minne blott.
Vi kom hem och gjorde en underbar liten båttur en fin dag då mannen först fick sova så länge han ville eftersom han gett mig denna västkustresa, vi tog inte med oss mer än vatten, kaffe och frukt tror jag och bara drog, hoppade iland numera utan rädsla (yess babe) på en av våra favvoställen, solade, sov, snarkade och badade...i alla fall jag alla de nämnda.
Och jag förundras över det undebara vi har, det fina som finns tunt oss hela tiden men som livets vedermödor gör oss oförmögna att se ibland. Dessa enstaka moln på denna himmel, de fina små smultronställena i vår skärgård.
Ja där fyllde jag på en del av min koffert. Den stunden kommer jag att minnas ett tag. Liksom turen vi gav oss ut på då det var åskvärme som lamslog oss och man bara dog i trädgården. När vi till sist trotsade oron så fick vi en underbar stund med lilla båten tuffis och den enda fläkten som gavs denna dag. Jag som lite försiktigt vacklande står i fören och ska se om det går att komma in någonstans på okända klippor. Att få andas denna luft den stunden gav mig åter energi att orka börja jobba igen sen.
För jag vet att det finn en vardag snart väntande, schemat ligger där och tittar på mig. Påminner mig. Ett schema på en arbetsplats där jag vill tillhöra, människor jag vill ha i min närhet.
Vi avslutade ledigheten med en resa till Insjön, med gäddfiske i Lugna viken och nån annan sagolik vik, med glitter på havet och total stillhet och kommentarer som ” ser du nåt?” ” kommer vi över där?” ” här tror jag det nappar” ” nej fan vad det har växt upp sjögräs här” varvades med ett litet puttrade runt och kastade här och var och hit och dit med många skratt till följd, kanske därför bara en brax nappade..... jag var livrädd att träffa nån i ögonvrån, kanske tre var lite för mycket, lite oro fanns attman skulle göra nån illa men jag skulle inte vilja vara utan denna upplevelse.
Resan till Insjön över hamnbassängen och byttan blev dock lite traumatisk då motorn inte ville vara med och jag som är icke sjövan landkrabba satte i halsen av skräck men där mannen i mitt liv är lugnet själv så vi kom fram till slut för egen maskin och hade en underbar vistelse i närhet och stillhet och skratt.
Att man i sin absoluta närhet har människor som äger en rymd av gästfrihet och där man kan få dessa djupa samtal ibland varvat med hysteriska skratt är en fantastisk känsla, det är ytterligare kil eller händelser som jag ska stoppa ner i min koffert inför framtid.
En morgon i total stillhet med en bok, solkräm, soldyna innan alla vaknat. en stund då man tömmer hjärnan, det går nästan inte att läsa, för man vill bara tömma ut och ta in alla intryck runt om. Det räcker att jag minns detta så vidgas mina näsborrar och mina sinnen och tar in det igen. I porerna.
Vi kom hem igen väl trots motorkrångel och våra vänner puttrade jämte oss ifall....herregud finns verkligen dessa tillstånd, dessa vänner dessa underbara stunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar