tisdag 29 september 2009

vi tar en dikt till

Även jag...

Även jag har hört havets
bränningar
och skådat ut över horisonter
och hållit ett barn vaggande i min
famn
och lagt ut mitt hjärta för att
torka i solen
när det översvämmades av tårar.

även jag har stått vid trons
tröskel
och frågat efter meningen med
livet
och funnit den när allt har brustit.

Christina Mattsson

dikt idag DN

Jag tror att människans minne
att människans minne är kort
människan minns allt mindre
men mer allt längre bort
Vist minns jag min härliga
ungdom
och kanske lite till
men sen är det så vill jag minnas
att jag bara minns det jag vill.

Torgny Eklund Linköping

kvinnor kvinnor...

Saxat ur en artikel ur apotekstidningen någon gång, en intervju med en hjärtläkare vid namn Joep Perk.

Tre av fyra hjärtinfarkter är kopplade till livsstil och hade kunnat undvikas med förebyggande åtgärder.

Rökning är den största riskfaktorn, nummer två på listan är stress, en tyngre faktor för kvinnor än för män i Europa. Kvinnor har ett krav på sig att alltid vara duktiga och plikttrogna. En kravlös halvtimme per dag skulle alla behöva men på grund av att vi har ett psykologiskt hinder, att vara pålitliga och lojala, så är det omöjligt för många.

Han har frågat många som kommit upp till 95-årsåldern hur de hållit sig friska och de har svarat att de har inte rökt, varit fysiskt aktiva, och att de varit nöjda med sina liv. Förnöjsamhet, låta bli rökning och att inte fokusera på problem tror Joep Perknog är nyckeln till lång livslängd.

Att äta mycket frukt och grönt som minskar risken för åderförkalkning är viktigt. Det är en inflammationssjukdom av det inre skiktet på våra pulsådror. De kan skyddas av ett högt intag av antioxidanter, som finns i frukt och grönt.

Alltså, jag kan inte låta bli att fundera, om det är så himla enkelt egentligen att förbygga risken för död varför tar vi inte den då? Varför röker och stressar vi fortfarande när vi vet att vi kan dö av det? Varför? I detta upplysta samhälle borde vi alla veta detta om vi är någorlunda intresserade, det borde inte vara något problem alls.

Vi vill väl inte dö för tidigt? Lämna våra nära och kära och göra allas liv fattigare, även våra egna. För en lång period innan infarkten mår man nog inte sådär jättebra, jag har svårt att tro att det skulle komma som en blixt.

Nej se till att sköta om dig, du är värd det, kroppen är det viktigaste vi har liksom, där vi ska bo hela livet. Sköter vi bilen bättre än oss själva? Och hur stor skandal är det på en skala?

en till

När en människa dör
flyttar hon in
i träden och gräset.
Därför susar det alltid av liv
när vinden går genom träden
och får gräset att viska

Peter Curman

en till

Som stjärnor små
på himlen blå
de vinka till varann,
så gör du och jag,
min vän, för kärleken
emellan mig och dig

dikt ur annons

Så långa åren var
som vi levde vid
varandras sida
och så kort den tid
som rymdes i dem!

Sandro Key-Åberg

tillståndet emellanåt

Förpassad till de yttre tassemarkerna, där man önskade att man kunde vakna ur mardrömmen. Då de svettiga lakanen snor sig och man vaknar och önskar att mamma sa ”hallå hallå, det var bara skoj liksom, jag är inte borta, du har jobbet kvar och allt är så himla bra Maria”

Maria, hon kallade mig så. Mamma alltså. Mia, det är ett senare påhitt.

Kan ni visualisera den dammiga bangården? Dit man kan förpassas om man inte förmår dra i bromsen i rätt tid, dit man liksom glider obönhörligt ut i det vildvuxna gröna eller sönderbrända gula, där spåret inte längre syns, och där vagnen stannar utan skrikande bromsar, med självstann. Jag tänker tyvärr ofta i tågtermer efter 18 år på SJ, fast jag inte vill.

På den dammiga bangården kommer jag aldrig att hamna en gång till, jag har varit där och snokat. Eller snarare irrat ibland snåren, hostat lite damm, torkat svetten ur pannan ett antal gånger, snutit svart snor ur näsan, bitit mig i kinderna, harklat gråten ur halsen, nypt mig i kinderna för att inte förlora fattningen(vettet, sansen), begråtit svullnaderna under ögonen på grund av sömnbrist.

Och samtidigt har jag lett åt galenskaperna. Jag har lett åt mina barn - där jag finner min styrka, livs - ande.

Jag har andats Femöreluft, sparkat kottar, badat saltvatten och låtit salta tårar blandas med det, suttit på mammas gata och begrundat min barndom, saknat och sörjt, längtat efter kramar från en sedan länge förlorad famn. Jag har begråtit ensamheten.

Jag är ingen globetrotter, jag är skiträdd att kliva i ett flygplan. Jag reser hellre i tankarna i kosmos, ligger raklång och ser på molnen … jag VILL inte resa runt jorden jag vill förstå det som är, det himmelska lugnet och ron kan jag få här. Jag vill ju förstå varför vi är så hunsade vi det svenska folket och varför vi låter oss hunsas med.

För någonstans i rymden, i vintergatan där är vi ju på resa genom stjärnorna. Någonstans någon gång borde väl stjärnorna ställa sig i rätt konstellation, så att magin kan sänka sig över oss och jorden bli en bra plats, utan hårda ord.

dikt idag ur DN

Min adressbok

Saknar så många namn
Någon jag vill ringa just nu,
någon jag vill träffa just nu.
Namnen är strukna och jag minns
hur det var då,
när det var självklart att ni
fanns.
Alla ni som omgärdade mig
ni som betydde så mycket.
Jag förstod det inte då.

okänd.

en bättre tid?

Jag kan inte sluta tänka på hur upp och ner denna värld är. Och hur hård den varit för alla oss härnere på golvet genom tiderna. Arbetare. Vi slavar från bomullsfälten.

I ungefär 15 års tid har vi skurits ned till ett minimum, vi har matats med att vi är kostnader för företagen, vi är ingen resurs. Vi har inte fått något annat än pekpinnar, do as you told and keep your mouth shut! Passar det inte så stick! Minimalt med anställda som inte tror det går att skära mer - men så gör det det…vi är så lurade, vi får det inte någonsin bättre – inte någonstans…

Eller?

Var är vi idag, varför är vi där vi är och hur ska vi komma vidare framåt och lämna det fula för det levande vackra som gör att vi kan njuta av och älska livet. Åter vill jag slå ett slag för att ett steg tillbaka skulle rädda denna värld och dess invånare.

Eller ett långt kliv framåt, där alla skulle få plats och bli värderade för den de är, inte bara de som orkar jobba full tid och ställa upp på alla krav arbetsgivaren ställer. För ibland är vi ju lite skörare och har utsatts för något som nedsatt vår förmåga att leva fullt ut. Kunde man ändå få finnas kvar i företaget eller anställas av ett annat på den tid man orkar jobba så vore världen bra. Inte sjukersättas eller sparkas ut för att vi inte passar in i mallen.

Vi är ju inte alltid sjuka, vi behöver kanske bara en tids återhämtning, för att bli starka igen, oss själva igen. Eller kanske till och med en uppdaterad version av oss själva.

Kommer den dagen tro?

63 % lucky today?

Are you gonna be luckier than they today, kan du få som fråga på facebook när du gjort ett test och alla andra också gjort det och du fått ett procentresultat. Resultatet visas för alla om du vill det och alla kan kommentera. Det är kommentarerna man kan garva åt. Testet skiter jag i. Jag tror jag vet vad jag är och vem jag är och hur lycklig jag är.

Idag.

Men kanske bara idag. I morgon kanske jag ligger och spyr av skräck över vad a-kassan levererar för besked till mig. I kuvert, vecka efter vecka fast mejl finns. Vad porto de slösar på vidriga besked.

Och varje natt mellan 0300-0415 då inga fåglar drillar, det är bara mörka natten runt mig undrar jag om någon där bryr sig - eller om de bara är tjänstvilliga tjänstemän, redo att leverera besked efter besked, de som ska kräva intyg på intyg? Eller sitter de och gråter också efter samtalen då person efter person bryter samman på tillståndet i Sverige AB?

När de egentligen skulle behöva trösta för att något är borta som är deras inläsningscentrals fel men som gör att våra pengar kanske bli sena men som inte är deras fel. Då säger de ” jamen du hör väl vad jag säger, vi har inte papprena!” Det är alltid någon annans fel, någon annans bord, det är alltid dens bord som icke är nåbar.

Jag undrar om någon av de högsta hönsen i Sverige, beslutsfattarna påsatta skygglappar för att slippa se eländet de skapat för mobben, sig någonsin över tingens tillstånd? Eller vill de bara till alla pris framåt i stället för att hejda sig en minut eller två?

Bryr någon i beslutsfattarsituation sig någonsin över att jag får nedlåtande halvhotfulla kuvert? De som har makten eller de som haft makten, bryr de sig om jag känner mig olustig och sover illa över min framtid, jag som jobbat hela mítt liv och haft svårt att mäkta, svårt att finna mig tillrätta i det alltmer hårdnande klimatet i Svea.

Lycka ja vad är det? Hur blir man lycklig, vad är lycka för dig och måste man egentligen alltid vara lycklig? Vem bestämmer riktlinjerna, nivån, huruvida om och varför och framför allt, vem sitter inne med om-inte-lösningen?

Är det inte det som stressar oss idag, att andra sätter nivån för vad som är värt att vara lycklig för? Att vi inte får TID att reflektera över vad och vem som gör oss lycklig och hur vi ska behålla den flyktiga lyckan, lika förgänglig som dimman på ängarna på hösten.

Är det veckotidningarnas tips du ska ta åt dig, är det relationsexperterna i dagstidningarna, fråga doktorn-spalten i dagsstidningarna eller på TV, är det i kuratorsrummets sterila miljö, i kyrkan eller var i herrans namn finns svaret att finna? I skogen, by the river, på gymet, med musik i lurarna på promenad eller månne hemma i sängen med en mjuk filt svept runt dig.

Vem är din vän om du inte är det själv?

Finner man lyckan med hundarna, katterna, kaninerna, mannen, barnen, datorn, vinet, ölen, massagen, yogan, pilatesen, gymet, skogen, havet, ån, svampplockningen, städningen, eller är det en kombination. Lite av varje?

Vi måste i alla fall lyssna på våra själar och ge kroppen det den behöver.

att finnas till hands...

Nu är det snart höst på riktigt. Kallt på morgnarna, klimatet har hårdnat betydligt. Ett litet antal löv har antagit röd färg, jag väntar med spänning på de gulas ankomst. Det är en prakt utan dess like när den är i full skala. Och havet fortfarande har glitter på ytan. För min skull. Vill jag tro.

Som vanligt är jag före min tid, för hösten är inte ännu till fullo anländ ännu. Jag minns fortfarande med saknad den underbara våren, när jag tassade ut på morgonen och insöp dagen. Hämtade kraft. Kände med fötterna på gräset, ville finna kraft i naturen. För att orka.

Jag har så svårt att lära mig vara i nuet. För nuet är så ofta kaos av yttre anledningar, a-kassa och sånt. Just nu blir jag som förlamad emellanåt, förstår inte varför. Det är en ny tid nu, en tid som arbetslös för andra gången i mitt liv. Sist det tillståndet inträffade fick jag jobb efter två veckor. Jag är inne på min andra vecka nu, vad händer nu?

Ett av barnen är svältfödd på min kärlek. Han suger åt sig, gosar och myser med mig. Hur har jag kunnat blunda inför detta faktum? Ett helt år eller hur var det - är det ännu längre sen? Hur har jag kunnat värja mig från kontaktsökeriet? Bara lyssnat i förbifarten, lagat skräpmat uttröttad på kvällarna. Alla dessa kvällar jag bara ramlat i säng efter 9.40-timmars-pass.

Vid varsin dator med varsin telefon, alldeles för ofta med påföljden för lite gos och prat.

Att längta efter dem tills strupen värken liksom ett antal muskelfästen och muskler understundom gör. Att inte ha dem vid sin sida gör ont. Just nu är jag glad jag får se så mycket av dem, höra deras drömmar och hur dagarna varit…

En dag i somras som jag minns med ett leende var när vi satt på altanen, minsting och jag. Han spelar nåt playstation-spel och jag pratar med honom. Svaret är tystnad. Jag väntar och försöker igen. Svaret är fortfarande total tystnad och koncentration, dock utan öppen mun.

Efter mitt tredje försök suckar han ljudligt och säger: - Mamma när du babblar sådär tappar jag kraft.

Så var det med de försöken till kommunikation. Det är inte alltid det går hem. Han hade ”faktiskt hyperdrift på” just då så det borde mamma förstått och haft vett att vara tyst.

Han var nöjd med att jag fanns där i alla fall. Det får jag vara glad för…

fredag 25 september 2009

Holmberg DN

Nu blir det höst

Solens förhållande till vår planet
och den vinkel ur vilken den lyser
är av synnerlig vikt för den mänsklighet
som vår jordiska himlakropp hyser

Vad är formeln för höst? Det är lätt att gå bet
i en snårskog av punktanalyser
vilkas värde rätt få av oss människor vet.

Men vi vet när vi fryser

Holmberg DN

torsdag 24 september 2009

från sidan lifevision.se

Om du kan behålla ditt lugn när alla runt om dig tappar sitt och skyller det på dig, så är världen och allt den innehåller ditt."

- Rudyard Kipling

tisdag 22 september 2009

Ensamhet

Känslan av att inte tillhöra någonting, en grupp, ett jobb kan få oss att stanna kvar på vår post, där vi är, i vanmakt, tristess och missnöje trots att våra själar befinner sig på en helt annan plats.

Undrar så varför myndigheterna vill att brukar våld mot våra kroppar och vill få oss att ta jobb efter jobb där vi inte trivs, där vi ska gå som zombies, som att ständigt pressa ner fötterna i för små skor och gå livet ut.

Just nu åker jag centrifug i omloppsbanan på samma frekvens där varför-ör-ör ekar-ar-ar. Varför är min själ så orolig, varför finner den sig inte till ro? Varför kan den inte finna ro på en arbetsplats? Är det därför att jag hela tiden vill något annanstans, där jag blir uppskattad för den jag är. Min rotlöshet karvar hål i själen, gör mig dränerad, förlamad, sorgsen.

Ständig granne med melankolin över livets skörhet, det utarmande tillståndet jag alltför ofta hamnar i och måste likt en spindel häva mig upp ur gropen jag hamnar i. Gång på gång. Tack och lov har jag likt spindeln aldrig fallit så hårt, alltid hittat en tråd att rädda mig i och inte låtit någon trampa sönder mig, även om det har varit på gränsen ett flertal gånger.

Under alla mina år i arbetslivet har jag utsatts för stress i olika grader, från mitt senaste jobb har jag fått tinnitus med mig i bagaget. Dag som natt just nu, det är värre när det är tyst.

Med sorg betraktar jag de mossbelupna stenarna i skogen där solen tränger genom grenverket och får mig att vilja slå mig ner för en stund vila. För den stora tystnaden är borta, tystnaden som jag alltid älskat. Inte ens den har jag kvar nu.

För evigt?

På nätterna då månen lyser klart eller då stjärnorna vakar extra över oss, de sömnlösa nätter då stillheten vägrar infinna sig, då kroppen vill vila men tankarna mal. Då hittar sömnlösheten mig, är en plåga. Och månen, han är god och gul och rund, han bara finns där vakandes över oss, hur skulle jag kunna skylla på honom?

Jag finner ingen ro i andetagen och snusningarna från olika rum som jag gjort förut.
På natten hittar jag saker hos mig, hos andra. Karaktärsdrag jag vill analysera, betarbeta, vända på och hantera. Vem är på min sida, vem vandrar med mig? Vem är tvivelaktig, vem har bara spänt på sig ängelns vingar för syns skull? Jag vill alltid tro så gott om alla, men vem kan man lita på egentligen?

Just nu är jag en bland många själar på bomullsfältet, återigen utlämnad till myndigheterna. Ett tag. Jag väntar på att stjärnorna ska ställa sig i rätt konstellation däruppe och att jag ska fatta det, så jag hittar rätt den här gången. Inte famlar i blindo mer.

Aldrig mer.

fredag 18 september 2009

Hälften vore nog!

Hälften vore verkligen nog

Jag har fått en kärlekdikt!!! Att få en kärleksdikt, hur många är det förunnat? Hur många kan ståta med det?

Ja det säger jag dig M att hade du inte funnits så hade jag inte orkat. Hade inte våra skratt existerat så hade jag inte orkat. Hade inte blickar och miner och vattenglas av omtänksamhet och mentos och lockelser till skratt funnits så hade jag varit …,ja jag vet faktiskt inte vad. Jag hittar inte ordet.

Jo kanske . ” Tack tack”. Men det räcker inte. Ingeting räcker till. Hur ska man någonsin kunna tacka. Man kan bara finnas, fnissa, skratta, lägga en hand på en kind och fika ihop. Man kanske någongång kan sitta på en klippa och ta en kaffe med mjölk i framtid. Dela drömmar och vardag utan stress.

Och denna dikt. Att få en kärlekdikt. Det öppnar avgrunder. Det öppnar porer och det får hår att resa sig. Det får strupen att snöra sig och livet att tränga sig in i en. I de där vidöppna porerna. Det ger styrka i de ömma lederna. De som går med mig mot strömmen är guld värda.

En dikt med ord som är uppriktigt menade får hoppet om mänskligheten att återvända till en sargad själ, en som sett lika mycket som alla gjort men som känner sig ouppskattad, missförstådd, som en del skrattar åt, skakar en aning på huvudet åt, och som kanske också till viss del är tvungen att småle åt de på andra sidan, de som inte är där man själv är.

Mot enfalden kämpar man förgäves eller hur var det?

Om det när man tror man inte orkar mer finns någon som just då i mörkret inte heller orkar men som kanske just en millisekund i mikrokosmos orkar le med nyfärgat hår då är hela dagen räddad. Då kan man stå ut tills lönen är fixad. Då kan man andas ut.

Och du vet och du såg våndan över otillräckligheten, känslan av ensamhet och då var allt frid. För av stödet så orkade man.

Hur skall jag klara mig? Fast jag vet att jag kan så är det tomt och fattigt. Om något kan gå fel så gör det det.. Och du - chansen att den bredda smörgåsen hamnar med den bredda sidan neråt är direkt proportionerlig mot mattans dyrbarhet, det vet vi och vi kan inte påverka det.

Det vi kan påverka är framtiden, fast vi inte tror det. Med hoppets hjälp.

Tack M för att jag fick träffa dig!

torsdag 17 september 2009

flera ord

Här är ett annat, sug på det lite. Kompetensinventera. Låt det rulla runt i munnen en stund.

K o m p e t e n s i n v e n t e r a. Låter lika bra som rimlighetsbedöma fast har liksom annan klang.

Det är det man gör med t r o t j ä n a r e nuförtiden. Sådana som varit anställda i samma företag i 20 år eller mer och trott sig klara av successivt ökade krav, med sviktande hälsa som följd. Sådana som vet att livet är mer än jobb och bli utnyttjad.

Sådana som inte har pansar runt sig, sådana som vill kunna bejaka sin svaghet och få vara små och omhändertagna ibland. Sådana som vet att saker och ting är fel men inte riktigt vågar leva ut det, inte vågar säga det rätt ut, kanske inte ens vågar tro på att de har rätt, utan tror mer på andras sanningar.

De sanningar, som ska få oss att rätta in oss i ledet och inte ifrågasätta. Som att jobba skiten ur sig på varje jobb, utan vila, för att a-kassan inte ska kunna förpassa oss till andra sidan den globala marknaden för ett passande jobb. Eller för att vi tror att det hjälper att visa framfossingarna.

Skitsnack, glöm det - det gör det inte. Det är arbetsgivarnas marknad. Välja och vraka och den som inte passar eller orkar - putz weg!

I alla fall undrar jag hur de är som har uppdrag som innebär att kompetensinventera trotjänare. Att sitta med armarna i kors och förhöra någon.

Att vara den som ifrågasätter en som gjort sitt bästa i tjugofem, trettio år, som velat vara kvar och som verkligen försökt. Som har kunskaper som inte en ung hungrig karriärist har, den som blir tillsatt med uppdrag att höja nivån, maxa ribban. Avstampet vettu.

Snacka om att vara pansarbelagd. Fast det finns kanske inventerare och inventerare. Det kanske finns hjärtan hos en del, som inser att sättet de gör det på är fel. Men de vågar inte heller följa sina hjärtan. Må de sova gott om natten.

Jag har en vän. Hon blev kompetensinventerad. Jag lider alla helvetets kval med henne. Företaget ska konkurrensutsättas på alla nivåer, alltså måste man söka alternativa inkomstkällor, man måste se sig om efter fler saker att sälja.

Den lilla gnutta av pansaret som eventuellt fanns kvar att putsa på är bortnött och sunda förnuftet säger att det här livet, sättet vi sköter vår jord, vår miljö och våra relationer är FEL. Sunda förnuftet säger stopp, dra i snöret, jag vill av nu, vi stannar världen nu, snart räcker det inte med control alt delete längre.

Händerna skakar, allt kommer tillbaka. Hur kunde jag tillåta mig att bli behandlad så? Mina tårar har för länge sedan torkat in på kinderna. Jag orkade inte, jag flydde, för jag är en människa, en tänkande kännande människa, ingen robot.

Jag hade inget där att göra, där man ska genomföra utan att tänka.

Så det enda som gäller är att begråta, bita ihop, be, besinna sig och gå vidare.

Låta stormen bedarra, fly.

Men vad kan jag göra för de som inte orkar mer, vara en medmänniska kanske?

ord

Jag fullständigt älskar ord. Ord som jag aldrig hört förr eller som får annan innebörd i nya sammanhang är underbara.

Rimlighetsbedömning är ett jag stött på nyss, det har jag aldrig hört under alla mina år i arbetslivet. Inte förvånande kanske eftersom allt går ut på vinstmaximering.

Eller kanske var det så att jag vände bort huvudet när någon sa det, för jag visste att rimlighetsbedömningar inte skulle ske ändå och jag kände mig en smula sviken och besviken.

Men man ska ha så mycket i skallen att man kan rimlighetsbedöma det man har gjort eller gör hela tiden.

Då gäller det att du håller dig kall och låter all allt allt rinna av dig, inget får fastna som sätter några spår i dig!

Finns det såna människor idag? som inte kan påverkas? Mejla mig i så fall! Du får vara anonym!

prioriteringar?

Läste en ledarnotis av Malin Siwe DN

90 procent av alla ålderspensioner i Göteborg har skaffat busskort som innebär gratis resor på alla tider utom 6-8 och 15-18 på dagarna. Detta tycker tydligen trafikkontoret är succé.

Gratis är alltid bäst det vet vi ju. Men gratis är det ju inte, det blir ju ett intäktsbortfall som ska täckas av skattemedel för kanske 50 miljoner.

Visst är det så i kommunernas plånboksfack. Det som vissa får det får andra betala, självklart. Och sen gnäller kommunerna över att statsbidragen är för små och inte räcker, men allt är ju prioriteringar. Fördelningar. Hela tiden.

Och för vår del fick vi höra att det var skolneddragning eller bandyplan. Stora pekfingret åt bandyvännerna. Om ni ska ha så blir det kanske nedläggning av nattdagis, färre anställda per barn etc etc.

Hälsa för vuxna gentemot skolneddragningar blir det ju också då. För inte räckte det att lägga ner bandyn inte, det blev stora besparingar ändå (liksom trodde man något annat eller). Och förskolepersonal som ruskar på huvudet när man frågar hur läget är, som ” går på knä och inte kan ha en verksamhet”, ingen pedagogik utan bara kunna ” finnas där” för barnen. ” vi försöker men det går inte”

Bland annat har ju också rustning av Ramdalsanläggningen en dyrare nota än beräknat. Och ett par flytpontontoner tillkommit på ett par mille eller så.

15 små 1-3 åringar på 2 heltider och en 75%. Att personalen sen tycker det är förvaring vad spelar det för roll? Vem lyssnar på bomullsplockarna? Slavarna på fältet? Förskolan ska ju vara en så bra plats och våra barn bli så duktiga i matte om de börjar i tidig ålder visar en del undersökningar. Gå på en mattelektion i låg och mellanstadiet så får ni se att det är ett under att de lär sig det de behöver. En del får räkna hemma i stället, de får ta läxor för att det är så stökigt på lektionerna.

Med föräldrarna som hjälp. Oboy och läxa, varje kväll, det är kul. Ett tag i alla fall.

onsdag 16 september 2009

vad ska man säga? GT/Expressen

Skola kritiseras - anmälde inte misshandel
13-åringen slog och sparkade sin lärare så att ett finger bröts.
Skolan i Falkenberg polisanmälde aldrig händelsen och får nu kritik av polisen, rapporterar Sveriges Radio Halland.


Det var i förra veckan som den 13-årige pojken på skolan i Falkenberg gav sig på sin lärare. Pojken slog och sparkade sin lärare så att minst ett finger bröts. Pojken är numera avstängd med skolan polisanmälde aldrig händelsen. Enligt rektorn är det inte skolans policy att anmäla barn. Falkenbergs polischef riktar nu kritik mot skolan. Enligt honom borde skolan anmäla den här typen av händelser eftersom det ger en möjlighet att tidigt fånga upp elever som har problem. Läraren har dock polisanmält misshandeln, rapporterar SR Halland

måndag 14 september 2009

dikt

Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte
ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst
Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen
finns inte hos den som aldrig har haft sorgen
Och dikten växer bara
ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse

Claes Andersson

dikt idag ur DN

De anonyma, ensamma, glömda
den som aldrig blivit vidrörd
i omtanke eller kropp
Fryser fast

insänt av Kerstin Sjöberg

dikt ur annons

det var den sista dagens
morgon
Jag stod som harens unge,
när han kom.
Hur ångestfylld jag var inför
hans vackra sång!
Då tog han mig och satte
mig i korgen
och när jag somnat,
började han gå.
Döden tänkte jag mig så
Chanser får man inte, de tar man

citat

Om man vill bryta ner en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst

(Dostojevski)

tips...

Respektera dina anställda och lyssna till dem. Det faktum att du är chef ökar inte ditt värde som människa. Du har köpt deras arbetstid, inte deras själar

(Torbjörn Ek)

dikt ur annons

Varje djup sorg har förlorad
glädje till föremål.
Tappa inte bort denna
riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
sorg är den djupaste ära
som glädjen kan få

H Martinsson

fas tre

Vet ni vad fas tre är? Av Anette Hölland som skrivit en insändare i DN får vi lära oss att fas tre är då man passerat 450 dagar i jobb och utvecklingsgarantin. Då blir man ålagd att utföra samhällstjänst, alltså hamnar hos en arbetsgivare men med bibehållet aktivitetsstöd.

Den arbetslöse tvingas skriva på kontrakt och acceptera löner som är långt under arbetarnas lägstalöner. Ingen semester. Heltid förstås, vilket inte lämnar så mycket tid över för att söka andra jobb.

Världen är verkligen på väg åt fel håll…

Vem vinner? Arbetsgivaren förstås, som får 225 kr per dag för att få gratis arbetskraft. Anette känner sig verkligen som en belastning och inte en tillgång på arbetsmarknaden och efterfrågar attitydförändring hos politiker.

Ja det värsta är väl straffet, att bli utan ersättning om man väljer att inte delta. För statistikryttaren är de långtidsarbetslösa bara siffror, inte en människa av kött och blod.

Ja man får ju förutsätta att skribenten Anette har sökt alla jobb som man måste och tänkt sig kunna pendla en aning för att få ett jobb. Och tänkt sig att kunna jobba lite mindre och ändå klara sig.

I ungefär 12 års tid har vi skurits ned till ett minimum, vi har matats med att vi är kostnader för företagen, vi är ingen resurs. Vi har inte fått något annat än pekpinnar, do as you told and keep your mouth shut! Passar det inte så stick!

Jag är inte där ännu, hoppas det dröjer. Jag ryser av stämningen i Sverige, av utnyttjandet av arbetskraft, det känns inte som om vi har bomullsfälten så långt borta. Slaveri i den moderna världen.

från början och för evigt

notis ur DN

I Göteborg blev häromdagen en nioårig flicka rånad på sina pokemonkort i en sandlåda.

Av två tioåriga pojkar! De hotade henne med kniv, hon blev sparkad och slagen med knytnäve i ansiktet.

Ja man upphör inte att förvånas. Var är föräldrarna, vad har föräldrarna lärt sina barn? Eller har de varit närvarande över huvud taget och talat om vad som är rätt och fel, lärt dem visa hänsyn.

Jag begriper inte. Folkvettet, sansen, vart har det tagit vägen? Är samtalen slut, har vi helt lagt av att prata och delge barnen acceptabla gränser, i språk och hänsyn till andra? Har vi glömt det allra viktigaste, närheten, de djupa samtalen, då livet öppnar sig och vi lär oss av varandra. Barn är kloka och fantastiska, det är bara det att vi måste finnas där för dem, vid deras sida, lyssna på dem. Från början och för evigt.

Tänkvärt är ju talesättet barn gör inte som du säger de gör som du gör. Men sätter man det i samband med det här fallet så öppnar sig en avgrund under en. Hur har de det därhemma egentligen, de där barnen?

söndag 13 september 2009

en till...

I livet är det resan
och inte slutmålet
som är det viktigaste
Så passa på,
njut av resan
så länge den varar
Man vet aldrig
vid vilken station
man måste stiga av...

dikt ur annons

I den hårda tiden brus
finns de skrik som ingen
hör allt försvinner i ett sus
som när viden sakta dör
alla tårarna har orkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig kan vi nå
varandra

Ted Gärdestad

ledarskribent norra skåne skriver tänkvärt...

Den 25/8 är det Skolans Dag. Runt om i vårt avlånga land firas detta med ballonger, parader och allehanda aktiviteter. Dagen ska vara en påminnelse om att det är skolan, och framför allt lärarna, som utvecklar Sverige och skapar nya jobb. Den här dagen är till dem som brinner för sitt jobb, och som varje dag kämpar, trots nedskärningar och krav på stordåd. Lektion efter lektion, dag efter dag. Ibland också på helger och kvällar. Oftast i det tysta. Den här dagen är tillägnad dem.
Vi vet alla hur svarta rubrikerna om skolan ofta är i tidningar och media, och att lärarens ögon ofta möts av detta när hon (för det är faktiskt med ca 80 procent sannolikhet en kvinna) slår upp tidningen. En kontrast till de nyfikna ögon som möter henne i klassrummet och till det magiska ögonblick då dessa ögon går från undran till insikt. Eller som det budskap som står att läsa på den t-shirt som i oktober vann Lärarförbundets kampanj "Lärare leder".
Den löd: "Från åsikt till insikt".

Att vara lärare är att bygga framtiden. Alla vet att utbildning är den bästa gåva vi kan ge till våra barn, och till oss själva. En bra förskola och skola är det som kan ta oss ur lågkonjunkturen och det är den bästa försäkringen mot kommande kriser. Så visst är det märkligt att det satsas så lite på lärarna?

Låt oss hoppas att Jan Björklund lyckas i sitt goda uppsåt och att riktade statliga pengar kommer till kommunerna, helst i morgon! Om de besparingar som är lagda inför 2010 förverkligas är det tveksamt om vi överhuvudtaget kan tala om någon "Skolans Dag" nästa år.

Jag skulle vilja att alla dagar var skolans, och inte endast en dag om året. Att eleverna och lärarna fick de resurser de behöver, och det i ett tidigt skede, när insatserna ger som mest igen.

Att behoven uppmärksammades och kunde åtgärdas genast, utan att väntan på en utredning skulle dröja flera år. Vi har inte tid att vänta. Elevernas och lärarnas liv och tid går inte i repris!

TV-programmet "Dysselecksi- blind, blåst och bortgjord" visades 16/8. Här intervjuades bland annat forskaren Martin Ingvar som berättade att den största otjänst man kan göra barnen är "att vänta och se", för det cementerar och fördjupar de sociala olikheterna. Att aktivt leta efter vad som behöver åtgärdas och att i förskolan och de tidigaste skolåren sätta in resurserna är ett effektivt sätt att hålla kostnaderna nere, men framför allt att ge eleverna självkänsla och en god skolgång att minnas med glädje. Fyra av fem dyslektiker skulle på det här sättet kunna bli av med sina problem och skolan skulle sedan kunna fokusera mera på alla elever.

Passa på att besöka den intressanta dyslexiutställningen som just nu kan ses på biblioteket.

Ge lärarna ordinationsrätt liksom läkare har! Erfarna lärare vet vad eleverna behöver och vilka specialister som behöver engageras. Utbilda snarast den generation lärare som tyvärr kan ha gått miste om läsinlärningsmetodiken under sin lärarutbildning

De pengar vi idag satsar ger ringar i generationer!
Är det här viktigt? Vill du göra skillnad? Gå då in på: lärarförbundet.se/svikintebarnen och skriv på uppropet för våra barn och vår skola.

Lotta Nordbjörk
är ordförande för Lärarförbundet i Hässleholm och en av fyra återkommande måndagsskribenter i Norra Skåne.

insändarfunderingar

Vissa unga är så kloka idag, till min glädje. Läser en insändare av en Emma Mohlin i Ljungaverk som sätter fingret på hur vi föräldrar pushar våra barn i alla sporter, hejar fram dem men inte har insett att för att de ska kunna nå den bästa prestationen krävs en ” bra start på insidan” . Hon menar att de måste vara i mental toppform för att kunna hantera den press som ställs och pekar på att om man pressar ungdomar för hårt, driver dem för långt och vill för mycket blir effekten den motsatta.

De blir då otrygga, osäkra och har ständiga krav att prestera mer och bättre. Att det förekommer självskadebeteenden eller ätstörningar är inte konstigt tycker hon. Och självkänsla finns inte på schemat i skolan, men det borde den tycker hon. I skolan blir de hela tiden bedömda, värderade. Det som syns och hörs kan skrivas ner på papper som betyg.

Om ungdomar aldrig får fundera på hur det känns att vara pelle eller anna, reflektera över sin person, drömmar och mål förblir de sina prestationer…
Hennes uppmaning till skolan är att låta elever bli mer delaktiga, komma med egna förslag, uppmana elever till att våga visa känslor inför varandra. Våga vara starka, svaga, osäkra, skratta och gråta kort sagt, allt ska vara tillåtet så att känslor blir accepterade.

Emma har saknat en förebild i skolan (kanske hemma också, det skriver hon inte om) men den där livskunskapen som borde stå på schemat är livsviktig, att visa på och tala om vad som faktiskt är viktigt i livet.

Men hur ska vi kunna det om vi inte vet själva funderar jag på, ur vuxenperspektivet. Vi som själva lever fel liv hela tiden, och inte heller gett oss tid genom åren att reflektera, det är ju inte konstigt att vi lär våra barn fel. Vi kanske helt har missat de heliga samtalen med barnen. Visa att kärlek är det viktigaste som finns. Man behöver bara ge för att få. Vi måste fatta att vi inte ska bedöma barnen utifrån prestationer, att de bara är, de bara finns och det är vår skyldighet att älska dem för den de är.

Villkorslös kärlek.

Mitt hjärta slår ett extra slag när jag sitter vid datorn och sonen plitar med läxan. ”det hade varit bättre med en mamma här” säger han om jag inte kommer tillräckligt fort.

Att bara sitta jämte i fåtöljen eller vid köksbordet och vara närvarande när han gör det han ska, se honom, njuta av den böjda nacken och se hur han ändå ännu gillar att lära sig saker i skolan. Om läxor är rätt eller fel vet jag inte, det är väl individuellt kanske men man kan göra de stunderna mysiga. Och så får man lite funderingar på köpet sen, när vi ska avsluta dagen.

You get what you give. Så enkelt och lätt det är egentligen. Kanske är det så att love is all we need? Ja förutom lite pengar då…tänk om det finns för lite kärlek därute i verkligheten.

Hur löser vi detta tror ni? Det enda som är säkert är - vill man ha en förändring måste man börja med sig själv, inte kräva av andra det man inte själv kan ge. Men om alla gjorde det då? Vad bra det skulle bli!

Livet alltså, det som pågår medans jag är upptagen med annat…

saxat ur artikel ur DN

Det har länge varit känt att stress förvärrar prognosen för den som har drabbats av hjärt- och kärlsjukdom, läser jag i en artikel ur DN.

Forskare på Karolinska har undersökt 237 kvinnor i sextioårsåldern som antingen hade haft hjärtinfarkt eller genomgått akut kranskärlsoperation. De delades in i kontrollgrupper där den ena fick vanlig efterbehandling och den andra fick gå en specialsydd kurs i stresshantering baserad på kbt. 7 år senare hade 7 av personerna som gått stresskursen dött jämfört med 25 i den andra.

Kristina Orth-Gomér och hennes kolleger kan med sin studie, förklara varför. – Kvinnor har andra behov än män, men i dag är det mesta för hjärtpatienter tillyxat för män.

För tio år sedan visade Kristina Orth-Gomérs forskargrupp att kvinnors stress framför allt är knuten till hemmet. Den enskilt största stresskällan var äktenskapet. Mäns stress är däremot i högre grad knuten till yrkeslivet.

– Stressforskningen har hittills varit väldigt inriktad på arbetslivet, men då missar man kvinnornas behov, säger Kristina Orth-Gomér.

En kvinna berättar att de på lärde sig att inte hetsa upp sig över femöresproblem. De fick också lära sig att ställa sig i den längsta kön för att få varva ner. Det använder hon fortfarande för att må bra.

Det finns massor av forskning som visar att för mycket stress är skadligt, hjärta och kärl tar stryk, hjärnan skadas, vissa vitala delar krymper och blir mindre och risken ökar för depression, alzheimer och hjärtdöd, skriver sen Karin Bojs, DN, i en analys.

Man behöver alltså träna sig på att inte bli upprörd över om andra begår misstag, man kan välja att hålla sig lugn, träna sig på att stå i kö. Att lägga in vissa moment i sin vardag kan rädda hjärta hjärna och livet, Promenader, naturterapi, yoga, träffa trevliga vänner.

Det kan tyckas som lyxigt att gå kurser i att lära sig stå i kö vet jag att vissa tycker men om dödligheten verkligen minskar kan man ju egentligen bara beklaga att alltför få tar sig tiden att hitta sig själva, lever fel liv år efter år. Kvinnor är eftersatta i forskning, blir inte tag på allvar, det kan vi läsa hela tiden överallt. Är arga på chefen, medarbetare, relationen fungerar kanske inte, man lever skilda liv under samma tak och vet inte hur man ska rätta till det. Det är ju många faktorer sammantaget som leder fram till hjärtinfarkt.

Det skulle inte jag vilja vara med om, hjärtinfarkt alltså.

Att få eller ta hjälp för att leva ett bättre liv är viktigt, i förebyggande syfte. Inte låta det gå så långt att väggarna börjar rasa in på huset innan man inser att man behöver förändra något, är min analys.

Det går inte att leva ett liv som är fel alldeles för länge, kroppen tar så mycket stryk. Det är ju bevisat. Jag har ju själv känt detta i så många år och har själv fått börja sona mina misstag. Kalla det fyrtioårskris? Tja jag vet inte, krisen kanske inte kommer förrän man är mogen för den, det är då man kan börja ta åt sig allt man får lära.

När man själv upprepat misstagen alla andra gjort före. Visst är det märkligt?

fredag 11 september 2009

och en o en halv liter till...




ja de är roliga där på framsidan!!

en liten till

Fri

Att inte tillhöra
dom
att inte tillhöra
dom andra
inte tillhöra
alls
vara fri
att bara vara

insänt av Ingrid Ekman Andersson

liten dikt

ur DN

Jag ville ge dig
vänliga ord

Orden steg
med uppåtvindar

Värmda
av min goda vilja

Dom föll ner
vid dina fötter

Nedkylda
av ditt vinterhjärta

insänt av Bo Westin

vi tar en till...

Tyst slocknar
en mänsklig hjärna
Från världens oro och strid
En blomma
en människa
en stjärna
har sin bestämda tid

jag vet jag vet

jag har ett mörkt sinne, jag är en melankoliker, jag älskar det sorgsna det eftertänksamma, det rör mig mest.

Att skratta är jag också bra på, när tillfälle ges. Man mår bra av skratt, som motvikt till det mörka.

(bara en reflektion såhär framåt 23.20, när man ska upp o jobba i morgon. barn hemma i fållan tryggt, skönt...

dikt ur annons

Låt oss ge varandra tid
låt oss göra famnen vid
låt oss älska låt oss sjunga,
inte hålla rand för tunga,
låt oss skratta, låt oss leka
låt oss sorgerna beveka
låt oss jaga tvivlen bort
livet är så gränslöst kort!

Bo Setterlind

så till dagens problem...

Det har sannerligen gått upp för mig hur tuktade vi är folket i Sverige, hur vi kämpar och lider i tysthet och ställer upp och inte blir uppskattade, varken av chefer eller politikerna i Sverige AB.

Jag önskar jag sluppit den vetskapen. Ibland önskar jag också att jag hade skygglappar, så jag slapp alla insikter. Fast det är egentligen bara korta stunder jag längtar efter det. För vem vore jag då?

Politikerna i Sverige AB berättar med eftertryck och övertygande tonfall att man kan inte ta pengar ur det ena facket i plånboken och ge till något annat fack, det fattar du väl. Att det sen är underskott i budgeten av en mängd olika anledningar, som man väljer att inte prata högt om, det är en annan sak. Bara de ämnen som debatteras mest, som skolor och bandyplanen det sista året, kan man prata högt om och skriva debattartiklar om.

De ”mest kostnadskrävande sektorerna” är vård, omsorg och skola, det får man minsann påtalat av politiker.

Just de områdena som kommunerna är ålagda att sköta. De områdena som alltid får stryka på foten för att något annat behöver pengar. Som citybanan eller vågbrytare eller båthus…(fyll på själva med valfritt område här). Att man styr och ställer och säljer ut skolor för en krona och sen stuvar om eleverna i skolorna som är kvar som ett gigantiskt experiment utan en tanke på att det påverkar barn, lärare och alla anställda.

Precis som det påverkar oss föräldrar, vi som betalar skatten och ser glada ut. Eller gör vi inte? Och varför gör vi inte det då? Varför har alltför många desperation i blicken och häver ur sig skitkommentarer till arbetskamrater?

Efter utbrändhet eller utmattningsdepression rehabiliteras vi tillbaka till arbetslivet men bara till en viss gräns, aja baja inte tjäna pengar för då tas sjukpenningen bort rakt av- vips, fast man är på gång tillbaka. Fast man börjat hitta hittat glädjen igen, börjar återfå styrkan. Man får inte, myndigheterna måste bestämma vad som är bäst, vad som gäller, inte vi. Nej nej hur skulle det se ut! Idiot, in på verksam istället så du får ett riktigt jobb!

Otaliga är de historier om en a-kassa som dröjer tills man utarmat ekonomin och bara ser desperation. Återigen - moten, de finns hur många som helst runt i Sverige världen. Runt runt runt i mot efter mot, livet ut. Runt runt i helvetet.

Och ändå är det primära, det enda vi önskar oss egentligen ro och att få känna kärlek, att vi är värdefulla och behövda. Så att vi kan ge det vidare till våra medmänniskor. Vara medkännande medmänniskor, skapa mjukhet istället för det hårda kalla samhälle vi har. Där vi suckar i en kö över hur lång tid det kan ta, byter kö, skrattar åt någon som famlar och fepplar eller kanske bara vill ha lite social samvaro, även om det bara är av en kassörska.

Så varför kan vi inte få dessa primära behov tillgodosedda, varför har vi inte kommit ett dugg längre än adel präster borgare och bönder. Utnyttja och köra med, bara. Inget annat. Några ska ha det bra på bekostnad av andra, hela tiden, livet ut. Och – det är upp till oss att gilla det eller inte.

Så många vittnar om chefers maktgalenhet, noll förståelse att barn behöver omsorg, inte behöver hystas med vid schemaomläggningar. Alla är så fruktansvärt pressade idag. och bollen ligger hos det tuktade folket, att stanna eller gå, att orka eller bryta samman. Att finna sig i eller vända ryggen åt.

Så när ska vi resa oss? Våga upp på barrikaderna? Kommer den dagen tror ni?

ögonvittne

Jag som så många var ögonvittne till nittiotalets alla nedskärningar, som med färre anställda fick mer att göra på kortare tid och med högre kvalité som krav. För att behålla vadå? Ett eftertraktat monopol, kanske stå sig i konkurrensen?

Jag som alldeles för många var ögonvittne till att vi mådde skit allihop men bet ihop. På olika sätt. Våra kroppar sa ifrån, med smärtor, yrsel, gråt och sömnstörningar som följd. Jag ville men kunde inte vara den starka för alla utan smet till slut utan att göra mer, jag räddade mig själv. Jag hoppas inte det var på bekostnad av någon annans hälsa.

Den förlorade generationen. Vi som var trygga men kravlösa i barndomen och som inte orkade sen, när kraven ökade för vi ville ju ha familj också. Ge dem de vi fått och finnas för alla, för barn och man och arbetsgivare. Och så teg vi och led som generationen före hade gjort, för de klarade ju det…vi ville ha ork för annat än jobbet också.

Jag ville och jag skulle vara allt för mina barn. Men vem skulle jag vara för mig själv? Skulle jag försumma en vän på det viset jag negligerade mig själv? Skulle jag förvägra en vän vila om hon bad om det? Skulle jag till en vän yttra gå för fan och jobba, det är väl inte farligt att ha lite ont i kroppen? Skulle jag sagt att det är väl ok att bara ligga raklång och gråta med bultande hjärta dina lediga dagar?

Och kanske såg våra föräldrar inte sig som lyckliga? Kanske de teg och led och slet för mycket och överförde sina maner på oss, de mäktade inte liksom vi inte heller mäktar idag. Vad vet vi, har vi egentligen frågat? Och har vi verkligen lyssnat ordentligt på deras berättelser?

Vi tror vi behöver så mycket saker och upplevelser och platt - tv och tre datorer och allt. Att prylar kan ersätta tomheten i våra liv, fylla hålen där självkänslan skulle bott, vi tror att de viktiga samtalen kan vi ta vid ett senare tillfälle, när sporten är slut eller när vi har handlat och lagat mat – men jösses nej då måste jag sova på maten en stund. Så det blir inte av.

Alla medlemmarna i familjen talandes i var sin telefon vid varsin dator men inget prat sinsemellan. Bil och båt och husvagn och sommarställe, att hinna med- och kunna välja mellan. Konsumera mer och betala mer. Betala med tid och pengar. Det tuktade folket.

Tillfällena att kommunicera dyker aldrig upp, vi tar oss aldrig tiden och till slut får vi plikta för det. Till slut är orden slut, tomrummen fyllda med gråt och det som återstår är tomhet och samtalsterapi. Psykoanalys, varför gör vi så här mot oss själva? De andliga samtalen, de vi skulle haft inom familjen som har ersatts med annat. Hjälpen måste alltför ofta sökas utanför, utifrån för att bli hela igen.

Starka, inte så hudlösa längre. Vi vill inte vara Bambi på hal is, vi vill stå starka, enade mot världen.

Utsides hudlöshet och inombords darrande. Nej det får vara slut med det nu.Tur det finns änglar, såna som gått före oss, som kan leda oss rätt, så vi inte går vilse alldeles för långt.

Och nu…

Är denna tid i mitt liv över sedan tre år. Nytt vatten har runnit under bron, ett nytt liv öppnade sig, mycket tack vare att jag kom därifrån. Slumpens inverkan gjorde att jag kom därifrån och det har inte varit lätt att bearbeta allt, det har inte funnits tid ordentligt.

Jag ältar alltför ofta, även om jag vet att man måste släppa för att få frid i själen. För att man ska kunna leva här och nu, se allt det vackra runt om, krama ett mjukt barn, smeka en mjuk nacke, skoja och skratta. Känna värmen från en femtonåring som vågar sitta ner jämte mig två minuter.

Att finnas till här och nu för våra med människor är viktigt. Att inte vara en sur en, skratta och få andra att skratta. Det måste bli mitt nya mål. Bjuda på sig själv. Jag berättade för en kund i kassan om en kul händelse från SJ-tiden(jodå, det är sant) när jag ensam som vanligt en söndag då man fick äta då tid fanns helt plötsligt kände att det stramade i ansiktet. Konstigt tänkte jag. gick ut och tittade mig i spegeln och upptäckte två craime fraiche-streck över kunderna, som en indian. Ja herregud. Ingen hade sagt någon heller, naturligtvis.

Men kunden jag berättade det för skrattade hela vägen ut. Han fick något utöver det förväntade. Det var kul.

Det finns så mycket kul i livet, så mycket att ta vara på, och jag arbetar på att aldrig låta skratten dö ut. Vi måste elda, hålla lågan brinnande, livslågan alltså. Och de nära samtalen med mer eller mindre kända vänner är det som håller mig flytande, jag fullständigt älskar det.

Vi är så många som kämpar, som vill leva bra liv, som inte har så stora krav, bara bli uppskattade och känna värme. Inte sura kommentarer och kommenderingar. Väck med sån skit!

torsdag 10 september 2009

part nine

På Guds högra sida tänker jag placera mig när jag är död, bara så ni vet. Ni som skällde, ni som svor, ni som skrattade mig rätt upp i ansiktet och hånade mig. Ni som såg att jag stod själv genom dessa förseningar och inget kunde göra och ändå hävde ur er era skitkommentarer, var det av stress eller av oförstånd?

Ni som tyckte ni hade rätt att svära åt kassörskan, kalla oss era jävlar och önska mig en jävla dag,

Ni skulle ha skällt på den som bestämt, den som bestämt förhållandena i Sverige för tillfället. Varför förstod ni inte det? Varför överlät ni till mig att vara arg och göra något åt något åt min situation? Varför kunde jag inte fått ha varit lycklig där jag var?

part eight-jösses fanns det så mycket?

Jag funderar mycket på varför man lär barn att var kritiska idag när ingen får vara kritisk sen? När man hela tiden får höra "ja men det finns inga pengar, då tar vi från någon annan som behöver det."Vi har en bra verksamhet, det är små klasser" " bättre än i övriga Sverige"

Men varför ser det ut som det gör?

Keep your mouth shot and do as you are told! Passar det inte så är det bara att gå. Skaffa dig ett annat jobb. Another job, stå ut eller gå det har jag hört i 25 år, redan på Televerket när man skulle börja slakten där.

Vad är vi till för egentligen vi på golven?

Att vara slut in i märgen, att ha ont i leder, muskler, daglig längtan efter smärtfrihet, och den dagen man inser att man faktiskt är så smärtfri man kan vara jubla och le och tycka att man vunnit. I flera år har jag längtat efter smärtfrihet och sen fått leva ett par stycken utan nämnvärd smärta är underbart.

Jag bara tänker på hur mycket smärta som inte går att ta på och som finns lagrad härute i omgivningarna, i själva livet. Varje dag jag går mina prommisar över stan, över de kokande grytor som kallas Frösäng och Sjögatan tänker jag på alla drömmarna. Tänker jag på att i värmen sitter såna som jag som tänker på sina öden, sina livs sorger, det kokar antagligen både här och där. Av ilska över orättvisor.

Men hopp måste också gro över framtid. För det finns en framtid. Och vi skapar den i mångt och mycket själva. Vad vi än tror.

Smärtor innebär förlorat liv, sorg innebär förlorat liv. Brister i livet innebär förlorat liv. Vi är inte värda det här. I Sverige AB

part seven

Näsblod. Avdelningen näsblod gör lika ont att minnas fast jag inte var närvarande just då. När jag ser hennes anteckningar efteråt snörper hälsen ihop sig, så var det ju jag kände, panik panik panik, jämt, när en sak gick inte gick som det skulle fick man panik och ångest och två dagar efteråt kom munsåret. Det snörpte ihop sig i halsen och jag kunde inte prata, rösten var liksom rädd, pipig.Benen darrade jämt.

I alla fall, näsblodet, det forsade. Ner i halsen på henne. Hon var själv och fick panik, hon skulle ju öppna, tåget skulle ju snart gå…fort fort skynda skynda…och vetskapen om att när man ringer in hjälp då har man misslyckats, då kan man inte mer, man klarar det inte själv, man är ja vad är man, man är intet. Och ingen säger åt en att man är något.

Ont. I själ och i leder. Ont det gör ont det gör ont att minnas och att inte minnas, vetskapen om att man förträngt, man har faktiskt det. Så mycket, så mycket roligt, så mycket smärta man kan väcka genom kramar, genom samtal. Välbekanta ögon kan man läsa skratt, gråt och uppgivenhet i.

part six

Gudrun. Gråt.

Ett av de svåraste avsnitten, egentligen det jag minst vill tala om, då jag hade fått besked att jag fått FRIÅR, jag skulle få ett år i full frihet, icke-pensionsgrundande påtalades det med ett pekfinger…brydde jag mig, min sårade själ?

Dagen efter Gudrun blev jag inringd för att det förelåg ett behov och jaja jag gör väl det då. Det kan ju inte vara värre än…(talar om vid ett senare tillfälle vad det värsta jag upplevt är)

Jag är en tapper en, en som inte begör extrahjälp om jag inte håller på att kollapsa. Jag bad om hjälp efter fyra timmar, då var gråten uppe vid halsen, hade börjat nere i magen. Ser man inte problemet med egna ögon så finns det inget problem.

Man ser inte att stolpar i Småland ligger som plockepinn och att miltals elledningar är nedrivna. Man ser inte att bönder har fått sina livsverk nedmejade, man ser inte att här står en person ensam på en station och inga tåg kommer idag för de kan inte ta sig till sina destinationer, det kan inte komma fram personal, det kan inte ens köras bussar därför att bussägarna får inte upp bussgaragen för att elen fungerar inte… och hur i helvete ska jag kunna förklara detta jag som inte vet, jag som inte heller får infomation tillräckligt, det är kaos, kaos kaos. Jag kan inte kissa, jag håller på att torka igen i halsen.


”Men jag ska ju för fan till jobbet i morgon”.

När en man med skinnjacka (ja jag har träffat honmom efteråt) flinar mig rätt upp i ansiktet och säger” Du, om inga tåg eller bussar kommer hit i morgon så kommer jag att se till att någon blir strypt här” så tror jag inte att jag hört rätt.

Jag vill gå jag vill dö jag vill förintas, jag är ingen, ingen är någon och alla är ingenting om en enda människa kan uttala sig så till en annan, en medmänniska, en som trampar samma planet som han själv, andas samma luft och ser samma stjärnorer, åtnjuter smma livgivande luft och vackra vyer men från en helt annan horisont.

Jag får inte svara, jag får inte svara jag är säljare, jag måste försvara företaget, så jag säger: är det här ett hot, står du och hotar mig nu????? Han säger: det är inget hot det är ett löfte. Han skrattar mig rätt upp i ansiktet.

Jag ville verkligen slå honom på käften, jag ville ställa mig och skrika rätt ut att det här är inte rättvist att jag ska stå och ta emot det här, Att ha en flinande människa framför sig som bara vill förnedra en det är det vidrigaste en levande varelse kan utsättas för.

livet som det var part five

Ångest var det jag kände när jag för vilken gång i ordningen stod själv med ett tåg som brunnit och väntade på besked om ett annat tåg skulle få åka, ingen visste som vanligt något.

”Jag får inte tag på olycksplatsansvarig”, "jag vet inte du"(värmlänningen, den trygge som gjorde mig lugn)

Då. Alla frågor alla ville veta alla sprang in och ut och jag höll på att få andnöd, höll på att sluta andas, jag orkar inte mer. När beskedet kom då kom det i högtalarna svagt, ingen meddelade mig, kunder hade ca 1 minut på sig att ta sig till tåget. När de kom upp på perrongen gick tåget. Jag dör jag orkar inte mer tänkte jag när de kom traskande ner igen.

Alla såg att jag inget visste ingen var arg på mig men jag kände att nu gråter jag, så nära gråt och skrik har jag aldrig varit. Masken var borta, det går inte längre, måttet är rågat. Jag sa något oförlåtligt jag vet inte om de minns kunderna, jag sa något man inte får säga och de blev förskräckta men jag var så förbannat slut. I själ och kropp, kunde inte hålla ryggen rak längre.

Jag vet vad jag sa men jag kan inte uttala det här. Det går inte.

livet som det var part four

Skratten hade ebbat ut, våndan hade inträtt och nedräkningen hade börjat. Plågan berodde på sömnbrist, för i sömnbristens Sverige kan man inte leva ett normalt liv hur länge som helst. Knapra lite ipren på nätterna och få sova av placebo-effekten, sova middag på lunchen för att stå ut med kvällen. Välja bort motionen för att stå ut, för att inte spy av trötthet.

Arbetet innebar till stor del kundtjänst. Att sälja resor och inneha kundtjänst. Att inneha en tjänst med kundtjänst innebär att vara levande måltavla. Har man inte ett pansar är man levande död. Att ta hand om levande döda ögon och själv vara levande död är för jävligt. Att dagligen möta tomma ögon, ögon vars glöd slocknat, ögon vars ilska sakta tog död på livsglädjen, ögon vars översittar-gläns dödade något i själen, gjorde att barn fick skäll i onödan, ögon flammande av hat gjorde att ge upp-tanken ständigt fanns där i själen, påträngande. Ge upp-känslan gick hand i hand med mig redan 1995 men det gick att stå i 12 år till.

Människor som hade slutat le, de sprang och skulle först,ögonen levede inte och livsglädjen lös med sin frånvaro. Uppgivenheten och tristessen var alltför närvarande hos dem. Antagligen var de också upptagna av att försörja sig och sina familjer, kämpa för sin överlevnad, så nära levde de bristningsgränsen.

Och ingen väg tillbaka står att finna, inte ens en igenvuxen stig röjbar med machete. Det visste jag redan när jag tog friår för att vila upp en blödande själ och den många gånger om sargade kroppen, musmuskelöveransträngning, axelmuskler ihopdragna som bollar, handledsinflammation, lindrig artros i övre tumleden. ont ont. jag har legat och nästan skrikit under sjukgymnastik. Jag vet också att fler än jag gjort det i Sverige AB. Det gör ont.

Det går inte att mäta vilket som var värst, den sargade själen som fått så mycket skäll och upplevt så mycken frustration över brister i organisationen så den behövde vila eller kroppen som aldrig fick sova ordentligt. Jag ville bara säga adjö ordentligt, komma tillbaka till livet, bli hel och känna att det här har jag gjort.

part three

Jag rannsakar mig själv låt oss säga inte varje natt men ofta. Fortfarande.

Mitt ansvar och min delaktighet. Det gör ont att se hur delaktig man var, hur man tillät sig att bli hunsad. Det smärtar hur vi gör i livet, gör vi verkligen såhär mot oss själva? Det gör mig spyfärdig. Fattar fortfarande inte hur jag stod ut, orkade, att jag inte dog.DOG knall fall, för det är så det känns.

Min familj var det som höll mig alive.

Och jag minns när tanken kom. Tanken smög sig in, att det här inte är rätt, det här kommer inte att bli bra, det här kanske rentav gå åt skogen. Tanken kom 1995. När vi skulle vara solidariska och ta över andras arbetsuppgifter för att inte alla skulle bli uppsagda. Då förstod jag att nu börjar det, nedmonteringen… mer att göra, lika många anställda, samma lön och dessutom ett jobb som jag avskydde från start. Ändå fanns där då en chef, Thomas. Minns inte efternamnet, som hade en medmänsklig syn och senare anställde en person som hade vikarierat i företaget så länge att hon skulle få en anställning. Hon fick det och blev uppsagd sen. Antagligen han också så småningom.

Jag högaktar honom fortfarande.

Jag stod ut till 2006. Vågskålen gick i botten ungefär 2002 och de sista åren var en plåga. Dagen då vågskålen gick i botten hade jag för vilken gång i ordningen vet jag inte sprungit efter kunder som inte skulle bli efter tågen eller bussersättningarna.
Ifall de inte förstått informationen. Ifall de inte fattat så sprang jag. Jag hade andan i halsen. De måste med, jag måste hinna, jag orkar inte med mer skäll för att tåget inte kommer och de kommer att bli sena. Jag fick bara en anings skäll för de ville ha en taxi.

Men ändå var mina ord slut den dagen och jag kippade efter andan, fick vända bort huvudet så ingen skulle höra, se min panik. Jag orkar inte mer.

Orden var slut och så var jag. Tågförseningar inträffar hela tiden och jag var där.I det. Det var mitt jobb i det sakteliga nedmonterade SJ. Ett antal gånger under alla år höll jag på att ge upp inför kunden, inför mina arbetskompisar, men höll pannan slät, leendet intakt och dolde det bankande hjärtat under kavaj och sqarf.

Mia du får inte ge efter, du får inte ge upp, andas lugnt nu, andas lugnt. Ta luft. Ge inte efter, håll ut. Du fixar det här.

Det fanns dessutom pulserande nerver i örat och hur många timmars sömnlöshet som helst. Jag vågar inte tänka på hur mycket livgivande sömn jag förlorat.

Jag var verkligen ingen under alla dessa år, trots uniform. När munsåren torkat ut kunde man ha läppstift. Vad jag såg fram emot att kunna ha läppstift ibland, trots att jag bara var en anställd, en man inte såg, en nobody, en man kunde hånskatta åt och häva ur sig något över, för att man var missnöjd.

Men idag när jag söker jobb så kan jag ståta med att jag kan det där med kundservice. Det är bara att jag har inga exempel att dra, för ingen tror mig.

livet som det var part two

Efter 17 år på SJ är jag fortfarande vid liv. Tack gode gud. Jag har idag provat att uttala de meningarna inför några av dem som handlade av mig då, de tittar konstigt på mig. Tror mig inte, vill kanske inte tro.

Ingen vill tro.

Egentligen vet jag inte vem jag ska tacka, mig själv kanske, för att jag hoppade av, för att jag hade styrka att gå.

Munsår…när jag tänker efter är det munsår jag minns mest. Hur många hundra jag lagt ut på munsårsmedicin genom åren som munnen blivit immun mot sen vet jag inte, men jag vet att det är orättvist. Det är fruktansvärt orättvist att vissa ska betala flera hundra per år för munsår man inte rår för, jag hade inte gjort något ont, jag hade bara gått till mitt jobb.

Det enda jag gjort fel var att jag inte mådde bra över Arbetssituationen, att jag brukade våld mot min kropp. Tvingade upp kroppen till ett jobb 8 timmar om dagen som jag kände vämjelse över. Jag spydde inte men jag hade ont i hjärtat ibland, svårt att andas, svårt att sova. Men vad gjorde det, jag hade ju en lön. En trygghet att betala mitt lilla radhus, våra förhållandevis enkla vanor.

I dag är minnena av 17 åren med en hel del skratt blekta, de är skira som en gardin man knappt vågar röra vid i fall den skulle falla sönder. Det har funnits skattkramper, leenden, glädjen över hjälpande arbetskamprater, men åren är inte värda ett återlängtande.

"Vi har inga val”. Hade jag som tjänade sämnst några val? Klart jag hade, jag såg det bara inte. Vad beror det på att de inga val hade?

Jag vill ta på minnena, jag vill skratta och gråta över den tid som funnits som aldrig går att återskapa som bara finns dokumenterad i våra sårade hjärnor, en del hjärnor återhämtade, en del fortfarande sårade . Det är som ett lotteri vem som ska klara det eller inte.

I sömnbristens Sverige kan man bara fungera ett tag under stress, sedan dör man, eller åtminstone en del av själen.

livet som det var en gång part one.

Somliga saker gör ont och jag är fullt medveten om att det jag upplevt för somliga inte är någonting alls, det finns de som miste hela sin familj i tsunamin, det finns sjukdomar som dödar människor runt om i världen på grund av att inga vaccin finns eller det är för dyrbart att kosta på de fattiga. Det finns länder där människor inte får tycka och tänka som de vill.

Vi är lyckliga här i Sverige.

Så varför var jag inte lycklig? Hade jag inte rätt att vara lycklig? Vems fel var det att jag var olycklig? Idag vet jag att det var en kombination av mitt och yttre omständigheter.

Dessa faktorer tar inte ifrån mig orättvisan i att bli behandlad som skit av människor. Vissa scener går inte att radera ut i minnet. Varför ska jag som kassörska behöva ta att någon spänner ögonen i mig och överlägset säger med ett hånflin, när alla andra ord är slut och hon vet att hon inte kommer någonvart, inför 15-20 andra resenärer, med armarna i kors:

– Kan DU garantera att tåget kommer i tid i MORGON bitti?

Återigen, omständigheter. förhållanden. Jag är mamma, fru, människa, löntagare, timanställd med skitlön. Så mest av allt måste jag värdera mamma och människa. Och jag hatar den som kunde säga så till mig med den överlägsnaste minen jag någonsin sett. Som trampade på mig som människa. Att inför så många helt medvetet och med begär, degradera mig till intet, medvetet.

Minnena från tiden på SJ är vånda. Vånda och vanmakt, bedövande trötthet och en förlamande sorg över skratten som försvann på vägen, någonstans år 2000. Det är 2009 nu och skratten har börjat återvända, fast inte i pärlande form. Pärlande, porlande skratt var innan 1995. Innan barn och sorg över döda föräldrar och värk och dåligt samvete och andningsproblem och sjunkande skepp - känslan infann sig.

Innan olusten kröp sig på och oförmågan att fixa livet bara fanns där. Jag har inte på sju år skrattat så att tårarna sprutat och snoret runnit. Magen har inte värkt av skrattkramper, är det bara ungdomen förunnat och…förresten skrattar de så nu? Det ser inte ut så…de är så hårdsminkade och coola i dag tonåringarna.

Meningsfullt arbete och delaktighet är viktigt för självkänslan men för vilka ska det gälla? På hur många arbetsplatser runt om i Sverige i 10-15 år har det upplevts samma vånda, samma ångest, samma värk på samma ställen, samma kvantitet kontakter med kuratorer, läkare, försäkringskassor, handläggare, rehabiliteringsföretag.
Samma värk samma ångest över bristen på framtidsutsikter, samma psykologhjälp och kostnadsfyllda rehabsamtal, samma sömntabletter, samma betablockerare som ska hjälpa din hjärna blockera de sjuka tankarna.

De felaktiga tankarna, de som gör att du inte orkar.

Samma ersättare finns redo överallt, glada över att få vikariera, att få ett års jobb för att någon inte orkar mer eller behöver en tid för att komma tillbaka till livet, mitt i kaoset, i nedskärningarnas träsk.

Du skall icke tänka. Du får inte tänka, du ska bara genomföra, med ett aldrig upphörande leende på läpparna. Och vågar du uttala dig, då tystnar de, cheferna. Eller tittar bort, låtsas som ingenting.

Och den viktigaste frågan, till vilken nytta är alla rehabinsatser om det bara fortsätter, om vi inte kommer någonvart, om ingenting någonsin blir bättre. Till vilken nytta har alla dessa tårar spillts, all denna vånda och smärtor av musarm upplevts? Till vilken nytta har hopdragna axelmuskler behandlats varför får man mjuka mattor och inlägg i skorna, varför får man köpa sig handledskydd när allt är försent, när alla möjligheter redan är uttömda till ett drägligt liv? När man aldrig någonsin mer kan ta vilket jobb man vill därför att man har ett förevigt vilande ont eller har ärr i själen?

Till vilken nytta har jag skrikit i skogen och gråtit vid havet om mina vänner är dömda att gå samma väg?

Om ingen någonsin tänker sig att förändra. Och ingenting tänker sig någonsin förändras om vi har samma tänk i politiken, tjäna så mycket pengar som möjligt till minsta möjliga kostnad. Undra om vd såg sina anställda i ögonen vid sina tågresor. Eller om de hann se att han satt där. Sist jag åkte halvsprang de mellan stationerna. Jag vet inte ens om han åkte tåg till konferenserna och förhandlingarna. SJ sa upp massa folk som inte behövdes 2006 och hösten 2007 sökte de anställa igen. Nya fräscha, som orkar och som man kan hunsa med…the new generation…

Så sorgsen…

med tillstånd från mig själv

tänker jag härmed publicera något som fortfarande när jag läser det gör mig gråtfärdig. Såhär var det, såhär är det säkert fortfarande och för antagligen så många fler än mig. Tyvärr. Jag har legat på det här alldeles för länge men jag ska våga nu.

Det är på temat det tuktade folket i Sverige, som jag ämnar återkomma till. Det tuktade folket är jag. Jag som inte kunde säga ifrån och som jag fortfarande arbetar med. Det är också en herrans massa medmänniskor till mig inom alla branscher, alla skikt.

De som inte ingår är de som bestämmer. De som skapar förutsättningarna för oss i Sverige AB. De som vill ha våra röster, våra skattepengar men knappt ger oss det vi har rätt till.

Och vad har vi rätt till då? för det första har vi rätt till ett drägligt arbetsliv. de som orkar jobba heltid ska kunna få det. De som inte vill ska kunna klara sig på mindre. man har rätt att bli värderad efter det man orkar, inte sedd ner på för att man i perioder är skörare än annars och inte vill eller kan. omständigheter gör att man hamnar snett i livet ibland, att man behöver få omsorg i stället för att ständigt ge.

Man har rätt att vara skör, man har rätt att inte bli uppsagd för att man ett av tjugofyra år varit sjukskriven för depression.

Lägg till och kom gärna med förslag så ska jag publicera dem...

Ni hänger väl med på resan? Dra inte i nödbromsen och stanna utan häng med. Jag lyssnar gärna till era berättelser och återberättar dem, anonymt eller inte.

Det här är min lilla story.

onsdag 9 september 2009

Framsteg finner man för det mesta där människor i en bestämd situation beslutar sig för att vägra lyda.
Sist i kön
Längst ner på listan
Förlorad och övergiven

jag älskar det här!

De människor som fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje minut.

vi tar en till!

Det spelar ingen roll om lacken är fin om motorn har skurit!!!

kloka ord...

Den som aldrig gör några fel gör förmodligen för lite...

söndag 6 september 2009

avsaknad av ro, blir det o-ro?

Det finns två världar. En inne i huvudet och en utanför. En där utanför, den man kan se, den man lever i till synes glad och leende, den där allt vara sker, där de yttre omständigheterna härskar, till exempel att politiker och chefer beslutar om regler vi tycker mer eller mindre om.

De bestämmer över oss i den världen. Där har vi bara att hålla häften och le. Folket.

Den inre världen den går därinne som en film. Den har underbara scener och mindre lämpliga scener och just nu rullar scenen från filmen ni vet med Michael Douglas, där han får tokspel i en bilkö när allt går emot honom och det mynnar ut i ja ni vet vad. Ibland är livet verkligen som ett mot som det heter i Göteborg, med avfarter och påfarter och 17 filer och flera våningar, uppe och nere. Det är bara det att avfarterna inte leder någonstans, utan man kör runt runt i ett aldrig avslutat helvete.

Jag slutar aldrig att förundras över dessa historier om chefer, arbetskamrater som av oförstånd gör ont för att de vill framhäva sig själva eller av ett osunt oförnuft eller om det är en enorm enfald. Kvinnor som skrattar åt varandra bakom ryggen, snackar skit om varandra, kvinnor som håller skenet uppe och gråter av smärta eller vanmakt eller båda delarna på hemvägen, på väg hem till de där underbara barnen som man måste ta hand om. Jag slutar heller inte förundras över de som ser ner på andra men inte sig själva och hoppas att de längre fram hittar sig själva i träsket.

Trots att man inte tror det kan man alltid påverka sitt humör samt inte minst hur man väljer att bemöta sina medmänniskor, om man vill le eller vara en sur en, om man vill ge spefulla kommentarer till höger och vänster, som sårar och gör ont. Man kan vid varje tillfälle välja om man vill lägga en hand på en axel av medkänsla(merkänsla) eller om man säger ” äsch, det är bara att bita ihop”. Man kan alltid välja om man vill försöka hjälpa eller gå den enkla vägen - och blunda.

Man kan påverka hur mycket pengar man har i sin plånbok genom att välja bort en herrans massa lyx som inte gör en lyckligare, men kanske mer obekymrad för stunden. Man får förklara att mamma blir snart arbetslös därför att vi inte kan leva på en inkomst på 3- 4000 i månaden och de som bestämmer i Sverige AB har bestämt att så ska det vara.

Man hamnar allt i ett antal mot där det är svårt att se en avfart genom livet.

Tinni-tusse. Det är han därinne. Min följeslagare, han hörs ständigt. Han viskar inte längre små fina ord om hur värdefull du är, han skriker numera åt mig. Det är inte längre det tysta suset av vingslag därinne som vill göra mig uppmärksam på något, det är som en trumma, en olåt. Skapar ilska igen.

Hela skiten är fel! Starta om världen låter det. Igen, igen och igen. För vilken gång i ordningen under de sista tio åren vet jag inte.

Jag hoppas den kunde tystna. Jag behöver ro, inte o-ro.

Och inte bara jag förresten. Folket. Ro åt Svenskarna!

fredag 4 september 2009

Jacke Sjödin, SR sörmland

Häromdagen hörde jag på radio Sörmland, de har en kåsör som hette Jacke Sjödin som önskade sig en un-do kommandoknapp, som kunde hjälpa oss att ställa tillrätta allt dumt vi gjorde och sa varje dag. Alla händelser som var pinsamma skulle därmed försvinna och allt skulle bli såååå bra. För då slapp man ju skämmas för det man sagt eller gjort nyss.

Jag lyssnade fascinerat, han var jätterolig. Och avslutet var ännu bättre, för hur vore egentligen livet om vi kunde korrigera allt, hur slätstruket skulle inte livet bli, bara ett horisontellt streck, om inga dalgångar fanns, då skulle vi ju inte heller ha förmågan att uppskatta topparna, när vi är däruppe och mår bra.

Betänk känslan av det. För tänk om man aldrig fick chans att ångra och reflektera över det man gjort, då kunde man ju bara fortsätta häva ur sig dumheter för att sen kunna ta tillbaka dem ett ögonblick senare, istället för att dra lärdom av det.

Och känslan av att sitta fast i skiten och sen plötsligt så släpper kvicksanden med ett plopp och vi är uppe igen, på toppen. Då vi är så braiga, så kanon, så älskade, så starka.

Då är vi version 7.1 av oss själva.

Leta efter Jacke Sjödin på sr.se , sörmland måndagar ca 11.40. kanooon!

torsdag 3 september 2009

japanskt ordspråk

den du möter i spegeln kommer inte att le förrän du gör det!

du omsluter mig

hörs från kyrkan ibland. den kommer när man minst anar det, och får mig alltid att stanna upp. För visst söker jag. Jag söker något, ett sätt att hålla mig stark när enfalden omkring mig kryper tätt inpå.

När allas berättelser blir så starka och etsas in i mig, finner jag att jag är inte ensam, såhär har vi det alla i samhället, oavsett om man är anställd, kassörska eller chef, man sitter fast i dyn utan möjlighet att ta sig ur. Eller?

Jag behöver kanske fler än ett sätt att hålla mig stark, alltså inte bara samtalen med djup innebörd utan några ord från kyrkan, finna en tröst att fler har det som jag. Att få hitta en gemenskap, möjlighet att finna kraft i det vardagliga livet, gå starkare därifrån. i alla fall när utmattningen slår till. Alltid finns det någor man kan ta åt sig av betraktelserna.

Rotlösheten och vilsenheten idag genomsyrar samhället, många vet inte riktigt hur man ska leva och agera i alla situationer, hur förhålla sig till elaka kommentarer som går rätt in i hjärtat innanför det sedan länge bortnötta skalet.

Själv försöker jag förlåta dumheterna, se att människan bakom kanske inte heller mår bra och behöver bli milt påmind för att den ska komma till insikt.

För jobbet vi har att göra egentligen, är att begripa att vi är förbundna med varanda, allt vi gör och säger får konsekvenser för andra. och jobbet med att uppgradera oss till versionen efter måste pågå livet ut. För att bli bättre.

Mer mänsklig och mer medmänsklig. Kan det egentligen vara enklare?

dikt idag ur DN

Bistra tider
Svåra tider
Hårda tider
Nu väntar vi på
vändpunkten
med
Bättre tider
Nya tider
Lyckliga tider
Framtida tider

insänt av Kerstin Wahlqvist

dikt ur annons

Lär mig,du skog
att vissna glad
en gång som höstens
gula blad:
en bättre vår
snart blommar,
då härligt grönt
mitt träd skall stå
och i sina djupa rötter
slå i evighetens sommar.

okänd

dikt ur DN

En varm famn

Det går inte att
komma längre
än till en varm
mjuk famn.

insänt av Martin Simon Hjort

en till

Stundom vi segla i
lugnet så stilla
Stundom vi segla för halv bidevind
Och stundom när stormar
hantera oss illa
Då önskar vi alla i
hamn få gå in.

okänd

dikt ur annons

Att finna varandra
när livet är ungt
att följas till
ålderdoms dagar
när livet är lätt,
när livet är tungt
tillsammans med
fröjd detta draga
Var finns väl i livet
för tvenne
en lott som kan
liknas vid denne.

okänd

i den bästa av världar

Det är nu det börjar. Året. Det börjar med att semestern är slut, allvaret tillbaka och krafterna förhoppningsvis påfyllda till brädden inför årets prövningar. Har jag lyckats fylla på alla bägare med kärlek, energi, och vila så att jag är rustad? Har jag i minnet bevarat de underbara vyerna av solglittret på havet, av frihetskänslan i badet, av solens strålar som värmde så skönt, vindarna som svalkade i hettan.

Hmm, jag är tveksam.

Vad är i så fall anledningen till att jag inte gjort det frågar jag mig. I den bästa av världar där mår vi så bra, vi har det vi behöver, vi får den kärlek vi förtjänar, vi är medmänniskor till varandra, förstår varandra och förlåter oss våra dumheter.

I den bästa av världar finns inte våldet, misshandeln mot barn och kvinnor och överlagda mord. Det finns inte bidragsfusk så att massan blir straffade. Det finns inte de som hamnar mellan stolarna mellan a-kassa och försäkringskassa, som är för sjuka för att jobba och för friska för sjukpenning. Det finns inte utanförskap eller otillhörighet. Det finns inga chefer som säger: ”jag har ju ingen användning av dig de veckor du inte jobbar” om du inte kan ta bara en dags arbete på grund av a-kassans regler.

Fastän man kämpat heltid ett helt år och varit totalslut emellanåt.

I den bästa av världar finns förnöjsamhet, tillit, tro, hopp, kärlek, det finns hundratusentals opussade pussar och okramade kramar, det finns hur mycket tid som helst för läxor och snack och oboy och funderingar. Det finns gos och allvarssnack och skratt och mys. I mängder. Och känslan av att gräva i en popcornskål med elvaåring jämte sig i soffan kan vara den som får dig att somna med ett leende.

I den bästa av världar finns ingen oro för arbetslöshet och vad den gör med en. Ingen oro för tandläkarräkningar, bilreparationer, resor med idrottande barn, ingen som helst oro för framtiden.

I den bästa av världar ja. Var är den? Är den verkligen här? Här och nu? Eller sitter allt bara i min skalle, är sanningen en annan än den jag tror?

Hmm,jag är skeptisk.

brevet jag aldrig skickade...

Brev till min f d chef

När kraven ökar, att man skall göra saker som inte tillhör kärnverksamheten utan sälja alternativa produkter, för att stå sig i konkurrensen, samtidigt som servicegraden ska upprätthållas och det ska dokumenteras, då faller en del gamla trotjänare av. En synonym till trotjänare är ärrad kämpe, det kanske är ett mer passande namn på de anställda. Vet du hur vi kämpade, ensamma många gånger, och hur ärrade vi är nu efteråt? Många är uttjänta, ratade, slitna, skrotade, och inkörda i lokstallet för evigt, trots att de har 20 år kvar att jobba och trivts bra alldeles för länge.

Om man fallit utanför ramarna eller vågar befinna sig utanför farleden är man ingenting värd idag. Ingen tror på en trotjänare längre, kraven är så höga och du går att ersättas med en ung hungrig marknadsförare/butiksansvarig/säljare med falköga för vad som behöver göras.

För några år sedan när jag hoppade av cirkus SJ, så skrev jag ett brev som jag aldrig vågade publicera. Det kommer nu. Du ska få ta del av det, så att du vet att även om inte alla tycker så här så är det säkerligen alltför många inom organisationen.

”Sommaren 2006
Jag tänker lämna er. Jag har jobbat här i 15 år och trivts hela tiden genom demonteringar och sparkrav men nu orkar jag inte längre. Att gå till jobbet med ont i magen för att man inte vet om tågen skall komma i tid och man skall få skäll igen. Man genomlider så många förseningar själv med andnöd och gråten i halsen. Bankande hjärta och blossande kinder. Ibland känns det verkligen…. Att försöka hjälpa en kund genom att ringa tågpersonalen för att fråga en sak och få reda på att han är själv på ett femvagnars tåg med visering och servering gör mig så sorgsen.

Varför köra slut på ambassadörerna? Dessa uniformsbeklädda som alltmer sällan ler fast de måste vara konkurrenskraftiga, är de verkligen konkurrenskraftiga när de inte orkar längre? De som har gett så många år av sitt liv till SJ. Att inte kunna genomföra sitt jobb tillfredsställande är obeskrivligt deprimerande.

I mitt minne finns ”stödbudskapet” till säljarna etsat i samband med prishöjning av där man talar om vilka täta turer vi fått. Nya tåg och hastigare banor, bättre service… Snacka om ARROGANS mot kunder och anställda när man på vissa ställen inte fått någonting av detta! Och där man tänkte höja mest på de ställen som inget fått! Snacka om FEL när man mitt i en kampanj där det blivit billigare att åka tåg HÖJER pendlarkorten istället så att säljarna får stå och skämmas.

Snacka om arrogans att satsa på kompetenshöjande kurser för att skärpa upp oss och låta oss få höra vilken bra arbetsgivare vi har som bekostar detta och som ger oss snygg uniform när man fortfarande får jobba själv i morgon stressen. Är det intressant för mig att få veta det? Jag har gett min själ till SJ och stått upp som så många andra och försvarat

Jag citerar Anna Bäsens bok ” vem ska ta hand om mamma”

”Jag är etiskt utbränd. Jag vet vad som behövs men man kan inte genomföra det längre. Jag är sönder, slut i själen, precis som de i vården som insett sin otillräcklighet gentemot sparkraven.” Cheferna låter personalen stå till svars för kvalitetsbristerna, det finns ju mejladresser och pressjourer och ordnade presskonferenser. För de därframme i fronten, så utsatta, söndriga, med krafterna läckande - ingenting

Tyck inte synd om mig. Tyck synd om de som står ut. Var avundsjuka på mig. En annan tid väntar. Det kan inte bli värre än det jag upplevt de sista tio åren och om det blir det så har ni kvarglömda, bortglömda själar min sympati.”

Det finns några slående rader om detta samhälle där vi alla är förbundna med varandra, där ingen egentligen ska säga att man är oskyldig, för alla har vi ett ansvar, på vår nivå. Inte bara vi härnere, som inte orkar och som tvingas fly för att rädda våra liv. Jag vill gärna dela det med er chefer. Så slående.

Det finns inte längre några oupplysta eller okunniga men över den upplysta världen strålar katastrofens segertecken (Göran Greider).

Irritationer från i våras

Som måste släppas, för sinnesfrid.

På ICA fick jag i våras tillstucket mig socialdemokraternas debattartikel om isyta kontra välfärd och efter att ha läst den i lugn och ro fick jag rysningar längs huvudsvålen. Jag ville inte uppleva den dag då politiker så tydligt ställde två grupper mot varandra i kommunen.

Som om inga andra beslut fattats genom åren som lett fram till dagens problem. Som om det var bandyns fel att välfärden var hotad… bandyplanen har väl en gång anlagts och man borde insett att en gång måste aggregatet bytas. Inte stå och säga att det kostar för mycket att reparera och det är för få som utövar sporten. Hur var det nu han sa Göran-( S) kulle alla med eller?

Det är inte tal om några båthallar som byggdes åt några för att nya hus skulle byggas. Inte tal om kostnaderna för vågbrytare, bryggor och spahotell på Femöre, eller om någon citybana i Stockholm som man ska vara med och delfinansiera någon gång med oklara miljoner, kanske 12, lika många som utbildningsnämnden ska spara. Inte tal om de perfekt skötta gräsytorna, som man i slutet av oktober trimmar med åkgräsklippare klockan 0800 vid Läget och varför man i slutet av september snaggar sönderbrända gräsmattor på Stenvik.

Som om inga felaktiga beslut någonsin tagits under alla år. Bara skylla på vad som hänt de sista två åren sedan maktskiftet, som om inget någonsin lett fram till den situation vi har nu, med underskott på gud vet vad i kommunen.

Kommunikationer är viktigt för arbetsmarknad. Och ja- barn är fortfarande mjuka och bilar och tåg är hårda. En förstorad arbetsmarknad är bra, kommunikationer är viktigt för arbetsmarknad. Speciellt om arbetarna i välfärdens Sverige slapp pendla de förhatliga tio milen varje dag till ett jobb där de måste ta ansvar för krisen och gå ner i tid eller jobba 6 dagar i veckan.

Svea rike skulle se bättre ut om det fanns ro på arbetsplatser, inte ständig konkurrensutsättning, vilket innebär demontering. ” vi måste vara konkurrenskraftiga, annars tar någon annan jobben”

Om de som ville vara kvar på sina jobb kunde få vara det och de som ville vidare, de hungriga vargarna, de som jagar bäst, skulle kunna få jaga bäst de ville.

Låt folk få leva igen, inte bara vara vid liv i Svea rike. För då kommer barnen också att må bra och skolan blev en bra plats att vistas på för alla.

För det är egentligen så enkelt även om det verkar så komplicerat. Att leva är att förstå. Även om man inte har ett intresse i en fråga så kan man försöka förstå och ifrågasätta det som är fel, framför allt rimlighetsbedöma.

Är det rimligt att ställa bandyn och skolan mot varandra när minskade statsbidrag också beror på att pengar rinner ut ur Sverige till kolossen EU, när staten tvingas betala garantier för att bankerna inte skall gå i konkurs, när bankernas vd:ar, styrelser och landstingsråd har tagit vidriga bonusar och håller varandra om ryggen, när de som förvaltar våra pensionspengar och förvägrar oss örena själva har förhandlat sig fram till svindelbelopp? När våra surt förvärvade pensionspengar äts upp av AVGIFTER?

Som sagt - rysningar längs huvudsvålen. Och detta av läget i Svea rike.