onsdag 30 december 2009

jubel

En vän till mig förmedlade med en anings glädje
att hon hade landat äntligen,
men hejdade sig lite och undrade
om man verkligen kunde säga landat
när man egentligen varit i underjorden?

Kröööpit upp ur jåården som Anna Anka skulle ha sagt.

Alla har vi varit på platser där vi inte någonsin önskade oss att vara.
Som vi önskade vi sluppit känna till,
förnimma,
eller andas in.

Ställen som vi många gånger själva har förpassat oss till
utan att vara medvetna om det
förrän det varit försent.
Jag vet inte hur många gånger jag skickat
mig själv
ut på den dammiga bangården
utan bromsmöjlighet.
Det har slutat med sänkt huvud, torr hals och smärta överallt
så jag har velat skrika.
Den har medfört behandling på behandling
för min kropp
med akupunktur, ultraljud, muskeltöjning, cortisonsprutor, sjukskrivning, rehabilitering.

Och understundom behandling för förtvivlan.
Böjd och förtvivlad inför livets prövningar.
Totalt i avsaknad av redskap
för att hantera mer.

Det gick inte.

Jag har förpassat mig till mörker och gråt, till fläckvisa solglimtar som varit alldeles för
få,
jag har hållit skenet uppe helt i onödan
jag borde och hade vunnit på att bryta samman mycket tidigare,
inte bita ihop käkarna så jag fortfarande har
biverkningar.
Man åsamkar sig så mycket skador genom att inte söka hjälp i tid.
Men i och för sig,
man kanske inte kommer till rätt människa.

Men då- måste sökandet fortsätta,
för en dag hittar man den som vill och kan hjälpa.

(jag vet)
Den som ser och vet instinktivt vad för insatser som behövs sättas in.
Och det bästa är om man hamnar där strax innan en
ambulans
får hämta en,
att man kan gå själv in i rummet av fri vilja.

Och varför jag säger det
är för att jag vet
att när du senare anser att du kan avsluta samtalen,
när du känner dig klar-
då är det återigen du och din vilja
som tar dig vidare ut i världen,
mot nya mål, där himlen är gränsen.

Då du kan stå på egna men darriga ben och jag
lovar
att du kommer att känna en otrolig tillfredsställelse att det är
du
och ingen annan som gjort det.

Låt vara med hjälp,
men stegen du tar
tar du av fri vilja.
Ingen tvingar, dig, gör det åt det, det är du och ingen annan.

Din ledsagare kommer att jubla, hon har gjort sitt.
Hon har fått dig dit du ville, och dit hon visste att hon
kunde få dig
fast du inte visste det själv.
Eller vågade tro det.
Eller se det.

Det finns ett ljus som kan fylla en, men inte förrän man är redo.
Då är man äntligen hemma.

So i´m home now!

tisdag 29 december 2009

Mischmasch och om varför man inte får grepp om situationen

Forsätter ur Inger Jalakas utmärkta bok ”från utbränd till nytänd” . dock ca 7 år gammal.

Aktörerna är för många och utredningar, rapporter och analyser och förslag är ännu fler. Det dimper ner fler än man hinner läsa.

Den officiella statistiken är spridd mellan riksförsäkringsverket (sjukförsäkringar och förtidspensioner), SCB (sjukfrånvaro), socialstyrelsen (uppgifter om hälsa och sjukvård) och arbetsmiljöverket (arbetsskador och arbetsmiljö) .

Sen ska alla ha synpunkter om statistiken, fackföreningar, politiker, arbetsgivarorganisationer, försäkringsbolag, forskare på ett flertal institutioner och myndigheter som till exempel arbetslivsinstitutet och statens folkhälsoinstitut.

Allt detta medför att konsekvenserna av dessa splittringar blir att ingen har full koll på läget. Ingen har total överblick. Regeringen till och med tillsatte en analysgrupp som ska ta fram förslag på hur statistik och forskning ska samordnas i framtiden.

Detta kapitel är helt osannolikt med strategier, handlingsplaner och olika förslag till en den ene från den andre med betänkanden, ingenstans någonstans i boken nämns dock konsekvensanalyser men det kanske ingick också, vad vet jag.

Mischmasch med andra ord, precis som vi alla fortfarande upplever det i Svea AB. Ingen vet något och ingen orkar göra något åt det som ingen begriper. Hur ska vi väljare någonsin kunna göra oss en uppfattning om någonting som är viktigt?

Det går inte!!

Det är därför det ser ut som det gör. Och ingen bryr sig. Det är som en gigantisk komplott. Detta måste vara uttänkt från allra första början, det är ett iscensatt kaos från makthavare för att hålla oss på mattan. För i och med informationssamhället så har vi blivit så mycket mer upplysta, vi har tillgång till all information vi vill på alla håll i samhället. Men vår tid har krympt och vi utsätts för så mycket intryck och så mycket saker som gör att våra hjärnor kokar så vi orkar inte ta del av det viktigaste - hur Svea styrs och hur vi ska kunna påverka.

Vi orkar inte bry oss mer och därför kan de göra precis som de vill, allians efter allians, vad i herrans namn spelar det för roll vilka som styr, gå 15 år tillbaka så började nedskärningarna och ingen stoppade, alla bara drev på.

Och här står vi nu. 2010.

lifevision.se

Jag kommer att härda ut tills jag lyckas. Jag kommer alltid att ta nästa steg och om det inte är till någon nytta kommer jag att ta ett till och ännu ett. Sanningen är den att ett steg i taget inte är alltför svårt... för jag vet att små handlingar upprepade varje dag kommer att slutföra även det största av projekt."

- Og Mandino

måndag 28 december 2009

intressanta fakta...dock gamla...

Läser en 7 år gammal bok av Inger Jalakas. ”Från utbränd till nytänd” För ca 7 år sen kom en rapport från SCB och arbetsmiljöverket om negativ stress och ohälsa där man sida efter sida, i tabell efter tabell slår fast att sambandet mellan kombinationen höga krav, liten kontroll och bristande stöd ger ohälsa.

På sjuttiotalet skapades en tankemodell för att få grepp om arbetslivets påfrestningar. Kravkontrollmodell är den vanligaste. Den har två komponenter mental belastning och beslutsutrymme. Mental belastning menas psykiska krav omgivningen ställer på den arbetande och beslutsutrymmet är möjligheten att utöva kontroll över sin arbetssituation, egenkontroll.

Låg egenkontroll och hög mental belastning kallas spänt arbete och är inte hälsofrämjande.

Avspänt arbete kallas då låg mental belastning och hög egenkontroll.

Högbelastning och hög egenkontroll kallas aktivt arbete och mental låg belastning och låg egenkontroll är passivt arbete.

Till detta lägger man också stöd, alltså att risken att bli sjuk av sitt arbete ökar kraftigt om det är spänt och man saknar stöd från chefer och arbetskamrater.

Inte kan man med facit i handen säga att något under årens lopp blev bättre av att den amerikanske sociologen Karasek fastslog detta på sjuttiotalet.

egna reflektioner såhär mitti: Det var alltså 7 år sedan den där rapporten kom, jag har bara en känsla av att det ser värre ut nu.

Några arbetsplatser har säkert anammat en mänskligare arbetsmiljö. Men långt ifrån alla, det vittnar de flesta jag talar med. I boken nämns några positiva exempel som arbetar för lägre sjukfrånvaro med olika modeller och provar sig fram. Skönt .
Idag har jag hört från flera att man får vara sjukskriven sex månader och anses man inte kunna gå tillbaka till sitt arbete efter det blir man uppsagd. Så verkligen har vi mänskliga arbetsplatser måste jag säga. Arbetet, där man förväntas vistas minst 8 h/dag.

Inger Jalakas ger också handfast tips för att bränna ut personalen.

• Rillsätt svaga och inkompetenta chefer
• Ställ höga otydliga krav
• Genomför upprepade och förvirrade omorganisationer
• Sätt högtflygande mål men spara på kostnaderna
• Dra ner på personal och ge dem som är kvar luddiga instruktioner om sina arbetsuppgifter
• Ge personalen stort ansvar men inga befogenheter
• Låt dem förstå att de förväntas klara sina arbetsuppgifter inom ordinarie arbetstid och se mellan fingrarna när de arbetar övertidför att hinna med.
• Uppmuntra dem att arbeta på semestern. Ring gärna och stör dem när de är lediga
• Bry dig inte om någon mobbas, hotas, eller trakasseras av arbetskamrater
• Ge dem inget stöd, ingen feedback eller uppmuntran.

Se är- ett axplock av tips varav en stor arbetsgivare jag jobbat hos prickar in nästan alla.

mmmm...

De människor som fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje minut.

det här är sant i alla fall!

Livet är som en IKEA-grej, du får grejerna men får sätta ihop det själv.

Jörgen Oom

kan det vara rätt?

Du blir aldrig yngre! Vad är du för gammal för? Att skylla på ålder, brist på tid, hinder av olika slag är uttryck för att vi inte vågar.

tänkvärt

Bestäm dig, går din trappa upp eller ner?

Den här har jag tänkt på många gånger under åren sen jag hittade den, men inte förrän nu förstått att tankarna verkligen skapar.

Stoppad av bomull

Att ge järnet under så många år och tro att det skulle fungera. Jag hade ju inget järn, jag var ju stoppad av bomull. Jag är fortfarande förundrad över min dumhet. Hur kunde jag tro?

När jag till slut satt skakande med iskalla fingrar i kassan, frusen i själen i sällskap med kallsvetten vid kraglinningen. Överläppen darrande och varenda muskel och led värkte efter att ha varnat mig alldeles för länge. Det smällde i huvudet ibland. det var ingen mardröm, det var verkligheten, jag var vaken men långt ifrån skärpt. Jag var i diket.

Så blek under makeupen, skakande, så skakad in i minsta cell. Hjärtat höll på att lägga av. Det ville inte, det räckte inte, jag fick inte det jag behövde, jag höll på att kvävas, men jag ville leva. Bara inte så.

För hjärtat var det som närapå förfrös, det var stängt, slutet.

Och därifrån till idag. Att jag har genomfört med hjälp så mycket förändringar som gör att jag idag kan höja huvudet och se folk i ögonen på riktigt är närande.
Då jag kan böja mitt huvud och tacka han där uppe att jag klarade det, med mångas hjälp. Kanske en högre makt också. Någon har följt mig på avstånd, det är jag säker på, någon som vakar, som ville mig väl.

En iskall känsla invaderade mig och min livsledsagare vid vårt senaste samtal. Vi fick påhälsning, det var mamma är jag övertygad om, hon var där och ville mig något, ville säga att hon var med mig. Trots kylan var det stärkande. Hon kom in i märgen på mig. In i hjärtat. Hon kom också senare fram vid en seans och sa att hon visste hur jobbigt jag haft det och att jag fattat rätt beslut, att jag måste ha tillit till det som sker att allt sker till det bästa.

Jag är förstummad, jag kan idag böja mitt huvud i tacksamhet och höja det i glädje. Jag kan se och nästan skrika rätt ut av min glädje där jag förr bara gråtit av sorg. För sorgen är inte det huvudsakliga längre.

Nu är det framåt och glädje som invaderar mitt liv. Trappan går inte neråt längre, den går uppåt.

söndag 27 december 2009

en till

Om du har tusen skäl för att leva
om du aldrig känner dig ensam
om du vaknar med lust att sjunga
om allt talar till dig –
stenarna på vägen,
stjärnorna på himlen,
de dåsiga ödlorna
och fiskarna-
om du förstår vindarna
och lyssnar till tystnaden-
då kan du vara glad.
För då går kärleken vid din sida
som din kamrat och broder.

Helder Camaro

dikt

När jag såg
en fläck på mina kläder
kom jag att tänka på
alla de osynliga fläckar
vi får och ger
varandra
utan att vilja
och märka det

Helder Camaro

så mycket tankar i huvudet denna söndag den 27:e

Att vara mamma är det mest fantastiska man kan vara. Är fylld av vördnad inför mitt uppdrag. Mamma. Man har ett livslångt ansvar, man har fått en gåva och har att förvalta den.

Dagen då jag såg ner på min förstföddes första leende så insåg jag att jag också en gång hade varit så älskad och den dagen lovade jag honom att han också skulle vara det. För evigt.

Då insåg jag, det var som en hammare i skallen, ett spjut. Tänk så jag älskade min egen mamma. Jag grät av smärta, för att hon inte fanns hos mig längre. Hon var borta då och många tårar har fällts för det genom åren men hennes kärlek bär jag inom mig. Den hjälpte mig att bli en kärlekfull mamma också.

För det är en mänsklig rättighet att vara älskad.

Och kärleken till de där barnen går inte förklara, den bara finns, den bara kommer, den slutar aldrig, den blir bara större ju längre tiden går. När de föddes så upphävdes det man trodde var livets normala rytm, det som var, skulle vara. Det försvann, det existerar inte mer. Nu kretsar livet runt barnen, att göra deras liv tryggt och tack och lov har jag också förstått äntligen att vårda mig själv så att jag orkar vårda dem.

För de berikar ens liv, får en att le, skratta, bli arg, gråta. Får en att ställa krav och släppa efter ibland. De får en att värdesätta en sammetslen kind och glädjas åt en begynnande mustasch. Får en liksom att förstå det viktiga i uppdraget. Att bara ta emot deras funderingar och försöka lotsa dem framåt, bli självständiga individer som kan gå stärkta sina egna vägar.

Och glädjen i att få höra ” du är allt man kan få och allt man önskar” gör att man blir varm för resten av ja vadå - livet?

Ville bara dela med mig av detta.

i mörka december

I dessa tider går det åt en massa stearin. Jag älskar ljus i alla dess former, att tända upp och titta på. Gillar att komma upp och se att mannen vid frukostbordet också njuter av ljusen och utsikten över grannarnas skottning.

Älskar att lyssna på sörplet av gröt från en älskad son. Det finns verkligen en viss trygghet i sörpel, det är okey, det är ingen kriminell handling att sörpla. Det inger trygghet. Likväl som popcornkras.

Här hemma ska det vara tryggt. Hemmet ska fullkomligt drypa av kärlek för av kärlek bygger man trygghet. Och omtanke. Man ger det man får. Och jag får rätt mycket just nu. Och så dryper hemmet för första gången på många år av humor. Som min lille son. Jag smörjer ett svårläkt sår på hans läpp med en salva och det sker högt motvilligt.

Nyss skrek han åt mig:

– Mamma kom och smörj mig!

Varpå jag naturligtvis reste mig förvånat, detta har aldrig skett frivilligt, mestadels under knivhot. Då hade han satt på sig brorsans moppehjälm med visiret nedfällt och satt och skrattade åt mig. Vad härligt. Vad det gjorde mig varm.

Humor har den effekten på mig. Har haft för lite av den varan i många år så när man får skratta så mascaran rinner då är det bara att kapsla in den känslan och ta fram den när livet blir mörkt igen och minnas. Hur kul det kan vara när man är på topp.

Om det vore så att alla fick vara friska och krya och ingen behövde utsättas för sorger och bedrövelser, undrar hur världen vore då? Jag vet att man ska nötas och stötas och bli en annan bättre av det man går igenom och såg man inga bottnar så såg man inga toppar heller. Men nog hade jag velat vara utan den akuta sorgen min mammas död innebar. För den tog ner mig så många år på grund av att jag stängde in och stängde av och inte tog någon hjälp förrän jag nästan var i diket med mer än två hjul.

I dag förstår jag att sorgen fanns för att jag skulle söka hjälp när livet var som svartast, att den var en del i att jag till slut tog hjälp för att må bättre.

Och idag mår jag bra igen, jag vet att inga garantier finns för livet, att jag också kommer stöta på patrull en dag då livet tar en annan vändning, men förhoppningsvis har jag i min verktygslåda då de redskap jag behöver för att ta mig genom det.

Då är då och nu är nu. Inför eventualiteter är jag liten men inte oförberedd. Vi vandrar här på jorden en stund och måste leva i våra liv, göra våra liv till det bästa liv vi kan. Hela tiden. Och då vi inte orkar har vi förhoppningsvis någon människa som kan stötta oss i sorg och jämmer. Bara vi vågar ta den hjälpen.

Så nu tänder jag några ljus, mörkret är här om ett par timmar. Men bara på utsidan. Här inne är det varmt och tryggt och ljus igen. I mitt sinne.

Och mina tankar är hos de som drabbats av sorger och akuta tillstånd som uppstår i livet, som vi ändå inte kan komma undan, som inte går att stänga ute eller mota bort.

detnyalivet.nu del 2

Jag har känt mig så missbrukad emellanåt. Jag har i alla tider lånat ut mig själv, min själ och min kropp till så många runt mig. Alla har inte förvaltat mig som de skulle, speciellt inte arbetsgivarna genom åren.

I dag känns det så- och samtidigt är jag mer hoppfull än någonsin, konstigt nog, trots att jag är utanför arbetsmarknaden. För första gången på många år mår jag bra, jag går uppför trappan i mitt hus, vänder mig om och älskar det jag ser, ser mig i spegeln och älskar den jag är.

Äntligen.

För under så många år har jag pressats in i organisationer där man ska ha en roll, ett ansvar, helst flera ansvarsområden och sedan har dessa organisationer sakta filats och nötts och slimmats och ansvaret blev större men också vanmakten.

För jag såg redan från början att det var sjukt, att vi inte skulle orka i längden. Det tog nog en 10-12 år innan jag inte orkade mer och under de 10-12 åren så levde jag inte.

Inom mig grät jag dagligen men utåt var jag en fasad. Jag grät för att jag inte orkade men var tvungen, inte mäktade men måste, var nödgad men inte stod ut, behövde tryggheten och inte oron.

Då.

Nu ser jag annorlunda på saker och ting. Visst finns oro för pengar, för att a-kassan ska ogilla mig, utlämnad som man är, jag får inte stöta mig, inte bråka, bara rätta in mig i ledet och göra as i´m told. Men nu har jag insett mitt egenvärde, att jag vill vara på ett ställe där jag får vara den jag är, ett ställe som ger näring åt det som är jag och inte urholkar mitt sätt att vara.

Det som gör ondast idag är att jag lät mig bli utnyttjad. Jag såg mig bara som det tuktade folket i Sverige och att jag lät mig tuktas. Jag såg att vi är så många som saknar ork och förmåga att resa oss och kräva att bli behandlade väl och bli värderade efter den vi är, inte vad vi presterar…

Jag vill hamna på ett ställe alternativt skapa mig ett ställe själv där jag har full koll, vet vad jag kan och vill och jobbar därefter. Finns ingen sådan bra arbetsplats i världen måste jag bli min egen. Hittills har jag bara stött på färre än fingrarna på ena handen som är värda att bli kallade mentorer på arbetsplatser.

Men å andra sidan är de guld värda, de som finns. de som ger och tar, ser vad man kan kräva i förhållande till det man ger.

lördag 26 december 2009

nyalivet.nu . Julen 09

Jag är så lycklig jag är så glad. I år var första gången på 15 år som jag såg fram emot julen. Jag pyntade med glädje, tände upp ljus och satt och glodde mig omkring äntligen hundra procent seende inte med den uttömda blicken som brukligt 23:e december.

Den 23:e har man varit så slut av att ha jobbat skiten ur sig på dels på SJ med det årliga trafikkaoset utan undantag och arga resenärer. De sista tre åren har jag slitit skiten ur mig på Systembolaget och plockat flaskor och kartonger tills ögonen gått i kors. Så inte har jag tittat mig omkring med några cockerspanielögon som älskat livet, snarare har lågan i ögonen sakta falnat och jag tvingat mig upp, hasat mig fram till julbordet för att färdigställa frosseriet och sen få somna.

Men i år har julen bara inneburit så mycket mys och att i avstressat läge kunnat förbereda det man inte hunnit och bara haft ångest för. Ångest ångest i alla år, hur är det möjligt? Så många förspillda år.

Hur kunde jag tro att jag skulle klara av att leva det liv jag gjorde? Hur kunde jag tro att jag skulle vara opåverkad av denna stress jag levde i, andades, tog på, inte kunde bortmota? Att den aldrig skulle ta ut sin rätt? Var jag så enfaldig?

Jag är bara så arg, att jag lät det gå så långt, att jag lät mig bli missbrukad så länge och att en del antagligen skrattade bakom min rygg. Jag gjorde mer än jag behövde i alla år, slet verkligen. Insikten gör ont idag att jag inte blev värderad för den jag är.

Det känns som om jag alltid varit fel människa på fel plats.

Hur kunde jag tro att jag skulle kunna leva ett liv där jag inte vördade mig själv, vårdade min relation, vördade mina barn på det sätt de förtjänar eller älskade mitt underbara hem jag inte orkat med alls på grund av förmycketjobbande.

Förmycketjobbande i många år, och oförmåga till gränssättning. Djupt nere i dubbelarbetarträsket med mannen som också ställde upp på sina barn, för deras skull, men inte sin egen. Inte för vår skull, för deras skull, inget ont menat, bara så…

Hur kunde jag tro att jag skulle kunna leva ett liv utan att njuta? Att njutningen bara ”skulle komma en dag” sådär som i ett kuvert på posten eller så, som om inte jag själv skulle kunna vara i stånd att skapa den. Hur kunde jag tro att någon annan skulle skapa det jag själv var ansvarig för?

Jag har inte skapat något annat än fiktiv trygghet under alla år, fasaden som skulle putsas på, det yttre.

Jag? Jo men det är bra, hur är det själv?

Hur kunde jag tro att jag i längden skulle kunna leva i en lögn?

De sista 18 månaderna har inneburit att bli avskalad som en lök, avskrapad det sista från benen, men väldigt långsamt. För när man står där och ber ödmjukast om hjälp med mössan i handen, då är alla orden slut och sinnet så mörkt och hemskt och längst ner är man och inte har man längre någon framtid eller något ljus och ingen chef tror på en utan vill sänka ens kontrakt då finns det bara mörker.

Ingenting annat, jag hade ingen som kunde ta över rodret och hjälpa mig, bara jag själv. Bara jag kunde ta mig upp ur detta och ge mig själv en andra chans och visa att jag visst kan och alla hade fel alla som tyckte och tänkte om mig.

Och kommer man då till rätt människa som vet hur hon ska göra, var hon ska börja och när det är slut, då är man trygg och omhändertagen, fast det tar ett tag att förstå och begripa det. Hon ska bygga. Hon ska dra fram, hon ska rasera och radera de felaktiga mönstren jag fått med mig och skapat mig. Hon ska se mig, se på mig, krama mig och ge mig styrka. Se in i mina ögon och tända det slocknade ljuset.

Och hon gjorde det.

Hon och några till - alla ville väl och försökte och inte förrän efter 18 månader har pusslet liksom gått ihop, bitarna har närmat sig varandra så mycket att man kan skönja en bild. En kontinent stark nog för mig att leva på. Min kontinent, min minikontinent. Men tillräckligt stor för mig och de mina.

Och jag hoppas att jag i framtiden är stark nog att vända ryggen åt de som bara tog av mig utan att ge, de som vara karvade i mig, de som lockade men inget gav sen.

onsdag 23 december 2009

kloka ord

som jag stötte på alldeles i början av min resa. Då jag insåg hur fel allt kändes, då när olustigheter kröp längs ryggraden dagligen- jag ville något- jag ville börja leva.


"Lyssna till vad du hör: så mycket ljud, så många läten bedövar mig, ger mig lock för öronen. När får jag ro att lyssna till hur en månad låter. Eller till en vän i gryningen, när allt annat är stilla?

Betrakta vad du ser: bilderna flimrar förbi, mord, underhållning, sport, filmer, debatt och utsikt genom en bilruta. När får jag ro att betrakta en stillbild eller ett ansikte? När möter jag en blick, när hinner jag uppfatta en färgnyans eller en förändrad rytm i en kär människas rörelse?

Reflektera över vad du tänker: mina tankar fladdrar runt, får inget fäste, utsätts för ständigt krypskytte av ytliga intryck, informationsbrus och luftbubblor från ett oroligt inre. När får jag ro att filtrera och sortera? När hinner jag tänka att om och om inte och hur varför och varför inte tvärtom?

Bli stilla i vad du känner. Mina känslor provoceras, bombarderas och utmanas varje sekund. Som en krabb sjö, utan lugn, utan vila. Mental tinnitus. När får jag ro att känna vad jag känner? När får mitt innanhav ligga spegelblankt. Att jag förstår vad som hänt mig och den situation jag just nu befinner mig i , är en förutsättning för att jag skall kunna ta ut riktningen och börja röra mig i rätt riktning.

Vi har blivit begåvade med en ny religion, hälsans egen religion, som börjar anta alltmer fundamentalistiska drag. Allt går ut på att vara en stark, fri, intelligent och kännande människa med helhetssyn. Och att erövra detta på egen hand. Den perfekta människan är slutmålet, då är livet fullkomligt. Om ribban för vad en människa ska vara läggs tillräckligt högt river vi tills lut alltihop. Slå ett slag för homo fragilis, den sköra och ofullkomliga människan

En människa med krämpor och svagheter, som är bunden av lojaliteter, en människa som kämpar med sina olika intelligenser utan att någonsin nå fram, som sällan har överblick och helhetssyn men som i korta stunder av nåd får en snabbt förbiilande förnimmelse av att allt på något underligt sätt ändå hänger ihop"

Det har runnit lite vatten under ån sen jag hittade det här, tror det var Owe Vikström. Men det är en början på en resa som alla faktiskt kan ge sig ut på.

annan notis i SN

Unga män går blodtrycksmedicinering till mötes på grund av för högt saltintag. 12 gram istället för 6 som rekommenderas. Och detta beror på att de äter ute eller intar mycket färdig mat, inte att de saltar extra på maten.

Sahlgrenska akademin har genomfört studien.

Hoppas de berörda nu kan förstå detta, för det är hela tiden vi själva som måste skapa vårt välbefinnande, ta reda på vad som får oss att m bra och vad som får oss sjuka och leva därefter.

Om vi inte bryr oss utan bara ångar vidare och sen blir sjuka kan man ju inte säga att vi vördar vår kropp precis. Vi gör hela tiden tvärtom mot vad som är bra och följer inte råden. Varför orkar vi inte?

Idag finns all information överallt, vi kan inte säga att vi är oupplysta om hälsa, vi måste bara ta tag i våra liv och börja älska våra kroppar. Låter banalt kanske men det ligger mycket i det. Vill jag må så här, hur länge vill jag vara frisk, ska jag då inte stärka det friska i mig så att jag inte blir sjuk?

Det här är min kropp jag ska leva i den i hela mitt liv. Jag måste må bra! Vara min egen bäste vän!

notis i SN

Kvinnorna gör det mesta juljobbet, ënligt en jämställdhetsundersökning från TCO.

Det är kvinnorna som drar det största lasset för julförberedelserna, det obetalda hushållsarbetet, även vid jul. Männen har tomteriet på sin lott.

Traditionella köksmönster alltså, ja varför ska de brytas? Fast så många kvinnor med värk i kroppen som jag hört har skottat tomter tills de fått värre ont, hoppas männen hjälper till mer i köket där då.

Det är ju hoppet tid nu så...

lördag 19 december 2009

lever vi eller är vi bara vid liv?

Är livet enbart en väntan på avslutet, att lämna gåtan som livet är bakom oss?
Under livets resa, resan på floden, då ska vi se till att leva, inte bara vänta på att begravningsbilen kommer och hämtar oss en dag på den förutbestämda adressen. Hitta kulet, skratten. Leva med vänner, familjen Älska.

Det finns inte så många fysiska hot, allt sitter i sinnevärlden, hur vi upplever den verklighet vi lever i, hur vår förmåga är att kunna påverka vårt arbetsliv, vårt själsliv, vårt privatliv. Förmågan att acceptera det som sker följer med på vågen.

Inne i hjärnan, stället där man skulle vilja slippa höra sin egen malande ältande röst ibland pågår det stora saker. Planer smids, trådar tappas, känslor samlas som man kan leva ett tag på, något saknas eller händer ibland som gör att man tappar tråden…

Men allt är verklighet, och verkligheten är rätt och fel ibland. Vi ska bara dra lärdom av det skedda och gå vidare och inte göra om dumheterna.

Där inne, där vill man ibland att någon annans röst tog över ibland istället och ställde allt tillrätta även om man inser att det är ens egen röst och vilja som borde styra, man borde sitta på svaren och låta dem komma fram liksom, inte skulle någon annan tala om hur vi ska leva?

Ingen diktators eller psykopats röst skulle få ta över, utan kanske en vis vän blond kvinna som bor på svaren och som ställer frågorna, som formulerar sanningarna för mig att sammanfoga till ett svar. För en dag finns svaret där. Och jag uttalar det. Då blir det sant.

Sanningarna kommer skoningslöst som piskande regn och stumhet kan inträda och gråten kan hälsa på. Och sen kommer stillhet och ro. Gråt är en del av livet, så varför vågar vi inte bejaka den, varför skäms vi och biter ihop?
Sanningen är att i det förkrympta Sverige är det är så svårt för omgivningen att hantera känslor. Det är därför vi alltid ska vara så duktiga. Inget visa, inget se, bara låtsas att allt är bra, då mår vi bäst.

Fast det rämnar ju emellanåt, det kan vi alla vara säkra på.

Vi har en utmätt tid, det är säkert, ingen kan ta den sanningen ifrån mig. När min tid är kommen så är den. Jag vill kunna leva, njuta av nuet och inte rädas framtiden. Njuta mitt hem, min familj, mitt liv. Inte vara rädd för yttre omständigheter, hot från myndigheter.

Jag vill leva, inte bara vara vid liv.

Avslutar med en dikt av Tomas Tranströmer.

Mitt i livet händer det
att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta

människovärde...

Just nu kan jag inte sluta tänka på sången man sjöng i söndagsskolan. Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord, både gul och vit och svart gör detsamma har han sagt…

För när vi skrapar av huden och skär i den så rinner det rött blod, det är senor på samma ställen, hjärta, hjärna, lever, galla, allt finns hos alla, alltså har vi all ett människorvärde, oavsett var vi bor i världen eller vad vi jobbar med. Och det är så viktigt att vi lär våra barn att visa hänsyn till sina medmänniskor.

Vi är likadana, lika mycket värda, vi har bara olika förutsättningar beroende på var vi bor i världen. Visserligen hamnar några utanför samhället på grund av saker och ting som de inte alltid kan påverka, men de är människor ändå. Man får inte se ner på nån eller ringakta någon på grund av nationalitet, eller samhällsskikt.

Det är inskränkthet, dumhet, enfald.

För om det hände oss något så ville inte vi att någon skulle se ner på oss, eller hur? Livet är förgängligt, färänderligt, det som finns idag kanske inte består i morgon.

Tänk på det!
Acceptera

de plötsliga förändringarna
som rubbar dina planer
krossar dina drömmar ger en helt annan inriktning

åt din dag och kanske, vem vet,

åt ditt liv.
Det är inte slumpen.

Ge din fader
frihet att forma

ditt livs väv.

Helder Camara
Natten var svart
utan minsta ljuspunkt

så svart

att jag greps av ångest
trots den stora kärlek
jag alltid haft till natten.

Och det var då
natten anförtrodde mig sin hemlighet

ju mörkare hon är
desto mer strålande
blir morgonrodnaden

som hon bär i sitt sköte.

Helder Camara
Bli inte irriterad

om någon söker upp dig
och vill tala med dig

men inte lyckas finna ord
för det som rasar inom henne.

Viktigare
än att lyssna på orden

är att föreställa sig hennes ångest,
leva sig in i den människans fördolda,

lyssna till det hon inte säger.

Helder Camara
Är människorna en börda för dig?
Bär dem inte på dina axlar
Tag dem till ditt hjärta

Helder Camara

Prepare to see the world as you´ve never seen it before.

Reklam för Animal planet.

Mina isblå ser så mycket, ibland ser de mer än de vill se. De ser andra ögons färger, som rymmer alla sorger och glädjeämnen i livet, de ser uppgivenhet, de ser nederlaget du inte vill visa och de kämpar för att våga se de som knappt vågar möta min blick.

Och mina isblå undrar ständigt. Vem är du, vart är du på väg och var har du varit? Varför gick du ut därifrån den dörren och varför ler du inte? Varför ser du sorgsen ut?. Är du rädd? Lever din familj, har du sorg efter en farmor?

Mina isblå ställer hela tiden frågor: Förstår du hur du ska leva för att göra världen till en bättre plats, för att sjukdomar ska hålla sig ifrån dig. För att stödja nån istället för att hacka och vända bort huvudet av missnöje och de frågar: Är du redo att leva?

De ser och vill se glädje, bubblande glädje, de vill inte se nedstämdhet och sorgsenhet över värk och stress, de vill se glitter. Underbart glitter. Inte grå tårfyllda över a-kassans inkompetens eller f-kassans omänsklighet. Inte bruna sorgsna över sjukdomar som kommer krypande i smutsen och tar över våra kroppar.

Absolut inte.

Men det kan jag inte bestämma över för allas sinnen fylls hela tiden med händelser som vi är mer eller mindre rustade för. Som vi inte kan påverka.

De där isblå har inte rest så mycket, de följer med mig på den inre resan jag gör varje dag. Med raggsockar mysbyxor , tända ljus och kämpandet mot tinnitus. Tinnitus hörs mest i tystnad men jag har inget val. Jag orkar inte med för mycket ljud, därför stänger jag av- och då kommer tinnitus till ytan.

Att sova med öronproppar är numera outhärdligt. Så sorgsen. Men bara ibland.
De isblå vet att jag bara ska göra en sak i taget, de vet redan. Jag vet, jag har alla svar på allt jag undrat och jag har fått hjälp att svara på mina frågor. Tack och lov.

Sinnena är våra gåvor. Gör vi en sak i taget så kan vi börja vörda sinnena, så de inte förstörs. Känna på en mjuk kind, en nacke, en gosig filt, smaka på en frukt, njuta av ett chips, en hemlagad middag.

Vi kan se havet lugnt, naturen grön, snön vit i solen eller bara ett tänt ljus i mörkret. Vi kan se något vi trott varit fult förvandlas till något vackert.

Vi kan höra ett barn säga : jag älskar dig mamma.

Då är livet komplett.

vänta dig det oväntade

Is reality the worst game ever?

Vad är det som gör att vår verklighet inte är som vi vill ha den? Tänker ofta på att jag inte behöver läsa romaner längre, eller deckare, för verkligheten är så dramatisk, så händelserik och uppskakande för så många idag. Det är så tufft där ute så hälften vore nog.

Är det våra tankar om våra liv som har fått oss till randen av stupet, vad har skapat verkligheten där vi är,där vi står och våndas just nu. I väntan på det som ska komma och utan ork att forma, att vända ryggen åt, att se framåt.

Vet vi var vi är men har vi orken till att stanna, kliva ett steg tillbaka, inte flyga vidare på de svarta vingarna?

Jag känner att jag ohjälpligt dras med i shoppingen, julhysterin fast jag inte vill det. Jag betraktar och grunnar, förundras och låter mig bländas, bländad av glittret men sorgsen. Hela tiden spökar det i huvudet - behöver jag verkligen det där? Vad ska vi ha det till? Jag vill lära mina barn att bli en del av konsumtionshysterin, att vända den ryggen.

Det är så svårt. Så fruktansvärt svårt. Resan är skakig hela tiden därför att det hela tiden handlar om att unna sig något som belöning.

Expect the unexpected, heter Joe Laberos senaste show. Jo men visst är det så livet måste levas, man ska inte och man kan inte ödsla tid att fundera över det som kanske men förmodligen inte kommer att hända, man ska inte oroa sig för den opåverkbara framtiden.

Vi måste leva nu! Och vara nöjda här, och det enda sättet är att börja se nuet, lära oss göra en sak i taget och njuta av den. Plötsligt händer det, det som ska kan och kommer att hända, om vi tror. Och vågar släppa kontrollbehovet.

Inte heller ska vi ödsla tid på det som borde varit, skulle varit kunde varit men inte blev som vi ville. För det som sker det sker, det är inte någon som ställer till det för oss av jävelskap det är omständigheter som sker runt oss hela tiden.

Det jag trott, att livet är för jävligt mot mig jämt har plötsligen förändrats. Kanske för att min inställning sakta har ändrats, jag kan inte oroa mig jämt, jag följer med i floden på ett annat sätt nu.

Och då har det verkligen förändrats, det som jag bara läst om i böckerna. Jag ser ljust på framtiden igen, vet att snart är det min tur att njuta, ha ett bra arbete där jag kommer att trivas och bli sedd som en tillgång, inte som en man ska utnyttja och förnedra offentligt. Jag gör små små förändringar successivt i livet och de ger utdelning, och jag hoppas hitta ett ställe där jag ska vara.

Ett ord jag stött på i böcker den senaste tiden som jag tror har ett finger med i spelet bara det att jag inte vågat tro det, är tillit. Att man ska våga känna tillit för att det som sker det ska ske. Det finns en mening med allt som händer oss och allt bidrar till att vi blir nya bättre versioner av oss, som ger varandra kärlek och stöd på vår väg.

Alla dessa svårigheter som formar oss, slipar oss, de kommer till oss när vi är mogna, när vi är redo att ta tag i dem. Och det vi måste ha är tillit. Att allt kommer att ordna sig till det bästa. Pusslet fogas sakta samman.

Ordet tillit fick jag till mig av en speciell person som inte känner mig. Hon hade ett budskap till mig från andra sidan. Just det ordet jag tvivlat på och inte trott på sa hon att jag skulle ha och då vågade jag ha det. Och efter den dagen har allt förändrats, bara sådär.

Jag älskar livet igen. Trots vedermödorna. Allt är så vackert runt mig. Och glatt, jag har inga människor som drar ner mig utan bara sådana som stödjer och hjälper mig framåt.

Och budskapet om tillit var från mamma. Som jag sörjt och saknat bottenlöst i 15 år.

Så expect the unexpected, det kan komma när som helst, och det vänder ditt liv.

Yess!

Brukar ni känna behov av att gå ner på knä och knyta näven och skrika av glädje, så där man gör på fotboll, innebandy och alla andra sporter när man gjort mål. Jag gjorde mål liksom, jag, jag!

I sporten är det målen som syns. Delmålen, assisten syns mindre, uppmärksammas mindre av de som inte är så insatta men skapar en känsla hos den som gjort dem att han är också på väg någonstans, att han räknas av tränarna fast mestadels bara målen räknas.

Vi som aldrig sysslat med lagsport under vår uppväxt kanske inte kan fatta glädjen när ett lag har vunnit. Men målen man gör i lagsporter måste kännas lika stora som de man uppnår själv. Det var ju jag som gjorde det, låt vara med puffar från andra…

Jag har aldrig genomfört ett lopp, aldrig gjort ett mål i en lagsport, aldrig fått en medalj för en piruett på skridskor. Jag fick spridda applåder för en hopptävling på brun häst på Askims ridstall för 25 år sen men mamma höll på att dö av hjärtsvikt på läktaren så det tog liksom ut vartannat…

Men jag har genomfört förändring och det är rätt stort. Just nu vill jag gå ner på knä och skrika av glädje över det jag gjort och gör.

På livets outgrundliga väg, på irrande stigar har jag vacklat fram alltför länge, haft ett arbetsliv jag aldrig funnit mig tillrätta i, haft sorger i ryggsäcken jag inte vågat släppa ut, där har jag agerat tvärtemot mot vad jag borde ha gjort.

Hela tiden i tio år. Och det ledde till att jag närapå brände ljuset i båda ändarna och ställde till det något alldeles förskräckligt för mig. Jag saknade förmågan att peppa mig själv, såg inte att jag hade ett egenvärde utan jämförde mig bara med alla andra som orkade, och förstås, mamma, som orkade. Fast det vet jag ju egentligen inte om hon gjorde, hon kanske mådde som jag och inte heller visade det.

Hemska tanke vad vi tiger och lider. Biter ihop så vi får bettskena för att orka, högt blodtryck, högt kolesterol, diabetes, astma, eksem och depression. Bara för att vi inte orkar ta tag i våra liv.

För tänk om vi förstod att omge oss med kärleksfulla människor och finna styrka i dem när det blåser snålt och att vi skulle tagga ner i stressen, vira in oss i en filt och tända ett ljus i tystnaden.

Och älska oss själva! Inte slå på oss för att vi inte förmår, för då drar vi ju ner oss själva. Det är ingen annan som gör det, det är vi!

Så i alla fall, målen. För första gången i mitt liv ser jag att jag utvecklats så otroligt mycket. Trots att jag lider av arbetslöshet just nu så har jag hopp att nästa år kommer bli mitt år. Det året ytterligare några pusselbitar fogas ihop så att jag får ett kanonliv. Med utveckling utveckling utveckling.

För att bli version 7.1 av mig själv.

torsdag 17 december 2009

tar en till

Om du har tusen skäl för att leva
om du aldrig känner dig ensam
om du vaknar med lust att sjunga
om allt talar till dig –
stenarna på vägen,
stjärnorna på himlen,
de dåsiga ödlorna
och fiskarna-
om du förstår vindarna
och lyssnar till tystnaden-
då kan du vara glad.
För då går kärleken vid din sida
som din kamrat och broder.

Dom Helder Camara

en dikt till

Acceptera
De plötsliga förändringarna
som rubbar dina planer,
krossar dina drömmar
ger en helt annan inriktning
åt din dag och kanske, vem vet,
åt ditt liv.
Det är inte slumpen.
Ge din fader
frihet att forma
ditt livs väv.

Dom Helder Camara
Jag har hittat min poet! oj vilka dikter, jag är förstummad. han var präst och på 60-talet brännmärkte han regimen i Brasilien för dess orättvisor,arresteringar och tortyr. Ställde sig på folkets sida, hotad, förföljd men fortsatte att försvara de fattigas sak. Han anses som en mystiker, en som genomskådar tingens värld och som funnit den totala enheten, tillvarons djupaste hemlighet.

Jag är stum- det här är fantastiskt, det går rätt in - en själsfrände...med få ord beskriver han livet som det var - och är än i dag för oss alla - här och nu.Hjälp,

Jag ryser. Bjuder på en här:

Natten var svart
utan minsta ljuspunkt
så svart
att jag greps av ångest
trots den stora kärlek
jag alltid haft till natten.
Och det var då
natten anförtrodde mig sin hemlighet
ju mörkare hon är
desto mer strålande
blir morgonrodnaden
som hon bär i sitt sköte.

Dom Helder Camara

söndag 13 december 2009

rädslor

Jag är rädd för så mycket.

Jag är rädd för vakenheten i ensamhet om natten,

Med ögonen uppspärrade och
surr och snurr i huvudet

rädd

för att bli utsatt för

mer sorg mer gråt mer ilska

Att tankarna ska ta sig vägar som

Leder mig fel
tar över
drar ner mig

rädd för att påverkas alltför
negativt
och låta mitt sinne
förmörkas

Jag är rädd för att jag inte ska hinna
det jag vill hinna,
rädd att jag inte ska kunna njuta så mycket
som jag vill av nuet

rädd för jag får tvinga mig att
stanna upp
oc rädd att lyssna, känna på kroppen,
rädd för att jag ska välja fel,
att mina val är fel
att jag prioriterat bort
att jag måste ångra.

Dessa val jag måste göra suger ut min
energi

min gnista min glädje
men bara ibland

I hjärtat är mina val rätt.
men jag tvivlar ändå och vill skrika ut den här ångesten någonstans

Mayday ekar i min skalle

Ständigt

Varför?

Livet är ju så fint
så klart
ibland.

Önskar det alltid vore 360 grader runt mig, att jag
såg allt
visste allt. Hade alla insikter.

För min skull.

måndag 7 december 2009

Åsnan känns igen på sina öron

den dumme på sina ord
Den som har gått för långt har en längre väg tillbaka

Tänkvärt också...ord är hullingförsedda, de kan sitta kvar länge och i denna lilla mun vi är utrustade med sitter mycket makt. Kan bli svårt att reparera förflugna ord, som man kanske inte menar men häver ur sig ändå, i frustration och bitterhet.

Därför bör man tänka sig för innan man uttalar sig både en och två gånger..det kanske finns en tanke med att vi blev utrustade med två öron och en mun.

tänkvärt

Utan reflektion finns inga erfarenheter, bara staplade händelser.

Tänker jag på ibland och inser hur viktigt det är att stanna upp idag, att lyssna till sin inre röst, den som vägleder en och oftast visar dit man bör gå och vilket beslut att fatta.

Den där rösten finns, den pratar hela tiden, det är bara det att vi inte tillåter oss att höra den. Ibland har jag kommit på mig själv här i min ensamhet att jag pratar för mig själv, men det är med min inre röst jag argumenterar förstås!!

Så stäng av ljuden, tänd upp ljusen och reflektera mycket...och glöm inte att njuta också.

monolog för envar

Hade jag fått vad jag
aldrig fick

så hade det gått som det
aldrig gick.

Hade jag mött den jag
aldrig mötte

och hade jag skött vad
jag aldrig skötte

och hade jag känt vad
jag aldrig kände

hade åtskilligt hänt som
nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag
aldrig går

så hade jag stått där
jag inte står.

Alf Henriksson

fredag 4 december 2009

strypsnara?

Efter att som en drucken ha vacklat in hos en nära vän jag känner och flämtande med stjärnor i ögonvråna anförtrott henne att jag är förstummad och förskräckt över det jag hör och ser och känner fann jag henne plötsligen men inte överraskande betraktande mig milt översende.

Hade jag förträngt? Hade jag glömt? Att vi redan vet? Hon och jag och några till.

Det var som om jag inte vetat detta från början av vår bekantskap.

Som om vi inte kommit fram till detta redan för femton år sedan under våra sittningar, det var som om jag glömt att hon sett mina ogråtna tårar och hört mina ansträngda andetag under 15 år.

Eller som att jag låtsat att de ogråtna och de ansträngda inte funnits. Jag är ånyo försvagad, förstummad, fördummad.

Hur kan jag tidvis glömma att jag redan vet?

Att vi utvecklat oss till döds, som hon påtalar med bestämd min, att alla nytt rör datoriserade tjänster, TV, bredband, utcheckningsmaskiner, incheckniviatelefonen, ciggautomater, internetbutiker, sifopånätet. No limits. Och vilka är det som låtit allt ta överhanden? Vi eller? Vilka har låtit sig hunsas med?

Vi har mer än vi behöver, tiofalt. Hundrafalt. Vi har inte bara Gekås, vi har till och med TV- inspelningar om Gekås, numera. Nu och för alltid. det går inte att radera ut på våra näthinnor. För tiden går inte att stoppa, det som är det är.

Plötsligen var det som hon och jag inte kommit fram till vad vi tycker om det mesta som skett under alla. För plötsligen var allt glömt och jag stod där som en åsna.

För allt vi redan vet, allt vi redan trott oss veta, allt vi befarat, allt vi sett komma har nu anlänt smygande. Successivt, och nu är vi i framtiden.

Nu.

Och jag ville inte det, därav min ansträngda andning.

Med berått mod har någon kastat oss in i framtiden, Centrifugerat oss i dagens välling, mixat oss med gårdagens och framtidens äpple- blåbärs- hallonkompott-mos-sylt och pressat oss ner till pipens konformade plastmunstycke.

Tryckt ut oss som kakor, deformerade, utrunna som om någon ingrediens saknas.

Ooch där har vi lämnats. att forma våra framtider.

All by ourselves. On my own. Nu. Now.

Framtiden är här nu och samtidigt som den är spännande så är den så ful, så smutsig. Vi är så förstummade, förnedrade, förfasade, förstenade, de flesta av oss.

Oförmögna.

The beast sleeps in me-peacefully sjunger Anna Ternheim. Tänk om alla bestar, alla monster släpps lös hos det tuktade folket som ska finna sig i alla påfund som regeringen föreslagit och riksdagen beslutat i Svea, vad händer då?

Och vad kommer att hända medans vi reser oss och påtalar? För det borde nästan räcka att påtala till de styrande om vi vore tillräckligt många. Vad ska de lugna oss med, locka oss med, vi som ber om hjälp för vår nöd, för vår nöd idag är bristen på frid.

Och den bristen är den mest nedbrytande, en av de stora farsoterna. Det är inte digerdöden eller pesten som alla massdog av, det är bara själslig död.

Bara.

Vi har alla känt på den, nuddat vid den, snuddat, smekt den, velat stänga den ute, velat vara utan den, men våra sinnen har inte förmått hindra den från att tränga in.

Men när ska de som bestämmer förstå, när ska de bry sig?

Om oss

om mig

om dig?

Eller ligger allt i våra händer?

från sr.se

Chefens skräck på jobbet
Publicerad 3 december 2009 - 20:01
Uppdaterad 3 december 2009 - 20:58



Vad är det en chef retar sig mest på hos sina anställda? Nejsägaren och pratkvarnen är två typer som kan ge chefen gråa hår, men det finns flera.

Anki Udd, ledarskapskonsult hos fackförbundet Ledarna, har för nättidningen chef.se gjort en lista på de sex värsta typerna av anställda.

Nejsägaren
Typ nummer ett är nejsägaren som nästan alltid tar chansen att se problem i chefens förslag. Egna konkreta förslag kommer nejsägaren dock sällan med.

Övervintraren
Här är medarbetaren som är totalless på sitt jobb. Han - eller hon - har inga ambitioner kvar och lider av grav tristess. Är dessutom för bekväm för att byta arbetsplats.

Pratkvarnen
Det här är en person som lägger mycket tid på att berätta hur mycket hon har att göra men det stämmer inte. Arbetsbelastningen är lika stor för de andra.

Pratkvarnen är ofta en ganska trevlig person som kan vara svår att konfrontera.

Bevararen
Den här typen kan inte kallas förändringsvillig, snarare tvärtom.
-Så här har vi alltid gjort, är en vanlig replik från bevararen.

Paragrafryttaren
Regler är det som gäller för paragrafryttaren. Man ska följa den policy som finns - i stort sett oavsett den konkreta situationen.

Tidstjuven
En egentligen osäker person som hela tiden vill dubbelkolla med chefen. Tidstjuven har svårt att ta egna beslut och vill ha ständig bekräftelse på att han gör rätt.

Chefens strategi
Listan på de besvärliga typerna, som även publicerats av nättidningen e24, innehåller också råd hur chefen ska hantera de jobbiga medarbeterna.

Tidstjuven ska få raka besked att chefen har förtroende för medarbetaren. "Förklara att personen inte skulle ha jobbet om du inte trodde att han eller hon klarade av det."

Att ha att göra med övervintraren verkar vara svårast. Bristande motivation är ingen giltig orsak att sparka någon så rådet till chefen är att försöka luska ut om "det finns några drivkrafter kvar."

Örjan Magnusson

Sverige rämnar...

lyssnar på rapport i kväll fredag den 4 december

F-kassan har hafsat o slafsat med reglerna, bedömt olika så att olika regler har tillämpats olika på olika människor. Svårt cancersjuka har eller ska bli av med sin ersättning och blivit tvungna att jobba mer än vad förmågan klarar. Man kastas ut och ska jobba utan ordentlig bedömning med otrygghet som konsekvens. med naturligtvis senare konsekvenser- återgång till sjukersättning..

Såhär här ser de nya reglerna ut idag, före nästa veckas beslut.

* Från 1 januari 2010 ändras reglerna i sjukförsäkringen.

* Den som fått sjukpenning i 550 dagar och den som nått slutdatum för tidsbegränsad förtidspension utförsäkras.

* De ska i stället delta i arbetslivsintroduktion i längst tre månader och sedan hänvisas till Arbetsförmedlingens övriga åtgärder.

* Även personer med partiell sjukskrivning ska delta. Den som arbetar deltid ska delta på övrig tid.

* Under introduktionen får den med a-kassa lägst 320 kronor/dag, den som saknar a-kassa 223 kronor.

* Svårt sjuka kan få förlängd sjukpenning om:
-Personen vårdas på sjukhus eller får omfattande vård.
-Personen inte kan tillgodogöra sig information på grund av sjukdomen.
-Om återgång i arbete medför allvarlig risk för försämring.

Socialdepartementet


Varför i hell-vette kan ingen i detta land fatta i tid???? Varför ska hela detta land behöva rämna och lösas upp i limningarna och alla dess invånare- uppbärare - bidragare- jävla slavar- som bidrar till allas välfärd få gå på knäna och kräla i stoftet innan det ska bli uppenbart för de styrande vad de ställer till med?

Hör och häpna-nu ska det snabbutredas vad som gått fel och hur man kan ställa allt tillrätta. Nu- när man redan ställt till det tillräckligt och för evigt. För alla dessa som faktiskt är människor vad myndigheterna än tror.

Människor-fattar ni? Förstår ni verkligen, ni som bestämmer?

Människor med brutna nackar,cancer, utbrända, fibromyalgi, en herrans massa diagnoser vi vanliga arbetande, arbetslösa, ledsna bara behöver läsa om. Ni har ansvaret - vi har valt er att förvalta vårat ansvar - våra pengar - förstår ni det?

Förstår ni verkligen? Allvaret? Konsekvenserna av era beslut?

söndag 29 november 2009

plus och minus...

Minuset med mig,
och plusset för all del,
som jag ser det,
är förmågan till inlevelse
i berättelserna om
människornas vardag

historierna...

på minus hamnar, som jag ser det,
oförmågan att radera bort det

Att lyfta mig ur och
Gå vidare

För jag kan inte lyfta allas liv
jag inte kan det

även om jag vill

Kan inte

på plus hamnar att jag kan vara ett "höra"
en beröring på axeln

Jag vill kanske för mycket

men jag vill verkligen ställa allt tillrätta
i Sverige
i verkligheten

Men det jag inte vill
är att rycka på axlarna
och sätta mig vid tv´n o zappa
dokusåpa, tävlingar, hysteriska skratt
för att
glömma allt

och förstummas och kunna lyckas rycka på axlarna
Men tillfälligtvis, givetvis, må bättre

Det kan jag inte

I min naivitet vill jag lindra smärtan
Ge hopp
Locka till skratt

önskar jag kunde det
vet att jag kan det
ibland
men ibland maktlös vemodig sorgsen

på plus hamnar mitt spirande hopp om
mer kunskap och vetgirigheten
så att insikterna infinner sig om

hur man skulle bära sig åt
för att ställa allt

jävla skit

tillrätta

här i världen
Tvivlar, grubblar och stundtals
förtvivlar
Vill veta, inte leta,
Vill sanningen förstå.
Men sanningen är ju att

det finns ingen

Eller rättare sagt, det finns så många existerande sanningar
runt mig

Och jag känner mig så
ensam i min

Och när man lyfter blicken
och ser in i alla dessa ögonfärger
som passerar

Så ser man all världens sorger passera förbi.

Luggslitna, välbärgade och alldagliga passerar mig
med sorger, stress och allvärldens skit och tristess
på axlarna och i ögonen

Jag vill inte bara se sorger passera,
Jag vill se glädje

Men det som händer runt omkring oss, varför händer det?
Varför produceras hårda förutsättningar,
När kommer mjukheten att göra intåg?

Vem kommer någonstans att ståta med att de
analyserar konsekvenserna

och gör en rimlighetsbedömning

Vi ser ju resultaten
sedan 10 - 15 år
Hur alla mår, de som inte orkar längre men kämpar ändå,
de som är på väg mot orkar inte
och den lilla skaran som funnit

ron,stillheten och styrkan att vända oriktigheterna ryggen.

Men ska vi strunta i allt, gå vidare och rycka på axlarna?
allt gäller ju inte mig
det rör mig inte i ryggen

Men visst rör det mig ändå, eftersom jag också trampar denna jord
jämte er alla
och mina handlingar också ger ringar på vattnet.

Alla som inte orkar i min närhet kan jag
försöka
stödja en dag då jag har en bra dag.

För inte heller är alla mina dagar bra dagar

Försöker mota bort oron, vill ha bort den.

för jag vill leva i trygghet

Alla måste finnas för att svea ska fungera,
men alla ska inte ha det jättebra

uppenbarligen

bara ett visst antal av oss
och vi andra enbart periodvis
i bästa fall

eller?

Sverige AB, riket där allt ska gå med vinst.
Ingen får ha det för bra
och alla
ska kämpa
till sista blodsdroppen.

oönskade erfarenheter

Om ingen visste det men ändå känner att de vill veta det för framtida undvikande så kan jag meddela att tinnitus kombinerat med migrän inte är att rekommendera. Skaffa er definitivt inte det!

Tinnitus blir 100 gånger värre förstärkt hand i hand med migränhuvudvärk.

Och det finns ingenstans att ta vägen...

Typ i rymden kan ingen höra dig skrika...

tisdag 24 november 2009

från lifevision

"Ta ditt liv i dina egna händer och vad händer? Något fruktansvärt - det finns inte längre någon att skylla på."

- Erica Jong

söndag 22 november 2009

hmmm...intressant...ett friskt arbetsliv

Arbetets museum visar senaste forskningen om friskt arbetsliv
2009-11-20 16:46

Det finns mycket forskning om vad som ger ett hälsosamt arbetsliv, men det är inte alltid resultaten når ut. Arbetets museum får 2355 000 kronor från AFA Försäkring för att producera en utställning som ska sprida kunskap om vad som ger ett friskt arbetsliv.

Arbetets museum i Norrköping ska i samarbete med forskare vid Karolinska Institutet och Stressforskningsinstitutet i Stockholm skapa en utställning där besökarna på ett interaktivt, effektivt och intresseväckande sätt får del av de senaste forskningsrönen om vad som bidrar till bättre hälsa och välbefinnande på arbetet.

Utöver själva utställningen ska man även anordna seminarier och program. Utställningen ska fungera som en mötesplats för arbetsgivare, arbetstagare, forskare, fackliga företrädare, och personer som arbetar med frågor som rör arbetsmiljö i vid mening.

Projektet går under namnet Make It Work och utställningen kommer att visas på minst fem andra museer runt om i landet under sammanlagt minst två år och beräknas locka 150 - 200000 besökare.

onsdag 18 november 2009

nya begrepp...

Nya begrepp ska tydliggöra gränslandet mellan sjukdom och arbete

Utredaren Anna Hedborg presenterade 6 november sitt slutbetänkande i arbetsförmågeutredningen (SOU 2009:89). Hon föreslår att det alltför vaga och otydliga begreppet arbetsförmåga ska breddas till tre begrepp. Begreppet arbetsförmåga ska enbart användas för dem som har ett arbete, och då fram till sjukersättningsdag 180. Efter dag 180 ska begreppet medicinska förutsättningar för arbete användas för dem som enligt rehabiliteringskedjan ska bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden. Försäkringskassan föreslås utveckla ett särskilt instrument som ska användas vid sådan bedömning.

Till sist ska begreppet försörjningsförmåga användas för dem som ansöker om förlängd sjukersättning efter sjukskrivningsdag 365. Kraven på omställning bör då vara högre för yngre än för äldre, likaså bör högre krav ställas på dem med hög utbildning och bred arbetslivserfarenhet än på dem som inte har det. För att stötta personer som behöver ställa om till ett annat arbete ska det samverkansprogram som finns mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan omvandlas till ett permanent arbetsmarknadsprogram. Det betyder att programmet flyttas fram i tiden och sätts in mellan sjukersättningsdag 180 och dag 365.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/13/49/30/cd6b42cc.pdf

det visste jag väl!

Chefen påverkar din hälsa

Det finns ett samband mellan hur anställda uppfattar chefens ledarskap och hur de själva mår, enligt en avhandling av Anna Nyberg vid Institutionen för folkhälsovetenskap. Chefer med ett destruktivt ledarskap (som till exempel fattar beslut och delegerar arbetet på ett auktoritärt sätt) har medarbetare som rapporterar mer stress, psykisk ohälsa och sjukfrånvaro. Även chefer med ett passivt ledarskap (som till exempel drar sig undan socialt och undviker att lösa konflikter) har negativa konsekvenser för de anställdas hälsa. Ett upplevt dåligt ledarskap leder inte bara till fler sjukdagar utan ökar även risken för sjukdom längre fram i tiden. En delstudie bland män i Stockholmsområdet visar att ju längre tid man arbetar under dåligt ledarskap, desto större är risken att drabbas av hjärtinfarkt.

Tänk att det kanske inte alltid är vårt eget fel att vi drabbas av stressrelaterade sjukdomar...

doktorsavhandlingen i sin helhet finns på http://diss.kib.ki.se/2009/978-91-7409-614-9/thesis.pdf

tisdag 17 november 2009

vill inte höra mer

Jag vill inte vakna upp en gång till och få läsa om dessa multiresistenta bassilusker som ökar och ökar som det kryllar av överallt i sjukvården, på intensiven, där många allvarligt sjuka patienter behöver antibiotika.

Jag vill inte vakna upp en gång till och få höra att en vän blivit AVSTÄNGD från a-kassan på grund av att hon felaktigt fyllt i korten ett år tillbaka och självklart blivit återbetalningsskyldig men också AVSTÄNGD och UTESLUTEN på grund av ”grovt uppsåt”. A-kassans regler är fruktansvärda att förstå, det medgav en chef i en artikel men inte gick det att göra något utan det är hela försäkringen som är fel, som måste omarbetas så att folk ska slippa skicka in kompletterande uppgifter.

JAG VILL INTE!!!

Jag vill inte få höra en gång till att någon som har cancer blir avfärdad och det hinner gå flera månader innan man kommer till rätt läkare, återfall eller nydrabbad.

För jag blir fullständigt rasande över tingens tillstånd i SVEA AB, där allt ska gå med vinst och inget med förlust utan att man ska dra ner på verksamheterna. Men mest på kärnverksamheterna.

Vill inte heller höra fler som vännen som blev uppsagd för att hon inte mäktade med riktigt och ansågs som en svagare länk. En de ville ha bort, övertalade att hoppa av. Hon som kände och tänkte som jag och for illa. Hon är icke önskvärd längre.

mayday...mayday...

Jag är glad att jag inte röstade på ett parti i alliansen. Som utfärdat riktlinjer för myndigheterna som innebär att jag är tvungen att säga upp mig för jag kan inte leva på vad ett jobb ger och inget annat finns att kombinera med. Hellre stämpla heltid än att deltidsjobba någon dag i veckan och känna sig behövd och efterfrågad.

Vissa saker måste bara fungera i samhället med skola, vård och omsorg i spetsen och det är de sektorerna som inte fungerar och där personalen tvingas vrida ut och in på sig för att räcka till. Och så har det varit i 10 år så ingen kan säga att de är oskyldiga till nedskärningar som slitit ut personalen.

Ingen! Jag hör på deras röster att de har svårt att andas ibland. De är stressade kommunens anställda. Jag är stressad ibland. Undra hur det är att eftersöka en kurator idag. Har de tid, hur lång är kön?

Vad är detta för tillstånd, vad är detta för välfärd?

Jag vill inte vakna upp en gång till och höra om alla utförsäkrade som får vänta på pengar eller inte får pengar alls, får gå till socialen och bli utredda. Ställda mot väggen. I Sverige AB.

I Sverige sker detta runtomkring oss mitt ibland oss. Hela tiden.

Jag kan inte sova ibland. Jag ska nog fundera på att börja boxas. I ren ilska, i ren frustration över tingens tillstånd.

Ibland vill jag inte höra mer. Jag vill bara skrika.

nattliga funderingar

Och som vanligt när jag vaknar på nätterna, filosoferar och funderar över det ena och det andra så går jag igång igen.

Rådslag om skolorna och barnomsorgen. Igen. S vill höra vad vi tycker. Igen. Hur skolorna ska utformas. Det ska vi få ge våra synpunkter på, vi föräldrar. Men vad ska de göra med det materialet?

Utforma ett valprogram.

I mina ljusa stunder vill jag glömma att utbildningschefen på mitt mejl om Dalgångsskolans omstrukturering svarade ” Det förslag till beslut som nämnden hade att ta ställning till grundade sig både på en över tid hållbar organisation och klokt lokalutnyttjande. Utöver detta som dessutom är det viktigaste målet för mig ska vi ha en organisation som sammantaget skapar möjlighet och utrymme utifrån förskolans och skolans uppdrag gällande trygghet och kunskap.

Besparingen för utbildningsverksamheten 2009 är c:a 12 mkr. och uppdraget för vår verksamhet är att ha en balanserad budget och att tillsammans med övriga verksamheters åtgärder skapa en hållbar ekonomi i hela kommunen.”

I mina ljusa stunder finns inte tolv miljoners besparingar. Tolv miljoner förresten, det är lika mycket som Oxelösunds kommun beslutat bidra med till vid byggandet av Citybanan. Mycket märkligt sammanträffande kan jag tycka.

Jag har fortfarande sammanbitna käkar när jag tänker på hur det blev förra gången. Och som vanligt hamnar jag i samma tankebana då jag ser vår jord i sin omloppsbana därute bland stjärnorna, i sin oändliga väntan på att vi härnere ska inse vårt bästa. Men har vi någonsin gjort det under alla årtusenden?

Det finns flera sanningar, de sanningar som var aktuella för 10, 20, 50, 100, 1000, 2000 år sen är inte desamma. Samhället förändras och allt ställs på sin spets. De som byggde pyramiderna, de som såldes som slavar och utbytesvaror runt i Afrika, Europa, bomullsplockarna, är idag telefonförsäljare på telefoncentralerna eller säljer telefonabonnemang på gatan. Sälj sälj sälj.

Eller måhända städar de hemma hos de som har råd och får göra avdrag för hushållsnära tjänster. De som kan unna sig och hellre jobbar lite mer och tjänar lite mer.

(parantes, folk får väl göra vad de vill med sina pengar, ska väl jag skita i)
I alla fall, åter till ordning, skola. Oxelösund. 2009. Har man varit en närvarande förälder i skolan de sista 10 åren så tror jag man håller med mig en aning om att det är en smula stökigt i skolan då och då. Har man haft barn inom barnomsorgen de sista 15 åren så tror jag både föräldrar och personal har en del funderingar och önskningar som kanske inte gått att genomföra under dessa år.

Barnen? Tja - de är kanske nöjda - de vet ju inget annat. Vi ser inte konsekvenserna förrän långt senare. Men undersökningar visar att barn skriker efter vuxenkontakt, att personalen skriker efter fler anställda för att de inte räcker till för alla.

Läs Bris- rapporten år efter år efter år.

För några år sedan var det stenhårda regler om vistelsetid när föräldrar var långlediga, idag får arbetslösa, föräldralediga ha sina äldre barn på förskolan en viss tid, i vissa kommuner upp till 6 h/ dag några gånger/v istället för att ha dem hemma i lugn och ro. Ingen inser vikten av lugn och ro, tystnad och stillhet.

Har man för 13 år sedan sett anställda sitta helt slut vid väggarna på eftermiddagarna så har jag en känsla av att det inte är bättre idag. Det klingar inte bra i huvudet.

Har man sett de anställda i forskolan på fler orter än i Oxelösund betrakta på en med klentrogen, lätt överseende blick och himlande ögon när man käckt frågar hur det går med den pedagogiskt utformade verksamheten så kan man av detta dra slutsatsen att det som står i dokument inte alltid överensstämmer med verkligheten.

Det står att vi i Sverige AB har den bästa förskolan och den bästa skolan. Hur man kan ha den bästa förskolan och skolan i världen när man som förälder vissa dagar knappt orkar närvara en hel dag.

Och – om Oxelösunds kommun kom på 18:e plats bland de 290 kommunerna i Svea AB, i fråga om lärartäthet, vuxennärvarande i skolan, friitidspersonal per elev, och har hoppat upp 124 platser sen förra året så ställer man sig frågan:

Hur i herrans namn är det på andra ställen? Och när tänker sig någon som bestämmer visa intresse för att ställa allt detta tillrätta?

lördag 14 november 2009

arg igen

För arbetsförmedlingen, den gamle kontrollmyndigheten åt a-kassan, stundar nu tuffa tider. Nu ska de hitta jobb åt alla som utförsäkras successivt, utbrända, whiplash-skadade, arbetsskadade, you name it.

Verkligen bra tajming just nu liksom. Och utan urskillning verkar det som, kastas folk ut utan ordentliga utredningar, som antagligen leder till att om ett par år är de tillbaka i sitt sjukersatta tillstånd.

Nu när det bara finns säljjobb åt de hungriga vargarna, de som orkar övertala folk att välja tele 2 eller bredbandsbolaget, de som orkar sitta och ringa och sälja tidningar, rakhyvlar, omega 3 eller strumpor och få nej på nej. Övertala till döds. Fast sånt kanske man kan klara på halvtid när man har brutit nacken, vad vet jag.

Det gör ju inte saken lättare för mig att få ett jobb heller, men jag vill ju å andra sidan inte tvingas stressa runt på två deltidsanställningar på olika ställen. Jag vill ju ha ett jobb med ett bra ledarskap och lagom utmaningar,trivas och göra mitt och sen gå hem till min familj och fortsätta trivas. Vad är det för fel på de önskningarna?

Oviss framtid för de som kastas ut där det knappt finns några jobb, hamnar i a-kassans klor där de måste söka alla möjliga jobb inom pendlingsavstånd och kanske till och med får vänta fyra månader på sina a-kassepengar. Vad gör det i välfärdens Sverige?

Och arbetsförmedlingen får uppdraget att skapa mer ångest och oro hos de som inte förmår lika mycket som vi andra.

Jag vet inte hur rehabilitering fungerar hos alla företag idag, har hört skräckhistorier att efter 6 månaders sjukskrivning om ingenting annat finns inom företaget får du gå. Det är trygghetens Sverige det se! Arbetsgivarens marknad. De starkas marknad.

Jag kan inte fatta att inte de som en gång har bedömts vara så sjuka så de inte kommer tillbaka inte kan få fortsätta vara sjuka. Om man känner att man skulle orka med ett jobb till 25% så skulle man väl kunna få hjälp tillbaka, inte brutalt kastas ut och i ovisshet få vänta på pengar. Det finns ju familjer där den ena är arbetslös och den andra sjukersatt, någonstans måste det finnas en medmänsklighet. Men nej inte i alliansens Sverige.

Undrar hur coacherna känner sig idag, de som ska hjälpa fram de som desperat söker efter drömjobbet.

Jag ska fråga på måndag…

bra ledarskap!

Tidningen Kollega hade en artikel där man kan man få reda på en del skillnader mellan chefer och anställda och handfasta råd till chefer och till anställda.

Per – Åke Svensson som varit chef i över 25 år berättar att han blev en bra ledare när han lärde sig se människor och såg effekterna av att de blev delaktiga. Han tycker inte man ska falla för högre lön och större skrivbord, det krävs mycket för att bli en bra chef.

I boken ”Chefen suger” som han skrivit ihop med Olle Sjösäter står det att skillnaden mellan en chef och en anställd är att chefen har mer information, inte att han/hon är intelligentare. Är man inte trygg i sin ledarroll intar man en roll som man tror en chef ska vara.

Han trycker på att dialog och delaktighet är lösningen för en fungerande organisation men motiverade anställda och att chefens viktigaste uppgift är att skapa lust och arbetsglädje hos de anställda. Han berättar i artikeln att en vanlig orsak till att chefer suger är att duktiga specialister blir chefer eftersom det är ett sätt att få upp lönen och komma vidare. En duktig specialist är ofta individualist och inte särskilt lämpad som chef.

Chefskap handlar också om att vara ett föredöme, om chefen fräser blir det legalt för de anställda att fräsa. En utväg om man har en puckad chef kan vara att sluta, för chefer har makt och de tenderar att hålla varandra om ryggen.

Man ska dock alltid försöka fostra chefen genom att skapa dialog. Här får vi tips hur de ska gå till.

1. Påpeka sådant som inte fungerar bra i vänlig anda
2. Våga vara tydlig mot din chef ” jag är inte nöjd så nu går jag vidare till nästa chef”
3. Fungerar det inte- byt jobb!

Några av råden från checklistan till chefer, blivande, som varande:

1. Bli inte ledare för din egen skull
2. Bestäm dig vad du vill med ditt ledarskap
3. Var trygg och prestigelös
4. Skapa dialog och delaktighet
5. Skapa förutsättningar för lust
6. Sätt upp tydliga mål och förutsättningar
7. Ge positiv och negativ feedback

Ja om nu chefer intar roller som de tror en chef ska vara så är det inte konstigt att det ser ut som det gör därute i verkligheten kanske. Att peka med hela handen och kommendera är inte det rätta alla gånger även om en arbetsplats inte kan vara utan en ledare. Men alla yrkesroller måste utövas med varsamhet – såväl ledare som anställd – och öppna ögonen och se människan framför en istället för bara meritlistan.

fredag 13 november 2009

en bok att läsa

Dagens boktips till er alla

Grabben i kuvösen bredvid av Jonas Helgesson, vilken kämpe, vilken inspiratör, man skäms över sina ”problem” i Sverige AB.

Vägen från utdömd cp – skadad till att ha förverkligat fler drömmar än vad de flesta har och ha en mängd kvar är så fascinerande. Och de som trodde på honom, accepterade honom som han var, de som inte förstod och kanske skämdes lite för de försökte, alla är förmedlade med humor .

Han arbetar nu som föreläsare, skribent och stand-up- komiker och förmedlar hopp till alla han möter, att våga sträcka oss efter drömmar och målen. Att få oss att använda rätt förstoringsglas, det som förstorar livets goda och härliga istället för det som förstorar det hemska och besvärliga.

Hur han i sina mörka stunder tänker om tjejer att han inte passar in i deras drömbild ” jag som inte kan öppna en syltburk utan att boka ny tvättid”
De härligaste beskrivningarna av hans väg till ”friskskriven” är hans successiva förbättringar så att till slut dras hans handikapptillstånd in så att han måste gå lika långt som alla andra när han parkerar på IKEA. ”Det tar på krafterna att vara så frisk som jag har blivit”.

Vilken enorm livsglädje, det ser man inte hos så många idag.

Jag är stum. Och varm.

Läs den!

torsdag 12 november 2009

Det är ju inte så att vi delar säng eller så. Inte tänker jag på honom jämt heller. Eller har honom med mig vart jag går, jag är ju självständig för jösse namn. Och jag dyrkar definitivt INTE marken där han går.

Men jag ser nog lite upp till honom, för hans kunskaper och forskning och förmågan att sätta ihop det förståeligt. Till oss behövande, mindre vetande, vi som behöver lite upplysning om vissa saker.

Johan Tell, 100 sätt att rädda världen. Läs den!

Om hur vi små härnere som trampar just här i Oxelösund eller Grebbestad eller Korpilombolo faktiskt kan göra något. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. För att rädda världen, göra den bättre - och sluta med idiotier.

Maten vi äter har transporterats 50 procent längre än för 20 år sedan beroende på att vi importerar alltmer mat från allt större avstånd. Ja ok, inte så svårt att fatta. Men hälften av det totala koldioxidutsläpp ett livsmedel alstrar kommer från konsumenten eftersom denne kör fram och tillbaka till affären. Ok- lite tänkvärt. Det är ju naturligtvis skillnad i effektivitet om ett salladshuvud transporteras i en fullastad långtradare eller ensamt i din baklucka. Lätt som en plätt.

Och för att enkelt förstå det där med koldioxid för oss som har lite bristande kunskaper i ämnet så förklarar han att allt bär på koldioxid, allt som producerats och allt som fraktats har orsakat koldioxidutsläpp. Jaja jag hajjar. Han ger exempel på att minska sitt utsläpp med 250 kg koldioxid, så kan man:

Byta ut nio 60-watts lampor mot lågenergilampor.

Under 600 mils körning sänka hastigheten från 110 till 90 km/timme.

Byta 120 mils bilåkning mot cykling.

Men vill du inte göra dessa saker så kan du plantera 21 träd, de absorberar på ett år 250 kg koldioxid och kan jobba ytterligare 40 år åt dig!

Fler långsiktiga råd och tips kanske dyker upp om jag tar mig tid.

För tid det har jag ju!

just nu

Jag blir kallsvettig vid tanken på att detta är mitt liv

just nu

att jag lever

här

utan jobb utan hopp

emellanåt.

Jag svettas kopiösa mängder vid tanken på att det är såhär jag lever mitt liv

just nu

mitt hopp min livsglädje är

den underbara familjen

de där rara

nackarna

att de finns är min

räddning

just nu.

Idag i natt alla dagar alla nätter

just när det är som värst

när jag

förlorat tron förlorat självkänslan igen

så kan jag ändå tänka på

eller, tvinga mig att tänka på

en nacke en ögonfärg ett älskat ansikte

och då vet jag

att det enda som gör

Livet

värt att leva

är att de

finns

just nu.

Jag lever jag kommer att överleva

men ibland håller jag på att gå

sönder, jag klättrar på väggarna

och jag är så nära att göra

nåt jag kanske kommer att

ångra

skriva nåt skrika nåt

om orättvisor

för det gör man ju inte.

Så beter man sig inte

punkt slut

just nu

för då tror folk att jag är galen

men jag är

frisk

i allra högsta grad

faktiskt.

Det var ju inte såhär det skulle bli

men det var såhär det blev.

44 år gammal

arbetsför

i allra högsta grad

men det är bara det att jag är

lite arbetslös

Just nu

novembergrått humör

Vi existerar alla i det iskalla samhället. Där ler vi ibland mot varandra men mestadels är det intetsägande, trötta blickar. Vi är vid liv – men hur många lever? Hur många älskar livet?

Det räcker nästan inte att tända ljus för att skapa värme. Jag vet inte ens om det räcker att gå till kyrkan och söka trygghet.

Det känns som ett iskallt samhälle där staten skär ner på bidragen så att kommunerna får säga upp personal. Att förlora sina förmåner som anställd men timvikariera i stället, ungefär lika många timmar, vad gör det för förtroendet till de som bestämmer? De som åter blir lämnade kvar på det sjunkande skeppet förstår inte och de som får gå förstår inte. Att de inte behövs, för nog gör de det.

För de som är kvar är trötta, luttrade, med alla insikter som går att få och luftslotten bortblåsta.

Eller så skiter de i det och gör det de ska. Och det kanske räcker. Men inte för mig.

Det är i ett iskallt samhälle i vilket man går med motorsåg och kapar vid fotlederna. Hela tiden. Och vart tar alla pengar i kommunen vägen? Hur ska man hinna följa alla beslut?

Det känns som om vi är grundlurade. Av DSB. Det hystas hit och dit med barnen, DSB fattar kortsiktiga beslut som får konsekvenser i form av oro hos barn, och föräldrar med förstås. Men det finns inte plats för känslomässigt svammel i politiken. Svart är svart och vitt är vitt, det existerar inga andra färger i paletten.

I rapporten ”Välfärdsmysteriet” från Sveriges kommuner och landsting konstateras att det aldrig någonsin tidigare har lagts så mycket resurser på välfärden (vård, skola och omsorg) som i dag. Mellan åren 1980 och 2005 ökade resurserna mer än vad befolkningsförändringarna krävde.

Så vart tar alla pengar vägen egentligen? Vad för konsekvenser får alla kortsiktigt tagna beslut? Alla partier skyller ifrån sig på varandra, bidrar till att man aldrig skulle vilja sätta sin fot i korridorerna där besluten tas. Vad har man där att göra, man kanske hemska tanke skulle bli likadan, dra ner på resurser i skolan och skolhälsovård om man såg alla minussiffror.

Som skoltinget. Jag har fortfarande svårt att smälta det. Genom att i alla artiklar tala om det som ett samråd med föräldrar kan man få massan att tro att vi själva faktiskt valde, att alla sa ja till att lägga ner våra barns skola och göra förskola av det, flytta barnen till en annan skola i ett år och sedan flytta till högstadiet som 6:a. Ja jösses.

Jag hoppas massan runt omkring oss inser det orimliga i det. Det låter inte klokt. Avsaknad av rimlighet. Kortsiktigheten i allt som görs sliter sönder oss alla. Det är trygghet som behövs i Svea AB är jag övertygad om.

Visst alla förändringar är inte av ondo, men vissa. Som inte är i närheten av en rimlighetsbedömning.

om stiltje

Jag älskar att drömma mig tillbaka. Speciellt nu när det snart inte finns ett löv kvar på träden och det är grått dygnet runt. Solen lyser bara med sin frånvaro och man måste själv lysa upp sitt inre, eller ta hjälp av den underbara familjen och alla underbara vänner.

Hoppet spirar ibland, korta stunder glimtar det till i det nattsvarta hålet som kallas arbetslöshet. Att framtiden ska lösa sig. De dagar det inte spirar grottar jag ner mig å det bedrövligaste. Fast under en mjuk filt med kaffet, boken, läsglasögonen och ett gäng pepparkakor.

Kanske en ostbit.

Då drömmer jag.

Om alla dessa dagar, morgnar, kvällar jag gått förbi, strosat runt, suttit vid och varit i.

Havet.

Havet är så vackert, jag kan aldrig få nog. Grått, blått, grönt eller genomskinligt, det är bara det svarta jag avskyr. På kvällen i hamnen härnere, det är hemskt syner, jag hatar det. Det är drunkningsdöden personifierat. Det är ödsligt, ogästvänligt, otillgänglighet, fientlighet, det är intet. Det är svart, det är hemskt.

Jag identifierar mig mest med stiltje. Jag har försökt identifiera havet vid hamnen varje morgon jag gått, hur är det idag, vad känner jag? Blir det här en bra dag eller blir den mindre bra? Ett av havets tillstånd, kanske det jag känner mig riktigt tillfreds med är stiltjen. Den knappt märkbara rörelsen, och frånvaron av krusningar.

Jag hade svårt att hitta ordet. Jag försökte med allt möjligt och förstod inte varför jag inte fick fram vad det hette. Fick fråga vänner och försöka förklara vad jag menade.

Stiltje.

Men till slut var den en vän som satte ord på det jag försökte förklara.
Kanske är det frånvaron av andra saker jag märker mest. Frånvaro av rörelsen. För jag har varit där så många gånger.

Fastfrusen i ett ögonblick.

För allt är inte vackert med stiltjen. För så många gånger har jag låtit stressen ta över mitt liv med hälsoeffekter som biverkningar.

Stått stilla och hjärnan har slutat fungera, gråtit bittra tårar av vanmakt när det märkts ut till kund. När det sett ut som om hissen inte gått upp till översta våningen och munnen gapat lite lätt, sådär dumt.

Vad skulle jag säga, varför saknas orden?

Varför har jag inga ord till försvar längre? Ska jag behöva ta allt detta skäll och spott och spe? Är det vad jag är anställd för? Det var vad de betalade mig för SJ, att ta skit.

Det är lätt att sätta ord på det nu efteråt. Men då – alltför många gånger - stiltje, tystnad, böjt huvud, skam, skuld, som har tagit lång tid att radera ur sinnet. Jag önskar bara att jag förstått att känna mig värdefull och

sluppit hamna i

stiltjen

som bara är vacker på

havet.

irrationella tankar för ett och ett halvt år sedan.

Denna text skrevs i förtvivlan för ett och ett halvt år sedan. har inte vågat publicera den, men kanske någon känner igen sig - för så här ska man inte må. Det är vi inte värda. Såhär är det inte idag, i dag lever jag.


Har ni varit i det svarta hålet? Det svarta hålet finns och kommer när man inte vill, inte orkar, inte kan ta in mer. Hjärnan kokar efter många års stress, obalans och ovilja att anpassa sig. Det finns inte någon reserv längre och har inte gjort på många år men jag har kört ändå. Ute i marginalen. På två ekrar av fem.

Det svarta hålet kom när värken började släppa och hjärnan fick fritt från att koncentrera sig på överlevnad, efter nätter av oro och värk. Den lever ett eget liv.
Det svarta hålet kommer när man minst sagt vill det, när man måste vara skärpt men inte orkar mer. Kanske är det så att jag inte orkar mer nu. Jag vill lägga mig ner och vila.

Kropp och själ.

När jag får massage så upptäcker jag hur ont jag har. När jag talar med någon som förstår så får jag gråten i halsen, trots att jag inte känner den personen. Så likväl som att gå till en massör för att ge kroppen hjälp måste jag gå till en kurator för att få hjälp att bena ut mitt liv.

Jag är definitivt inte en ond människa. Jag vill alla gott, lite godtrogen kanske. Far definitivt illa av hårda ord, dum som säger ja fast jag menar nej. Har vridit ut och in på mig i många år, för att mina barn ska få allt, för att jag ska orka med dem. Men jag orkar inte längre. Mitt samvete plågas av att de tog mig och jag inte höll måttet.

Min hjärna är inte som andras känns det som och jag fattar ju inte varför jag inte orkar när alla andra gör det. Den funkar inte längre, den kan inte se. Den gråter när den hör tröstande ord, när någon bryr sig om den. Den har inte blivit omhändertagen på många år, den har jagats jagats jagats. Jagats av SJ och fått skäll av kunder och jag tror inte man går oskadad ur så många års jagande. Hjärnan är slut. Den har hoppat av efter 10 års nedskärningar, kastat sig in med frenesi på ett nytt jobb och försökt förstå allt nytt.

Den har pluggat och haft ångest och mindervärdeskomplex, jobbat samtidigt och haft ångest för allt den inte kunnat eller förstått, den har försökt räcka till för barnen och haft ångest för att den inte gjort det. Den har försökt starta upp något som ska försörja mig för att jag inte kommer att orka med bolaget mer än några få dagar. Den har gjort allt detta ensam eftersom mannen är tränare och är borta så ofta och det alltid ser för j-t ut hemma för jag inte orkat, för att kroppen inte orkat.

Det jag gjort fel är att jag försökt hela mig själv och inte tagit någon hjälp. Skulle vara så stark själv och ta hand om alla andra. Förtvivlan och förskräckelse, vem ska ta hand om mig då? Mitt eget sårade jag? När ska jag hinna ta hand om mig själv, det tog ett år att slicka såren från många års elände på SJ och sen skulle jag dit igen.

Jag har inte gett min själ det den skulle behövt. Terapi och kramar.

Den sista veckans blackouter har skrämt mig. Sedan ett år kanske har jag fått gå flera gånger och kolla kaffe bryggaren och spisen innan jag gått till jobbet, har jag tagit min medicin idag tro, la jag i handbromsen på bilen tro, jag måste kolla.

Just nu måste jag hela tiden säga till mitt inre vad jag ska göra, blinka innan jag svänger, tänk om det går någon jag inte ser bakom bilen när jag backar, har jag gett pengar tillbaka eller ska jag ge?

Irrationella tankar. Dåtid och framtid. Nutid är svart.
Det är vi som varit på den andra sidan
som vet hur det är,

som vet hur det borde vara

Det är vi som vet
att man inte borde spara
i skolan,
inte lägga ner
bandyplaner och låta föräldrar
och barn
pendla i mörkret och kylan,
för att kanske eventuellt i värsta fall

i mina mardrömmar

eventuellt göra det till en valfråga
att öppna den igen.

Vi vet att världen skulle se bättre ut
om alla såg varandra i ögonen och log

Om vi alla la en hand på en axel av medkänsla ibland

Kanske vore världen vackrare
om vi någon gång lät tårarna fylla ögonen av sympati

Vi vill förändra
och många gånger sprida lite

glädje

utrota illvilliga ironier
utplåna egoismen och
omvända otäcka
översittare
Och tro att ett sätt är att le mot de vi ser
varje dag

Vi kramar våra vänner, dricker kaffe och promenerar.

Pushar arbetslösa och småledsna, är vänner
men inte
diplomerade coacher.

Våra hjärtan rusar
när vi är osäkra på vår förmåga
och vi får ont i kroppen när vi slappnar av

efter vedermödor.

Vi vill ligga raklånga ibland under mjuka filtar.
och gråta
gråta- här du förstått det a-kassan?

Vi sover illa av oro och funderingar
och tinnitus brusar
i huvudet
vi mäktar inte alltid med riktigt

Och för det är vi den svagare länken
den man inte kan satsa på

Eller?

För egentligen är vi den starkare

det vet jag

För vi har erkänt våra svagheter,

våra gråtattacker, vår ånger,
och ångest över att inte mäkta med

Och ändå har vi
ljuset
i våra ögon

för vi lever för att krama våra barn
blir lyckliga när vi får betrakta en gul finne på nära avstånd

blir varma av kroppskontakt och närhetssökeri, samtal

och vi vet att

trygghet

är lika viktigt både för oss och för våra barn.


Frågan ekar därinne
– hur ska världen bli en trygg plats
för oss alla?

Vem har svaret?

Du eller jag?

onsdag 11 november 2009

Visst är det underbart

när man inser att man ätit

frukost

med de där barnen

Och varken tv, radio eller tv spel
har följaktligen stört oss

Inte på
en hel vecka

Tv´n har inte stört mitt sinne
inte ens för en minut

Ingen frågade ens
om de fick

och jag
behövde inte
säga nej
till de där barnen

För jag vill bara säga ja
till de där barnen

och älska dem och pussa dem och
krama dem

Men det får jag inte alltid

Men jag får älska dem
idag och
alla dagar.

Intill tidens ände.

Love you kidz

måndag 9 november 2009

Några ord på vägen

som jag fick med mig av två rara tjejer då jag lämnade SJ.


Försök att ta tillvara
allt gott som livet ger.
Se det stora i det lilla
så kan guldkornen bli fler.

Ge dig tid att reflektera
i en stund av lugn och ro
Låt sanningen bli vetskap
men släpp även fram din tro.

Och när du möter mörker
och livets tvära kast
-känn då hur livet rör sig
och ljuset får kontrast.

Känn att du får styrka
av det som gör dig svag
-att där finns nåt att lära
av allt som sker var dag.

Det har runnit lite vatten under ån sen jag slutade på SJ men jag har burit med mig dikten överallt i min väska, tittat på den ibland, gett den till någon annan i själsnöd ibland. Inte alltid har jag förstått innebörden i alla strofer eftersom livet innebär sån extrem press ibland och man knappt hinner andas ordentligt emellanåt, vilket naturligtvis är så fel så fel.

Men man gör sitt bästa jämt, man gör mer än sitt bästa mestadels och blir tyvärr inte alltid uppskattad därefter. Därför är det så viktigt att vi stödjer varandra i det lilla så det stora blir bättre.

Ny press och andra problem dyker ju alltid upp längs med vägrenen, just nu är det heltidsarbetslöshet och vetskapen om att medmänniskor- kända och okända- kommer att utförsäkras från sina sjukersättningar för att de bedöms klara att arbeta till viss del.

Så många blir av med sjukpenning och a-kassan kommer inte igång, de kanske inte ens har rätt till a-kassa en gång. Så, med pengabrist och kanske en hel familj i arbetslöshet utan fungerande a-kassa, vad i h-e rent ut sagt är det vi ska utsättas för i det här samhället?

Just nu är jag glad att jag inte röstade på något alliansparti. Det här är milt sagt omänskligt. Jag hoppas på revolution i Sverige.

lördag 7 november 2009

create your own life...

Slutkörda och utkörda i kylan. Är det vad vi är vi här längst ner?

Efter att ha haft fast arbete i hela mitt liv har jag numera heltidskontakt med a-kassan. Jag fick efter första kontakten uppleva ”kompletterande uppgifter” och skicka intyg fram och tillbaka och som dessutom kommit bort och som de bara avfärdat med att ” ja det är vår inläsningscentrals fel” men så är Sverige idag och då får jag acceptera det.

Eller?

A-kassan behövs så det blir en smidig övergång från heltid till noll eller till ett sämre betalt arbete på deltid istället för ett annat med största sannolikhet skitbetalt skitjobb med en massa skäll hela dagarna.

Det är en omställningsförsäkring sa en arbetsförmedlare nyss till mig med ett pekfinger i luften, tro inte något annat. Man ska alltså söka allt, vara beredd att pendla och vara borta 12 h per dag, det är rimligt.

Enligt myndigheterna.

Det som är rimligt för mig, för barnen för den andra hälften, för fritidsintressena som barnen har men som inte går att genomföra i så fall det är inte vad myndigheterna över huvud taget ser. Det har ingen roll, det är bara arbeta och arbeta som gäller, gotta go to work, every day is just the same.


Och att det ser ut som det gör i samhället och i skola är en helt annan sak. Att barnen skriker efter vuxenkontakt efter att ha lämnats långa dagar det senaste decenniet och fått skapa sina egna regler i sina egna världar, det är det som skett och där står vi nu. Alla skulle jobba så mycket de bara förmådde under de värsta nedskärningstiderna - verkligen smart uttänkt. Stressa folk att jobba mer än heltid och inte ha tid för de där barnen.


Och många har vänt ut och in på sig för att orka med sina barn de korta stunder de setts. Skruvat sig ett varv till för att orka. Till slut tar det stopp, en kombination av nedskäringar, omöjligheten att påverka varken jobb eller ledig tid, kvalitetstid.

Överlevnadskursen i Svea AB går man inte förrän man landat i träsket, i dyn, i kvicksanden. Då får man allt berättat för sig, hur man skulle gjort, man får veta varför man agerat som man gör samt hur man tar sig därifrån. Och man inser snabbt att det är ens eget ansvar att ta sig därifrån, att man är i allra högsta grad delaktig i skiten man hamnat i.

Har man tur får man också en coach från arbetsförmedlingen som kan hjälpa en att nå dit man vill. så att man kanske kan hitta ett jobb där man trivs och kan bli sedd som den man är och bli värderad för den man är.


Och tja - man kan ju säga upp sig från a-kassan och leva på sin man. Thats a very good idea in Sweden. Har inte hört många som klarar det. Ännu.

arbetsför och värdefull?

Hittade just en gammal artikel från min tidning från seko. De hade ställt en webfråga : Har du gått till jobbet någon gång trots att du varit sjuk?

9 av tio svarade ja. 93 % av de som gav besked svarade alltså ja. Det handlar med all säkerhet inte bara om vanliga förkylningar och hosta här utan med största sannolikhet och det som facket talat med sina medlemmar om är de som drabbats av värk i rygg, nacke och axlar.

Alla har olika historier och olika problem, en del har fått kämpa mot f-kassan, byråkrati, en del fått sin skador godkända, andra har fått vänta länge. Men det som de flesta medgav vid samtalen, det gemensamma var inställningen efteråt:
”Jag var dum jag borde inte ha hållit på så länge, kämpat, men man vill ju försöka in i det längsta”
För så gör vi, stretar iväg till jobbet när vi borde vila vårt stackars skal, vi tror att det bli bättre senare trots att intuitionen borde säga oss att det inte blir bättre om vi fortsätter såhär. Att bara för att de ekonomiska aspekterna skriker till oss att vi måste jobba vi kan inte vara sjuka så kör vi ännu mer slut på oss. Med katastrofala följder.

För det är ju så att- ligger man sömnlös av smärta men ändå jobbar vidare, sitter man och betraktar sina handleder och armbågar som skriker av smärta men ändå tvingar sig upp till jobbet utan en tanke på framtiden så handlar det i mångt och mycket om rädslor. Som alltid och som ingen i ledande ställning i Svea AB verkar förstå, där är vi bara byggstenar, arbetsbin, myror, utbytbara, en vara som går att ersätta med annan mindre krävande, en yngre till fördel efter de äldre utslitna. Svinigt.

Rädsla är hemskt.

Rädsla för att bli utanför, att inte tillhöra ett sammanhang, inte ligga andra till last, inte göra så att andra får jobba mer men som det ofelbart leder till förr eller senare. Drivkraften som gör att man stannar är ju inte att man vill ha bidrag utan att man försöker undvika det, i det längsta.

Så jag vet att så många vet jag talar om här stämmer, känner igen sig idet här. Man vill inte banga ur. Men sköter man sig inte så är det ju just det man gör, bangar ut, hamnar på den dammiga bangården, skriker i den madrasserade cellen och förebrår sig själv. Och sen börjar vägen tillbaka till värdefullhet, till att bygga upp att man är värdefull fast man inte är fullt arbetsför. Men det är svårt för det finns så många som springer jämte, hastar hack i häl, vill väl men inte fattar.

Och myndigheter, man har tur om man hittar en mänsklig handläggare. En som förstår och ser. Likväl som man ska ha tur i livet om man hittar en bra chef, en bra personalgrupp.

Eller är det vi som kan skapa det?

fler citat

Att människor har sysselsättning bevisar inte att sysselsättningen är meningsfull (cyril n parkinsson)

Den stora faran är inte människornas ondska utan de goda människornas tystnad

Den verkliga faran i vår teknologiska tidsålder är inte att maskinerna börjar tänka utan att människorna börjar tänka som maskiner

Om dinosauriernas undergång förblivit en gåta kommer knappast mänsklighetens att vara det (arne anka)

God uppfostran är inte att inte spilla på duken utan att inte märka när någon annan gör det.

Den som ofta ber om förlåtelse gör ofta orätt (moa martinsson)

Att hata utlänningar är som att hata resten av världen (gbg`s invandrarförening)

När man sover behöver man bara slåss med sina egna mardrömmar. När man är vaken måste man stå ut med andras (arne anka)


Vem hinner tänka på världens undergång när man jobbar heltid på sin egen?

I ett fritt land har varje person rätt att uttala sin egen åsikt, och alla andra personer har rätt att inte lyssna (norman Collie)

medan flugorna sover bättrar spindeln på sitt nät( paul fleming)

Det är inte så viktigt att leva länge som att leva väl(seneca)

Att leva måste man lära sig hela livet seneca

Det finns människor som inte får ut annat av sin rikedom än skräck för att förlora den.

En specialist är den som är fackidiot på sitt eget område och idiot i största allmänhet på andras

Det är den djupa okunnigheten som framkallar den tvärsäkra tonen.

Den farligaste av våra fördomar är tron på att vi inte har några

yeah- I am a citat-lover yes I am...

Ingen är sårbar utom den som menar allvar (Lars Gyllensten)

Respektera dina anställda och lyssna till dem. Det faktum att du är chef ökar inte ditt värde som människa. Du har köpt deras arbetstid, inte deras själar (Torbjörn Ek)

Du står inte bara i ansvar för vad du säger, utan också för vad du låter bli att säga (martin Luther)

Naturlig begåvning utan utbildning har oftare lett till ära och berömmelse än utbildning utan naturlig begåvning(Cicero)


Bekännelser är säkert bra för själen men inte bra för ens rykte ( Thomas Robert Dewar)

När botten är nådd har man i alla fall fast mark under fötterna

Chanser får man inte, de tar man

Diplomat är en person som kan be dig dra åt helvete på ett sådant sätt att du med förtjusning ser fram emot färden (Caskie Stinett)

Efterklokhet är exakt vetenskap (hans dahlborg)

Fattigdom är inte att äga lite utan att sakna mycket (seneca)

Framgång är konsten att göra misstagen så att ingen ser dem

Det underliga med framtiden är väl att då kommer man att kalla vår tid för den gamla goda ( Ernest Hemingway)

Det är bättre att fråga och att verka dum än att inte fråga och förbli det.

Den som talar illa om andra i din närvaro, talar illa om dig i din frånvaro (arabiskt ordspråk)

Ett fynd är någonting du inte har användning för till ett pris du inte kan motstå (Franklin Jones)

Man kan ta examen i allt utom sunt förnuft (carl Kempe)

Per albin byggde folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det. Ingvar Karlsson släckte lampan (lantbrukarnas rf)

Kirurgen umgås gärna med öppna människor (pehr sahlin)

Kapitalism utan konkurser är som om kristendomen saknade helvete ( frank Borman)

Att vara medveten om sin okunnighet är ett stort steg mot kunskap (benjamin disraeli)

Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns (P A Pavlenko)

Livet är som en berättelse- det är inte dess längd utan hur bra den är som räknas (hippokrates)

Lycka är mycket enkelt, god hälsa och dåligt minne ( hemingway)

Låt oss vara tacksamma för dumskallarna, utan dem skulle resten av oss inte lyckas (mark twain)

Det är lättare att tro på en lögn som man hört tusen gånger än på en sanning man hör för första gången

Det finns ingen utbildning som motgångar (bemnjamin disraeli)

Ingen blir vis som inte känner mörkret (herman Hesse)

Oberoende kallar man de människor som är beroende av sina plånböcker (danskt)

Om du känner dig oersättlig, ta dig en promenad på kyrkogården

Bättre att vara bortkommen och bli omkörd än att vara omkommen och bli bortkörd

Helvetet har inga portar det har rondeller. Innanför irrar de osaliga efter en parkeringsplats (ingrid sjöstrand)

Människan är det enda djur som kan rodna. Och som har anledning att göra det (mark twain)

Rent samvete beror ofta på dåligt minne

Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en

Det sägs att människan är den enda varelse som kan skratta åt sig själv. Och förmodligen den enda som har anledning

Är det inte förvånande att alla som utbrister det är ju skrattretande ser arga ut