Vårt liv är en vindfläkt
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i
regnbågens färg
en minut
Brister och faller och
drömmen är slut

vem var det som puffade på mig? sitter här i min ensamhet och lyssnar på musik efter en tuff dag(igen) och känner hel plötsligt en puff i ryggen...

genast går mina tankar till mamma, är hon här nu när jag behöver henne som mest? vill hon säga mig nåt? nu? när allt kanske kan vända äntligen...

är hon här? hos mig?

nepp...

det var min lille älskade Jeppe som skojade med mig. skuggan. han är också överallt ibland. vill mig väl, ler åt min lycka...kramar mig, myser under filt.

tänk att livet kan kännas så under under underbart ibland. alltför sällan men förhoppningsvis för en lång tid framöver...

på väg...

Springer på gränsen till galenskap sa Christer Sandelin igår. När man har fantasi bränner man energi, då måste man ladda batterierna och komma tillbaka, eller något i den stilen. Det som alla uttrycker idag, nöden i de urladdade batterierna, bristen på återhämtningen är det som dödar lågan, dödar livsglädjen, energin, det som gör att vi slutar tro och hoppas.

Och så många har ju slutat hoppas. De får slåss med sjukvård, a-kassa- f-kassa, tryggheten i Sverige som idag utarmar oss i stället för att hålla om oss den tid vi behöver i livet.

Slåss och skrika, vara stark för att våga bli sjuk. Hur många gånger har jag inte hört detta uttryckas?

Och hur ledsen är jag inte själv över att jag visat mina barn fel saker förr om åren alltför länge. Hoppas de har glömt den jag var och bara ser den jag är nu. Jag ler, stryker över en mjuk kind, skrattar, skämtar, bjuder dem på mat och kräver att de hänger tvätten och lägger sina kläder där de ska vara.

Jag sniffar deras tvättade kinder.Ler åt en finne och önskar dem det bästa av livet, en finne är inget. Inget mot det som komma skall.

Det kan hända vad som helst när som helst säger Christer om dödsfallen han berördes av i ungdomen.

Håller med, vi måste alla försöka göra den bästa dagen varje dag, låta glädje genomsyra våra liv. Släppa oron för a-kassa och annat skit som hotar oss därute.

Men visst är det svårt. Att hylla livet nu, hitta guldkornet varje dag.

För istället är vi rädda för det som eventuellt kan ske. Verkligheten knackar på varje dag, gör sig påmind. Visst kan vad som helst ske när som helst, man måste kasta ett getöga över axeln efter liemannen, man bör veta att han syr kostymen åt oss i det tysta som Tomas Tranströmer skrev en gång.

Men man måste också skåla för livet, som de säger i programmet. Lev nu.

Ja men det är ju det jag gör, njuter av vardagen, sover om jag vill. Äter något gott jag vill, njuter av en doftande gryta, ser att det är sol ute som sticker i ögonen eller en blygrå dag då jag kan stanna inne med lila filt om mig.

Till min glädje har mina barn också blivit livsnjutare, det handlar inte om att de vill resa och ha massa dyra saker hela tiden, de verkar njuta av att vi är en familj, det är mysigt att vara hemma och det är kul att ha vännerna nära och hitta på saker. Jag gläds när storebror ägnar sig åt lillebror lite, det värmer mammahjärtat.

Att det kommer en förstulen fråga när jag sitter och skriver, en livsfråga från 16- åring i sitt rum det är stort. Det är livet. då är inte a-kassan i mina hasor.

Det är underbart att leva tror jag att vi alla känner just nu. Vi hjälper varandra framåt. Jag laddar för att ta fram känslan från förra vintern, då något hade lagt sig tillrätta hos mig, mina år i terapi hade fogat samman en ny livsglädje. Jag vill ha den tillbaka. Nu.

Jag är på väg. Just nu ska jag gå och lägga mig en stund i sängen och njuta. Sen ut och promenera. Ladda för veckan på Lernia.

en söndagmorgon på Styrbordsvägen

Så vart man sittande här vid datorn i alla fall, jag sitter där så mycket så jag har undvikit det hemma men nu är jag sugen igen. Jag borde sova, ladda batterierna, få bort rynkorna under ögonen, börja ett bättre liv. Frukter grönsaker, juicer, återhämtning, sömn, vatten.

Anledningen är något jag hörde, en förflugen mening i programmet så mycket bättre igår. Från Petra när hon drejade, hon berättade att hon var envis när det inte går hennes väg. Hon vill lyckas.

Mina höga krav på att lyckas är väl det som ställt till det för mig tror jag. Jag vill också lyckas! Jag hajjade till och ställde mig frågan, är det det jag är? Är jag verkligen envis jag också? Jag har alltid sett mig som vek och skör och en som bara flyter med och inte orkar, ger upp när det inte går, jag har gett upp några gånger, tagit kliv bort i stället. Börjat om på nytt någon annanstans. Tack och lov har min man sett det jag inte sett, mitt jävlar anamma, det som gör att jag huvudstupa kastar mig in i otroliga saker och i praktiken genomför dem.

Han har sett det jag inte gjort och han har inte tvivlat som jag gjort på att jag skulle klara av den här kursen i ekonomi.

Jag bara måste avslöja något som jag inte berättat under uttagningarna på AF, jag berättade aldrig att jag hade 2:a i matte i gymnasiet. Hihi!

Jag var aldrig siffrornas vän, jag var och förblev bokstävernas vän. Jag hatade hatade matte, förstod aldrig, var stel och olustig. Mycket berodde på matteläraren i högstadiet, som fick en att känna sig kass. Jag hämtade mig aldrig efter de upplevelserna. Jaja jag behöver inte hata honom längre, han är säkert död nu.

Och jag är plötzligt siffrornas vän. Inte nödvändigtvis alla siffror(nollor är svårt) men...jag har ett annat tänk i skallen tack och lov.

Men det är kanske envishet, att jag inte riktigt trivs så jag vill ha något bättre, jag genomför saker för att jag inte vill ha ett skitliv så att vi ska kunna få det bättre. Och att vi får det bättre om jag får ett jobb jag trivs med (det är jag övertygad om). Eller om jag helt och hållet skapar mig ett nytt liv, något eget.

eget...eget...

Så plocka fram jävlar anammat lite oftare och gå framåt i livet i stället för att inte tro det går, DET ska bli min ledstjärna. Inte vela mer nu, målmedvetet gå framåt! Jag kan göra vad som helst och när som helst.

det har svängt lite

I veckan hände det något, vi har börjat med en ny bok på kursen och det går jättebra, lite hjälp får jag be om men det flyter på, jag börjar förstå och se att det finns ett slut, att jag faktiskt kommer att klara av det här.

Kanske resten av kursen kan bli lugnare, ge mig sömn ordentligt, så jag slipper se 10 år äldre ut än vad jag är varje morgon jag vaknar.

För jag har egentligen inte så stora problem med självkänslan det är mest mängden info jag har svårt att ta in. Att det kommer så mycket så det blir stopp ibland. Och då menar jag totalstopp.

Och då tvivlar jag. På att jag fixar det. Som så många gånger förr...

Jag orkar liksom inte börja om igen, det måste hända något nu. Mängden info jag tagit in de sista åren gör att det är gröt därinne ibland, som en sörja.

Det är för många frågor gröten har att slåss med dygnet runt. Jag har tvingats rannsaka mig själv så många gånger i mitt liv, lagt till och dragit bort, sökt massa jobb och fått ta fram mina karaktärsdrag eller dölja vissa andra. Ställt mig frågor hela tiden.

Nepp nu måste det hända något bra snart. Nu vill jag ha ett bra liv för resten av mitt liv. inga mer grubblerier, nu är det bara framåt som gäller!

Har gjort typ allt för att förtränga att jag går på en kurs för att bredda min kompetens och måste lära mig massa saker hela veckan. Denna helg har jag:

Rensat gamla papper och sorterat.

Satt in foton på älskade barn i ramar för vidare upphängning på väggar.

Tvättat det vanliga.

Promenerat med vänninna och man.

Kollat gamla räkningar och försökt reda ut vad för avtal man kan teckna om...

Bowlat.

Lagat lite mat.

Sippat lite vin.

Annars det vanliga, andats djupt, suckat, sorgebearbetat livet, varit arg och ledsen, tvivlat och trott, velat hoppa av och velat fortsätta.Gråtit en skvätt då och då.

Velat, det är vad jag gör. Det är mitt jävla ledord i livet. Börjar tröttna på att vela och fatta fel beslut hela tiden om mig själv som påverkar familjens välmående.

Om ingen mår bra var är vi då? Och hur ska det bli? Varför kan inte dessa frågor släppa sina klor om mig så jag kan få sova en natt och slippa sova middag varje eftermiddag.

Någon gång? Ska jag inte kunna få slippa dessa frågor?

När ingenting går som man vill...

I dag gick inget min väg, jag vet vad jag ska göra, och jag ska nöta och lära, men när det blir fel och jag kollar och letar och inget hittar och inget fattar, fasen vad tungt det blir.

Intalar mig just nu att det här aldrig kommer att gå, jag kommer inte att fixa det, jag är inte vän med siffror, jag är ju bokstävernas vän.

Tungt idag!

frågorna i ryggsäcken.

Man kan lära sig vad som helst. Man kan bli vad som helst.

Säger de.

Coacherna, livsstilsinspiratörerna, de som hejar på en, från böcker, tidningar och gulmålade rum med tända ljus.

Jag är skeptisk. Man kanske kan det, men det blir tuffare och tuffare för varje år, går långsammare och trögare men glädjeyran blir å andra sidan större när man begripit att man förstått.

Man måste ha ett mål, man kan ju inte driva omkring därute utan segel eller motor, man måste se målet klart framför sig och intala sig att det kommer att gå. No limits asså. Du kan allt.

Jag är skeptisk.

Jag orkar inte alltid. Är det mitt fel? Är det jag som missköter mig i den omfattningen att jag inte orkar. Jag vet att jag inte alltid har skött min kropp exemplariskt men jag har inte alltid mäktat. Därav är jag en orolig själ, en som inte sover så bra på nätterna, en som oroar sig, har frågorna med i ryggsäcken hela tiden. Vad ska det bli av mig, hur ska det gå och hur ska det bli? Vad händer om jag tar det jobbet och det inte blir något sen, vad händer med tryggheten, med oss, de här barnen jag älskar.

Ska jag pendla och flytta, ska vi leva på en lön? Allt jag vill är att få en liten trygghet, ett jobb där jag trivs och kan få må bra i.

Jag vill inte längre tvingas ställa fler frågor, utmana mig mer. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv.

Men när ska det komma? När ska allt falla på plats tro?

Allt är skärvor, det är som en spegel som slagits i bitar ett antal gånger. Det räcker inte med 7 års olycka, det är hela livet. Det följer mig, det miserabla arbetslivet, otryggheten, att aldrig veta.

Tur att jag har en sån fin familj som orkar med mig och funderingarna. Jag är mer driven än vad jag tror om mig själv klockan 03.30.

Men det frestar på.

SJ SJ...

Går förresten in och sitter ner och pratar med min gamle vän på SJ ibland på morgnarna och lyssnar på kommunikationen. Det gör ont i hjärtat ibland och jag är glad att jag är därifrån. Det fladdrar i magen av stress när jag föreställer mig mig själv i kavaj och blus och sqarf.

Dessutom blir roliga situationer när jag berättar för nya vänner hur jag hatar vintern. "men så har jag jobbat på SJ i 18 år också".

Alla förstår.

Alla har ett förhållande till SJ.

Önskar jag hade sluppit ha ett förhållande till SJ. Men man ska se allt som lärdomar...och hårda läxor...

Och förresten då hade jag ju inte träffat så fina vänner som jag har därifrån. Vi har ett och annat att skratta åt också tack och lov...