tänk om jag bestämde....

Just nu när jag skrivit en del och tänkt så intensivt på mina föräldrar och min älskade mamma ett tag, så känns hon väldigt nära mig igen. Hon vara bara i detta hus en gång så jag har inga minnen av henne här. Däremot minns jag fotografiskt mitt barndomshem och alla prydnadssaker, vilka lådor som innehöll papper och att skorporna förvarades i gula plastlådor.

Jag minns den bottenlösa sorgen då jag var tvungen att begrava och gravsätta henne då jag var höggravid, den hemska tomheten som infann sig då man insåg att nu du nu är du ensam kvar, hon kommer verkligen inte tillbaka. Men idag kan jag tänka på detta utan att gråta hejdlöst. Jag är vuxen och stor och jag kan hantera det nu. Jag vet att jag får sörja och jag har sörjt, jag kapslar inte längre in sorgen.

Men idag smällde en lampa igen och jag har fått det förklarat för mig att det är så hon visar sig. jag ler numera när de smäller, jag vet att hon är här. En god vän till mig som har mediala kunskaper har känt henne här, hon finns här ofta runt mig. Jag tvivlar inte på det, men tecknen kommer ojämnt. I perioder grubblar jag inte så mycket men nu har jag gjort det och så visar hon sig för mig. Hon är här för mig, det kan jag vara säker på.

Jag var förresten ute på hundpromenad idag innan det eländiga regnet kom, och jag njöt. Det blåste friskt men det var så himla skönt att få komma ut trots detta. Jag behöver verkligen det, jag som har så lätt att sätta mig ner och deppa ihop. Så underbart att komma ut och få röra på sig, och jag behöver i hög grad det i kampen mot kilona.

Som förresten har stannat på -4. Bara 6 kvar, suck. Men det kunde varit värre. Jag får ändå vara stolt att jag tagit steget och satt igång förändringen i alla fall.
Men senare på dagen, när regnet hällt ner några timmar, då undrade jag varför man skulle bege sig ut. Då undrade jag vad det var för mening med denna dag, min minste kom hem dyblöt och hade glömt profilprylarna och curlingmammahjärtat tog fram bilnycklarna och skjutsade ner honom till Ramdalen och hade tänkt hämta honom också men då hade han gått hem själv i regnet ” vi slutade tidigare” . Inget gnäll, that´s my boy!

Min andra store pojke njuter också plötsligt av familjemiddagar, tacos idag som dessvärre gav lite orolig mage efteråt men jag är så glad över den nya familjesituationen, där vi sitter ihop, det som är så svårt för idrottsfamiljer men egentligen nödvändigt eftersom inte alla har samma intressen.

Men idag mys och gos och god mat och djupa tankar och glädjande promenad och vyer och hutter och frys, precis allt som livet är hela tiden, dygnet om året runt. Det har jag haft idag. Sorg efter min mamma men glädje att hon är här. Glädje över mina barn.

Hela tiden dygnet runt….önskar bara att alla fick uppleva det här. Och så önskar jag så intensivt att den lille fyraårige pojken som bragts om livet fanns kvar i livet, för sina syskon och föräldrar.

Men jag bestämmer inte över livet.

rätt eller fel och mord igen.

Ibland känns det som jag gick ut i världen genom fel dörr.

Jag har under en lång period, nästan hela livet, trott mig vara fel människa på fel plats och ibland vetat att jag är rätt människa men på fel plats, för jag har ännu hittills fram tills nu inte känt mig som rätt människa på rätt plats… det har varit andra människor som hindrat känslan, samt högt ställda krav man inte kunde leva upp till för att inte förutsättningarna fanns. Och inte minst, mina egna krav på perfektionism, som höll på att ta kål på mig.

Har verkligen alltid känt mig ensam. Ända från början, liten och fundersam, dömd till funderingar, ältande, hela mitt liv. Till slut fick jag ta till terapi för att komma ur ältandet. Oroandet. Jag fick en förklaring på vad det kan komma ifrån. Den förklaringen var bra att få, och mina egna grävanden har tagit mig till nya dimensioner av livet, för det är lätt att tro att har man gläntat på locket och sörjt klart och definierat så är det bra sen.

Det är det inte, det är aldrig lätt någonting. Det kommer hela tiden nya rum jag måste in i, nya dörrar som öppnas där jag måste kliva in och se mig omkring lite försiktigt, för att förstå vad jag kan göra i detta rum med de känslor som kommer upp och omringar mig. Huset får verkligen fler våningar, allteftersom och man får ställa sig totalt frågande igen.

I perioder ställer jag mig utanför nyheterna för jag orkar inte ta in eländesskildringar hela tiden. Jag tar bort och det kan tyckas att jag är dum kanske, för man hänger inte riktigt med i nyhetsflödet.

Men jag orkar inte, vill inte.

Jag vill inte läsa att en 4 åring hittats död i ett bostadsområde igen. Kvinna överfallen i motionsspåret och indragen i skogen.

Allt detta förbannade våld gör mig galen, vansinnig, rabiat. Under promenaden idag med det gråa vindpiskade havet i min närhet, vindar som förvisso var sköna innan regnet kom, så förbannar jag dessa hemska dagar då någon har bragt en fyraåring om livet. F y r a å r.

Oavsett om detta är ett dåd av barn eller en vansinnig vuxen är det så tragiskt och jag kan bara hoppas att det aldrig aldrig händer mer. Aldrig mig eller någon jag känner. Ingen ska behöva få uppleva detta. Jag önskar så intensivt att alla fick ha det bra, barn som vuxen, ingen ingen ingen har förtjänat att leva liv där man riskerar få stryk och bli misshandlad och kanske dö.

Jag hoppas de hittar den som gjort det snabbt. Och som det står i en artikel i Expressen. En vän till familjen önskar att det funnits en naturlig förklaring, eller att han fått problem med hjärtat, det är svårare att veta att någon har gjort honom illa. NÅGON HAR GJORT EN FYRAÅRING ILLA. Det är så illa så illa så man vill inte tro det, inte känna det, inte veta nästan.Det är för outhärdligt.

Vad kände han innan han dog, var han rädd? Eller gick det fort? Gud det är så hemskt. Låt mig aldrig bli en av de föräldrar som får sorgebud.

måndag morgon.

I torsdags förra veckan satt jag med fötterna i badet och med ansiktsmask en stund och njöt. Skrev lite. Det slår mig hela tiden hur viktigt det är att ta hand om sig, jag tänker på det ofta, men ibland glömmer jag det för länge. Vissa saker är bra att glömma, vissa inte.

Välbefinnandet och vägen dit är inte så smart att glömma av. Att sköta sig på rätt sätt så att man inte far illa. Det är alldeles för lätt att fara illa idag, inte ha full hälsa och vackla på steget.

Jag försöker göra en förändring nu, bland annat gå ner i vikt för att jag vill må bättre. Det är så svårt att förändra och jag undrar om jag kommer att klara det själv, om jag ändå inte måste gå i en grupp och bli peppad. Det är så svårt så svårt och jag känner mig så vilsen och irrande i livet. Har svårt att sätta mål och hålla dem och framför allt har jag lätt att känna mig värdelös för att jag inte klarar det. Har lätt att bli osäker och vackla och inte tro. På mig själv, även om det blivit bättre med åren.

För jag har ju gjort så mycket så jag borde inse att jag kan lära mig nästan vad som helst.
Jag vill börja träna och bli stark och få sova ordentligt så jag inte ser så sliten ut. Vill vara på topp. Varje dag, varje minut. Må bra, leva, andas frisk luft, inte vara sjuk och hostig hela tiden. Men jag har inte svaren på hur jag ska komma dit.

Sitter återigen med fotbad framför datorn, har tagit fruktfrukost och ska sen ute med doggen och röra på mig, det är skönt. Sen blir det lite jobb i eftermiddag. Ska nog hinna läsa lite till ur ”Personligt entreprenörskap- hur man får saker och ting gjort”. Haha!

underbar helg!

Vilken helg jag haft, en karamell att suga på.

Fredag bjöd på samvaro med vänner från kursen, goda ostar och vin och fniss och allvar. Precis så som livet är. Hela tiden, dygnet runt, livet ut. Att få se lite glädje och glitter i ögon som varit ledsna alltför länge är underbart. Var dessvärre lite påverkad av min förkylningsastma som hänger i så jag var tung- andad och trött.

Jobb på Ica i lördags. Sov illa både torsdag och fredag natt, det snurrar i skallen just nu, mycket som händer, återkommer med mer info senare om detta. Måste bearbetas. Sen fick jag för mig att vi skulle lyxa till det på lördagseftermiddagen och gå och äta på Long på kvällen med barnen. Så underbart! Dels att ha dem med och att våga lyxa fast man egentligen inte har ett jobb.

Skit samma, vi åt och hade trevlig samvaro. Ungdomar utgör trevlig samvaro. Sen var jag bannemej tvungen att sova middag en stund. Alltså jag och sova middag, det är ett kapitel för sig. ända sen jag var tonåring har jag sett mamma sova middag och jag började också unna mig det då, tränade mycket på gym på den tiden, plugg och extrajobb. Så jag sov middag, eller lärde mig sova middag. Så nu kan jag den konsten. Jag brukar helt av mig själv sova 10-15-20 minuter när jag behöver det. Snarka eller inte snarka det är inte relevant. Eller? Antagligen gör jag det men det för mig, min hjärna, mina vävnader , det är min överlevnadsstrategi genom livet.

Söndag. En underbar höstdag då gula och röda löv skapat kontrast mot blå himmel, vindar och värmande solstrålar på snoken. En promenad med honmedvolvon ni vet och lite vardagsfilosofi, sånt jag lever på. När honmedvolvon och jag var därute på Femörerundan grillades det friskt och vi blev så infernaliskt sugna och bestämde oss för att tillbringa eftermiddagen på olika sätt. Hon i soffan med ”desperate housewifes” och ” jag hinner nog steka ett par korvar innan” jag kan riktig se henne njuta där… underbart.

Jag blev också desperate…och handlade massa korvar som vi grillade och åt och senare lagade jag till en piggvar med smör och pepparrot som var jättegott att bara smaka på! Onyttigheter och lite nyttigheter! Har också lagat lax jag kan ha till lunch med sallad och grönsaker i kampen mot kilona.

Och lördagskvällen måste jag nämna - då satt äldste och jag i soffan och han förklarade massor om amerikansk fotboll som jag absolut inte begripit ett skit om. Jag ser fortfarande inte se offside i vanlig fotboll men han är en pedagog och förklarade för sin tröga mamma alla regler, han har varit med och tränat med Baltic Beasts så han visste en hel del.

Härligt när de vet saker och vill dela med sig. i grå soffa med lila filt.
Livet är så fruktansvärt underbart de stunderna, med barn i soffan. Det går inte att sätta ord på. Ingen gruyère i hela världen slår det.

sorg, rädslor och hopp

Vet inte om jag måste utveckla tänkandet i förra inlägget lite. Hemlängtan, en fanatisk rädsla för ensamhet, att bli lämnad. Jag förstår nu var någonstans i mina skrymslen min egen rädsla för att lämna mina barn är hämtad ifrån.

Jag fullständigt hatade att lämna bort dem till dagis, varje dag, varje vecka, eller till deras farmor ens för en natt. För jag minns hur illa jag tyckte om att bli lämnad, den fruktansvärda förtvivlan när jag visste att jag skulle vara utan mamma ett tag, eller när hon bara jobbade. Tidsperspektivet var inte direkt utvecklat. Jag trivdes aldrig hos någon annan, dagmammorna jag var hos fungerade inte så bra. Tänk att man kan ha minnen så långt tillbaka…jag var kanske tre…

Så mamma och jag gick till dagmamman och hade så roligt på vägen och sen satt den där klumpen i halsen där hela dagen. Varje dag. När de var borta på semester en vecka och farmor skulle passa mig, fanns klumpen där.

Jag var ledsen. Så sorgset. Så plötsligt förstår jag var min sorgsenhet kommer ifrån, jag har alltid känt mig så sorgsen. Och rädd för att bli lämnad. För att pappa höll på att lämna oss i en hjärnblödning när jag var 4 år. för att han lämnade oss sen när jag var 14. När man är 14 och den ena föräldern går bort så väcks omedvetet tanken att man kan bli lämnad ensam. Igen. För den andra föräldern kan ju också dö. Så rädslor och ensamhets känslor har funnits i mitt liv och för att inte tänka på dem så lägger man locket på.

Så det är lika bra att medge att även om jag inte har någon hemsk uppväxt med missbruk eller övergrepp så har min uppväxt påverkat mig lika mycket som mina barn kommer att vara påverkade av våra ageranden i vardagen.

Jag hoppas vi skött oss någorlunda.

Det var boken jag skrev om i förra inlägget som väckte saker. Att nudda vid botten Sally Brampton. För jag har nuddat vid tanken förut, de lämnade faktiskt bort mig och jag vet inte varför riktigt. Om hon var tvungen att jobba eller om hon var så slut av att jobba och ha småbarn och en sjuk man. Hon hade dubbla jobb ett tag. Nog slet det på henne, som det måste ha gjort på alla kvinnor genom tiden.


Men hon var så lugn och tillfreds när jag var tonåring, min mamma, tryggheten själv. För mig, därför var det så tungt när hon senare försvann för tidigt och aldrig fick se mina pojkar. Vissa saker har jag fortfarande svårt att prata om, känslorna vid begravning och gravsättning, de är inte viktiga just nu här. Alla som varit där vet ändå.

Och som sagt, hon hade ett barnbarn hon fick njuta av, dessvärre inte mina pojkar, synd för hon var så barnkär. Men jag kan inte påverka det, jag måste släppa det.

Man måste släppa taget, låta det gå. Definiera, sörja en smula, släppa. Gå vidare, de gjorde antagligen vad de kunde, de gjorde det som de trodde var bäst. Då.

Ingen är hjälpt av att jag gråter nu. 46 år. Nu är det framåt och framtid. Lycka och en smula trygghet från arbetsgivarbordet är det jag vill ha och snart kommer att få.

Med hoppets hjälp. As usual.

Over and out.

För att kunna förstå sig själv, sina reaktioner, sina handlingar, sina spontana utbrott och tårar och sin vrede och sin rädsla måste man tillbaka till sin barndom, man måste ner i det där förortsträsket och grotta och ännu längre, till småbarnstiden, innan man visste att man var förortsunge. Till tiden då man höll mamma i handen, satte föräldrarna på en piedestal, till tiden då man gick till skolan med en klump i halsen för att man kände sig lite ensam och utanför. För att ingen annan hade hästsvans och gul kjol. Eller vita vinterkängor med päls som man fick gå med lite för länge på våren så de blev för varma. Eller för att ens tänder var svarta, för att man fått dricka saft för ofta.

Man protesterade inte då. För mamma var kärlek. Men var kommer rotlösheten ifrån då man ändå var så fylld av den där kärleken?

Jag har läst en bok som hette "Att nudda vid botten" av Sally Brampton.

Den var riktigt gripande, hemsk och glädjande för att hon blev bra till slut men som alla lever man med depressionen strax bakom sig för resten av livet. Depressionstillstånd kan jag inte föreställa mig trots att jag i perioder mått väldigt väldigt dåligt. Att vara så deprimerad och nere så inget har ett värde, att bara ligga och vilja dö i en säng. Så hemskt. Inga mediciner hjälper, det tog henne 4 år tror jag att komma ur depressionen.
I boken beskrivs känslan av utanförskap med ordet hemlängtan. Författaren var diplomatdotter och flyttade runt i världen och hamnade i olika länder, olika skolor, syskon delades på och skickade till olika internatskolor. Obeskrivligt. När en vän till henne besvarar frågan” hur mår du, är du deppig?” med ”jag har bara hemlängtan” känner hon igen sig i det ordet, en ”förvirrande känsla av olust och oro och ordlös längtan till vem vet vad? ”

Ordet hemlängtan blir ” ett vidsträckt vittomspännande ord som ständigt cirklar mellan ursprung och identitet utan att slå sig ner för gott någonstans”.

Hon tror att hennes depression delvis har att göra med den obesvarade frågan var är hemma, att hon försöker hitta till en plats som inte existerar. Och självklart leder inte enbart en splittrad barndom till depression men troligt är att barndom, medfödda personlighetsdrag, viktiga händelser i livet och en viss neurokemisk sårbarhet är samverkande faktorer.

Denna bok om sin depression var helt fascinerande. Jag har själv varit och nosat i träsket många gånger och blivit ledd på rätt väg en gång för alla. Jag hjälp att gå tillbaka och se vad som hände där borta och hur jag formats av barndomen, det var oerhört lärorikt. Jag har också en känsla av hemlängtan och känner igen den från barndomen, den har hängt med hela mitt liv. Lite rotlöshet, en längtan efter något diffust, trygghet? Jag hade en längtan efter att veta att livet skulle bara rulla på, att ingen skulle lämna mig. Panisk rädsla för att bli lämnad ensam.

Kan man, skriver författaren, upptäcka de utlösande faktorerna till varför man reagerar på ett visst sätt, faktorerna som utlöser djup smärta, bortglömda minnen eller förbryllande reaktioner så kan man ta udden av dem. Inte undvika dem, för då undviker man livet självt eftersom livet är smärtsamma händelser.

Jag har alltid känt mig lite utanför, velat passa in och vara som andra men inte lyckats. Varken i barndom eller i halvvuxen ålder. Alltid grubblat för mycket. Gillar fortfarande inte tanken på att bli ensam. Att folk ska lämna mig. Jag vet inte om det beror på att jag skickades till andra familjer, både släkt och inte släktingar, för att bo några veckor på sommaren som barn. Det var inte alltid man trivdes, hade fruktansvärd hemlängtan ibland. Det kunde räcka med att jag var hos farmor någon helg för att jag skulle längta hem så det gjorde ont.

För hem var kärlek. Borta var ingen kärlek på det sättet. Nu i backspegeln kan det låta löjligt att dra upp det här kanske, det finns de som blivit utsatta för fruktansvärda övergrepp som barn och levt med missbrukande föräldrar och så har jag inte haft det.

Men boken var en hjälp att förstå en känsla jag alltid haft och som jag lagt locket över i alldeles för många år. Jag tror det räcker att jag fått öppna locket och definiera det.

träsket...

Osäkerhet är vardag idag, det räcker inte längre med ett jobb, man måste ha flera för att klara sig.

Mitt mål 2011 var att göra mig av med a-kassan, ta mig ur träsket, eller rättare sagt, inte hamna där igen. I arbetslöshet. Jag trodde det skulle fungera, men det verkar inte som det ännu.

Så lite sorgsen över detta är jag. Känns som om jag inte kan få det jag allra helst vill. Jag måste uppenbarligen skapa något själv för att kunna leva fullt ut. Och det är inte lätt det heller.

I går var en vägskälsdag. Det var längesen det kom en sådan. Kommer eventuellt att berätta om detta senare. Man står där och huttrar och vet inte vart man ska gå. Båda vägarna signalerar mörker därframme, till att börja med. Sen kommer det ljus det vet jag. vägen jag måste ta är rulltrappan neråt först, en bra bit. Sen kommer det att bli ljust igen.
Men det känns tungt. Har sovit tungt i natt men känner mig tung i bröstet idag. Stel och obekväm. Hu!

Blev bjuden på ägg och baconfrukost av sonen. Underbart! Han och jag bara, en stund vid frukostbordet.

Då är man inte osäker. Då vet man vad livet är värt. Vad barnen är värda. Att livet är värt att leva.

påfyllt hjärta

Känns som om jag inte orkat reflektera och fundera på ett tag. Har varit så sjuk och förkyld så länge bara legat och läst och vilat. MEEEN kroppen, den arma kroppen behövde väl det, det kanske var ett sätt att säga stopp, nu får du lugna ner dig lite. Efter en intensiv sommar med en veckas semester och ont här och var så säger den ifrån, det vore konstigt annars. Jag vet ju innerst inne att den varnar mig, skickar på mig lite ont och lite snor för att jag ska stanna, och ändå låtsas jag inte om att jag kör så hårt.

Så ibland rämnar den där muren, eller om jag ska kalla en mur, jag har ju raserat den. Bunkern jag bodde i för länge. Och då känner jag hur skör jag är innerst inne. Så väldigt oskyddad vandrar jag genom dagarna, mitt öppna hjärta tar in och tar in och ibland behövs bara en vindpust för att jag ska falla. Jag har öppnat mina ögon för länge länge sen, jag tror inte längre jag kommer att sluta dem. Skalet har aldrig varit speciellt hårt på mig, det har tyvärr alltid gått rätt lätt att skrapa bort det. Visst tar jag mig upp lättare nuförtiden när jag faller, men jag blir lika förvånad över att kroppen härjar med mig.

Jag har i alla fall skapat lite nyordning här hemma. Det känns som om jag alltid står och lagar mat eller plockar med kläder och städar och annat tråkigt. Hushållsarbete är hemskt tråkigt när man gör det själv, och inte har man något för att man curlar de där små liven, så nu har jag infört en matdag var i veckan, då barn får bestämma vad som ska ätas , de får handla och laga och ställa in i diskmaskinen. Ångrar att jag inte gjort det förut, att jag bara pulsat på i hushållsträsket.

Det spelar ingen roll vad de lagar för mat, de får bestämma och jag bistår med råd och så tills de lärt sig själva. Jag är mammahäxan men med en mjuk hand på kinden när de gjort det bra och visat att de vill , vi har så mysigt när vi sitter ner, allt det jag saknat under alla år kommer nu och uppfyller mig ända in i mammahjärtat.

Jag står jämte och längtar efter att pussa dem på kinden, jag är tacksam att de är här och över att det finns hur många dagar som helst för oss att vara tillsammans på. Ibland får jag en plötslig kram. Jag mår så bra så jag kan sväva efter alla jobbiga år, att hushållsträsket blivit ljusare.

Mat blev likgiltighet = måste. Det blev skräp det blev skit det blev olycka och det gav jag vidare till dem. Nu är det vi, vi sitter ner och har mysigt och det känns så tryggt.

Hjärtat är fullt.Och ljust.

barndomsåren i backspegel.

För dessa barn kunde jag redan från start utkämpa krig, dö, ljuga och slåss. För våra vuxenliv blev ju med ens inte lika viktiga längre, perspektivet försköts verkligen en lång tid framöver. Efter att de anlände bestämde jag mig för att komma helt frivilligt i andra hand. Det är sånt man gör bara. Av kärlek.

Vi gick där med vagnen. en tiger och en tigrinna, som skulle offrat våra liv om någon attackerat.

Problemet med att komma i andra hand blev att det plötsligt varat för länge. De är så stora nu så jag behöver inte komma i andra hand längre. Jag behöver inte förskjuta mina egna behov, jag har äntligen förstått att jag måste komma i första hand för att jag ska orka med livet och dem och mig själv. Plötsligt är jag den viktigaste, jag är i blixtljuset.

Mina äventyr då, i det dagsljuset som rådde är tyvärr förmörkade av sorg. En mamma som lämnade mig för tidigt mitt i all glädje över det första barnet gav obeskrivliga känslor att hantera. För att kunna hantera sorg och glädje utan hjälp får man stänga av, och det var det jag gjorde. Stängde av sorgen och byggde mig en bunker och sen levde jag i den alldeles för länge. Jag stod inte ut att vara utan henne så jag stängde av. Likväl som jag stängde av någonting när pappa dog när jag var 14 år, så jag hade senare ganska många lås att låsa upp. Och det samtidigt som jag hanterade allt annat i livet med allt som alla upplever, stress och press, arbetssituation, hälsa, fritid som inte fanns.

Frånvaro av närvaro.

Men sorgen är jag ur nu, det var som att vara i ett eget krig och resten av livet runt mig var en fiende. Jag gav mig inte ro att sörja i tid. Det tog alldeles för lång tid att släppa loss sorgen. 15 år. så när jag tog tag i det och fick hjälp att känna, fick hjälp att förstå att man får sörja fast det gått så lång tid och jag är inte alls dum i huvudet som gråter efter mamma ibland så släppte allt, och livet började om.

Så av sorgen har jag lärt mig att leva. En ängel med blont hår lärde mig leva igen. Gjorde så att jag vågade. Och detta trots att jag vet att fler sorger kommer att komma och som kommer att vara hemska, jag kan inte ens veta om jag är rustad för dem. Sorgen sker inte för att livet är jävligt mot just mig. Alla ska dö en dag. Tiden är utmätt. Rättvist eller inte, antagligen inte- men ett faktum. Svart faktum ja.

Ingenting sker utan orsak, att vi föds och dör hör till. Det är en tidsfråga. Det är ju nuet jag måste göra till en gynnsam plats, till den bästa platsen för oss att leva på, vi måste ha ett liv med mycket kärlek i. Det kommer att rädda oss – kärleken. Det låter banalt i tryck men sätt dig ner slut ögonen och tänk på vad som är viktigare än kärleken, jag tror du kommer till samma slutsats som jag.

barn och funderingar

Och min minste. Inte går det att bortse från att han finns. Nu när jag börjat fundera över de där barnen, de där milstolparna i livet igen.

Grönbruna ögon, med tiden allt mörkare hår. Finns i mina tankar dygnet runt. Han är tretton, känslig ålder. Han är i motsats till sin bror lite slutnare, kräver mer ensamhet. Mer självständig. Vill bli självständig. Helt rätt. Kan jag inte klaga på.
Lika älskad. När han var nyfödd och barnmorskan gjorde hembesök så sa hon milt ” det där är inget lugnt barn”. Och nej, det var han inte, han kändes jämt i magen, märktes hela tiden.

Det fanns en tid då han krävde mest av mig, de krävde båda två allt av mig men han verkade komma först, och det kändes som det behövdes. Han var den som behövde den fastaste handen, behövde få de två vägarna visualiserade för sig, gör du si händer det gör du så händer det…

Icke desto mindre har han utvecklats till en stor social begåvning med ett vinnande leende som tar mamma med storm och fyller henne med ömhet. Han är inte för stor för pannkakor ännu, helst amerikanska” med socker” eller kanske blir det nu ” med sirap mamma”.

Han blir gärna förhörd på glosorna ännu och tittar på mig under lugg när jag exakt vet var hans efterfrågade pryl ligger. Då säger jag ” det är för att jag gåt mammaskolan…” och då spricker han upp i ett leende samtidigt som han skakar på huvudet åt mig.

Icke desto mindre blir jag arg på honom ibland. När han gjort saker han inte får, som blir dyrt för oss här hemma. Saker med sin cykel till exempel, som den andre också gjorde i den åldern. Då kommer mina bekymmersrynkor fram och jag suckar ” varför är de inte rädda om sina saker” . Som jag gjort ett antal gånger förut.

Å dessa barn. Vad jag älskar dem. Vad de ger glädje lycka åt våra liv. Vad kraft jag kan hämta där. Antar att ilska och kärlek går hand i hand.

När man varit med om förluster genom livet så framstår det man har så värdefullt. Det gör mig utmattad ibland, både kärleken och tankarna på de som försvunnit ur mitt liv för tidigt.

När jag började skriva lite försiktigt på Hemmaföräldrar så handlade det mest om barnen, det ser jag nu. Jag i förhållande till dem, men också till världen, kärleken i förhållande till saker och prylar och vi förhållande till världen utanför. Det är lätt att låta förmäten kanske, jag dömde nog lite hårt på den tiden. Andra alltså.

Jag vet att man kommer till insikt om vad som är viktigt i livet i sinom tid. Jag hör funderingarna överallt, tvivlen, undringarna. Den diffusa känslan av att något är fel, att man inte lever det liv man borde. Det är få förunnat att leva fullt ut idag känns det som. För många är bara vid liv. Inklusive jag ibland. Korta stunder av närvaro finns dock.

Ibland är jag tvungen att stänga världen ute också, och bara gå in i mitt hus och inte se. Bara bry mig om mig själv. Och älska mig som jag är, med mina fel och brister.