och jag är jag...

Och det bara slår mig igen. Slår till som en bomb. Herregud det är tre veckor kvar på sommarjobbs-schemat och sen vet jag ingenting igen. Det har varit skönt att få släppa oron ett tag och kunna leva och jobba, jag har haft kul och utmanat mig igen…Haft roligt och lärt mig, det har varit två viktiga beståndsdelar i sommar.

Tre veckor kvar på sommarjobbet och sen vet jag ingenting igen. Nada. Kan bara hoppas. Vet inte hur jag ska orka leva så. Att hoppas. Kan man leva på det? Nån som har erfarenheter av att hoppas? Hur gick det?

Tilliten saknas totalt hos mig. Den har flytt, den är så skygg, den kommer inte och knackar en på axeln precis och säger nu är jag här utan det känns som om jag får gå med håv eller nåt. På jakt. Tillit är det ord som inte är förankrat hos mig och jag vet inte hur jag ska införliva det. Vet fasen inte hur jag ska få in det, behöver något mer än det jag har, någon som leder mig igen, jag är inte den starka, jag är bara jag.

Och jag är jag, unik, den som inte alltid orkar och kan allt, men gör mitt bästa. Den som vill och den som försöker men kanske inte alltid når fram…har fel och brister som alla andra har…men som vill. Och ibland vill jag för mycket, visar för mycket och får backa sen.

Och jag vet att många är som jag. Mina själsfränder, jag vet att ni finns därute. Ni som inte heller är 100 % alltjämt, ni är 50 ibland och 200 ibland. Så vinka lite till mig när ni går förbi i delin ni själsfränder. Jag blir glad av er. Ni är min räddning.

För vågar ni vinka åt mig så vågar ni erkänna. Att ni inte heller alltid räcker till...

tankar från den arbetslösa tiden kontra nu.

Jag vill slippa höra min egen röst i min tinnitusbrusande skalle. Jag vill ha en annan röst där, som hjälper mig framåt, för det är så lätt att ramla tillbaka, inte hänga med, tvivla på sig själv och sin förmåga.

När jag läser böcker, biografier, människor som upplevt sorger och bedrövelser och kommit ur det, hittat meningen och fyllt livet med innehåll så blir jag fullständigt lugn.

Jag vet att jag är inne på den vägen. Rätt väg alltså. Det är dock inte en väg. Det är en stig. Ett tag kallade jag det för motorväg för att det gick så rasande fort, nu är det en stig, och det går rätt långsamt, jag kan se, känna, lukta, förnimma alla nyanser av livet igen. Jag älskar det oftast men drabbas då och då av melankoli.

För att jag som har förstått så mycket inte kan få förmedla detta på rätt sätt, ute bland folk. Jag trivdes att sitta i en kassa och slänga ur mig ett kvickt citat då och då, jag trivdes med att se leende människor runt mig, få de av tristess nedslagna ögonen att glittra igen. Om det än var bara för ett ögonblick. Jag vill inte sitta på min kammare med känslan av avsmak i munnen. Av att vara utanför.

Jag drabbas av vämjelse när jag hör talas om klimatet på olika arbetsplatser idag, skitsnack och ryckande axlar. Ingen som orkar längre. Vad är det för skitliv folk lever?

Detta skrev jag för ett tag sen, då jag satt hemma på min kammare och bara lyssnade på andra.

Just nu så trivs jag så bra i mitt liv, har börjat komma in i mitt arbete ordentligt, trivs och skrattar med människor, en så rolig sommar har jag inte haft på många år. Det är så fantastiskt och jag är fylld av glädje för första gången på länge.

Jag är trött- ja, jag har lite ont här och var- ja. ,men är så glad över att trivas och få skratta igen. och de ovana lederna har blivit mer följsamma nu, några muskler protesterar ibland och huvudet ångar av svett intill grillarna och då jag ska skiva parmaskinkan.

Undra sa flundra hur hösten blir? Om jag får lov att vara såhär lycklig då med? Är det så att lyckan har kommit hit för att stanna? Om knackningen på dörren jag hörde en gång verkligen var lyckan och om han inte bara är gäst i mitt liv?

Nej nu är jag där igen…jag ska vara här och nu, inte i framtid. Aja baja.

Det är lördag kväll. Jag ska strax filea och röka en sik jag köpt, jag har lärt mig mer dessa månader än jag gjort i hela mitt liv tror jag. om delikatesser, kylhantering, varmhållning och allmän livsmedelskunskap.

Och ibland kan jag ta fram mina vinkunskaper och rekommendera ett gott vin till kunderna.

So what´s the problem? Självkänslan bara, den som gör att jag tvivlar på mig själv, ska sitta i kassan i morgon och är en liten smula orolig att jag ska feppla för mycket…och folk bli irriterade.

Hur ska man få till det? Hjälp!

skrevs i början på juni

Gud va man har grubblat. Har fått börja mitt jobb lite tidigare, fått så mycket jobb att jag tror vi ska klarar oss och jag är så glad för att nu är jag igång, bollen är i rullning och jag håller tummarna att detta kommer att gå vägen.

Att ha is i magen och tillit är inte alltid så lätt även om jag skriver om det ibland. Det är liksom sånt man vill ha som inte alltid finns där. Antar att någon vet vad jag talar om. Att ha tillit är att tro att allt kommer att ordna sig fast det är turbulent nu. Fast man står i tromben och snurrar, och vill. Och vet att man kan men det ger lite för lite för att leva ett ok liv.

Och leva ett ok liv är det vi vill. Inte lyxa jättemycket, det behövs egentligen inte, bara ha det gött. Nu. Slippa oro. Kuvert från a-kassan låter jag numera ligga ett dygn. Orkar inte alltid sova illa. Sista kuvertet innehöll rubriken:

INFORMATION OM KOMMANDE UTFÖRSÄKRING.

Jag vill inte grubbla, jag vill le jag vill ha glitter i mina ögon, jag vill kunna andas utan att det gör ont i bröstet och sova utan att vakna genomsvettig. Inför framtid. För vad är framtid om den inte är god, om den bara är oviss, om allt allt allt ligger på mig att fixa och trixa och ha tillit och oro och skratta och gråta och känna skiftningarna.

Undra om de på a-kassan har tillfälliga anställningar så de känner skiftningarna i livet? Politiker, tjänstemän, de som bestämmer och de som genomför. Hur mår de tro? Har de förmågan att känna in vad vi härnere känner?

Jag är skeptisk.

de här gick inte heller av för hackor...

frys detta ögonblick tack! (skrivet förra helgen)

Ttrots att jag älskar värme och hatar kyla så skulle jag vilja frysa den här helgen. In med den i ett isblock och ta fram den och suga på det senare.

Jag har vilat min kropp som är ganska trött, kanske var detta schema ganska bra avpassat för mig, jag är sliten men jag har så kul och vi skrattar, det finns inga sura miner någonstans. Jag är bland vänner.

Fantastiskt. Att känna att man har greppet, trivs som fisken i vattnet, inte som fisken i disken för den är död och vore säkert vara gladare i levande tillstånd, slukandes små tångräkaror o krabbor, skarpsill.

Hjälp gode vad trött jag är ibland och vad nödvändigt det är för en som är sleten att få vila, äta äggmackefrukost och kaffetermos på en klippa med Mannen.

Med mannen ensam, tuffandes med lilla båten till en klippa.Sol sommar återhämtning...

Gud vad jag är lycklig.