tack för idag

Har haft en kanondag på jobbet, jag lär mig massor så det knakar känns det som. Allt jag inte kunnat förut, allt jag kunnat smita undan som sommarjobbare lär jag mig nu.

Plockade upp fiskdisken idag och gjorde beställningar, kollade datum och grillade, så det var fint tills min jobbarkompis kom. Det kändes som om jag hade balans. Jag lär mig nytt varje dag, det känns så kul.

Det är underbart. När jag är solo måste jag lita till mig själv, men det finns alltid någon att fråga runt hörnet om jag skulle bli osäker på huruvida en sik är en sik.

Är bara lite ilandstrött just nu och det snurrar i huvudet med telefontider och alla möjliga tider. Äldste sonens höft krånglar så det är ett orosmoment just nu. men det kommer säkert bli bra det också. Måste vi tro.

Invasion

Jag har nämligen alltid ångest för allting. För att jag inte är perfekt, för att jag inte gör allt perfekt, för att jag inte kommer ihåg allt jag hört .

Jag får alltid ställa mig frågan hur var det nu igen, det tar sådan tid för mig att lära mig, det har nog med mängden information jag emottagit under många år att göra. Hjärnan protesterar ibland och dessutom är jag en som ser i bilder. Det underlättar att jag frammanar bilden av det jag ska göra bakom ögonlocken, då kommer det lättare.

Siffror är sådant som blivit svårt de sista åren. Förr kunde jag alla siffror i skallen. Alla Sveriges riktnummer, de flesta av Sveriges stationers koder på SJ, telefonnummer, bilnummer, personnummer, gamla bilnummer, gamla telefonnummer, pinkoder och min mans pinkoder det var ingen hejd på vad jag hade lagrat.

Nu har jag ett helvete att komma ihåg Janssons frestelse och potatisgratäng. Koderna denna gång sitter inte lika bra. Dessutom har jag kassans nummer som jag ”bör” veta för att slippa vara orolig ifall min fusklapp har försvunnit. Den är rätt lång. Fusklappen alltså. Mycket att komma ihåg när man inte sitter där så ofta. Känns inte som om man hinner komma in i det riktigt.

Jag berättade för chefen om mina svårigheter med siffrorna och så skrev jag ner koderna jag skulle memorera och tittade på dem en stund. Sen kan jag i hjärnan frammana synen av min lilla bok och se de där koderna framför mig när jag tänker på Janssons och potatisgratäng.

Skitproblem, i landsproblem jag vet. Men tungt för en trött hjärna. En av anledningarna till mitt tungsinne. Min oförmåga att skaka av mig olustkänslor över min otillräcklighet är en annan anledning. Skit också. Det finns så mycket fint att uppleva därute, som jag verkligen vill. Må bra av de tända ljusen i mitt hus och synen av ett älskat litet ansikte. Må bra över att jag har jobb ett tag.

Jäkla ilandsproblem att invadera mitt sinne.

Morgonens tankar.

”Framgång är konsten att göra misstagen så att ingen ser dem”

Den är lite rolig den meningen. Har hittat den i någon citatbok för säkert tio år sen. Tänker på den ibland.

Man vill ju verkligen vara på topp och göra allt perfekt. Dessutom vill man ju se bra ut och glänsa som en sol i delikatessen. Vara den där perfekta säljaren liksom. Dölja att man gjort ett fel, skurit en salami snett eller fileat fisken fel.

Men det är svårt att vara på topp när man stått och grillat ett tag och svetten rinner längs ryggen. Eller när man krälar över fiskdisken för att få tag på rödtungan längst ner som bara envisas halka ur de plastbeklädda händerna.

Då är man fjärran värdighet.

Och jag antar att alla gör misstag ibland, innan de kan allt på en arbetsplats. Och att mina inte varit så svåra. Jag har ju inte människors liv i mina händer, om jag inte hinner med allt jag ska göra så dör ingen i alla fall, så brukar jag tänka.

För ingen är ju perfekt. De flesta i livet gör så gott de kan. Det är gott nog.

Jag en chef som ser allt. Så jag kan inte smyga om jag råkar missa något. Tror jag. Dessutom hör jag hennes röst i mitt huvud när hon inte är där. Hennes instruktioner och kommentarer påminner mig ständigt om vad jag ska göra. Och inte göra.

Rätt kul faktiskt. Känner mig aldrig ensam när jag jobbar själv där.

Och igår trotsade jag en skriven instruktion för att jag inte kände mig mogen för den, och när jag ringde idag så hade jag gjort rätt. Skönt. Inga misstag gjorda igår i alla fall, kan jag släppa min svåra ångest...

Mardrömmar

Jag måste vara sjuk i huvudet på något sätt.

Ett par kvällar har jag blivit sittande framför youtube och kollat in bilder, filmer från tsunamies. Japan och Thailand. Det började med en video från en man som surfade och hamnar i en tsunamie-våg, sen spann det på.

Så fruktansvärda scener det är, och jag vet inte varför jag ska plåga mig med det här. En gång trodde jag att det var nyttigt för att förstå förgängligheten, att jag lever bara en gång, att i dag är första dagen på resten av mitt liv, jag får nya chanser varje dag- bara jag ser till att ta dem. Idag vet jag inte.

För allt jag ser är skräcken, känslan av paniken hur de måste skrikit av fasa när de förstod att de skulle dö, bilarna på vägen som försökte fly, människor i hus viftande i panik, de som såg sina bekanta eller sitt folk flyta förbi, ligga under allt bråte. Fruktan. Jag är för evigt dömd att känna det här, jag kan ju inte värja mig, stänga det ute, varför lär jag mig inte?

Och som ett brev på posten kommer mardrömmar. Klockan 04 när jag vaknat min första gång och försöker somna om. När jag väl somnar om så kommer de. Jag ser mina barn virvla runt, försvinna från mig. Jag ser dem. Å gud. Det är så hemskt. Jag är helt förstörd idag på min lediga dag.

Aldrig mer. Hellre gråter jag till ”så mycket bättre” med E-Type än den mardrömmen jag hade i natt.

Så mycket bättre...

Satt och lyssnade på ”så mycket bättre" igår med E-Type i fokus. Jösses, tårarna rann flera gånger. Att se hur berörd han blev av de andras tolkningar av hans låtar, att hans blixtrande genomsvettiga framträdanden med sina låtar går att göra på andra sätt, måste vara en omvälvande känsla.

Hans berättelse om mamman som gick bort ett par år innan han slog igenom var så stark, man kunde nästan ta på sorgen, hans kärlek lyste igenom. Och hans längtan. Efter att hon skulle ha fått uppleva hans framgång.

Gud vad jag kände ingen mig där. Inte det där med framgång för det har jag inte. Jo personlig kanske men just ensamhetskänslorna, att bara vilja lyfta luren och prata med henne, få höra hennes röst igen, få tröst mitt i kaoset som livet faktiskt är ibland. Jag förflyttades sekundsnabbt tillbaka i tiden till den dagen hon försvann, till gråt och sorg och till alla andra dagar då sorgen varit så svår att hantera.

Och så Laleh efter det. Jösses. Det var starkt.

Dumt nog har jag trott någonstans att det liv han till synes lever, ska vara ytligt och oreflekterat. Hans image omöjliggör djupare tänk, glamouren är total. Men så är det ju inte, de är alla vanliga människor med sorger och ensamhet i sitt bagage. Stort att inse. Och viktigt att förmedla till sina barn att bara för att man har framgång så är man inte förskonad. Livet knackar en på axeln i alla fall förr eller senare.

Det känns som en plikt en plikt att informera mina barn att livet är inte lätt, att det ömsom är ett helvete och en oändlig himmel. En sådan blå himmel som jag älskar. Jag måste tala om för dem att ibland har jag velat stämpla ut och gå hem och lägga mig och dra täcket över huvudet och dö och gråta och spy ibland, speciellt när kroppen inte vill som man själv. Men idag skulle jag inte göra det. Jag får nog medge att min avfärd från SJ kan betecknas som något i den stilen.

Men det vore tjänstefel att inte berätta. Att livet också är orättvist. Att några blir sjuka och några förblir friska. Att någon på en arbetsplats kanske ersätter en annan för att den just nu inte kan, någon får en smula lycka och trygghet ett tag medans en annan inte är tiptopp av olika anledningar.

Ett sätt att må bra nu är att klippa bort säcken på ryggen med gamla oförrätter, misslyckanden, orättvisor, ditt liv är nu, din plikt är att ta det tillvara, du har inget annat liv än från och med nu och du vet inte hur länge du har det. Förvaltar du det inte kanske det rinner iväg, ur dina händer, ditt liv din styrka. Det går väl inte? Så kan man väl inte hantera det dyrbaraste man har?

Det är viktigt att visa sitt riktiga ansikte. Och det är starkt av de här artisterna att visa en sida av dem som vi normalt inte ser, i TV. Annars är det inte på riktigt livet.

Och på riktigt måste det vara livet. Livet är vi i och det är med- och motgång. Inga genvägar, man måste genom allt. Sorg, bedrövelser, skratt, gråt, lyx, fläsk och löksås och ny säng.

Tänk vad ett tv program triggar igång skallen…

Antingen skapar du din framtid eller så får du bevittna vad som sker.

Jodåvars, den där meningen har jag tänkt på många gånger. Den andas hopp men det finns också ett stråk av misslyckande i den. För tänk om man inte skulle lyckas med det man föresatt sig, ska man verkligen se sig som misslyckad då eller är det mina hjärnspöken som är där och fluffar om…

Misslyckad är ett minusladdat ord. För ibland tryter orken, laddningen finns inte där, urladdningen är total. Och då får man kanske bevittna och det är då jag känner mig så misslyckad. Som om man bara kom halvvägs liksom, inte ens good enough. Kanske dumt av mig att tänka så men jag är så kass på att uppfylla mina mål.

Men jag vill inte känna mig misslyckad för det. Kanske får sluta sätta mål i stället…vara nöjd med det jag har och är. Var jag är och vad jag är.

Det är så många som behöver mig. Mina barn behöver mig, fast de är coola tonåringar, så kommer det funderingar och tankar som jag vill bemöta och vända på. Lära dem det jag har lärt mig under livet. Det är så stort. Jag är så glad att höra funderingarna, tvivlen för jag vet hur det var en gång. En grubblare som jag var. Kanske kan jag lära dem något och hoppas på att det sker i tid, så de inte hamnar där jag hamnade en gång. I kris.

Fast i och för sig lärde jag mig mycket av kris, jag blev en annan, bättre, om än med tungsinnet kvar men en som också hittat en rutschkana att släpp ut eländet efter.

Och i en familj är det allas ansvar att uppskatta varandra. För den man är, vill vara och blev. Inte kan man välja bort någon för att man inte är tiptop, vi tillhör varandra för evigt. Å vad jag vill lära dem mycket nu när de äntligen frågar. De viktigaste samtalen du har är med dig själv är en. Att över huvud taget ha samtal med sig själv, rationella sådana, ställa upp för och emot, ställa upp saker på minussidan och plussidan, rita en vågskål. Tänk dig att när vågskålen går i botten då är det fan bara att stämpla ut och gå hem. Ingen idé att stanna och le ett dött leende och ha hjärtklappning och ångest och gråtattacker och ont i bröstet.

Frågorna du ställer avgör kvalitén på ditt liv. Därför att, som sagt, att våga ställa sig frågorna i tid gör att det framtida livet inte blir lika svårt, man kanske inte står som en åsna och säger” vadå ska JAG välja, varför då jag vill ju bara jobba och må bra”.

Så är ju inte livet, det går inte bara att jobba och må bra, träna och må bra, vila och må bra, du måste ha lite av allt, du måste leva lycklig och se allt du har NU och inte det du inte har. Du måste se lyckan i det lilla och skita i att den stora lyckan inte har visat ansiktet för dig ännu. Du måste våga fråga dig själv- OCH svara på frågan. För då har du kvalitet. Eller får för eller senare.

Hur man lever med kronisk värk tänker jag vara försiktig att uttala mig om, för jag har bara nosat på området. Jag har levt med stor värk och liten värk och långvarig värk tillsammans med sorg och annat men den har gett sig och den är hanterbar efter vila. När kropp vill ha vila idag får den det, annars kollapsar jag. Jag har begränsad och tillfällig och oändlig ork ibland.

Och är stolt över det. Jag erkänner min sårbarhet, min icke-fulländning. Jag är på trappsteg 5 av 100 i utveckling tror jag, har bara provat ännu.

Jag är inte alltid direktör i mitt liv även om jag försöker men jag ska försöka lära mina barn att bli det. och jag tänker definitivt lära dem att livet inte ska handla om pest eller kolera som handlar om värre eller bättre, värst eller bäst, sjyst eller sämst, bra eller sämre, eller bara uthärdligt.

Jag ska spänna fast dem i berg och dalbanan som livet är och låta dem åka. Ömsom uppåt himlen, ömsom i hissnande fart ner i helvetet i underjorden. Bägge ställena finns, ett suger och båda är livsnödvändiga för att uppskatta det lilla i det stora.

Som att käka äggfrukost med familjen en lördagmorgon.

Over and out

Nu...

Denna hemska ensamhet, jag står med den, ligger med den, sitter med den, äter frukost och lunch med den, lever med den, 24 timmar om dygnet 365 dagar om året, jag har trots terapin inte riktigt förlikat mig med att jag har den, känner den, inte kan mota bort den. Oavsett vad som sker i mitt liv.

Jag har som sagt gläntat på en del kastrullock och hittat saker som jag förstår varför jag känner den. Den och hemlängtan, hemlängtan som har skrikit i mitt sinne i hela mitt liv. Det har ekat i skallen så många gånger och jag har gråtit alldeles för mycket. Efter något som inte kunde botas. Bara lära sig leva med det. Men hur kan man lära sig leva med en känsla man inte ens visste vad det var? Som barn?

Stundtals idag mår jag så fruktansvärt bra så bra och myser i mitt hem och då är den borta. Men sen kommer de där vägskälen få jag måste välja och ingen kan göra det åt mig och då är den där. Den sitter där på min axel, knackar mig på ryggen och ler ett varggrin då jag vänder mig om. Den visar fingret åt mig. Den vet min sårbarhet. Den är min akilleshäl. Den ger mig spykänslor. Alldeles för mycket allvar i livet, för lite skratt, för lite sorglöshet. Hur blev det så här?

Jävla ensamhet. Jag sitter och skrattar med mina arbetskamrater på lunchen, vi skämtar och gör miner och låtsas. Vi har så roligt så jag dör. Jag skrattar så jag kan skära mg av misstag. Håller på att tappa fiskpaket och få ryggskott av rörelsen. Gud jag vill skratta, vi ska showa där, vi ska ha kul där det är ett så bra ställe, ett ställe för välmående i vardagen och jag vill att vi ska få kunderna att le.

Men vi har allvar också. För att livet är allvar. I allra högsta grad. Livet är inte att leka med.

Och då kommer det. Sen när jag är. Ensam . För då är jag. Ensam. Känslan kommer som en tsunami.

Ensam ensam ensam, jag har gått i terapi och fått häva ur mig all ensamhet, allt hat och all likgiltighet jag känner inför faktumet att jag är ensam. Inne i själen. Varför? Varför har jag alltid känt såhär? Jag vill ju inte vara ensam. Jag vill inte säga ja bara för att vara till lags, inte bråka. Låta allt vara, låta allt passera. Bara för att slippa bli ensam. Jag hatar att vara ensam.

Det är egentligen inget mörker i mina ögon längre. Eller, det varar inte lika länge längre. Jag har lättare att ta mig upp, det är lättare att ta in regnbågen igen som bländar. För ibland är det så. Det bländar mig, livet. Så att jag nästan slutar andas, av vördnad. Både då jag går ut med en hund, när jag sitter i min soffa med myssockor och när jag lyssnar på ett barn som sover. Fikar med min gamla jobbarkompis på SJ, eller lyssnar på ”Angie”.

För hellre bländad av livet några sekunder än totalt mörker eller ens gråzon. Min livspalett ska bannemej inte innehålla en enda grå färg. Jo bara som ögonskugga ihop med lila. Då är det snyggt.

För jag vill inte längre leva i gråzon, vill inte längre ha tungsinne. Vill liv, hav vatten sol, vacker höst som passerar alldeles för fort, alla delar i lika mängd ska fylla mig, mitt sinne. Vill inte oro. Vill bli trygg. Här i min soffa, där i delin, där jag kan få ett lönebesked som räcker istället för bidraget. Vill kasta bidraget nu, vill ringa FK , AF och säga att jag har jobb nu jag behöver inte er längre. Tack för den här tiden. NU!

Är min tid äntligen kommen nu?

livet som ett rep

En gång satt jag med livet i mina händer. Livet var ett rep och jag kunde inte för mitt liv få ihop ändarna så att de knöts. Jag kunde inte ens få dem att nudda varandra, jag begrep inte hur jag skulle göra, jag var dum, stum och hade ljugit för länge för mig själv. Kört så hårt och inte lyssnat på varken kropp eller knopp. Den lilla rösten i huvudet hade talat om för mig hur slut jag var efter plugg och nytt jobb och kroppen som protesterade. Men självaste jaget lyssnade inte.

Jag körde på ett tag till, innan näsblodet kom. Och yrselanfallen. Och svetten som sprutade av ingenting. Fysiska reaktioner på grund av psykisk stress.

För att inte tala om känslan av noll koll. Då jag inte visste om jag redan sagt hej till kunden framför mig eller om jag fortfarande pratade med kunden innan- hjälp så hemskt. För jag visst inte vad jag sagt en sekund tidigare. Och känslan av att alla såg att jag inte hade koll på vad jag gjorde. Jag fumlade med allt. Sa fel saker och hade tårar i ögonen. Blek och darrande under makeupen.

Nej det var ingen glad Mia. Det är fjärran nuet. Nu är jag den starkaste som finns. I alla fall stundtals.

Som när man får står och prata inför 30 personer. Hålla en information. Har alltid haft ångest för att prata inför en grupp, vi fick aldrig lära oss det i skolan ju!!! Som de gör idag.

Visst är jag nervös men det går vägen. Och efteråt är jag den stoltaste Mian i världen. För mig är det bragdprestationer jag genomfört. Jag vågar fast jag alltid varit en feghare. Yess babe!

Så repet är god väg att kunna knytas ihop. I alla fall ibland. ibland nuddar jag också vid stupet, då jag bara oroar mig och undrar vad det ska sluta med. Jag vill ju så gärna få ett jobb att kunna försörja mig på. Ett roligt ett, inte som på SJ där man fick skäll jämt dagarna i ända. Ett sånt där man skivar skinka, delar ostar, rekommenderar nån god dryck till ostarna, frågar kunden efter fiskrecept och kanske ger ett tillbaka, gör nån god tonfiskfyllning eller så.

Men ibland har jag ångest och hjärtklappning och vet inte vad jag vill alls. Jag vill inte sätta mig ner på rumpan och lyfta bidrag, jag måste göra allt för att mitt liv ska bli bäst. Jag vill inte vilja ge upp, jag vill kämpa och jag vill vilja vinna och bli bäst.

Jag vill också hjälpa människor, jag vill verkligen bidra till att människor ska bry sig om sin hälsa och få dem att må bra., helhetshälsa är så viktigt. Jag har verktygen där också, ett spännande utvecklande företag som heter Forever.

Jag vill aldrig sluta lära mig av livet, det finns så mycket roligt att uppleva och att lära sig, och jag vill vara en del av det. In på cellnivå.

Livet, det är märkligt, så mycket ångest för framtid och samtidigt sådan frånvaro av ångest, när man är upptagen med att tänka på annat, göra annat. Utveckla sig eller bara sitta i kassan och jobba och ha huvudet fullt av koder och att le och komma ihåg allt som ska göras. För man vill ju inte framstå som dum.

Men, detta liv sitter jag och håller i trådarna varje dag, jag bestämmer hur dagen ska vara, om jag ska borra ner huvudet i kudden och inte gå upp eller om jag ska njuta av ett fotbad i soffan framför tv´n. jag väljer om jag ska undanhålla mina barn morden som rullar förbi på tv eller prata riktigt riktigt allvar med dem. Jag kan välja hur mitt humör ska vara trots att livet som rullar på inte alltid klappar mig på axeln och ler…men jag har många andra i livet som gör det, så det kompenserar liksom.