Jag är en hemsk människa ibland.

Ska bara erkänna att jag är en hemsk människa. Jag retas. När mannen och jag är på promenad låter jag som en orm ibland. Ts-s-s-s-s. Som för att skrämmas lite, eftersom han blev ormbiten en gång.

Jag vill ju bara skojskrämmas. Jag gillar att skrämmas.

Han säger att " du kommer att åka dit en gång, du kommer att bli biten en gång"

Han ler.

Jag är rädd.

dessa kocker...

Avslutningen på en komprimerad ledighet blir följande : Mitt i natten vaknar mannen med frossa och naturligtvis i dimma vet man vad som hänt. Han har en viss fallenhet åt att vara mottaglig för streptocker, som inte är att leka med. Han har haft rosfeber ett antal gånger på samma ställe och starten är feber.

Så det är hög feber igen och till tar han sig in till vc för akutbesök där en läkare inte vågar ta beslut om penicillin , han tyckte mannen skulle till akuten i stället. Så skjutsade in mannen dit, åkte hem igen och tappade upp ett fotbad och satte mig l, men lagom tills dess ringer mannen och är utsläppt igen med penicillin.

Konstigt. Olika läkare olika snabba beslut, olika kompetens eller tidsbrist. Vad vet jag ? Vad vet vi? Vad kan vi kräva i dag, i nedskärningarnas Sverige. Alla gör sina bedömningar, jag kan inte vara arg så länge ingen dör inför mig, men då skulle jag gå bärsärkargång.

Jag har varit med om denna situation tre gånger förut och sett hans olika stadier så jag var egentligen inte så orolig denna gång men visst är det tankar som far innan man får beskedet att han får komma hem så snabbt. Minne av de andra gångerna, allt sökande efter information om rosfeber och oro över streptokocker och den andra... kocken jag inte kommer på nu. Det är i alla fall inte nån tv kock, det är en allvarligare variant, en sån man inte skrattar åt. Jo staffylikocker heter det.

Så visst innehåller livet allt, total lycka i solen under en tid och total solförmörkelse med sjukdomar som kan utvecklas till allvarliga tillstånd andra stunden. Jag minns de ilsket röda prickarna på hans ben för fjärde gången , jag minns Jesper med feber och ett svullet finger med akutbesök som följd igen, jag minns Pontus på operationsbordet när han ska sövas inför isättandet av skruven för att hans tillväxtcentrum har flyttat sig, jag ser hans darriga ben efteråt och illamåendet och att han tackade mig för att jag var där då.

Jag minns Micke de gånger han fått denna feber som definitivt inte är att leka med och jag minns mig själv, sjöblöt av svett, rädd, ensam i köket, villrådig över vad som kommer att hända, ilska över att jag inte vad allt betyder. Rädsla rädsla och oro, det som förföljer mig hela tiden, hela mitt liv.

Hela tiden den andra sidan parallellt åkande med mig, det andra livet som gör sig påmint, ta inte allt för givet, Mia tänk på...vadå ? Att jag kan dö jag med? Att min stund här är begränsad, att jag måste ta vara på stunden nu.

Men det är ju det jag gör i allra högsta grad! Förstår inte allt som sker hela tiden...men det är kanske inte eningen att jag ska förstå allt ännu...eller så vet jag och blundar ändå. I nuet. I bland.

Det är väl inte straffbart, antar jag.

Puttrar på

Och livet går framåt och man mår bra, kroppen tackar, kanske vill den att jag ska må bra. Jag är fri några dagar och passar på att göra en resa. Jag lever under denna resa, denna resa är min ocean jag ska spara i en mental koffert och där jag kan ösa kraft ur sen, när jag är tillbaka och i ännu senare i höst när kanske allt blir så bra...allt blir så bra allt blir så bra....då smärtan är ett minne blott.

Vi kom hem och gjorde en underbar liten båttur en fin dag då mannen först fick sova så länge han ville eftersom han gett mig denna västkustresa, vi tog inte med oss mer än vatten, kaffe och frukt tror jag och bara drog, hoppade iland numera utan rädsla (yess babe) på en av våra favvoställen, solade, sov, snarkade och badade...i alla fall jag alla de nämnda.

Och jag förundras över det undebara vi har, det fina som finns tunt oss hela tiden men som livets vedermödor gör oss oförmögna att se ibland. Dessa enstaka moln på denna himmel, de fina små smultronställena i vår skärgård.

Ja där fyllde jag på en del av min koffert. Den stunden kommer jag att minnas ett tag. Liksom turen vi gav oss ut på då det var åskvärme som lamslog oss och man bara dog i trädgården. När vi till sist trotsade oron så fick vi en underbar stund med lilla båten tuffis och den enda fläkten som gavs denna dag. Jag som lite försiktigt vacklande står i fören och ska se om det går att komma in någonstans på okända klippor. Att få andas denna luft den stunden gav mig åter energi att orka börja jobba igen sen.

För jag vet att det finn en vardag snart väntande, schemat ligger där och tittar på mig. Påminner mig. Ett schema på en arbetsplats där jag vill tillhöra, människor jag vill ha i min närhet.

Vi avslutade ledigheten med en resa till Insjön, med gäddfiske i Lugna viken och nån annan sagolik vik, med glitter på havet och total stillhet och kommentarer som ” ser du nåt?” ” kommer vi över där?” ” här tror jag det nappar” ” nej fan vad det har växt upp sjögräs här” varvades med ett litet puttrade runt och kastade här och var och hit och dit med många skratt till följd, kanske därför bara en brax nappade..... jag var livrädd att träffa nån i ögonvrån, kanske tre var lite för mycket, lite oro fanns attman skulle göra nån illa men jag skulle inte vilja vara utan denna upplevelse.

Resan till Insjön över hamnbassängen och byttan blev dock lite traumatisk då motorn inte ville vara med och jag som är icke sjövan landkrabba satte i halsen av skräck men där mannen i mitt liv är lugnet själv så vi kom fram till slut för egen maskin och hade en underbar vistelse i närhet och stillhet och skratt.

Att man i sin absoluta närhet har människor som äger en rymd av gästfrihet och där man kan få dessa djupa samtal ibland varvat med hysteriska skratt är en fantastisk känsla, det är ytterligare kil eller händelser som jag ska stoppa ner i min koffert inför framtid.

En morgon i total stillhet med en bok, solkräm, soldyna innan alla vaknat. en stund då man tömmer hjärnan, det går nästan inte att läsa, för man vill bara tömma ut och ta in alla intryck runt om. Det räcker att jag minns detta så vidgas mina näsborrar och mina sinnen och tar in det igen. I porerna.

Vi kom hem igen väl trots motorkrångel och våra vänner puttrade jämte oss ifall....herregud finns verkligen dessa tillstånd, dessa vänner dessa underbara stunder.

resan i backspegeln...

Från det vackra Lysekil till nästa anhalt, min bror och hans fru på Rossö, söder om Strömstad. Ett av de vackraste ställena på jorden, dit jag längtar varje sommar fast jag inte har några barndomsminnen därifrån. Det är bara ett ställe som får en att gå ner i varv, njuta av havet och luften och klipporna och kontrasterna mellan klippor och det gröna. Längtar dit lika mycket som till Götet, där mammas grav finns. Det är en kil i mig, en liten del, som förblir tom om jag inte kommer dit varje år.

Konstigt nog har vi nästan alltid haft tur med vädret när vi varit på Rossö. Det har varit rofyllda sittningar nere vid havet, solande, badande, fikande, promenerande, snäckplockning, shopping och kräft- och räkfrosseri. Strömstad och all västkust har verkligen ALLT. Allt en västkustfödd kan tråna efter.

Detta år bjöd det också på stillsamma samtal om barndom och minnen som jag eftersökt i många år. Att ha förlorat föräldrar innebär att man måste få minnas ihop med någon ibland. En barndom måste minnas, dofter återupplevas och jämföras och till och med maträtter minnas. Med skratt. Ingen idé att sörja längre det som inte finns. Det är så längesen de försvann nu så jag måste bara le åt minnena, även om jag ibland utbrister ” mamma varför är du inte här nu? Nu när jag behöver dig?”

Men så underbart. Jag är så varm efteråt. Den här resan bjöd på allt. Precis allt. Nu. Jag har i många år eftersökt denna resa, där en del i mitt liv skulle tillrättaläggas, ytterligare pusselbit skulle tillfogas livspusslet.

Och därhemma där växte de så det knakade. Minst är närapå större än jag är nu, har samma storlek på skor ett tag i hans liv. Klart jag saknade dem, men livet är föränderligt, vi ska alla frigöra oss från varandra i lagom takt. Detta var ett steg. Förhandlingar på telefon, djupa suckar och allt som hör tonår till. Men ändå längtan. I alla fall från min sida.

Och kommentarerna när jag kom hem ” åh nya snäckor”, ”mamma tog du med dig saltvatten hem i aloe-flaskan igen? ” ” jag trodde väl det”.

Så väl de känner mig. Och jag dem. Tror jag. Kärleken är stor trots att vi är på avstånd ibland, jag antar att det ska vara så. För jag har hört flera säga ” så skulle vi också göra, göra en resa själva”.

Bortavarandets nytta för kärlekens skull, det är ju inte skadligt i lagom dos.

För sen skulle liten på fotbollscup och blev plötsligen så kärvänlig mot mig om jag inte upplevt på hela sommaren. Han är tretton nu, verkligen stor. Och jag vill inte tränga mig på då, han får komma när han vill i frigörelsens stadium.

Men även det kom, tacknämligt nog. Så jag fick snufsa lite och känna värmen.

Kärlekens värme.

liten resa...

Jag och mannen, eller kanske rättare sagt jag, (jag var överens med andra ord) bestämde att vi skulle åka till västkust utan barn. De är inte så jättesugna längre och den store hade jobb och den minste kundetänka sig att vara med farmor och kompisarna så vi sa ok, skönt att åka själva. Och så gjorde vi det, för första gången på 17 år.

Och det var det faktiskt. Inte behöva underhålla någon i bilen längre. Det var tyst och lugnt och musik ibland och bedövande utsikt över Vättern som vanligt, sen kom regnet. Det öste ner hela vägen till Lysekil, som var första anhalt. Dessutom trodde vi att det skulle gå snabbare över Götet än Västergötland men där bet vi i gräsmattan. Det var naturligtvis asfalts arbete och köer och vanlig fredagstrafik så tid tog det. Men vi hade ju det. Tid.

Första anhalt hos en gammal barndomsvän i Lysekil som jag inte träffat på många år. Förväntan och spänning. Vi blev bjudna på hemkokta kräftor och räk- omelett och aioli och nånannan röra och herrejösses vad vi åt. Skratt och skämt och bortglömda dialektuttryck, det var nästan så jag sprutade ut vinet ur näsan åt uttryck som de facto är onämnbara här. Många härmar mig ju här men de vet inte hälften av vad man sagt en gång i tiden...tur...vissa saker är nog bäst att de får falla i glömska.

Underbar klippromenad och räkmacka och så många skratt men ändå allvar. Så mycket livets allvar och sorger och funderingar över det som blev och det som utblev, vart jag än kommer här i Sverige. Underbart, det är det som håller mig flytande i den rasande floden vi flyter fram på, de rasande vindar som piskar runt oss och som får oss att huttra och frysa och de ljumma vindar som får oss att rysa av vällust på en klippa i frihet.

Så det var en underbar stund med många skratt, kände mig levande och glad.

ibland uppåt ibland neråt.

Ja nog är livet som en berg och dalbana, en rulltrappa som man ena dagen åker uppför med ett leende( om än inte segervisst så ändå, ett leende) och andra dagen klamrar sig fast vid för att inte totalt åka ner i underjorden samtidigt som man skriker av fasa.