Åtskilliga är vi som lyssnat på berättelser ur livet, lagrat dem och inte vetat vad göra med dem. Dessa berättelser om smärtor, sorger, livets allvar och vedermödor, glädjeämnen och klokheter. Vi har tänkt använda dem som egna erfarenheter, tänkt att vi inte ska gå i samma fällor, tyckt synd om och känt med. Kramat ibland och lagrat.
Åtskilliga är vi som är ögonvittnen till nedskärningar i våra branscher, kvalitetsbrister, i våra tycken felsatsningar och orättvisor, men vika är vi - golvpersonalen? Vi är den mänskliga faktorn. Som kämpat men inte mäktat, mycket har vi begravt men en hel del har vi kämpat för - med egen sviktande hälsa som följd. Som gråtit och fått andnöd av skäll och lidit över elaka insändare därför att vårt pansar sakta nötts bort genom åren. Vi har inte längre förmått försvara. För orden är slut.
Åtskilliga är vi som tagit oss ur dessa träsk. Som ansett oss varit värda bättre, mentalt och fysiskt slitna men som velat kämpa ändå, på annat håll. Som definitivt inte vill ta på oss hela skulden för vårt mående, även de som bestämde och fattade besluten var skyldiga. Att alla företag skulle ha färre anställda, producera mer på kortare tid och med högre kvalité, varför förstod ingen att det inte skulle gå, varför förstod bara vi på golvet? Eller visste de alla och teg?
Åtskilliga är också vi som samtidigt kämpat med sorger över förlorade föräldrar, för vi hann inte sörja, allt annat skulle orkas med. Ständigt uppdaterade, informationsstinna och redo att ge våra åsikter om allt, annars hängde vi inte med. Och då skämdes vi lite.
Åtskilliga är vi som funderat och sökt rationella, logiska svar på våra frågor och funnit att våra överhettade hjärnor plötsligt inte kan ta in mer information efter alla år. Som oväntat måste släppa allt och verka koko.
Men vi är inte koko nu, vi var inte koko då, vi tänkte bara lite för mycket, ville för mycket. Vi ville så mycket och ljuset brann ett bra tag, och sen blev det mörkt. För efter tolv nedskurna år sammanvävda med småbarnsår så är vi inte så starka, vi är sköra, vi har kämpat hårt för att orka. Vissa saker fick läggas på hatthyllan och blev liggande där tills vi senare mötte dem, ansikte mot ansikte. Och då kom de i trupp!
Så åtskilliga av oss står där nu och har stått där ett bra tag. Utan styrka att kasta oss åt vare sig höger eller vänster för att rädda oss undan och det kanske inte går att undkomma heller längre. Det spelar inte längre någon roll att sparvar och finkar drillar. Vi blir nästan näkter - galna av ljud. Vi vill bara ha ro i våra sinnen. Vi behöver hjälp att sortera i kartoteket. Nu eller aldrig
Så vart vänder vi oss med våra friska men överhettade hjärnor? Fysiskt uttröttade och med mental vanmakt? Vårdcentralen, akuten, kyrkan? Hur ska den överhettade hjärnan kunna fatta beslut? Kanske är det hjärtats tur nu att bestämma. Äntligen. Hjärtat slår för fort just nu och kanske är det så enkelt att hjärtat protesterar och säger att hjärnan ska ha sinnesro. Och kanske är kyrkan vägen dit, vem vet? Kanske finns det en blond ängel åt oss alla?
För oss alla är verkligheten här för att stanna. Vi kan bara leva i den med eller utan hjälp. Vi kan bara leva i nutid, med historiens erfarenheter som ledsagare. Vi är alla värda att leva utan oro för framtid.
Så kanske är det så att hjärtat ska få bestämma för resten av livet?
söndag 29 augusti 2010
onsdag 25 augusti 2010
boktips från gothia förlag
”Jag visste inte vem jag skulle vända mig till när jag blev mobbad. Men vi visste alla vad vi skulle göra när brandlarmet gick.”
Moa, 14 år
”Vuxna i skolan får aldrig säga; ”Det är inte så farligt.” Vi får aldrig vänja oss vid ett kränkande klimat i klassen. Att vara mobbad är ju som att bli dödad lite grann varje dag.”
Lisbeth Pipping
Mobbning förekommer i nästan alla skolor. Tusentals elever går varje dag till skolan med en stor klump i magen för att de vet att de kommer att bli retade, slagna eller utfrysta. Men det är en verklighet som går att förändra.
I den nya boken Jag mobbar inte! får vi möta elever som genom ord och bilder delar med sig av sina tankar om mobbning: Vad är mobbning? Hur känns det? Vem mobbar? Vad kan vi göra åt det? Här finns också fakta, råd och tips om hur man kan stoppa mobbning och vart man kan vända sig för att få hjälp.
Jag mobbar inte! vänder sig till den som är mobbad, till den som mobbar och till alla runtomkring som ser på.
Boken är skriven av Lisbeth Pipping, författaren till Kärlek och stålull. Lisbeth blev själv mobbad under sin skoltid. Nu använder hon sina egna erfarenheter för att hjälpa andra. Hon är en uppskattad föreläsare på skolor runt om i landet.
Moa, 14 år
”Vuxna i skolan får aldrig säga; ”Det är inte så farligt.” Vi får aldrig vänja oss vid ett kränkande klimat i klassen. Att vara mobbad är ju som att bli dödad lite grann varje dag.”
Lisbeth Pipping
Mobbning förekommer i nästan alla skolor. Tusentals elever går varje dag till skolan med en stor klump i magen för att de vet att de kommer att bli retade, slagna eller utfrysta. Men det är en verklighet som går att förändra.
I den nya boken Jag mobbar inte! får vi möta elever som genom ord och bilder delar med sig av sina tankar om mobbning: Vad är mobbning? Hur känns det? Vem mobbar? Vad kan vi göra åt det? Här finns också fakta, råd och tips om hur man kan stoppa mobbning och vart man kan vända sig för att få hjälp.
Jag mobbar inte! vänder sig till den som är mobbad, till den som mobbar och till alla runtomkring som ser på.
Boken är skriven av Lisbeth Pipping, författaren till Kärlek och stålull. Lisbeth blev själv mobbad under sin skoltid. Nu använder hon sina egna erfarenheter för att hjälpa andra. Hon är en uppskattad föreläsare på skolor runt om i landet.
tisdag 24 augusti 2010
dråpligheter på Styrbordsvägen
Klick klick...smack smack...igen...hur benämner man ljudet som kommer när nyckeln som hjälpmedel för att öppna en dörr inte längre funkar? Det låter precis så, som när man manar på hästen. Klick klick...
Detta hände för två dagar sen hemma hos. Efter en dusch skulle mannen ut och det bara lät klick klick...alla stod vi i hallen på väg till olika aktiviteter.
Det lät bara klick klick hela tiden.
Hade det varit ett litet barn som låst in sig hade det blivit panik. Nu började det direkt rycka i mina mungipor fast jag inte ville det. Det minsta barnet blev lite nervös och ville hjälpa till men jag skickade ut honom och sa att det var ingen idé.
Och det sa klick klick. Fortfarande inga ljud därinnifrån.
- Behöver du hjälp? (jag)
- VA? (man)
- Kan jag göra något? Aannars måste jag åka nu...(jag)
- Ställ ut en stol bara...(man)
Minsta barnet ryckte åter i dörren aningens nervöst.
-Ja vi åker då, sa jag efter att ha ställt en stol utanför. När vi åkt ett par hundra meter kom jag på att man skulle kanske frågat om han ville ha mobilen där ifall han inte kom ut genom fönstret eller så..så vi vände och körde tillbaka och jag skickade upp minsta barnet för att fråga. orkade inte gå ut ur bilen.
- Han hade redan den där, sa minste mannnen.
Så vi åkte till aktiviteten.
Och när jag kom hem låg det borrmaskiner och sågar och bräckjärn eller vad det heter framme och en massa sågspån. Och nada handtag.
Det blir antagligen dyrt befarar jag.
Detta hände för två dagar sen hemma hos. Efter en dusch skulle mannen ut och det bara lät klick klick...alla stod vi i hallen på väg till olika aktiviteter.
Det lät bara klick klick hela tiden.
Hade det varit ett litet barn som låst in sig hade det blivit panik. Nu började det direkt rycka i mina mungipor fast jag inte ville det. Det minsta barnet blev lite nervös och ville hjälpa till men jag skickade ut honom och sa att det var ingen idé.
Och det sa klick klick. Fortfarande inga ljud därinnifrån.
- Behöver du hjälp? (jag)
- VA? (man)
- Kan jag göra något? Aannars måste jag åka nu...(jag)
- Ställ ut en stol bara...(man)
Minsta barnet ryckte åter i dörren aningens nervöst.
-Ja vi åker då, sa jag efter att ha ställt en stol utanför. När vi åkt ett par hundra meter kom jag på att man skulle kanske frågat om han ville ha mobilen där ifall han inte kom ut genom fönstret eller så..så vi vände och körde tillbaka och jag skickade upp minsta barnet för att fråga. orkade inte gå ut ur bilen.
- Han hade redan den där, sa minste mannnen.
Så vi åkte till aktiviteten.
Och när jag kom hem låg det borrmaskiner och sågar och bräckjärn eller vad det heter framme och en massa sågspån. Och nada handtag.
Det blir antagligen dyrt befarar jag.
klappat mule!
klick klick...smack smack...hur benämner man det där ljudet man gör när man smackar på hästar för att driva fram dem?
Jag har suttit och kollat på en lektion i ridning. Det var roligt, det väckte gamla minnen, hur kära dessa hästar var, hur jag älskade dem, allt som hade med dem att göra,allt!
Min lille Lufsen. Han var rar. Vit. Vit man. jag fullständig älskade honom, lockade med mörötter och sockerbitar och ryktade o fejade. Och smörjde sadlar, oljade hovar...smekte, snufsade i manen. Älskade. Vilken kärlek.
Fick honom till att lågt gnägga efter mig, en gång. Då kom jag förvisso med havrevagnen men ändå...jag fick aldrig tävla den där hopptävlingen med honom som jag ville, jag fick en annan galning till häst, Mumrik hette han, så svår att hålla in. Förlorade stort för att jag inte kunde hålla in honom.
Och mamma satt och halvskrek av fasa och sparkade i väggen på läktaren. Så var det med det. Mina intressen fick jag mestadels sköta själv.
Funderar just nu på att ta upp intresset ridning. Jag har smekt en mule, den var så mjuk så mjuk...som en nacke jag sällan får röra mer. Substitut? Ja kanske.Men också en längtan, att känna på igen, hur det känns på en hästrygg, det man inte hade riktig respekt för då. Dessa djur. Underbara.
Tänk att en mule kan dra fram såna minnen...
Jag har suttit och kollat på en lektion i ridning. Det var roligt, det väckte gamla minnen, hur kära dessa hästar var, hur jag älskade dem, allt som hade med dem att göra,allt!
Min lille Lufsen. Han var rar. Vit. Vit man. jag fullständig älskade honom, lockade med mörötter och sockerbitar och ryktade o fejade. Och smörjde sadlar, oljade hovar...smekte, snufsade i manen. Älskade. Vilken kärlek.
Fick honom till att lågt gnägga efter mig, en gång. Då kom jag förvisso med havrevagnen men ändå...jag fick aldrig tävla den där hopptävlingen med honom som jag ville, jag fick en annan galning till häst, Mumrik hette han, så svår att hålla in. Förlorade stort för att jag inte kunde hålla in honom.
Och mamma satt och halvskrek av fasa och sparkade i väggen på läktaren. Så var det med det. Mina intressen fick jag mestadels sköta själv.
Funderar just nu på att ta upp intresset ridning. Jag har smekt en mule, den var så mjuk så mjuk...som en nacke jag sällan får röra mer. Substitut? Ja kanske.Men också en längtan, att känna på igen, hur det känns på en hästrygg, det man inte hade riktig respekt för då. Dessa djur. Underbara.
Tänk att en mule kan dra fram såna minnen...
söndag 15 augusti 2010
Om någon mot förmodan har ramlat in och undrar vad jag är för klagande typ, läser något mellan raderna som inte finns där, tror något om mig som är färgat av egna erfarenheter eller om mina texter inte når fram riktigt så vill jag bara nämna en del saker.
Jag skriver för mig själv. Jag är jag, jag lever mitt liv, jag har mina jag sorger och bedrövelser i ryggsäcken, jag har mina glädjeämnen och mina lyckokänslor. Jag orkar inte alltid skriva om allt, jag vågar inte ännu skriva om allt jag ser och upplever, för jag har inte bearbetat allt. Jag försöker att bearbeta innan jag skriver. Det tar lite tid. Det har med huset att göra.
Några har skrattat åt mig någon gång när jag sett frågande ut. Det betyder bara att hissen visst gått ända upp till översta våningen men mitt hus har fått flera våningar. Jag har stått och glott ett antal gånger. Jag kan inte skämmas, varför måste jag skämmas för mitt liv, mina känslor och mina tankar?
Jag har som alla andra haft mina beskärda delar av sorg, levt med en sjuk förälder i många år, förlorat den föräldern och senare också den andra föräldern, jag har levt med rädsla för ensamhet i hela mitt liv, för ensamhet är det vi fruktar mest av allt, att vara oälskade, ensamma.Jag har förlorat och sörjt anhöriga utanför föräldrakretsen, som liten och som vuxen, jag har kämpat mot kroppsliga bekymmer mer än en gång.
Jag och min man har fått två barn och uppfostrat dem. Vi har älskat dem och oroats för dem. Vi gör allt för dem. Allt. De är våra glädjeämnen i livet.
Jag har haft diverse sjukdomar och symptom, jag har haft värk och kämpat mot den i drygt tio år, jag har kontaktat läkare, sjukgymnaster, terapeuter, gym jag har också praktiserat vila och träning.
Jag oroar mig dagligen för nära och kära som inte mår bra. De är mitt liv.
Anledningen till mitt mående är livet. Livet är föränderligt, det ändras sekund för sekund. Alla berättar historier för mig, berättar sina liv för mig, de nästlar sig in via porerna in i mitt system. Dessa historier håller mig sysselsatt, de vill att jag reagerar, de vill att jag gråter med dem.
Och jag vilar på orden, jag är där jag är, jag vet vad jag vill men jag når inte alltid fram. Jag har ont oavsett var jag är i livet, jag gråter och suckar, jag skrattar och ler, jag fnissar och lyssnar. Ibland behöver jag hjälp att resa mig ur soffan på grund av smärta, ibland skriker jag av lycka i mitt tomma hus. Bara då. Ensam.
Och en av anledningarna till mitt mående är oro, det är jag, mina olika arbetsgivare, det är arbetsgivarnas olika krav, olika villkor, osäkerhet över vägvalen, den svårhanterliga viljan att visa sig och en kropp som milt protesterar. Jag har en stor vilja att visa mig för att få någon form av trygghet i framtid. Och i mitt huvud bor en hjärna som är sårad, som inte orkar samma takt som alla andras.
Jag är där jag är i mitt liv med minst 20 år kvar att arbeta och med en kropp som tyvärr protesterar ibland. Som nästan kan få mig att gråta.
En själ som vill men en kropp som inte alltid är med på banan och en själ som naturligtvis inte har ro. Den har inte tilliten. Tilliten och tron att allt kommer att ordna sig till det bästa. En dag. Jag är 45, utan erfarenhet av det jag söker, hamnar fortfarande sist på listan. Hur ska jag någonsin få tillit?
Smärtgränsen är där jag är just nu, med lägstanivån på akassan, med dagsförtjänsten på 65 %. Nu när jag insett vad lägstanivån innan mitt återinträde på den stenhårda arbetsmarknaden som 45- åring konkurererande med 20-25 åringar är.
Och min man och mina barn är oskyldiga, de måste ges någon form av trygghet, de är inte ansvariga för mina val. De behöver, och inte bara mig.
Jag valde att hoppa av ett sjukt arbetsliv innan jag dog knall fall. Hjärtat rusade. Jag gav min plats till en som senare gav sin plats. Ingen orkar, ingen kan. Spiralen går definitivt neråt fortfarande. Vi orkar inte, vi vet våra begränsningar, vi vet att våra själar vill men kropparna inte orkar, eller vice versa.
Om jag inte släpper fram den vreden jag känner är mina texter inget värda. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Hyckleri. Är inte längre något för mig. Det handlar om min försörjning, mitt liv, vårt liv.
Jag har levt i en puppa i många år, jag är många gånger uppgiven och förbannad. Jag är trött men hoppfull, kroppen och själen håller sig flytande, jag älskar egentligen livet, jag gläds åt att vakna frisk men själen behöver näring. Den vill ha trygghet. Och jag kan inte få det idag, Därför har jag skrivit denna text denna kväll. I slutet av ett sommarjobb.
Jag har hittat det roligaste jobb jag någonsin haft på 25 år.
Denna dag en arbetsgivare vill ha mig och kan ge mig en liten trygghet, då är jag trygg igen, och då kan de mina också vara trygga. Förhoppningsvis får jag ett jobb i närheten av de mina så jag kan hjälpa dem framåt. Jag vill se dem, jag vill inte behöva pendla 12 h per dag. Jag har sett vad pendling gör med människor. Jag vill vara där de mina är, jag vill finnas för dem.
Och slutligen så vet jag att de som är där jag är blir hjälpta av vad jag skriver. Vi är där vi är i våra liv, det vet jag. Jag kan inte hjälpa någon som har allvarliga sjukdomar, men jag kanske kan få någon annan på min nivå att känna sig ihågkommen, veta att någon tänker som de gör. Inget annat är min ambition.
Hur ska det gå?
Och om det inte går hur går det då?
Jag skriver för mig själv. Jag är jag, jag lever mitt liv, jag har mina jag sorger och bedrövelser i ryggsäcken, jag har mina glädjeämnen och mina lyckokänslor. Jag orkar inte alltid skriva om allt, jag vågar inte ännu skriva om allt jag ser och upplever, för jag har inte bearbetat allt. Jag försöker att bearbeta innan jag skriver. Det tar lite tid. Det har med huset att göra.
Några har skrattat åt mig någon gång när jag sett frågande ut. Det betyder bara att hissen visst gått ända upp till översta våningen men mitt hus har fått flera våningar. Jag har stått och glott ett antal gånger. Jag kan inte skämmas, varför måste jag skämmas för mitt liv, mina känslor och mina tankar?
Jag har som alla andra haft mina beskärda delar av sorg, levt med en sjuk förälder i många år, förlorat den föräldern och senare också den andra föräldern, jag har levt med rädsla för ensamhet i hela mitt liv, för ensamhet är det vi fruktar mest av allt, att vara oälskade, ensamma.Jag har förlorat och sörjt anhöriga utanför föräldrakretsen, som liten och som vuxen, jag har kämpat mot kroppsliga bekymmer mer än en gång.
Jag och min man har fått två barn och uppfostrat dem. Vi har älskat dem och oroats för dem. Vi gör allt för dem. Allt. De är våra glädjeämnen i livet.
Jag har haft diverse sjukdomar och symptom, jag har haft värk och kämpat mot den i drygt tio år, jag har kontaktat läkare, sjukgymnaster, terapeuter, gym jag har också praktiserat vila och träning.
Jag oroar mig dagligen för nära och kära som inte mår bra. De är mitt liv.
Anledningen till mitt mående är livet. Livet är föränderligt, det ändras sekund för sekund. Alla berättar historier för mig, berättar sina liv för mig, de nästlar sig in via porerna in i mitt system. Dessa historier håller mig sysselsatt, de vill att jag reagerar, de vill att jag gråter med dem.
Och jag vilar på orden, jag är där jag är, jag vet vad jag vill men jag når inte alltid fram. Jag har ont oavsett var jag är i livet, jag gråter och suckar, jag skrattar och ler, jag fnissar och lyssnar. Ibland behöver jag hjälp att resa mig ur soffan på grund av smärta, ibland skriker jag av lycka i mitt tomma hus. Bara då. Ensam.
Och en av anledningarna till mitt mående är oro, det är jag, mina olika arbetsgivare, det är arbetsgivarnas olika krav, olika villkor, osäkerhet över vägvalen, den svårhanterliga viljan att visa sig och en kropp som milt protesterar. Jag har en stor vilja att visa mig för att få någon form av trygghet i framtid. Och i mitt huvud bor en hjärna som är sårad, som inte orkar samma takt som alla andras.
Jag är där jag är i mitt liv med minst 20 år kvar att arbeta och med en kropp som tyvärr protesterar ibland. Som nästan kan få mig att gråta.
En själ som vill men en kropp som inte alltid är med på banan och en själ som naturligtvis inte har ro. Den har inte tilliten. Tilliten och tron att allt kommer att ordna sig till det bästa. En dag. Jag är 45, utan erfarenhet av det jag söker, hamnar fortfarande sist på listan. Hur ska jag någonsin få tillit?
Smärtgränsen är där jag är just nu, med lägstanivån på akassan, med dagsförtjänsten på 65 %. Nu när jag insett vad lägstanivån innan mitt återinträde på den stenhårda arbetsmarknaden som 45- åring konkurererande med 20-25 åringar är.
Och min man och mina barn är oskyldiga, de måste ges någon form av trygghet, de är inte ansvariga för mina val. De behöver, och inte bara mig.
Jag valde att hoppa av ett sjukt arbetsliv innan jag dog knall fall. Hjärtat rusade. Jag gav min plats till en som senare gav sin plats. Ingen orkar, ingen kan. Spiralen går definitivt neråt fortfarande. Vi orkar inte, vi vet våra begränsningar, vi vet att våra själar vill men kropparna inte orkar, eller vice versa.
Om jag inte släpper fram den vreden jag känner är mina texter inget värda. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Hyckleri. Är inte längre något för mig. Det handlar om min försörjning, mitt liv, vårt liv.
Jag har levt i en puppa i många år, jag är många gånger uppgiven och förbannad. Jag är trött men hoppfull, kroppen och själen håller sig flytande, jag älskar egentligen livet, jag gläds åt att vakna frisk men själen behöver näring. Den vill ha trygghet. Och jag kan inte få det idag, Därför har jag skrivit denna text denna kväll. I slutet av ett sommarjobb.
Jag har hittat det roligaste jobb jag någonsin haft på 25 år.
Denna dag en arbetsgivare vill ha mig och kan ge mig en liten trygghet, då är jag trygg igen, och då kan de mina också vara trygga. Förhoppningsvis får jag ett jobb i närheten av de mina så jag kan hjälpa dem framåt. Jag vill se dem, jag vill inte behöva pendla 12 h per dag. Jag har sett vad pendling gör med människor. Jag vill vara där de mina är, jag vill finnas för dem.
Och slutligen så vet jag att de som är där jag är blir hjälpta av vad jag skriver. Vi är där vi är i våra liv, det vet jag. Jag kan inte hjälpa någon som har allvarliga sjukdomar, men jag kanske kan få någon annan på min nivå att känna sig ihågkommen, veta att någon tänker som de gör. Inget annat är min ambition.
Hur ska det gå?
Och om det inte går hur går det då?
måndag 9 augusti 2010
ett härligt företag!
Så svek SJ kunderna
Publicerat i dag. 08:02
Antalet anmälda tågfel har exploderat, de inställda tågen fördubblats och förseningarna ökat. Samtidigt nästan halverade SJ sina investeringar i fjol och underhållet har släpat efter. Det visar första delen i DN Ekonomis granskning av SJ:s kris.
Skriv ut Textstorlek
4 kommentarer 0 Bloggar
1rekommendationerDela med andra:Annons: I år har SJ:s ledning skyllt tågkaoset på Banverket, Trafikverket och vädret. Men DN:s granskning visar att sommarens tågkaos inte är någon tillfällighet. SJ har under senare år haft stort fokus på lönsamhet.
Under 2009 genomförde vd Jan Forsberg ett sparprogram som skulle minska kostnaderna med 15 procent för att vinstmålen skulle uppnås . Investeringarna nästan halverades jämfört med året innan och underhållskostnaderna pressades.
Annons:
Samtidigt ökar SJ:s problem snabbt.
DN Ekonomi har tagit del av underlaget till en kommande rapport om anmälda olyckor och fel som Transportstyrelsen håller på att ta fram.
Den visar att antalet anmälda händelser inom järnväg med olyckor, tillbud och andra fel och brister under första kvartalet i år ökade kraftigt.
Då gjordes 248 anmälningar jämfört med 185 under samma period 2009.
Och trenden är stigande. Transportstyrelsen har ännu inte hunnit analysera orsaken, och i rapportunderlaget står att man inte utesluter att det kan bero på ökad anmälningsbenägenhet.
Samtidigt visar Trafikverkets årsrapport att antalet inställda persontåg var dygt 26 000 förra året. Det var en fördubbling jämfört med året innan. Dessutom ökar antalet tågförseningstimmar kraftigt. En stor del av problemen rör SJ AB.
Många av problemen handlar om det som en gång var SJ:s prestigeprojekt: snabbtågen X 2000. Men tågen börjar bli gamla.
Flera lokförare som DN Ekonomi talat med berättar om hur SJ överutnyttjar snabbtågen samtidigt som underhållet släpar efter.
Vanligtvis får en lokförare på X 2000 minst en A4-lista med brister och fel som bör åtgärdas på det tåg han just ska köra. Sommarens kaos har också i stor utsträckning berott på trasiga X 2000-tåg.
Bristerna syns även i Banverkets rapporter. Av sju olika tågtyper är snabbtåget det som är överlägset mest försenat. De senaste tre åren har knappt tre av fyra X 2000-tåg kommit i tid.
I sommar har flera X 2000-tåg tvingats köra med begränsad hastighet. Enligt både lokförare som DN har talat med och information från SJ självt är vanliga problem att tågens lutningsmekanism inte fungerar samt brister i elförsörjningen till motorerna.
I årsredovisningen för 2009 skrev vd Jan Forsberg att en ”framgång under 2009 var att vi lyckades lokalisera och komma till rätta med de tekniska problemen på X 2000”.
Men i verkligheten har problemen fortsatt.
Knut Kainz Rognerud
knut.kainz@dn.se
Publicerat i dag. 08:02
Antalet anmälda tågfel har exploderat, de inställda tågen fördubblats och förseningarna ökat. Samtidigt nästan halverade SJ sina investeringar i fjol och underhållet har släpat efter. Det visar första delen i DN Ekonomis granskning av SJ:s kris.
Skriv ut Textstorlek
4 kommentarer 0 Bloggar
1rekommendationerDela med andra:Annons: I år har SJ:s ledning skyllt tågkaoset på Banverket, Trafikverket och vädret. Men DN:s granskning visar att sommarens tågkaos inte är någon tillfällighet. SJ har under senare år haft stort fokus på lönsamhet.
Under 2009 genomförde vd Jan Forsberg ett sparprogram som skulle minska kostnaderna med 15 procent för att vinstmålen skulle uppnås . Investeringarna nästan halverades jämfört med året innan och underhållskostnaderna pressades.
Annons:
Samtidigt ökar SJ:s problem snabbt.
DN Ekonomi har tagit del av underlaget till en kommande rapport om anmälda olyckor och fel som Transportstyrelsen håller på att ta fram.
Den visar att antalet anmälda händelser inom järnväg med olyckor, tillbud och andra fel och brister under första kvartalet i år ökade kraftigt.
Då gjordes 248 anmälningar jämfört med 185 under samma period 2009.
Och trenden är stigande. Transportstyrelsen har ännu inte hunnit analysera orsaken, och i rapportunderlaget står att man inte utesluter att det kan bero på ökad anmälningsbenägenhet.
Samtidigt visar Trafikverkets årsrapport att antalet inställda persontåg var dygt 26 000 förra året. Det var en fördubbling jämfört med året innan. Dessutom ökar antalet tågförseningstimmar kraftigt. En stor del av problemen rör SJ AB.
Många av problemen handlar om det som en gång var SJ:s prestigeprojekt: snabbtågen X 2000. Men tågen börjar bli gamla.
Flera lokförare som DN Ekonomi talat med berättar om hur SJ överutnyttjar snabbtågen samtidigt som underhållet släpar efter.
Vanligtvis får en lokförare på X 2000 minst en A4-lista med brister och fel som bör åtgärdas på det tåg han just ska köra. Sommarens kaos har också i stor utsträckning berott på trasiga X 2000-tåg.
Bristerna syns även i Banverkets rapporter. Av sju olika tågtyper är snabbtåget det som är överlägset mest försenat. De senaste tre åren har knappt tre av fyra X 2000-tåg kommit i tid.
I sommar har flera X 2000-tåg tvingats köra med begränsad hastighet. Enligt både lokförare som DN har talat med och information från SJ självt är vanliga problem att tågens lutningsmekanism inte fungerar samt brister i elförsörjningen till motorerna.
I årsredovisningen för 2009 skrev vd Jan Forsberg att en ”framgång under 2009 var att vi lyckades lokalisera och komma till rätta med de tekniska problemen på X 2000”.
Men i verkligheten har problemen fortsatt.
Knut Kainz Rognerud
knut.kainz@dn.se
tisdag 3 augusti 2010
mitt sommarsurr i SN
Aldrig som i doftjasminens tid blir jag så medveten om livets skiftningar.
Vår och sommar är en underbar tid, jasmin, liljekonvaljer och syrener, ljumma vindar, gassande sol och natur som förändras. In i porerna känns det att allt blir annorlunda andetag för andetag, minut för minut, dag för dag, vecka för vecka.
Det är livet.
Under tiden allt sker försöker jag fånga in ordet tillit med håv, det retar mig, försöker komma undan mig, flyr från mig gäckande, jag vill tvinga in det i hjärnan för tillit är det viktigaste för att få ro i min själ och koncentrera mig på det jag gör.
Aldrig ser man våren och försommarens nyanser så väl som om man kan slippa oroa sig. Ena stunden är man glad och så lycklig så man ryser och nästa kan det vara nattsvart utan stjärnhimmel.
Det är livet som rör sig runt mig. Och alla jämte mig.
Jag söker tilliten, jag vill inte frukta hösten. Och arbetslöshet. Jag vill tro att allt som sker har en mening, att allt kommer att ordna sig till det bästa. Floden rusar fram just nu och dånar understundom, försöker flyta med och hålla snoken ovanför vattenytan. Trots detta vill jag tro att den ska förbli så bra som den är just nu.
Det är arbete, värme och skratt och det är tjat på ungar om mat och tvätt. Det är sorg och det är glädje. Sol, vila och andas. Det är gupp på havet med lilla båten, hoppa iland med den stela kroppen på en klippa och få somna till en stund efter en hektisk dag på jobbet.
Det är livet. Mitt liv. Alla har sina liv, i andra versioner.
Men vad händer runt omkring oss dygnet runt året om?
Under tiden vi lever och kämpar för att göra våra liv bra så sker cirka 12765 villainbrott i Sverige per år - en 35 årig Nyköpingsbo misstänks ha våldtagit ett sexårigt barn vid nio tillfällen – ett antal rattfulla kör omkring på våra gator - och så dör djur i varma bilar lämnade av vuxna.
Så kräver åklagaren 8 år för före e detta länspolismästare Göran Lindblad, åtalad för att 23 sexbrott, varav fyra våldtäkter, piska, koppel, armband och ögonbindel på väg till en 14 åring flicka - så framkommer det att katolska präster har utnyttjat småpojkar och att det mörkats av överstepräster i åratal - och så går det ett lämmeltåg till Tyskland med människor som inte fått hjälp för sin borrelia på grund av bland annat restriktiv penicillintillämpning.
Så framkommer det att den 21-årige trippelmördaren var allvarligt psykiskt störd då han mördade sina halvsyskon och deras pappa i maj och ödelade en familj - tillgången på räkor är skral och ger dyra priser, reporäntan upp, en 22 årig idrottsledare döms till fängelse för våldtäkter och övergrepp mot 16 pojkar, och så mördas ett antal tonårsflickor av närstående eller okända.
En tvååring har mördats, med största sannolikhet av sin styvpappa och det framkommer att styvmamman till en liten treårig Anna som hittades med knäckt ryggrad och dränkt för några år sedan ska ha påverkat pappan att utföra dådet på sitt eget barn.
På sitt barn.
Allas liv löper parallellt med dessa händelser, världen skulle kunna vara så vacker men det är vi som bor i den som smutsar ner den.
Min vanmakt går inte att fånga på bild, men den sätter sin prägel på min tillvaro. Jag saknar förmågan att stänga sinnena för det jag ännu inte vet. Och livet och naturen lever ju i ovetskap om mina tankar, de bara flyter på. Somliga saker är vackra, men en hel del är frånstötande i doftjasminens tid.
Och trots allt älskar jag livet. Det som är i full gång även om jag pysslar med något annat.
Mia Alfredsson
Vår och sommar är en underbar tid, jasmin, liljekonvaljer och syrener, ljumma vindar, gassande sol och natur som förändras. In i porerna känns det att allt blir annorlunda andetag för andetag, minut för minut, dag för dag, vecka för vecka.
Det är livet.
Under tiden allt sker försöker jag fånga in ordet tillit med håv, det retar mig, försöker komma undan mig, flyr från mig gäckande, jag vill tvinga in det i hjärnan för tillit är det viktigaste för att få ro i min själ och koncentrera mig på det jag gör.
Aldrig ser man våren och försommarens nyanser så väl som om man kan slippa oroa sig. Ena stunden är man glad och så lycklig så man ryser och nästa kan det vara nattsvart utan stjärnhimmel.
Det är livet som rör sig runt mig. Och alla jämte mig.
Jag söker tilliten, jag vill inte frukta hösten. Och arbetslöshet. Jag vill tro att allt som sker har en mening, att allt kommer att ordna sig till det bästa. Floden rusar fram just nu och dånar understundom, försöker flyta med och hålla snoken ovanför vattenytan. Trots detta vill jag tro att den ska förbli så bra som den är just nu.
Det är arbete, värme och skratt och det är tjat på ungar om mat och tvätt. Det är sorg och det är glädje. Sol, vila och andas. Det är gupp på havet med lilla båten, hoppa iland med den stela kroppen på en klippa och få somna till en stund efter en hektisk dag på jobbet.
Det är livet. Mitt liv. Alla har sina liv, i andra versioner.
Men vad händer runt omkring oss dygnet runt året om?
Under tiden vi lever och kämpar för att göra våra liv bra så sker cirka 12765 villainbrott i Sverige per år - en 35 årig Nyköpingsbo misstänks ha våldtagit ett sexårigt barn vid nio tillfällen – ett antal rattfulla kör omkring på våra gator - och så dör djur i varma bilar lämnade av vuxna.
Så kräver åklagaren 8 år för före e detta länspolismästare Göran Lindblad, åtalad för att 23 sexbrott, varav fyra våldtäkter, piska, koppel, armband och ögonbindel på väg till en 14 åring flicka - så framkommer det att katolska präster har utnyttjat småpojkar och att det mörkats av överstepräster i åratal - och så går det ett lämmeltåg till Tyskland med människor som inte fått hjälp för sin borrelia på grund av bland annat restriktiv penicillintillämpning.
Så framkommer det att den 21-årige trippelmördaren var allvarligt psykiskt störd då han mördade sina halvsyskon och deras pappa i maj och ödelade en familj - tillgången på räkor är skral och ger dyra priser, reporäntan upp, en 22 årig idrottsledare döms till fängelse för våldtäkter och övergrepp mot 16 pojkar, och så mördas ett antal tonårsflickor av närstående eller okända.
En tvååring har mördats, med största sannolikhet av sin styvpappa och det framkommer att styvmamman till en liten treårig Anna som hittades med knäckt ryggrad och dränkt för några år sedan ska ha påverkat pappan att utföra dådet på sitt eget barn.
På sitt barn.
Allas liv löper parallellt med dessa händelser, världen skulle kunna vara så vacker men det är vi som bor i den som smutsar ner den.
Min vanmakt går inte att fånga på bild, men den sätter sin prägel på min tillvaro. Jag saknar förmågan att stänga sinnena för det jag ännu inte vet. Och livet och naturen lever ju i ovetskap om mina tankar, de bara flyter på. Somliga saker är vackra, men en hel del är frånstötande i doftjasminens tid.
Och trots allt älskar jag livet. Det som är i full gång även om jag pysslar med något annat.
Mia Alfredsson
mållös...
Färre svenskar har vapen läser jag i SN, en förklaring är skärpta restriktioner över hur vapen måste förvaras…
Och visst var det så om jag inte missminner mig, att ett svenskt par åkte till Gambia med sin dotter som de adopterade 2007 och lämnade kvar henne hos släktingar, trivdes de inte i föräldrarollen kanske? Kanske har slit och släng- branschen utökats till barnen nuförtiden.
I Stockholm har 34 barn blivit ofredade av en pedofil. Hans speciella tillvägagångssätt gör att polisen är säker på att det är samme gärningsman.
Så skickar personer upp en skräckslagen åsna i luftballong för att locka folk till ett privat bad i Ryssland.
Och i Gnesta bor en man som inte blir opererad för sina höftproblem för att han är för ung. han får bara pumpa sig full med mediciner berättar han, så att mage och njurar pajar.
Och stackars kossor som har för lite träd att söka skugga under. EU har bestämt att man inte får ha hur många träd som helst i en hage. Om man vill ha bidrag vill säga. Och antagligen klarar man sig inte utan bidrag idag…
Och polisen uppmanar kvinnor att inte gå ensamma mitt i natten efter flera överfall med sexanspelningar i Nyköping.
Ingen är fredad någonstans. Varken barn eller vuxna. Det är kanske ytterligheterna vi läser om, alla som faktiskt kan gå ensamma hör vi inte, alla barn som faktiskt har det jättebra, vi får ju bara läsa larmrapporterna om hur många som skär sig och mår skit av tonåringarna, av småbarn som ges sömntabletter för att sova och uppvisar stressymptom alldeles för tidigt.
Jag skakar av vanmakt ibland, jag orkar inte ta in mer snart, media fullt av elände, så lite fokus på det vackra, det som livet också kan vara. Och jag då som saknar förmågan att inte framtidsoroa mig, blir en del av detta elände. Jag tappar huvudet totalt, mungiporna glider neråt, jag får ont och värk överallt, fast jag inte vill. Fast jag vill älska livet.
Havet är det jag skulle vilja titta på, söka kraft hos, det som minner mig om hur liten jag är på jorden och hur allt förändras sekund för sekund. Inget är för evigt, jag är gäst här, jag borde göra det bästa av allt, varenda sekund. Glittret en solig dag är till för mig, jag vet det, för att just jag ska orka vidare.
Trots att jag har svårt att värja mig så vill jag inte svara, ”frankly my dear, i don´t give a damn” när verkligheten tränger sig på. För då vore jag avtrubbad. Och det är jag inte. Än. Jag tror aldrig jag hamnar där, jag tror jag vinner mer på att ha porerna öppna, ta in alltihop och koka ner det och frysa in det.
För jag är en del av verkligheten. Nu och för alltid, förbunden med er genom alla händelser.Inget lämnar mig oberörd, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
Och visst var det så om jag inte missminner mig, att ett svenskt par åkte till Gambia med sin dotter som de adopterade 2007 och lämnade kvar henne hos släktingar, trivdes de inte i föräldrarollen kanske? Kanske har slit och släng- branschen utökats till barnen nuförtiden.
I Stockholm har 34 barn blivit ofredade av en pedofil. Hans speciella tillvägagångssätt gör att polisen är säker på att det är samme gärningsman.
Så skickar personer upp en skräckslagen åsna i luftballong för att locka folk till ett privat bad i Ryssland.
Och i Gnesta bor en man som inte blir opererad för sina höftproblem för att han är för ung. han får bara pumpa sig full med mediciner berättar han, så att mage och njurar pajar.
Och stackars kossor som har för lite träd att söka skugga under. EU har bestämt att man inte får ha hur många träd som helst i en hage. Om man vill ha bidrag vill säga. Och antagligen klarar man sig inte utan bidrag idag…
Och polisen uppmanar kvinnor att inte gå ensamma mitt i natten efter flera överfall med sexanspelningar i Nyköping.
Ingen är fredad någonstans. Varken barn eller vuxna. Det är kanske ytterligheterna vi läser om, alla som faktiskt kan gå ensamma hör vi inte, alla barn som faktiskt har det jättebra, vi får ju bara läsa larmrapporterna om hur många som skär sig och mår skit av tonåringarna, av småbarn som ges sömntabletter för att sova och uppvisar stressymptom alldeles för tidigt.
Jag skakar av vanmakt ibland, jag orkar inte ta in mer snart, media fullt av elände, så lite fokus på det vackra, det som livet också kan vara. Och jag då som saknar förmågan att inte framtidsoroa mig, blir en del av detta elände. Jag tappar huvudet totalt, mungiporna glider neråt, jag får ont och värk överallt, fast jag inte vill. Fast jag vill älska livet.
Havet är det jag skulle vilja titta på, söka kraft hos, det som minner mig om hur liten jag är på jorden och hur allt förändras sekund för sekund. Inget är för evigt, jag är gäst här, jag borde göra det bästa av allt, varenda sekund. Glittret en solig dag är till för mig, jag vet det, för att just jag ska orka vidare.
Trots att jag har svårt att värja mig så vill jag inte svara, ”frankly my dear, i don´t give a damn” när verkligheten tränger sig på. För då vore jag avtrubbad. Och det är jag inte. Än. Jag tror aldrig jag hamnar där, jag tror jag vinner mer på att ha porerna öppna, ta in alltihop och koka ner det och frysa in det.
För jag är en del av verkligheten. Nu och för alltid, förbunden med er genom alla händelser.Inget lämnar mig oberörd, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
måndag 2 augusti 2010
en mycket bra artikel
av Anna Tiberg på Dagens arbete, om Björn Johansons bok "Kampen om sjukfrånvaron" , försäkringen och nedmonteringarna på nittiotalet och hur allt har hanterats, om att det var de som inte kunde komma tillbaka till sina arbetsplatser som ökade så massivt, inte bara långtidssjukskrivingar.
http://www.da.se/home/da/presstxt.nsf/PTw1/D5E2795887BD56D1C12577000034351E/$file/DAIAPR32_33.pdf
mycket bra!
http://www.da.se/home/da/presstxt.nsf/PTw1/D5E2795887BD56D1C12577000034351E/$file/DAIAPR32_33.pdf
mycket bra!
om droger och sånt
vet jag inte särskilt mycket men idag finns det i våra ungdomars världar, mer lättåtkomligt än någonsin via nätet och i former som inte är narkotikaklassade och därför inte förbjudna.
Jag sparade en artikel ur SN i våras om detta. Det finns flera sidor som säljer preparat som är syntetiska, kusiner med amfetamin och ecstacy, och eftersom de inte är klassade som narkotika så kan inte tullen eller polisen ingripa.
Kampen är ojämn, så fort ett preparat släppts så börjar de om och tar fram en ny drog och det innebär att när ett preparat har narkotikaklassats är redan nästa preparat ute, och många ungdomar tror de är lagliga och dörmed inte så farliga, läser jag.
Här i Sörmland beslagtas narkotika ibland i våras dömdes flera unga män från trakterna för att hanterat droger som nyligen narkotikaklassats.
Ja man ska vara tacksam att man inte har kommit i kontakt med den här världen och be att man aldrig kommer att göra det. På sidan www.1318.se finns en del information, länkar och svar av experter om man vill fördjupa sig i ämnet.
Jag sparade en artikel ur SN i våras om detta. Det finns flera sidor som säljer preparat som är syntetiska, kusiner med amfetamin och ecstacy, och eftersom de inte är klassade som narkotika så kan inte tullen eller polisen ingripa.
Kampen är ojämn, så fort ett preparat släppts så börjar de om och tar fram en ny drog och det innebär att när ett preparat har narkotikaklassats är redan nästa preparat ute, och många ungdomar tror de är lagliga och dörmed inte så farliga, läser jag.
Här i Sörmland beslagtas narkotika ibland i våras dömdes flera unga män från trakterna för att hanterat droger som nyligen narkotikaklassats.
Ja man ska vara tacksam att man inte har kommit i kontakt med den här världen och be att man aldrig kommer att göra det. På sidan www.1318.se finns en del information, länkar och svar av experter om man vill fördjupa sig i ämnet.
liten dikt från DN
Pride
Komplex är varandets logik,
en gåta att begrunda
Var mänska är den andra lik
och ändå annorlunda.
Så vandrar vi varann förbi
med skilda sätt att vara.
Vid är den värld vi lever i.
Ett "ni" kan rymmas i ett "vi".
Det är det underbara.
Holmberg DN
Komplex är varandets logik,
en gåta att begrunda
Var mänska är den andra lik
och ändå annorlunda.
Så vandrar vi varann förbi
med skilda sätt att vara.
Vid är den värld vi lever i.
Ett "ni" kan rymmas i ett "vi".
Det är det underbara.
Holmberg DN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)