torsdag 24 februari 2011
söndag 13 februari 2011
livsuppgifter...
Man vet inte vad man har att göra i det här livet. Vad man har för uppgift. Man måste ofta i många år känna sig fram och inte alltid är det så att man får privilegiet att delta i det man vill och kan. Förutsättningar och omständigheter är ting som spelar in i livets lotteri.
Men nog är jag av uppfattningen att alla människor har en uppgift i livet, om så bara en. Har du funderat på vad din är?
Jag funderar dag och natt ska ni veta. Om dagen och om natten funderar jag på om det är säljare jag är, om jag ska skola om mig ytterligare en gång eller om jag ska flytta från stan om jag blir tvingad.
Om jag ska jobba som ekonomiassistent, löneadministratör eller personlig tränare( ha!!!!!!!!!!!!!!!), coach, säljare, i skolan, med barn, i kök eller med delikatesser, som egen företagare eller städare. SOS operatör ( ja-eller hur) , sjuksköterska, flygvärdinna, optiker, lärare,,,,ja listan kan göras lång…många saker är sånt man alltid tänkt på att man ska bli oförverkligade drömmar.
Så jag kommer hela tider fram till att vad jag än gör i mitt liv, hur mycket jag än kämpar för att skapa mig och min familj ett bra liv så finns det bara en sak jag vill göra och som är min stora sorg att jag inte förmår livnära mig på. Om det är brist på drivkraft eller omständigheter vet jag inte. Dörren är och har varit stängd utan kontakter och det gör mig en smula nedslagen. Jag är inte den som slår in stängda dörrar liksom. Så tuff är inte jag.
Jag ville jobba med text och med att skriva, det är den enda gången i mitt kaotiska liv som jag mår riktigt bra och känner mig helt lugn när jag dimper ner framför datorn och får formulera, definiera, modellera om, då mår jag som bäst, sörjer lite brevskrivandet som utraderats från jordens yta i och med internet. För där fick man tänka och tänka. Nu kan jag radera och omformulera.
Så jag undrar om den dagen kommer. Eller hur jag ska skapa den…hur får man kontakter när man inga har? Kommer drömmen eller har den gått mig förbi? Eller var det inte min dröm, har jag andra saker jag är bättre på?
Men nog är jag av uppfattningen att alla människor har en uppgift i livet, om så bara en. Har du funderat på vad din är?
Jag funderar dag och natt ska ni veta. Om dagen och om natten funderar jag på om det är säljare jag är, om jag ska skola om mig ytterligare en gång eller om jag ska flytta från stan om jag blir tvingad.
Om jag ska jobba som ekonomiassistent, löneadministratör eller personlig tränare( ha!!!!!!!!!!!!!!!), coach, säljare, i skolan, med barn, i kök eller med delikatesser, som egen företagare eller städare. SOS operatör ( ja-eller hur) , sjuksköterska, flygvärdinna, optiker, lärare,,,,ja listan kan göras lång…många saker är sånt man alltid tänkt på att man ska bli oförverkligade drömmar.
Så jag kommer hela tider fram till att vad jag än gör i mitt liv, hur mycket jag än kämpar för att skapa mig och min familj ett bra liv så finns det bara en sak jag vill göra och som är min stora sorg att jag inte förmår livnära mig på. Om det är brist på drivkraft eller omständigheter vet jag inte. Dörren är och har varit stängd utan kontakter och det gör mig en smula nedslagen. Jag är inte den som slår in stängda dörrar liksom. Så tuff är inte jag.
Jag ville jobba med text och med att skriva, det är den enda gången i mitt kaotiska liv som jag mår riktigt bra och känner mig helt lugn när jag dimper ner framför datorn och får formulera, definiera, modellera om, då mår jag som bäst, sörjer lite brevskrivandet som utraderats från jordens yta i och med internet. För där fick man tänka och tänka. Nu kan jag radera och omformulera.
Så jag undrar om den dagen kommer. Eller hur jag ska skapa den…hur får man kontakter när man inga har? Kommer drömmen eller har den gått mig förbi? Eller var det inte min dröm, har jag andra saker jag är bättre på?
alldeles för sena tankar...
Jag har en vän som under många år kämpat inom många olika branscher, med alla sorters jobb, kämpat under pressen från a-kassa att ta alla jobb, annars blir du avstängd. Under alla år vikariat, korta, längre men hon har aldrig fått ett fast jobb…och skitlönen har varit heltid ca 10 000 kr netto.
Hon har varit sjukskriven ett bra tag, hon har gråtit i Svea AB och tror själv inte att hon kommer någonsin återfå full arbetsförmåga. Trots detta segar hon sig tillbaka, sjukskrivningen och utmattningen blev hennes räddning. Hon mår bra idag och vet vad hon kan och orkar. Hon är räddad.
Nu är jag själv där. Jag byter jobb, söker jobb, pluggar, lär mig, stresslär mig saker. Jag är på väg dit hon var för 6-10 år sedan.
Bara gud vet om jag kommer att kunna hålla mig undan diket. Jag vill verkligen inte dit. Aldrig jävla någonsin. Har varit rätt nära.
Trots alla vedermödor de senaste åren med jobbyten och plugg och kämpande så vet jag en sak i mitt hjärta. Det är när jag besöker mitt gamla jobb och blir bjuden en kaffe. Jag här och jag registrerar, jag nickar åt en del som känner igen mig
Men jag vet att jag gjorde rätt som hoppade av SJ. Det var nedskuret till max då och det är värre idag, av vad jag förstår. Vintern kom tidigt, de får kämpa hårt, de anställda. Tåg som inte kommer, besked som skjuts fram, irriterade resenärer, resenärer som häcklar företaget. De som inte är i balans uppmanas bli det eller dra. Som några av oss redan då fick höra.
Och vi kände oss förorättade, fast det var våra liv det gällde. Våra liv. Vi höll på att dö utan hjälp någonstans ifrån. Företaget skulle ju tjäna pengar, de kunde inte ha oss bakåtsträvare kvar. Förstod vi inte det?
Jag som idag är så angelägen om att få ett jobb och så många av dem som inte vill vara kvar. Var finns skiljelinjen, var finns mittlinjen, medelvärdet. De som vill och de som inte orkar, jag befinner mig i båda lägren hela jävla tiden. Måste omvärdera mig själv inför varje jobb jag söker. Kan jag det här, orkar jag det här, klart som fan att du orkar din dumme jävel, det är bara att gå in och göra the performance of your life, men…men tänk om man inte lever upp till det sen, tänk om alla blir besvikna på mig.
Tänk om jag får skämmas, jag vill inte skämmas, jag vill kunna göra det bästa, tänk om jag aldrig någonsin mer kan göra mitt bästa, tänk om det bara är in och prestera 300 hela tiden. Hur i helsicke ska man då få vara människa, den som ser och den som vet…
Jag vet inte. Det är natt och mörker och jag vet inte. Klump i halsen.
Hon har varit sjukskriven ett bra tag, hon har gråtit i Svea AB och tror själv inte att hon kommer någonsin återfå full arbetsförmåga. Trots detta segar hon sig tillbaka, sjukskrivningen och utmattningen blev hennes räddning. Hon mår bra idag och vet vad hon kan och orkar. Hon är räddad.
Nu är jag själv där. Jag byter jobb, söker jobb, pluggar, lär mig, stresslär mig saker. Jag är på väg dit hon var för 6-10 år sedan.
Bara gud vet om jag kommer att kunna hålla mig undan diket. Jag vill verkligen inte dit. Aldrig jävla någonsin. Har varit rätt nära.
Trots alla vedermödor de senaste åren med jobbyten och plugg och kämpande så vet jag en sak i mitt hjärta. Det är när jag besöker mitt gamla jobb och blir bjuden en kaffe. Jag här och jag registrerar, jag nickar åt en del som känner igen mig
Men jag vet att jag gjorde rätt som hoppade av SJ. Det var nedskuret till max då och det är värre idag, av vad jag förstår. Vintern kom tidigt, de får kämpa hårt, de anställda. Tåg som inte kommer, besked som skjuts fram, irriterade resenärer, resenärer som häcklar företaget. De som inte är i balans uppmanas bli det eller dra. Som några av oss redan då fick höra.
Och vi kände oss förorättade, fast det var våra liv det gällde. Våra liv. Vi höll på att dö utan hjälp någonstans ifrån. Företaget skulle ju tjäna pengar, de kunde inte ha oss bakåtsträvare kvar. Förstod vi inte det?
Jag som idag är så angelägen om att få ett jobb och så många av dem som inte vill vara kvar. Var finns skiljelinjen, var finns mittlinjen, medelvärdet. De som vill och de som inte orkar, jag befinner mig i båda lägren hela jävla tiden. Måste omvärdera mig själv inför varje jobb jag söker. Kan jag det här, orkar jag det här, klart som fan att du orkar din dumme jävel, det är bara att gå in och göra the performance of your life, men…men tänk om man inte lever upp till det sen, tänk om alla blir besvikna på mig.
Tänk om jag får skämmas, jag vill inte skämmas, jag vill kunna göra det bästa, tänk om jag aldrig någonsin mer kan göra mitt bästa, tänk om det bara är in och prestera 300 hela tiden. Hur i helsicke ska man då få vara människa, den som ser och den som vet…
Jag vet inte. Det är natt och mörker och jag vet inte. Klump i halsen.
fredag 11 februari 2011
utvalda klokheter ur ett bildspel
En sann vän sträcker ut sin hand och rör vid ditt hjärta
Tänk mer på det vi äger och har i livet istället för det vi saknar
Gråt inte över att det tog slut le åt att de hände i stället
De som sker sker alltid av en speciell anledning
Ansträng dig inte för mycket för de bästa sakerna händer när man minst anar det
De finaste händelserna i ens liv är inte högljudda utan alltid lågmälda
Den svåraste läxan i livet är att veta vilken bro man ska leta efter och vilken man ska hoppa över
Vem som helst kan se dig men väldigt få ser dig som du verkligen är
Kanske gud vill att du träffar så mycket olika människor som möjligt i ditt liv så att när du en dag möter den rätta personen så förstår du att uppskatta och vara tacksam över att den finns.
Planera för morgondagen,men lev för dagen
Kärlek kräver inte bara att två människro ser på varandra utan att man ser på samma sätt
Så tack alla mina nyfunna och gamla vänner för att ni finns!
Tänk mer på det vi äger och har i livet istället för det vi saknar
Gråt inte över att det tog slut le åt att de hände i stället
De som sker sker alltid av en speciell anledning
Ansträng dig inte för mycket för de bästa sakerna händer när man minst anar det
De finaste händelserna i ens liv är inte högljudda utan alltid lågmälda
Den svåraste läxan i livet är att veta vilken bro man ska leta efter och vilken man ska hoppa över
Vem som helst kan se dig men väldigt få ser dig som du verkligen är
Kanske gud vill att du träffar så mycket olika människor som möjligt i ditt liv så att när du en dag möter den rätta personen så förstår du att uppskatta och vara tacksam över att den finns.
Planera för morgondagen,men lev för dagen
Kärlek kräver inte bara att två människro ser på varandra utan att man ser på samma sätt
Så tack alla mina nyfunna och gamla vänner för att ni finns!
klokheter från en vän via mejl
Ta dig tid att älska
den eviga ungdomens hemlighet
Ta dig tid att skratta
det är musik för hjärtat
Ta dig tid att gråta
det visar på ett stort hjärta
Ta dig tid att läsa
det är kunskapens källa
Ta dig tid att lyssna
det är visdomens styrka
Ta dig tid att tänka
det är nyckeln till framgång
Ta dig tid att leka
det är barndomens hälsa
Ta dig tid att drömma
det är lyckans källa
Ta dig tid att leva
tiden går så fort
och den kommer aldrig tilbaka.
tack Camilla, den sitter fint i dag!
den eviga ungdomens hemlighet
Ta dig tid att skratta
det är musik för hjärtat
Ta dig tid att gråta
det visar på ett stort hjärta
Ta dig tid att läsa
det är kunskapens källa
Ta dig tid att lyssna
det är visdomens styrka
Ta dig tid att tänka
det är nyckeln till framgång
Ta dig tid att leka
det är barndomens hälsa
Ta dig tid att drömma
det är lyckans källa
Ta dig tid att leva
tiden går så fort
och den kommer aldrig tilbaka.
tack Camilla, den sitter fint i dag!
ilandsproblem
I dag har jag njutit av en lugn frukost ensam med tända ljus. Ensam, det var så längesen.
Litegrann kvar på kursen och strupen lite hopsnörd av oro. Vill ha ett jobb. Nu. Jag tycker det är dags, att jag kämpat hårt ett tag, lärt mig nytt i kvadrat. Nu vill jag att allt ska falla på plats, för ett tag. Jag vill inte längre kämpa så hårt, jag vill få slappna av ett tag.
Jag har en coach igen. får mig att få nya synvinklar, se allt bra jag genomfört och hur jag ska ta fram det när jag söker jobb. För mina brev just nu blir inget bra, jag får inte ihop det. Det bara snurrar. Ska man aldrig mer få ett jobb?
Jag vet att det krävs arbete om man vill komma någonstans, jag vet att livet är ett lärande och ett kämpande hela tiden och det är ju det jag gör. Samtidigt som vi ska ha ihop livet med barn som behöver oss så rots att de är tonåringar. De vill berätta, lyssna, mysa, chatta, bli lite uppassade ibland, gå på disco, bli hämtade.
Så ibland rinner orken ur mig. Jag kan inte ens le åt kursarnas fräckisar. Det är stelt härinne. Oro som härskar och härsknar.
I dag är det hemstudier men jag är inte inspirerad, skäms lite. För jag behöver verkligen alla kunskaper jag kan få för att ta mig vidare i livet.
Ilandsproblem,jovisst.
Litegrann kvar på kursen och strupen lite hopsnörd av oro. Vill ha ett jobb. Nu. Jag tycker det är dags, att jag kämpat hårt ett tag, lärt mig nytt i kvadrat. Nu vill jag att allt ska falla på plats, för ett tag. Jag vill inte längre kämpa så hårt, jag vill få slappna av ett tag.
Jag har en coach igen. får mig att få nya synvinklar, se allt bra jag genomfört och hur jag ska ta fram det när jag söker jobb. För mina brev just nu blir inget bra, jag får inte ihop det. Det bara snurrar. Ska man aldrig mer få ett jobb?
Jag vet att det krävs arbete om man vill komma någonstans, jag vet att livet är ett lärande och ett kämpande hela tiden och det är ju det jag gör. Samtidigt som vi ska ha ihop livet med barn som behöver oss så rots att de är tonåringar. De vill berätta, lyssna, mysa, chatta, bli lite uppassade ibland, gå på disco, bli hämtade.
Så ibland rinner orken ur mig. Jag kan inte ens le åt kursarnas fräckisar. Det är stelt härinne. Oro som härskar och härsknar.
I dag är det hemstudier men jag är inte inspirerad, skäms lite. För jag behöver verkligen alla kunskaper jag kan få för att ta mig vidare i livet.
Ilandsproblem,jovisst.
vill stranda en stund....
Alltså det här med att gå på kurs. Det har verkligen varit en upplevelse. Från att kliva in i rum med helt okända personer och vara stel som bara Mia kan vara i okänt sällskap så har vi så kul. Stöttar och pushar och skrattar och gråter om vartannat . Man gläds åt varandras glädjeämnen skrattar och lider. Det är stort.
Det känns som att om någon ska sluta någon gång blir det stor sorg trots att man gläds åt att den eventuellt försvunne förlorade kursdeltagaren har fått jobb!
En dag pratade vi gamla minnen. Från den tiden då man, om man inte hade något roligare att göra, kunde se på testbilden på TV. Jag visste nämligen inte om testbilden fanns kvar. Det gjorde den berättade mina kursare. De mindes också den lilla grejen som gick fram och tillbaka i rutan på testbilden.
Kul med gemensamma minnen med fram till kursen började okända . Vi hade sett fram emot Coyote och roadrunner som var det enda tecknade som fanns nästan, och Linus på linjen. Jaja nu är nya tider.
Ja jösses, snart är kursen slut och vi blir ensamma igen, det är med lite vemod man tänker framåt. Det har varit så häftigt att ta del av alla berättelser, öden, nya synvinklar har infunnit sig och igenkänningsnickarna har duggat tätt. Skratt och kramar och tungsinne omvartannat. Djupa suckar och kyla.
Krossade förhoppningar och dimmiga horisonter finns hos oss alla. Stigen är bara tillfälligt röjd, man ser en liten bit, tar ett litet steg i taget. Ser sig om och tar ett försiktigt till.
Undrar liksom, man lär ju aldrig komma fram, nya mål nya horisonter lär ju dyka upp har jag insett. Det är bara att fortsätta längs livets stig. Lära nytt och dra nytta av alla erfarenheter. Någonstans ska man väl kunna landa eller snarare stranda emellanåt och få en frist…
Det känns som att om någon ska sluta någon gång blir det stor sorg trots att man gläds åt att den eventuellt försvunne förlorade kursdeltagaren har fått jobb!
En dag pratade vi gamla minnen. Från den tiden då man, om man inte hade något roligare att göra, kunde se på testbilden på TV. Jag visste nämligen inte om testbilden fanns kvar. Det gjorde den berättade mina kursare. De mindes också den lilla grejen som gick fram och tillbaka i rutan på testbilden.
Kul med gemensamma minnen med fram till kursen började okända . Vi hade sett fram emot Coyote och roadrunner som var det enda tecknade som fanns nästan, och Linus på linjen. Jaja nu är nya tider.
Ja jösses, snart är kursen slut och vi blir ensamma igen, det är med lite vemod man tänker framåt. Det har varit så häftigt att ta del av alla berättelser, öden, nya synvinklar har infunnit sig och igenkänningsnickarna har duggat tätt. Skratt och kramar och tungsinne omvartannat. Djupa suckar och kyla.
Krossade förhoppningar och dimmiga horisonter finns hos oss alla. Stigen är bara tillfälligt röjd, man ser en liten bit, tar ett litet steg i taget. Ser sig om och tar ett försiktigt till.
Undrar liksom, man lär ju aldrig komma fram, nya mål nya horisonter lär ju dyka upp har jag insett. Det är bara att fortsätta längs livets stig. Lära nytt och dra nytta av alla erfarenheter. Någonstans ska man väl kunna landa eller snarare stranda emellanåt och få en frist…
tidiga morgnar...
Man ska ta vara på dagen. Man ska lyfta blicken, fokusera på något i skyn eller bara något annat än det man alltid ser(som just nu är gatan eller stövlar eller packad is) för att fylla sina sinnen med glädje. Mota bort det fula. Har bara så svårt att mota bort det.
För ett par veckor sen när jag har gått i princip samma väg varje morgon till kursen så provade jag faktiskt att göra det. Jag såg genast hur ljust det hade blivit på morgonen och noterade hur glad jag kände mig för det, jag såg ett mönster på ett hus i Nyköping jag aldrig sett förut på alla 20 år jag gått där.
Jag såg lite ljus. Vissa dagar kan man verkligen känna sig uppåt, då stenar fallit men andra små tyngder tillkommit som inte hunnit bli så tunga ännu. För återigen, då för några veckor sen, blev det ctrl alt delete i mitt liv. Igen!
Jag var både glad och sorgsen. Man får med sig erfarenheter och nya kunskaper men det är tungt att börja om, leta och lära nytt igen. Det sliter.
Men man kan glädjas åt det lilla. Jag gläds åt samvaron med mina barn som krympte drastiskt när jag fick jobb och pluggade samtidigt. Att få höra deras glädjeämnen, skratt, funderingar fyller mig med sån värme så allt annat förbleknar. Med dem kan jag vara lugn, trygg i att vi har varandra, att inget kan förstöra det vi har.
Inte ens a-kassan tror jag. Jo kanske a-kassan är det som kan förstöra allt. För om jag skulle tvingas flytta till Luleå och vara utan dem skulle jag dö.
I alla fall har jag saknat dem, mina livsådror, de som ger mig liv. Dessa pojkar i mitt liv som för alltid kommit till mig, format mig och fyllt mig med en kärlek jag inte visste fanns då men som genomsyrar min atmosfär… Betraktandet har försvunnit de sista 17 veckorna, det jag älskar. Jag betraktar, memorerar, smygåskådar, älskar och smeker. Ibland när de sover. När de inte vet. Fötter. Kinder.
Ibland saknar jag orden eller ger upp hoppet på förbättring, Jag har bara vetskapen. Den är så tung. Inget går min väg och trots att jag har så mycket att glädjas åt vill jag ha ett jobb jag kan trivas med, känna lite trygghet i tillvaron.
Och jag vet att alla dessa tankar finns hos fler än mig, hos några av de jag möter på min väg till kursen, somliga vagt bekanta från SJ-tiden, på väg till eller från ett tåg, ett liv, en vardag. Det är som ett minimyller av folk på morgonen på väg genom Nyköping, det fyller mig med värme. Att jag tillhör det myllret just nu.
Och alla har de sina glädjeämnen och sorger. Så man är ju inte ensam men det känns så ibland.
För ett par veckor sen när jag har gått i princip samma väg varje morgon till kursen så provade jag faktiskt att göra det. Jag såg genast hur ljust det hade blivit på morgonen och noterade hur glad jag kände mig för det, jag såg ett mönster på ett hus i Nyköping jag aldrig sett förut på alla 20 år jag gått där.
Jag såg lite ljus. Vissa dagar kan man verkligen känna sig uppåt, då stenar fallit men andra små tyngder tillkommit som inte hunnit bli så tunga ännu. För återigen, då för några veckor sen, blev det ctrl alt delete i mitt liv. Igen!
Jag var både glad och sorgsen. Man får med sig erfarenheter och nya kunskaper men det är tungt att börja om, leta och lära nytt igen. Det sliter.
Men man kan glädjas åt det lilla. Jag gläds åt samvaron med mina barn som krympte drastiskt när jag fick jobb och pluggade samtidigt. Att få höra deras glädjeämnen, skratt, funderingar fyller mig med sån värme så allt annat förbleknar. Med dem kan jag vara lugn, trygg i att vi har varandra, att inget kan förstöra det vi har.
Inte ens a-kassan tror jag. Jo kanske a-kassan är det som kan förstöra allt. För om jag skulle tvingas flytta till Luleå och vara utan dem skulle jag dö.
I alla fall har jag saknat dem, mina livsådror, de som ger mig liv. Dessa pojkar i mitt liv som för alltid kommit till mig, format mig och fyllt mig med en kärlek jag inte visste fanns då men som genomsyrar min atmosfär… Betraktandet har försvunnit de sista 17 veckorna, det jag älskar. Jag betraktar, memorerar, smygåskådar, älskar och smeker. Ibland när de sover. När de inte vet. Fötter. Kinder.
Ibland saknar jag orden eller ger upp hoppet på förbättring, Jag har bara vetskapen. Den är så tung. Inget går min väg och trots att jag har så mycket att glädjas åt vill jag ha ett jobb jag kan trivas med, känna lite trygghet i tillvaron.
Och jag vet att alla dessa tankar finns hos fler än mig, hos några av de jag möter på min väg till kursen, somliga vagt bekanta från SJ-tiden, på väg till eller från ett tåg, ett liv, en vardag. Det är som ett minimyller av folk på morgonen på väg genom Nyköping, det fyller mig med värme. Att jag tillhör det myllret just nu.
Och alla har de sina glädjeämnen och sorger. Så man är ju inte ensam men det känns så ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)