Och en sista reflektion för idag.

Känns om om jag fått ett nytt liv, ett annat liv, vet inte alls om det är bättre eller sämre ännu, vet bara att det är något nytt, hur jag kommer att anpassa mig till detta vet jag inte ännu. Kan bara försöka göra mitt bästa.

Men jag hör fortfarande historier runt omkring mig, från nära, kära, vänner och bekantas bekanta om hur de mår och hur det är därute, i Sverige i verkligheten...

Ojoj jag ska samla material, en dag ska det bli en bok.

Har också haft ett par kontakter med a-kassan och min arbetsförmedlare och om detta ska jag rapportera vid ett senare tillfälle.

Det var förnedring på hög nivå. fruktansvärt, en bidragande faktor till hur vi mår idag många av oss, kan jag säga. Ångest och svettsköljningar. Hur ska det bli?

Vad ska det bli av mig?

Men jag kände faktiskt en viss tillfredsställelse i kassan sist, vissa saker har etsat sig fast trots att jag tvivlat. Inser att min sårade hjärna bara kan ta emot begränsat med info i taget...

25 år i hetluften tar ut sin rätt...

Kan inte kämpa 300, kan bara köra mitt tempo och hoppas att det går hem...

Men allt börjar sätta sig även i delin, har det mesta klart för mig även om jag funderar över hur det ska gå att var ensam i början, tänk om man strular till det så man får jobba så sent så man blir solo därnere?

Jösses. Jag o gösarna? Jag får väl sjunga när jag isar in de små aborrfiléerna och den lilla krabban.

i vilket fall finns det så mycket gott att handla sig bland salamisarna och rörorna...ett under om kolesterolet och vikten håller sin nivå...

parmachips...ska sova gott i natt...

är jag klok ?

Sitter vid datorn kl 0916 och sminkar mig o chattar med en vän...effektiviteten själv, innan man ska till jobbet.

Hur lätt är det att känna stress över allt man inte hinner egentligen? Allt man vill hinna? Träffa sin vänner live, istället för på chatten?

Just nu när jag sitter här och chattar intensivt hör jag en fågel eftersom jag är totalt obildad så benämner jag den bara fågel, är säkert en bofink eller nåt, men så vackert den sjunger!

Att lycka kan vara att höra en fågel mitt i alla framtidsfunderingar, svettångest över förmåga och ork!

Just nu handlar livet om dag för dag. Igen. Alltid. ingenting är säkert, allt är total osäkerhet, som att gå på tunn is. Men jag ser i alla fall ingen vak i närheten, det får man väl vara glad för.

uppdatering

Har visst inte skrivit på ett tag. Man pendlar mellan himmel och helvete. Mycket information, rutiner som ska sätta sig och en förlamande trötthet. Känns som om man får börja om i kassan varje gång och det skapar frustration hos en med höga krav på sig själv.

Därför att jag inser att jag inte hänger med i samma omfattning som förr. Mina år i hetluften med stress och skäll och det sakta bortnötta pansaret tar ut sin rätt, sårbarheten som blottlagdes och sorgen över att arbetslivet och därmed privatlivets kämpande är ständigt mig i hälarna.

Jag motar bort dem med ett milt leende men i vargtimmen river dem. Och medför trötta morgnar, middagsvila raklång.

Försöken att upprätthålla en meningsfull fritid börjar rinna ut i sanden, allt handlar just nu om att göra mat och vila. Försöka pussa det barn som fortfarande är mottagligt och förhöra en läxa. Har nästan gett upp tvätthögarna och uterummet.

Heltid är tufft. Ställer höga krav på återhämtning.

Och så stinker jag fisk när jag kommer hem. T-shirten under jobbt-shirten stinker fisk. En ny företeelse i mitt liv.

Detta beror på att jag är tvungen att häva mig över kanten för att nå de små forellerna, abborrarna eller den populära skagenröran. Är fortfarande lite rädd att välta den lilla räkbakelsen när den ska i paketet eller råka tappa en stor krabba i ättiksströmmingsplurret.

Det känns som om kungsfisken och torsken och laxen stirrar på mig från sin isbädd. Kan inte tolka blickarna.

Tur att man har stöttande arbetskamrater som inte verkar tröttnar när jag tjatar om.

från www.lifevision.se

"Det är meningslöst att sukta efter att ha mer tid om du redan slösar bort det mesta av den du har."

- James Allen

liten dikt

som en cybervän skickade mig, som en styrketår, mycket tänkvärd. Den är värd att lyftas fram. tack Britt-Marie!


När livet rämnar och tillvaron
faller omkull
är det svårt att se ljuset
men jag tror inte ljuset bryr sig om det

Det finns där ändå
Hur ont det än gör i oss
den tanken är både
smärtsam och läkande
kan jag tycka

Britt-Marie

Gå in på www.lifevision.se och läs Anders Haglunds brev nr 402.

Så bra!

dalgång

Just det, det i helgen uppkomna chocken andningsproblem var en ny sak att förhålla sig till. Jag fick feber och ont i halsen på långfredagen och sov och vilade hela helgen. Tog ipren för febern. Har en tid också känt att jag haft svårt att sova och komma till ro på natten, i vargtimmen. Har inte vetat varför riktigt.

Annandag påsk framåt 16 då jag förgäves försökt koppla av insåg jag att jag hade problem att andas, hade bara inte satt ord på det riktigt. Då uppstod en liten lätt ångest och jag chattade med vänninan om hur göra.

Ring 1177 så får du lite lugnande besked sa hon. Det är mest andra man ringer dit om, inte sig själv liksom. Så jag ringde dit och berättade symptom och vad jag tagit.

- IPREN!!!!!!!!!!!!!!! Det ska man inte ta om man har astma!!! Säger rösten i luren.

Jag har förkylningsastma men har aldrig hört talas om ipren-uteslutandet….så hon rådde mig att åka in till akuten, att jag antagligen hade reagerat på det verksamma ämnet i Ipren…

Jösses vilken stor grej det blev, jag hade ingen aning, men det var skönt att sätta ord på att nåt var fel och att jag känt det ett tag. Mindre skönt var det att ligga där och försöka sova några timmar i väntan på en läkare, det tog 7h och man hinner tänka mycket under de vakna stunderna. Vad gör jag här, ska jag gå, andra kanske behöver platsen bättre…

Men andningsproblemen lättade successivt och vi hade bara ett rådgivningssnack farbror doktorn och jag som satt och gäspade och kliade sig i ögonen, säkert helst slut efter allt. 7 timmars väntan, stress som en annan säkert inte varit i närheten av trots 18 år i transportbranschen.

Men visst fick man en tankeställare om bipacksedlar och ställa alla relevanta frågor och allt man kanske inte kommer sig för vid tillfället.

Och som jag sov dagen efter! Som en inlagd sill, utan grönsaker och lag. Orkade knappt släpa mig nerför trappan och upp igen. Och huvudvärk som kycklingarna som snart ska nackas hellre skulle vilja ha. Sov liksom i omgångar, som man gör när man haft maginfluensa ni vet.

Men nu är jag snart tebaka på spåret igen! Snart!Tipp topp!

rara barn...

Och nu när mamma och pappa är borta heltid ett tag så ökar ju pressen på alla. Jag lägger ut en del saker, tvätten och lite dammsugning mot att dessa barn får mat när de behöver, sjysst va?

Min lille son skickade ett sms till mig som hamnade i omklädningsskåpet, att jag skulle köpa chips och cola ” för jag har städat här”.

När jag kom hem hade han dammsugit överallt” brorsans del också mamma”, samt vikt tvätten och lagt den i olika högar med namnlappar på. Samt två udda strumpor med frågeteckenslappar på.

Jag dör! Hur rara är dessa barn? Man önskar man kunde krama ihjäl dem, aldrig släppa, bara tanka styrka från dem varje dag. Styrkan får man tanka genom prat, skratt, delade funderingar, sms.

Kramar är det ytterst sparsamt med, men de betyder desto mer när de kommer. Men tänk när de kom trutandes med munnen självmant…det var tider det!

Det här är andra tider. Inte sämre, bara andra.

saker jag inte måste veta...

Hur tungt det blir när det känns som om man inte hänger med riktigt. Det är så mycket info jag matas med hela tiden och ska slipas i så ibland rinner det över… steget efter…

Har snart kommit till ä i alfabetet så snart kan jag nog koderna till alla äpplena också.

Det flyter rätt bra hittills förutom ett längre uppehåll från kassaträning och en långhelg med tillhörande akutbesök. Så när jag kom tillbaka till kassan kändes det som jag var nybörjare igen. Usch. Ingen angenäm känsla.

Då längtade jag en smula till det jag hade drillats i någon vecka och börjat få grepp om. Fiskarna och räkorna, korvarna och vågen och skärmaskinen, den lilla tonfiskröran och taran på 2 mellanläggsblad och vilka av musslorna som kommer från Danmark.

Men i dag kändes det bättre. Fram tills på slutet då det hände en massa struliga saker och jag begrep inte hur jag skulle rätta till allt så jag fick fråga hela tiden. Papegoja kände jag mig som… usch inte heller någon angenäm känsla.

Till slut snurrade hela huvudet bara och jag ville gå hem. Sorgset. Det är svårt att sadla om. Vara tiptop 300%. Det är ju det vi inte kan fast vi vill, det är vår egen prestationsångest som ställer till det. Våra krav, jag vet ju det. Jag vill kunna klara mig själv.

I alla fall är checklistan på Mia A kul. Känns som om när gått genom den successivt så kommer jag få en OK- stämpel på rumpan. Undra vad som händer om man missar någon punkt. Man ska väl antagligen veta hur man ska hantera alla situationer snart.

Utom en sak. Det finns faktiskt en sak jag ” inte behöver veta” . Det är hur man fyller på is i isvagnen. Den man fyller upp fiskdisken med. Det har hållit mig vaken någon timme någon natt. Tänk om isen är slut liksom när jag ska ha den? Och hur var det- skulle man skära av det yttersta på leverpastejen när den var ny?

Svälj.

Vargtimmen är tuff, mellan 03.15- 04.45.

Men tack för detta, kollega! Jag behövde i alla fall inte belasta min hjärna med is-vagns-kunskap!

hu...blåbär...

idag var jag nybörjare i kassan igen...kände inte igen mig, olustig och stel...fann mig periodvis längtande till delin där jag drillats ett tag och övervunnit den värsta osäkerheten. Kände mig bara fel till en början...kanske blir delin guldkanten ändå, trots att jag trodde att jag skulle trivas bättre i kassan. Men det är en sån tillfredställelese när man kan svara på en fråga utan att hysteriskt se sig om efter någon.

Har glömt att berätta om att jag med lätthet numera hanterar kycklingdelar och hugger tempen i dem med glädje ( på det tjockaste stället).

Det här ska nog gå...till slut.

höftproblem

Svettig generad och röd om kinderna kände jag mig i påskveckan, då man fick bekänna färg i delin. Kvantumskicka, påskskinka, källarrökt, lönnebergarökt, herregud fattar ni vad det är att hålla i skallen? Och vilken pastej är grovmalen nu igen? Är svensk lufttorkad skinka torrare än den italienska? Var hittar jag mer bog? Varför är Kvantumröran rinnig?

Det är för löst vispad grädde…(Vissel vissel)

I påsktider var det laxfile som skulle vägas mätas och måttas och just det där momentet måtta har jag ett litet problem med. Vi kan också benämna det höftproblem. Eller ren och skär osäkerhet kanske. Jag har lyckats ganska bra hittills men också höftat ett par hekto fel. Såg dock inga ljungande blixtar ur ögonen för det, tur. .
Alla vet att jag inte gillar att höfta, och därför påtalas detta ord med jämna mellanrum bakom mig, jämte mig, en bit bort, ackompanjerat av breda leenden.

” Mia, höfta lite”. Speciellt min praktikparhäst gillade detta, för hon går på hotell och restaurangskolan och har antagligen övat upp den färdigheten mer än jag. Hon sa nog det ordet flest gånger av alla, vetandes hur stel jag blir av skräck. Tur hon log i alla fall.

Hmm…hemma har man ju inga problem att höfta med sådana världsliga ting som köttfärsskyddningen men det blir en helt annan sak då de förpackade små biff a la lindströmarna eller köttfärslimpan ska ut i disken, uppskurna, packade vägda och etikettsatta åt rätt håll…för tänk om någon klagar…och praktikantjäveln får skulden.

Så det måste vara det där lilla självförtroendet jag trodde jag hade övat upp som spelar mig ett spratt igen. Blir så osäker fast jag helst vill le och kunna allt direkt. Typiskt mig.

Jag har ett tag till på mig att drillas innan jag får leka Bambi på hal is, tack och lov, sen kommer jag att glida fram och kanske till och med våga fråga, var det något annat? Vi har…

lägsta straffet...

Med sorg i hjärtat läser jag artikeln om domaren Eva Enetjärn som dömde en pappa som misshandlat sin 13 åriga dotter till lägsta straff för att han ansågs provocerad av dottern. Även hennes chef ansåg att det var rätt att sänka straffet för en förälder som slagit sitt barn.

Obegripligt. Det ska inte vara tillåtet att slå sina barn, oavsett om de käftat eller inte. Det är inte tillåtet enligt lag, det borde varken enligt det sunt förnuft eller samvetsmässigt vara tillåtet att slå sina barn.

Hemmet är den plats där barn ska vara trygga, och det är vi vuxna med våra agerande som ska vara förebilder och visa att vi är värda att få deras kärlek. Det gör mig så sorgsen att våldet närapå ” sanktioneras” av en domstol som ska skydda oss alla mot övergrepp och våld.

Om inte vi är förebilder vad är vi då? Om vi slår istället för att ge kärlek, om vi slår dem så blir det ju tillåtet för dem att slå oss och andra. Hur kan detta vara möjligt? Att slå det man är satt att skydda mot samhällets galenskaper, att slå det närmaste man har. Att över huvud taget tänka tanken att man ska slå? Där våld finns är kärleken borta.
Jag är förstummad. Våld är så hemskt, så fruktansvärt.

Jag är inte nån superhero, jag har mina fel och brister, känner en anings stress ibland och lyssnar inte i den omfattningen jag bör alla gånger. Jag tillåter skitmat ibland för att jag inte orkar laga bättre. Jag bäddar inte alltid rent varje vecka, stryker inte kläderna längre, dammsuger när det behövs. Jag tänjer på gränserna för utevistelse för min 16 åring, fast jag kanske inte bör, jag tvättar inte fönstren förrän jag måste.

Men mitt hem dryper av kärlek. Till de här barnen, till mig, till mannen, vi är ett, vi hör ihop, nu och för evigt. Dessa barn kom till mig av en anledning och om jag inte vrider ut och in på mig för att förstå, utveckla mig och ständigt bli en bättre människa så gör jag fel.

Jag har inte och jag kommer inte, aldrig någonsin att bära hand på mina barn. Då vore jag förlorad, allt vore förstört för evigt. Det fanns ingen väg tillbaka. Lyckan vore borta.

Jag och alla andra föräldrar finns här för att skydda våra barn. Något annat är otänkbart.

Ser inte mina barn lika mycket just nu och en anings stress råder på morgonen när jag helt plötsligt måste fixa mig själv samtidigt som jag ska ha igång dem.

Detta hade jag glömt och förträngt att det kan vara så. Ledsamt, många med mig som känner så.

Man får glädjas åt de lediga dagarna som komma skall då man kan stressa ner och vila mycket...