Vem kan veta hur en svala hittar
hem från Afrika varenda vår?
Vem kan veta hur ett lamm kan veta
vem hans mamma är bland hundra får?
Vem kan veta om en fjäril drömmer
om en råtta firar fölsedag?
Vem kan veta vem som uppfann gröten?
vem kan veta det? Ja inte jag!
Vem kan veta var min peng tog vägen,
om jag nånsin hittar den igen?
Vem kan veta hur en saga slutar
när den inte ens har börjat än?
Britt G Hallqvist
torsdag 22 oktober 2009
älskar sånt här!!!!
Det finns mycket som inte finns
Det finns inga hissnande hissar
Som går upp till månen
Det finns ingen lyssnande
skvallerorm I telefonen
Det finns inga stövlar som gör
att man kan gå på vatten
Det finns ingen knapp som kan
tända en sol mitt i natten
Det finns inga kor som kan
mjölka en spann coca cola
Det finns inga levande lamm
i vargarnas håla
Det finns ingen video som bandar
dom drömmar man drömmer
Det finns inga hjärnor som glömt
hur man gör när man glömmer
Det finns inga skolor där
fiskarna lär sig att simma
Det finns inga skolot där fiskarna
lär sig att simma
Det finns inga foton på det
som ska ske om en timma
Det finns inga vägar som
leder tillbaks till igår
Det finns inga hjärtan som slår
när det blir vår
Det finns inga ormar som
hugger och sväljer sig själva
Det finns inga fingrar som vet
hur man räknar till elva
Det finns inga suddgummin
som suddar ut det man sagt
Det finns inga katter som
lärt sig marschera i takt
Det finns inga klockor som
väntar tills alla är klara
Det finns ingen lekplats
med sandlåda mitt i Sahara
Det finns inga flugor som lovar
att aldrig mera störa
Det finns inga öron som hör
bara sånt man vill höra
Det finns inga vågar som
vågar väga en stjärna
Det finns inga fruktträd som
minns att de varit en kärna
Det finna ingen mamma som
håller en dator i handen
Det finns inga ensamma sandkorn
i sanden på stranden
Clas Rosvall
Det finns inga hissnande hissar
Som går upp till månen
Det finns ingen lyssnande
skvallerorm I telefonen
Det finns inga stövlar som gör
att man kan gå på vatten
Det finns ingen knapp som kan
tända en sol mitt i natten
Det finns inga kor som kan
mjölka en spann coca cola
Det finns inga levande lamm
i vargarnas håla
Det finns ingen video som bandar
dom drömmar man drömmer
Det finns inga hjärnor som glömt
hur man gör när man glömmer
Det finns inga skolor där
fiskarna lär sig att simma
Det finns inga skolot där fiskarna
lär sig att simma
Det finns inga foton på det
som ska ske om en timma
Det finns inga vägar som
leder tillbaks till igår
Det finns inga hjärtan som slår
när det blir vår
Det finns inga ormar som
hugger och sväljer sig själva
Det finns inga fingrar som vet
hur man räknar till elva
Det finns inga suddgummin
som suddar ut det man sagt
Det finns inga katter som
lärt sig marschera i takt
Det finns inga klockor som
väntar tills alla är klara
Det finns ingen lekplats
med sandlåda mitt i Sahara
Det finns inga flugor som lovar
att aldrig mera störa
Det finns inga öron som hör
bara sånt man vill höra
Det finns inga vågar som
vågar väga en stjärna
Det finns inga fruktträd som
minns att de varit en kärna
Det finna ingen mamma som
håller en dator i handen
Det finns inga ensamma sandkorn
i sanden på stranden
Clas Rosvall
måndag 19 oktober 2009
fredag 9 oktober 2009
dikt ur annons
Vårt liv är en vindfläkt
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i
regnbågens färg
en minut
Brister och faller och
drömmen är slut
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i
regnbågens färg
en minut
Brister och faller och
drömmen är slut
torsdag 8 oktober 2009
PTS
Jag vill på inga sätt förringa diagnosen PTS, det vill jag ha sagt. Jag vill inte förringa det människor i krig har varit med om, det vore känslolöst av mig och jag är absolut inte kallsinnig. Men jag lever i min värld, i ett i-land som känslomässigt har varit ett u-land i 10 år, under den fanatiska osthyvelns decennium.
Ett land där man skrattar när någon gör bort sig offentligt, landet där man tittar bort när någon skymfas offentligt av uppblåsta egenkära individer, där mobben gaddar ihop sig och går till angrepp när de är tillräckligt starka och desperata. Det är bara det att det är alltid fel människa som får ta skiten. Jag vet att det har krossats rutor på stationer av vanmakt över försenade tåg på SJ. Jag vet att tågmästare har gått hem gråtande mitt i sin tjänstgöring, jag vet att jag suttit med pulserande nerver i mitt öra, andnöd och hjärtklappning över tingens tillstånd.
Jag har fortfarande hjärtklappning ibland trots att jag inte får skäll. Idag är jag snäll mot mig själv och när jag är leden bäddar jag ner mig med en jättemjuk filt och gosar. Men försök inte skicka männen i vitt på mig med tvångströja, jag vill bara leva. Njuta. Nu äntligen.
För efter 18 år på SJ känner man sig som om man tjänstgjort i krig.
Enligt Örebro läns landsting, psykiatri och habilitering, är kännetecknet på post-traumatisk stress en samverkande uppsättning av olika ångesttillstånd som utvecklats som en konsekvens av att individen har blivit utsatt för en traumatisk livshotande händelse som krig, olyckor, naturkatastrofer, sexuella övergrepp och misshandel. Den ångestdrabbade försöker ofta att undvika allt som får en att minnas: tankar, känslor, sysslor, situationer. Därmed kan också förmågan att uppleva vissa känslor som kärlek, närhet och vänskap gå förlorade och få förödande konsekvenser i det vardagliga livet.
Kännetecken på post-traumatiskt stress;
• Ha upplevt, bevittnat eller konfronterats med en eller flera händelser som involverar faktisk eller hotande död eller allvarlig skada, eller ett hot mot den egna eller andras fysiska integritet.
• Reagerat med en intensiv rädsla, hjälplöshet eller fasa. Vidare skall den traumatiska händelsen återupplevas på olika sätt och den drabbade undviker stimuli som associeras till traumat, eller uppvisa en känslomässig avtrubbning.
• Symptomen består av plågsamma minnesbilder, svårigheter att koncentrera sig, sömnsvårigheter, mardrömmar, irritation och labilitet, förvirringstillstånd, olika fysiska symtom, ångest och depression.
Alla psykiska besvär efter ett trauma är inte posttraumatiskt stress. De flesta som utsätts för trauma utvecklar inte posttraumatiskt stressyndrom. Många som får diagnosen förbättras spontant, det vill säga utan behandling.
Puh…tack och lov…
Vid behandling har det sociala nätverket en stor betydelse för möjligheten att kunna bearbeta ett trauma normalt.
Yes härliga tider, nätverk har vi ju alla…det är därför ingen går ner sig i Svea rike.
Kontakta vården
Om du eller en närstående varit med om en traumatisk händelse och känner igen symptomen ovan bör du kontakta din psykiatriska öppenvårdsmottagning.
Consider it done…
Men varför sjukskrev jag mig inte, tänker ni säkert. Hur stod dumhuvudet ut så många år? Jag ska förklara. För det var inte jag som var sjuk det var samhället, förhållandena, situationerna, jag var bara den friska som till slut inte kunde hantera orimligheterna och bristen på rimlighetsbedömningar i nedskärningarnas tidevarv. Men när man tillslut inte stod ut längre då var man tvungen att fly, för krafterna var slut.
Vi var ett litet antal som tänkte och funderade och tyckte saker var fel och när vi inte fick gehör så flydde vi, bra sargade till kropp och själ. Men det viktigaste att komma ihåg var- vi var inte sjuka! Det var vi som var friska.
Fast inte har världen blivit nå´ bättre på dessa tre åren.
Kanske det mest sorgliga i sagan. Eller mardrömmen.
Ett land där man skrattar när någon gör bort sig offentligt, landet där man tittar bort när någon skymfas offentligt av uppblåsta egenkära individer, där mobben gaddar ihop sig och går till angrepp när de är tillräckligt starka och desperata. Det är bara det att det är alltid fel människa som får ta skiten. Jag vet att det har krossats rutor på stationer av vanmakt över försenade tåg på SJ. Jag vet att tågmästare har gått hem gråtande mitt i sin tjänstgöring, jag vet att jag suttit med pulserande nerver i mitt öra, andnöd och hjärtklappning över tingens tillstånd.
Jag har fortfarande hjärtklappning ibland trots att jag inte får skäll. Idag är jag snäll mot mig själv och när jag är leden bäddar jag ner mig med en jättemjuk filt och gosar. Men försök inte skicka männen i vitt på mig med tvångströja, jag vill bara leva. Njuta. Nu äntligen.
För efter 18 år på SJ känner man sig som om man tjänstgjort i krig.
Enligt Örebro läns landsting, psykiatri och habilitering, är kännetecknet på post-traumatisk stress en samverkande uppsättning av olika ångesttillstånd som utvecklats som en konsekvens av att individen har blivit utsatt för en traumatisk livshotande händelse som krig, olyckor, naturkatastrofer, sexuella övergrepp och misshandel. Den ångestdrabbade försöker ofta att undvika allt som får en att minnas: tankar, känslor, sysslor, situationer. Därmed kan också förmågan att uppleva vissa känslor som kärlek, närhet och vänskap gå förlorade och få förödande konsekvenser i det vardagliga livet.
Kännetecken på post-traumatiskt stress;
• Ha upplevt, bevittnat eller konfronterats med en eller flera händelser som involverar faktisk eller hotande död eller allvarlig skada, eller ett hot mot den egna eller andras fysiska integritet.
• Reagerat med en intensiv rädsla, hjälplöshet eller fasa. Vidare skall den traumatiska händelsen återupplevas på olika sätt och den drabbade undviker stimuli som associeras till traumat, eller uppvisa en känslomässig avtrubbning.
• Symptomen består av plågsamma minnesbilder, svårigheter att koncentrera sig, sömnsvårigheter, mardrömmar, irritation och labilitet, förvirringstillstånd, olika fysiska symtom, ångest och depression.
Alla psykiska besvär efter ett trauma är inte posttraumatiskt stress. De flesta som utsätts för trauma utvecklar inte posttraumatiskt stressyndrom. Många som får diagnosen förbättras spontant, det vill säga utan behandling.
Puh…tack och lov…
Vid behandling har det sociala nätverket en stor betydelse för möjligheten att kunna bearbeta ett trauma normalt.
Yes härliga tider, nätverk har vi ju alla…det är därför ingen går ner sig i Svea rike.
Kontakta vården
Om du eller en närstående varit med om en traumatisk händelse och känner igen symptomen ovan bör du kontakta din psykiatriska öppenvårdsmottagning.
Consider it done…
Men varför sjukskrev jag mig inte, tänker ni säkert. Hur stod dumhuvudet ut så många år? Jag ska förklara. För det var inte jag som var sjuk det var samhället, förhållandena, situationerna, jag var bara den friska som till slut inte kunde hantera orimligheterna och bristen på rimlighetsbedömningar i nedskärningarnas tidevarv. Men när man tillslut inte stod ut längre då var man tvungen att fly, för krafterna var slut.
Vi var ett litet antal som tänkte och funderade och tyckte saker var fel och när vi inte fick gehör så flydde vi, bra sargade till kropp och själ. Men det viktigaste att komma ihåg var- vi var inte sjuka! Det var vi som var friska.
Fast inte har världen blivit nå´ bättre på dessa tre åren.
Kanske det mest sorgliga i sagan. Eller mardrömmen.
försöker peppa mig här...
”Skillnaden mellan de som lyckas och de som misslyckas är
att de som lyckas tar första steget, och går till handling!”
att de som lyckas tar första steget, och går till handling!”
tänkvärt
Det är bättre att vara förberedd på en möjlighet och inte få en, än att få en möjlighet och inte vara förberedd."
- Whitney Young Jr.
från lifevision.se
- Whitney Young Jr.
från lifevision.se
onsdag 7 oktober 2009
stress igen
Alexander Perski finns det en man som heter. Han är stressforskare på Stressmottagningen i Stockholm, där långtidssjukskrivna för utbrändhet rehabiliteras. Han har forskat i 30 år på stress.
Han har tillsammans med en Johanna Rose, vetenskapsjournalist, skrivit en bok som heter ”Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för duktighetsprinsessor. I en artikel i DN berättas att den är sprängfylld med fakta om både de psykologiska krafter och samhällsmekanismerna som gör att så många i 35-årsåldern drabbas.
Det är inte så att unga kvinnor enbart har dåliga vanor, det är också starka krafter i samhället som driver på utvecklingen. Jämställdheten går långsamt medans kvinnors ambitioner ökat snabbt, alltså höga krav i kombination med dubbelansvar för mycket.
Om prestation kopplas till värde får man en falsk självkänsla. Om man måste vara duktig hela tiden i allt kan kritik, misslyckande eller motgångar få fruktansvärda konsekvenser, säger han i artikeln. De som har dålig självkänsla och strävar efter perfektionism reagerar starkare på påfrestningar rent fysiologiskt.
Så många lever ett liv utan reserver. Marginalerna är utsuddade och när som helst kan en konflikt, kärleksbekymmer eller ökad arbetsbörda utlösa en hälsokris. Att man slutar sova är första tecknet och när kroppen vägrar vila svarar psyket med ångest, nedstämdhet eller uppgivenhet.
Tydligen har pojkar starkare självkänsla. En kille som misslyckas på ett prov skyller på att han hade en dålig dag men en tjej ser det som att hon är dum. Så finn balans mellan egna krav och andras förväntningar.
Råd till föräldrar är att inte berömma barnen för deras framgångar. Vi ska till exempel inte säga du kan allt bara du vill för det finns ingen som kan vara bra på allt. Många unga behöver få självinsikt, lära sig se sina begränsningar.
Det som gör att man klarar sig ifrån stressjukdomar är att ha makt och kontroll över sitt jobb och liv, hög lön och stöd från medarbetare. Och sova gott.
Ett av tipsen till att övervinna sin dåliga självkänsla är att sök proffshjälp. Du får nya kunskaper om dig själv och ett liv som drivs av lust istället för en ständig kamp för att slippa misslyckas.
Se dig inte som ett offer. Ingen kommer att ordna det för dig, du måste själv ta ansvar och se till att du ska må bättre.
Och tips för att motverka kollapsen är skriv tankedagbok, några rader varje dag. Ta time-out, sov vila, rör på dig och utveckla det du är bra på.
Det var mycket tankeväckande i artikeln och alla drabbas vi idag, ung som gammal. Men det här med att söka hjälp har jag tyckt vara bra. Att känna att man inte är ensam, få hjälp att hantera sina känslor.
Han har tillsammans med en Johanna Rose, vetenskapsjournalist, skrivit en bok som heter ”Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för duktighetsprinsessor. I en artikel i DN berättas att den är sprängfylld med fakta om både de psykologiska krafter och samhällsmekanismerna som gör att så många i 35-årsåldern drabbas.
Det är inte så att unga kvinnor enbart har dåliga vanor, det är också starka krafter i samhället som driver på utvecklingen. Jämställdheten går långsamt medans kvinnors ambitioner ökat snabbt, alltså höga krav i kombination med dubbelansvar för mycket.
Om prestation kopplas till värde får man en falsk självkänsla. Om man måste vara duktig hela tiden i allt kan kritik, misslyckande eller motgångar få fruktansvärda konsekvenser, säger han i artikeln. De som har dålig självkänsla och strävar efter perfektionism reagerar starkare på påfrestningar rent fysiologiskt.
Så många lever ett liv utan reserver. Marginalerna är utsuddade och när som helst kan en konflikt, kärleksbekymmer eller ökad arbetsbörda utlösa en hälsokris. Att man slutar sova är första tecknet och när kroppen vägrar vila svarar psyket med ångest, nedstämdhet eller uppgivenhet.
Tydligen har pojkar starkare självkänsla. En kille som misslyckas på ett prov skyller på att han hade en dålig dag men en tjej ser det som att hon är dum. Så finn balans mellan egna krav och andras förväntningar.
Råd till föräldrar är att inte berömma barnen för deras framgångar. Vi ska till exempel inte säga du kan allt bara du vill för det finns ingen som kan vara bra på allt. Många unga behöver få självinsikt, lära sig se sina begränsningar.
Det som gör att man klarar sig ifrån stressjukdomar är att ha makt och kontroll över sitt jobb och liv, hög lön och stöd från medarbetare. Och sova gott.
Ett av tipsen till att övervinna sin dåliga självkänsla är att sök proffshjälp. Du får nya kunskaper om dig själv och ett liv som drivs av lust istället för en ständig kamp för att slippa misslyckas.
Se dig inte som ett offer. Ingen kommer att ordna det för dig, du måste själv ta ansvar och se till att du ska må bättre.
Och tips för att motverka kollapsen är skriv tankedagbok, några rader varje dag. Ta time-out, sov vila, rör på dig och utveckla det du är bra på.
Det var mycket tankeväckande i artikeln och alla drabbas vi idag, ung som gammal. Men det här med att söka hjälp har jag tyckt vara bra. Att känna att man inte är ensam, få hjälp att hantera sina känslor.
går ni också på LHS?
Jag finns här av en anledning. Jag trampar på den här jorden för att jag ska vara en medmänniska. Till de som tillfälligtvis är lite svagare, lite mer sårbara, lite mer i behov av stöd.
Jorden är på sin resa i kosmos oavsett vad som sker härnere. Stjärnorna finns på himlen, solen lyser runt klotet oavsett vad som händer. Tsunamis, laviner, tyfoner, översvämningar, stölder mord, misshandel. Allt händer överallt.
Och här är jag. Svag, sårbar, i behov av stöd. Av olika anledningar har alla mina händelser, stora som små längs med livet format mig till den jag är idag. Jag är här, lika sårbar som alltid men kanske just nu lite stark, tack vare att jag tagit hjälp att hantera, reflektera över livet i sin storhet, till fullo.
Stark såtillvida att jag lyssnar på min trötta kropp, min uttröttade sinne. Tingens tillstånd utmattar mig ständigt och jämt. År efter år.
Jag har fortfarande inte alla svar på vem jag är eller var, ska bli eller varför allt sker. Allt kan man inte veta, jag går ju på heltid i livets skola. Jag får skickat läxor till mig som jag ska dra lärdom av. Det är som att lektionen aldrig tar slut…
Och varje dag måste jag förhålla mig. Göra bokslut över dagen för att kunna hälsa den nya dagen renskrubbad och lycklig. Jag vill vara stark och veta hur jag ska agera i alla situationer. Men så är det inte, för varje dag gör man ett antal missar som hänger sig kvar med hullingar och inte lämnar en oberörd. Chansen att dra lärdom måste vi ta varje dag och kanske inte tycka att det är dumt och onödigt allt som händer.
Fast jag tycker det är dumt och onödigt att jag inte kan klara mig på 8 timmars arbete i veckan och därför tvingas stämpla på heltid i stället. Det är svårt med jobb, det är inte så lätt att kombinera med annat heller nu, det finns liksom inte. Ännu. Vem vet- kanske det dyker upp något snart, jag börjar redan förstå det nedbrytande med arbetslöshet och jag är glad att jag inte la min röst på något alliansparti, som ställt upp dessa regler.
Jag hoppas att jag har redskapen och verktygen nu gör att skapa ett meningsfullt liv, att jag kan hitta svaren därinne i mig. För just nu är det så tyst omkring mig här hemma. Jag orkar inte med ljud så det är alldeles tyst. Skönt. Jag borde kunna ha tid att lyssna inåt nu äntligen. Känna tillit, hopp och tro på det jag lärt mig under året, tillit till att jag flyter fram på livets flod och att jag kan bara följa med och göra det bästa av nuet.. .
Inte leva därframme eller i dåtiden. Jag vill vara lycklig i livet. Nu.
Jorden är på sin resa i kosmos oavsett vad som sker härnere. Stjärnorna finns på himlen, solen lyser runt klotet oavsett vad som händer. Tsunamis, laviner, tyfoner, översvämningar, stölder mord, misshandel. Allt händer överallt.
Och här är jag. Svag, sårbar, i behov av stöd. Av olika anledningar har alla mina händelser, stora som små längs med livet format mig till den jag är idag. Jag är här, lika sårbar som alltid men kanske just nu lite stark, tack vare att jag tagit hjälp att hantera, reflektera över livet i sin storhet, till fullo.
Stark såtillvida att jag lyssnar på min trötta kropp, min uttröttade sinne. Tingens tillstånd utmattar mig ständigt och jämt. År efter år.
Jag har fortfarande inte alla svar på vem jag är eller var, ska bli eller varför allt sker. Allt kan man inte veta, jag går ju på heltid i livets skola. Jag får skickat läxor till mig som jag ska dra lärdom av. Det är som att lektionen aldrig tar slut…
Och varje dag måste jag förhålla mig. Göra bokslut över dagen för att kunna hälsa den nya dagen renskrubbad och lycklig. Jag vill vara stark och veta hur jag ska agera i alla situationer. Men så är det inte, för varje dag gör man ett antal missar som hänger sig kvar med hullingar och inte lämnar en oberörd. Chansen att dra lärdom måste vi ta varje dag och kanske inte tycka att det är dumt och onödigt allt som händer.
Fast jag tycker det är dumt och onödigt att jag inte kan klara mig på 8 timmars arbete i veckan och därför tvingas stämpla på heltid i stället. Det är svårt med jobb, det är inte så lätt att kombinera med annat heller nu, det finns liksom inte. Ännu. Vem vet- kanske det dyker upp något snart, jag börjar redan förstå det nedbrytande med arbetslöshet och jag är glad att jag inte la min röst på något alliansparti, som ställt upp dessa regler.
Jag hoppas att jag har redskapen och verktygen nu gör att skapa ett meningsfullt liv, att jag kan hitta svaren därinne i mig. För just nu är det så tyst omkring mig här hemma. Jag orkar inte med ljud så det är alldeles tyst. Skönt. Jag borde kunna ha tid att lyssna inåt nu äntligen. Känna tillit, hopp och tro på det jag lärt mig under året, tillit till att jag flyter fram på livets flod och att jag kan bara följa med och göra det bästa av nuet.. .
Inte leva därframme eller i dåtiden. Jag vill vara lycklig i livet. Nu.
en till
Som stjärnor små på himlen blå
de blinka till varann.
Som stjärnor små på himlen blå
de blinka till varnn.
Så gör du och jag min vän
för kärleken för kärleken
emellan dig och mig.
de blinka till varann.
Som stjärnor små på himlen blå
de blinka till varnn.
Så gör du och jag min vän
för kärleken för kärleken
emellan dig och mig.
dikt ur annons
Nu är det slut.
Nu vaknar jag.
Och det är lugnt
och lätt att gå,
när inget finns
att vänta mer
och inget finns
att bära på.
Karin Boye
Nu vaknar jag.
Och det är lugnt
och lätt att gå,
när inget finns
att vänta mer
och inget finns
att bära på.
Karin Boye
en sån typ...
Nej nu har det varit så mörkt härinne så länge att man blir deprimerad. Det är i och för sig deprimerande att vara icke-behövd och o-efterfrågad, utanför, nix -tillhörande men för att få upp ångan, andan, livsanden i sig så måste man bita till lite i mjukdelarna kanske. Nypa sig i kinderna. Gå ut i kylan och uppskatta värmen här inne.
Jag är en sådan prick som ser i bilder. Det är för det mesta roligt. Jag har lätt att föreställa mig det folk berättar för mig, jag ser alltid personen jag tänker på i olika situationer jag mött den.
För det mesta är det roligt vill säga. Synen jag hade på näthinnan förra våren var dock inte så rolig. Då stod jag på en gigantisk trampolin på Atlantkusten flera hundra meter upp i luften och det kändes som om jag skulle ramla. Ibland ryckte jag till obehärskat, då höll jag på att falla. Det var en hemsk tid.
Det var som när man håller på att somna och får olika fall - känslor, jag brukar alltid se mig själv gå fram emot en rulltrappa och – hjälp! Jämt, hela mitt liv. Konstigt va?
Jag har en annan härlig syn också. Det är när jag tänker på den eller den, vad den sagt eller inte sagt, om den eller den har varit dum och politiker och makthavare och elaka barndomskamrater och folk runt omkring en som beter sig som jag inte förväntar mig, eller som jag smått ogillar. Som inte överensstämmer med mina normer om hur man bör bete sig eller inte.
Då ser jag trappen man står invid när man har knackat på däruppe. Sankte Per har öppnat porten och ställer med dånande stämma under det att blixtar ljungar runt oss frågan: har du levt ett bra liv, har du varit snäll och betett dig sjysst mot dina medmänniskor. Har du brytt dig om dina barn och din familj och ätit nyttigt och inte åsamkat dig själv en massa dumma sjukdomar?
Det finns då två trappor, en som leder ner i helvetet och en upp i himlen, till paradiset. Och där står man och begrundar, vart ska man få gå? Vad ska han fatta för beslut, ska han peka med ett leende uppåt eller med mörk bister blick neråt?
Den synen brukar jag frammana när någon sagt något dumt. Då hoppas jag att den personen blir förlåten av Per så han får gå uppåt i trappen.
Vart jag ska? Uppåt förstås. Förhoppningsvis.
Jag är en sådan prick som ser i bilder. Det är för det mesta roligt. Jag har lätt att föreställa mig det folk berättar för mig, jag ser alltid personen jag tänker på i olika situationer jag mött den.
För det mesta är det roligt vill säga. Synen jag hade på näthinnan förra våren var dock inte så rolig. Då stod jag på en gigantisk trampolin på Atlantkusten flera hundra meter upp i luften och det kändes som om jag skulle ramla. Ibland ryckte jag till obehärskat, då höll jag på att falla. Det var en hemsk tid.
Det var som när man håller på att somna och får olika fall - känslor, jag brukar alltid se mig själv gå fram emot en rulltrappa och – hjälp! Jämt, hela mitt liv. Konstigt va?
Jag har en annan härlig syn också. Det är när jag tänker på den eller den, vad den sagt eller inte sagt, om den eller den har varit dum och politiker och makthavare och elaka barndomskamrater och folk runt omkring en som beter sig som jag inte förväntar mig, eller som jag smått ogillar. Som inte överensstämmer med mina normer om hur man bör bete sig eller inte.
Då ser jag trappen man står invid när man har knackat på däruppe. Sankte Per har öppnat porten och ställer med dånande stämma under det att blixtar ljungar runt oss frågan: har du levt ett bra liv, har du varit snäll och betett dig sjysst mot dina medmänniskor. Har du brytt dig om dina barn och din familj och ätit nyttigt och inte åsamkat dig själv en massa dumma sjukdomar?
Det finns då två trappor, en som leder ner i helvetet och en upp i himlen, till paradiset. Och där står man och begrundar, vart ska man få gå? Vad ska han fatta för beslut, ska han peka med ett leende uppåt eller med mörk bister blick neråt?
Den synen brukar jag frammana när någon sagt något dumt. Då hoppas jag att den personen blir förlåten av Per så han får gå uppåt i trappen.
Vart jag ska? Uppåt förstås. Förhoppningsvis.
notis DN
Tänk så mycket det finns att oroa sig för här i världen. Knappt har man hunnit smälta svininfluensan så dyker det upp andra saker. Som fransk hjärtmask. Det är en obehaglig parasit uttalar en laboratorieveterinär på SVA.
En stackars räv i Norra(!) Skåne hade den fruktade parasiten, som endast förut rapporterats på Sydkoster utanför Strömstad. Då var det två hundar och åtta rävar som var angripna. Masken har för första gången hittats på fastlandet alltså.
Etablerad infektion, hu så miserabelt!
En stackars räv i Norra(!) Skåne hade den fruktade parasiten, som endast förut rapporterats på Sydkoster utanför Strömstad. Då var det två hundar och åtta rävar som var angripna. Masken har för första gången hittats på fastlandet alltså.
Etablerad infektion, hu så miserabelt!
söndag 4 oktober 2009
i riskzonen?
Och om någon skulle vilja veta om man är i riskzonen att stressa sig sjuk så bidrar jag med Expressens frågor, tagna ur ”Duktighetssyndromet”, bok utgiven på Wombri förlag.
1. Jobbar du mer än 50-60 timmar i veckan?
2. Älskar du att jobba?
3. Är du karriärinriktad?
4. Har du alltid varit en duktig flicka?
5. Har du svårt att sätta gränser och säga nej?
6. Är arbetstempot högt i företaget?
7. Har du blivit snabbt befordrad?
8. Strävar du ständigt efter perfektionism?
9. Är du mycket noggrann och detaljorienterad?
10. Utför du ofta dina arbetskamraters uppgifter?
11. Har du svårt att veta din roll på jobbet?
12. Ger dina kollegors högre utbildning känslan att du måste överprestera?
13. Tycker du det är viktigt att ha ett perfekt hem?
14. Har du svårt att förena barn och karriär?
15. Hade du höga betyg i skolan?
16. Har du haft en trasslig barndom?
17. Har du eller har du nyligen haft trassliga relationer?
18. Har du haft sorg, oro eller problem inom familjen på senare tid?
19. Är du ensam kvinna bland många män på ditt arbete?
20. Har du haft många chefer på senare tid?
21. Har ni haft många omorganisationer på senare tid?
22. Har du chefer som får vredesutbrott?
23. Har du omedvetet gått ner i vikt på senare tid?
24. Har du svårt att sova?
I riskzonen för hjärtinfarkt av stress var det ja. Utmattningsdepression, diabetes.
Är vi så nära? Hela tiden, år ut och år in? Jag blir mörkrädd!!!!
1. Jobbar du mer än 50-60 timmar i veckan?
2. Älskar du att jobba?
3. Är du karriärinriktad?
4. Har du alltid varit en duktig flicka?
5. Har du svårt att sätta gränser och säga nej?
6. Är arbetstempot högt i företaget?
7. Har du blivit snabbt befordrad?
8. Strävar du ständigt efter perfektionism?
9. Är du mycket noggrann och detaljorienterad?
10. Utför du ofta dina arbetskamraters uppgifter?
11. Har du svårt att veta din roll på jobbet?
12. Ger dina kollegors högre utbildning känslan att du måste överprestera?
13. Tycker du det är viktigt att ha ett perfekt hem?
14. Har du svårt att förena barn och karriär?
15. Hade du höga betyg i skolan?
16. Har du haft en trasslig barndom?
17. Har du eller har du nyligen haft trassliga relationer?
18. Har du haft sorg, oro eller problem inom familjen på senare tid?
19. Är du ensam kvinna bland många män på ditt arbete?
20. Har du haft många chefer på senare tid?
21. Har ni haft många omorganisationer på senare tid?
22. Har du chefer som får vredesutbrott?
23. Har du omedvetet gått ner i vikt på senare tid?
24. Har du svårt att sova?
I riskzonen för hjärtinfarkt av stress var det ja. Utmattningsdepression, diabetes.
Är vi så nära? Hela tiden, år ut och år in? Jag blir mörkrädd!!!!
stressforskare säger...
Av Bo Dettner, läkare lärde jag mig på en föreläsning att kvinnors stresskurva höjs när man kommer hem från jobbet, av allt som hänger över en och man ska hinna med, medans männens sjunker när de kommer innanför dörren. Onekligen snedvridet.
I en artikel i Expressen i våras har Töres Theorell, stressforskare uttalat sig om stressen på arbetsplatsen. Har man en chef som inte lyssnar eller kollegor som det är problem med ligger man i riskzonen för hjärtinfarkt.
Vad sägs om det?
Stress är inte farligt, säger han, det är en reaktion när vi behöver gasa på för att klara av någonting, en utmaning till exempel, men på arbetsplatsen kan stress ge effekter på hälsan. Om man pressas så mycket att man inte får tillräckligt med vila, stimulans eller ens syns kan det bli direkt skadligt. Även faktumet att man inte kan påverka sin situation är skadlig.
Effekterna kan bli depression, sömnrubbningar och utmattningssyndrom. Jo tack…
30 % av anställda på svenska arbetsplatser upplever att chefer inte lyssnar på dem. Men om man har en bra chef och stannar på den arbetsplatsen så har man ett skydd mot hjärtinfarkt. Kollegor är naturligtvis viktiga, en bra kontakt och att man samarbetar.
Psykiska stresskonsekvenser är vanligare hos kvinnor enligt Töres Theorell, och känner man stress hemma kan man behöva se över arbetsfördelningen och dosera sina åtaganden. Har man det inte heller bra på arbetet blir det riktigt jobbigt. Han anser också att de som säger att folk gnäller över stress på jobbet bara är stressade hemma ska man avfärda.
Allt är en kombination alltså, det är ju mycket viktigt att inse det. Det måste vi göra, det är inte en sak som leder till att vi mår dåligt i den här världen. Men att lära sig lyssna på kroppen, ställa krav och be om hjälp så att livet flyter någorlunda friktionsfritt är viktigt.
För att få livgivande sömn, för att känna glädje i livet som ger trygghet när hatten har blåst av och vi desperat försöker fånga den i höststormen.
I en artikel i Expressen i våras har Töres Theorell, stressforskare uttalat sig om stressen på arbetsplatsen. Har man en chef som inte lyssnar eller kollegor som det är problem med ligger man i riskzonen för hjärtinfarkt.
Vad sägs om det?
Stress är inte farligt, säger han, det är en reaktion när vi behöver gasa på för att klara av någonting, en utmaning till exempel, men på arbetsplatsen kan stress ge effekter på hälsan. Om man pressas så mycket att man inte får tillräckligt med vila, stimulans eller ens syns kan det bli direkt skadligt. Även faktumet att man inte kan påverka sin situation är skadlig.
Effekterna kan bli depression, sömnrubbningar och utmattningssyndrom. Jo tack…
30 % av anställda på svenska arbetsplatser upplever att chefer inte lyssnar på dem. Men om man har en bra chef och stannar på den arbetsplatsen så har man ett skydd mot hjärtinfarkt. Kollegor är naturligtvis viktiga, en bra kontakt och att man samarbetar.
Psykiska stresskonsekvenser är vanligare hos kvinnor enligt Töres Theorell, och känner man stress hemma kan man behöva se över arbetsfördelningen och dosera sina åtaganden. Har man det inte heller bra på arbetet blir det riktigt jobbigt. Han anser också att de som säger att folk gnäller över stress på jobbet bara är stressade hemma ska man avfärda.
Allt är en kombination alltså, det är ju mycket viktigt att inse det. Det måste vi göra, det är inte en sak som leder till att vi mår dåligt i den här världen. Men att lära sig lyssna på kroppen, ställa krav och be om hjälp så att livet flyter någorlunda friktionsfritt är viktigt.
För att få livgivande sömn, för att känna glädje i livet som ger trygghet när hatten har blåst av och vi desperat försöker fånga den i höststormen.
en liten till...
Alla behöver vi någon
att smeka mycket ömt-
någon som ler och gråter
älskar och allt förlåter.
delar de drömmar vi frömt.
alla behöver vi någon
att tycka mycket om-
någon som längtan känner
kärast av alla vänner
- livet blev skönt då du kom.
Birger Franzén
att smeka mycket ömt-
någon som ler och gråter
älskar och allt förlåter.
delar de drömmar vi frömt.
alla behöver vi någon
att tycka mycket om-
någon som längtan känner
kärast av alla vänner
- livet blev skönt då du kom.
Birger Franzén
en till
Att vakna en morgon
när himlen är blå
och finkarna gnyr som besatta
och öppna min stugdörr
och barfotagå
påvildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd
slippa lös
och göra den trögaste
själ religiös.
Alf Henriksson
när himlen är blå
och finkarna gnyr som besatta
och öppna min stugdörr
och barfotagå
påvildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd
slippa lös
och göra den trögaste
själ religiös.
Alf Henriksson
dikt ur annons...
En tår
Jag föds i människans
spegelbild tillverkligheten.
Färdas sakta ur mitt bo, tar
mig ner längs med huden
och lämnar ett spår, ett spår
av lycka eller sorg.
jag är vacker, ett tecken på
hur människan mår,
även om det är bra eller dåligt.
min familj är stor, men vi
betyder precis lika mycket.
Min färd avslutas på röda
kullar, mjuka som dun
känslan att försvinna är lika
fin som att födas på nytt.
Linnea
Jag föds i människans
spegelbild tillverkligheten.
Färdas sakta ur mitt bo, tar
mig ner längs med huden
och lämnar ett spår, ett spår
av lycka eller sorg.
jag är vacker, ett tecken på
hur människan mår,
även om det är bra eller dåligt.
min familj är stor, men vi
betyder precis lika mycket.
Min färd avslutas på röda
kullar, mjuka som dun
känslan att försvinna är lika
fin som att födas på nytt.
Linnea
lördag 3 oktober 2009
Rötslam.
Jag är normalt sett en fredlig människa men i bland får jag så primitiva känslor. Jag vill slåss och trampa sönder något och slå och skrika i en madrasserad cell.
Jag vill banka vett i politiker som skapar förutsättningarna för vanligt folk så de går på knäna. Åt alla oss här nere ska tyglarna stramas åt, svartjobbare ska jagas och bestraffas men de som betalar dem, de ska gå fria. De som har råd att betala, de välbärgade i samhället, de som betalar svart ska komma undan med det.
Eller få lite rabatt för att ha tjänstefolk.
Rötslam.
Jag är så förbannad för hur man blir behandlad som arbetare, var man än jobbar. Utnyttjad till max, trots att man drar in pengar åt företaget så är man bara en kostnad. Man får själv se till att jobba på rätt sätt så man inte får ont. Jobbar man fel kommer kanske Previa och plockar upp resterna av en. Om man har tur.
Rötslam är det värsta ord jag kan komma på, det stinker om det.
Att år efter år vara konkurrenskraftig, ha säljtävlingar, nyheter och uppdateringar som rasslar in på mejlet varje dag, mer ansvar men ingen makt, matas med allt man ska kunna och veta och dessutom få reda på via nöjessidorna hur man ska klä sig och vilka möbler man ska ha och via veckotidningarna få veta hur du ska safta och sylta och hjälpa barnen med skolarbetet när de inte orkar jobba i skolan för det är sånt jävla liv.
Det går inte. Rötslam. I kvällstidningarna kan du numera i halva tidningen läsa skvaller om kändisar och hur mycket du bör lägga på att må bra själv. Om du vill läsa det, det går att välja bort också och komma underfund med det själv.
Det stinker rötslam överallt.
Jag är född pessimist det kan jag inte förneka men jag vill gärna ha ett bra enkelt liv och det vet jag att alla vill ha. Jag har ett bra liv men det är inte utan fight jag slår upp de isblå varje dag.
Varför är alla unga tjejer stöpta i samma form, har likadana kläder från olika företag som ser likadana ut men konkurrerar om varumärket? Höga stövlar, leggings, kort kjol, tajta jeans, tjocka sqarves som matchar någonting i klädseln. Varför fattar ingen någonsin att de är någon ändå utan att se ut på ett visst sätt?
Varför fattar de inte att folk tycker om er för den de är och inte för den de ser ut att vara? Gå inte i fällan, låt er inte lockas dit, stanna upp redan nu och vänd er till ert innersta och fråga vad som är värt någonting i livet.
Gör inte alla andras misstag.
Jag vill banka vett i politiker som skapar förutsättningarna för vanligt folk så de går på knäna. Åt alla oss här nere ska tyglarna stramas åt, svartjobbare ska jagas och bestraffas men de som betalar dem, de ska gå fria. De som har råd att betala, de välbärgade i samhället, de som betalar svart ska komma undan med det.
Eller få lite rabatt för att ha tjänstefolk.
Rötslam.
Jag är så förbannad för hur man blir behandlad som arbetare, var man än jobbar. Utnyttjad till max, trots att man drar in pengar åt företaget så är man bara en kostnad. Man får själv se till att jobba på rätt sätt så man inte får ont. Jobbar man fel kommer kanske Previa och plockar upp resterna av en. Om man har tur.
Rötslam är det värsta ord jag kan komma på, det stinker om det.
Att år efter år vara konkurrenskraftig, ha säljtävlingar, nyheter och uppdateringar som rasslar in på mejlet varje dag, mer ansvar men ingen makt, matas med allt man ska kunna och veta och dessutom få reda på via nöjessidorna hur man ska klä sig och vilka möbler man ska ha och via veckotidningarna få veta hur du ska safta och sylta och hjälpa barnen med skolarbetet när de inte orkar jobba i skolan för det är sånt jävla liv.
Det går inte. Rötslam. I kvällstidningarna kan du numera i halva tidningen läsa skvaller om kändisar och hur mycket du bör lägga på att må bra själv. Om du vill läsa det, det går att välja bort också och komma underfund med det själv.
Det stinker rötslam överallt.
Jag är född pessimist det kan jag inte förneka men jag vill gärna ha ett bra enkelt liv och det vet jag att alla vill ha. Jag har ett bra liv men det är inte utan fight jag slår upp de isblå varje dag.
Varför är alla unga tjejer stöpta i samma form, har likadana kläder från olika företag som ser likadana ut men konkurrerar om varumärket? Höga stövlar, leggings, kort kjol, tajta jeans, tjocka sqarves som matchar någonting i klädseln. Varför fattar ingen någonsin att de är någon ändå utan att se ut på ett visst sätt?
Varför fattar de inte att folk tycker om er för den de är och inte för den de ser ut att vara? Gå inte i fällan, låt er inte lockas dit, stanna upp redan nu och vänd er till ert innersta och fråga vad som är värt någonting i livet.
Gör inte alla andras misstag.
Melankoli lördag kväll igen...
Ibland, när min melankoliska sida slår till, som igår kväll, då var jag arg igen. På de som stod i kön och svor, svor över vilken tid det tog, ”jag ska för fan med tåget nu och ska handla nu och inte sen”. På de som fortfarande står i kö och svär.
Jag hade till och med en kund en gång som när hon inte kunde acceptera de regler som gällde önskade att hon ”gjorde det riktigt jävla besvärligt för mig nu”. Hon var säkert tio år yngre än jag, van att få det hon ville av sina föräldrar, satt på en piedestal, lärt sig sin rätt att gnälla.På en kassörska.
Denna strävan efter att vara mer välbärgad än andra, ha mer pengar än nån annan, ha ett bättre arbete så man kan visa sin makt, den är nedbrytande. Eller har det bara med desperation över det egna livet att göra. Det att somliga verkligen VILL trampa på andra istället för att ge dem ett leende?
Det faller dem inte någonsin in att ge den där jävla kassörskan en klapp på axeln så hon står ut med sin situation.
Så sorgsen.
Det är bättre att värna om sitt. Att kanske ha det lite bättre för då känner man sig inte i underlääääääääge. Att känna sig i underläge det gör ganska många idag. Som inte släpps in, som släpps in men får skitanställningar, skitkontrakt, och dessutom sliter skiten ur sig för att visa framfötterna. Som det alltid varit. I alla tider har det varit herrskap och tjänstefolk. Så också nu. Inom vård, skola, vilket säljarbete som helst. Några har det bra och några mindre bra, för att Sverige ska rulla. Så självklart.
kan du verkligen skälla på en kassörska eller en skoförsäljerska eller skälla på en servitris som gör sitt bästa under de förutsättningar hon/han har?
Och varför gnäller så många över vad allting kostar samtidigt som de ståtar med modekläder eller shoppingpåsar? Varför suckar vissa över hur lång tid det tar i kön och går sen och strosar? Svär över tiden det tar i kassan och ställer sig obekymrat och prata och skrattar på torget? Vad lever de för liv då? Har de öppnat ögonen över huvud taget?
Ni är alltför många som inte vet hur det känns för den i kassan, den i vården som får skäll för det som någon annan bestämt och planerat, ni vet inte hur det känns för den som arbetar med barnen då chefer inom barnomsorgen infört förändringarna utan några som helst konsekvensanalyser, som låter personalen ta konsekvenserna, för att de är ålagda att göra det och inget annat.
Somliga skäller på varandra i kön och tränger sig. Blänger på kassörskan för att hon inte hunnit, inte öppnat i tid. Trots att hon gjort det hon ska och oftast mer ändå. De flesta idag är pressade av tidsbrist. Som förskoleläraren på dagis, som undersköterskan på äldreboendet eller mellanchefen. Bedrövelse.
Och de som inte vet alls - väljer att blunda kanske- de är lyckliga som sluppit uppleva detta. Fast jag ber att även de ska öppna sinnena för hur världen är i verkligheten för oss alla.
För det finns inte bara en sanning.
Jag hade till och med en kund en gång som när hon inte kunde acceptera de regler som gällde önskade att hon ”gjorde det riktigt jävla besvärligt för mig nu”. Hon var säkert tio år yngre än jag, van att få det hon ville av sina föräldrar, satt på en piedestal, lärt sig sin rätt att gnälla.På en kassörska.
Denna strävan efter att vara mer välbärgad än andra, ha mer pengar än nån annan, ha ett bättre arbete så man kan visa sin makt, den är nedbrytande. Eller har det bara med desperation över det egna livet att göra. Det att somliga verkligen VILL trampa på andra istället för att ge dem ett leende?
Det faller dem inte någonsin in att ge den där jävla kassörskan en klapp på axeln så hon står ut med sin situation.
Så sorgsen.
Det är bättre att värna om sitt. Att kanske ha det lite bättre för då känner man sig inte i underlääääääääge. Att känna sig i underläge det gör ganska många idag. Som inte släpps in, som släpps in men får skitanställningar, skitkontrakt, och dessutom sliter skiten ur sig för att visa framfötterna. Som det alltid varit. I alla tider har det varit herrskap och tjänstefolk. Så också nu. Inom vård, skola, vilket säljarbete som helst. Några har det bra och några mindre bra, för att Sverige ska rulla. Så självklart.
kan du verkligen skälla på en kassörska eller en skoförsäljerska eller skälla på en servitris som gör sitt bästa under de förutsättningar hon/han har?
Och varför gnäller så många över vad allting kostar samtidigt som de ståtar med modekläder eller shoppingpåsar? Varför suckar vissa över hur lång tid det tar i kön och går sen och strosar? Svär över tiden det tar i kassan och ställer sig obekymrat och prata och skrattar på torget? Vad lever de för liv då? Har de öppnat ögonen över huvud taget?
Ni är alltför många som inte vet hur det känns för den i kassan, den i vården som får skäll för det som någon annan bestämt och planerat, ni vet inte hur det känns för den som arbetar med barnen då chefer inom barnomsorgen infört förändringarna utan några som helst konsekvensanalyser, som låter personalen ta konsekvenserna, för att de är ålagda att göra det och inget annat.
Somliga skäller på varandra i kön och tränger sig. Blänger på kassörskan för att hon inte hunnit, inte öppnat i tid. Trots att hon gjort det hon ska och oftast mer ändå. De flesta idag är pressade av tidsbrist. Som förskoleläraren på dagis, som undersköterskan på äldreboendet eller mellanchefen. Bedrövelse.
Och de som inte vet alls - väljer att blunda kanske- de är lyckliga som sluppit uppleva detta. Fast jag ber att även de ska öppna sinnena för hur världen är i verkligheten för oss alla.
För det finns inte bara en sanning.
uppfylld...
Ibland undrar jag vad det är för konstellation stjärnorna står i.
I går var jag på möte på arbetsförmedlingen och kände mig totalt nertryckt efteråt. En kontrollmyndighet åt a-kassan som meddelar om jag tackar nej till jobb eller inte skulle komma när jag ska komma så jag blir avstängd från a-kassan. Fick återigen bekräftat att jag tillhör det tuktade folket, det brände bakom ögonlocken, jag har gjort mitt bästa i alla år liksom…
Jag har ju aldrig varit arbetslös i hela mitt liv förut och inte anser jag det vara mitt fel heller att jag nu är utan jobb men nåt mer hotfullt än det där har jag inte upplevt på länge. Kontakterna med a-kassan är frostig måste jag säga, det är inga vänliga ord eller någon form av empati man möts av. Gör man ett fel blir det utredning och man ska skriftligen svar, svaret kan bli ” vi anser inte att dina redogjorda skäl förändrar vårt beslut”.
De myndigheter som Sverige är uppbyggt runt fungerar märkligt och det finns ingen att klaga hos. Ingen lyssnar. ” Det är arbetsgivarens marknad, det är makten som talar”. Det hörs hårresande historier från öst väst syd och norr om hur man blir behandlad i Sverige idag, sjuk eller frisk.
En egoism som går utöver allt annat. Ingen orkar tänka längre, alla bara gör det de är ålagda, empati och medkänsla är snart utraderade ur myndigheternas dokument. De som är ålagda att genomföra det som riksdagen bestämt och som regeringen genomfört. Ingen kan ställas till svars, alla bara genomför. Det är inte mitt bord…
Det tog till exempel fem(!) 5 månader att få en dags vård av barn utbetalt i våras, undra hur det skulle gå om man blev riktigt sjuk…hjälp…
www.fk-attraktiv.blogspot.com. kolla den förresten. Mycket intressant!!!
I alla fall, igår kväll reser jag mig från datorn en stund och får för mig att sätta på TV´n. 20.13. Jag tittar aldrig på TV. 20.13 stod stjärnorna i rätt position.
Det är Broder Daniel på TV på K-special. Dessa unga djupa jag vet inte om jag ska kalla dem män, som har så mången tankar om sitt liv, om framtid och dåtid och nutid. Det är återigen Frölunda som rullar förbi därute och det är skrikande fans på Way out west. Jag minns låtarna, jag gillade dem också men jag gillar att höra deras tankar, speciellt den där spröde Henrik Berggren, filosofen, så annorlunda, så egen, så grubblande, han vet så mycket och får fram det.
Vad är det med Frölunda som gör att flera visar det på film ? Mitt hus där jag bott, gatorna där jag gått, åkt, cyklat, ställena jag så gärna återvänt till år efter år, de som betytt något. Tristessen som fanns och antagligen finns och skulle funnits om jag vore 15 idag.
Men det skulle kunna vara ett så vackert ställe egentligen. Har man inte sett Frölunda i kvällsljus mot blå himmel har man missat nåt. Det är stället att filosofera på.
Varför återvänder man dit, vad är det som gör det värt att visa dessa höghus runt torget, de är ju så fula? De är värda att visas för att de är fyllda av drömmar och elände, av historier och hopp, de är fyllda av människor och minnen som format oss och det som får oss att le lite svagt ibland, av glädje och melankoli.
Över hur underbart det var då livet, fast det antagligen inte var så underbart för mammor och pappor, de måste levt i ungefär samma verklighet som vi gör idag. Jag ska inte kalla det helvete.
Jag ser dessa gråtande pojkar och flickor på konserten, minns mig själv, mina drömmar, min sprödhet, osäkerhet, mitt sökande efter något. Hur man lyssnade på andra texter och grät av sorg över hur svårt det var att vara tonåring.
Jag skulle vilja veta när dessa ungdomar är i vår ålder hur de mår, om deras drömmar slog in, hur de fick kämpa längs vägen. Jag antar att de kommer att le åt sin medverkan i konsertfilmen. Sina tårar, sin uppfylldhet av Broder Daniel.
De uppfyllde mitt sinne. Igår kväll. I 40 minuter. Wow!
I går var jag på möte på arbetsförmedlingen och kände mig totalt nertryckt efteråt. En kontrollmyndighet åt a-kassan som meddelar om jag tackar nej till jobb eller inte skulle komma när jag ska komma så jag blir avstängd från a-kassan. Fick återigen bekräftat att jag tillhör det tuktade folket, det brände bakom ögonlocken, jag har gjort mitt bästa i alla år liksom…
Jag har ju aldrig varit arbetslös i hela mitt liv förut och inte anser jag det vara mitt fel heller att jag nu är utan jobb men nåt mer hotfullt än det där har jag inte upplevt på länge. Kontakterna med a-kassan är frostig måste jag säga, det är inga vänliga ord eller någon form av empati man möts av. Gör man ett fel blir det utredning och man ska skriftligen svar, svaret kan bli ” vi anser inte att dina redogjorda skäl förändrar vårt beslut”.
De myndigheter som Sverige är uppbyggt runt fungerar märkligt och det finns ingen att klaga hos. Ingen lyssnar. ” Det är arbetsgivarens marknad, det är makten som talar”. Det hörs hårresande historier från öst väst syd och norr om hur man blir behandlad i Sverige idag, sjuk eller frisk.
En egoism som går utöver allt annat. Ingen orkar tänka längre, alla bara gör det de är ålagda, empati och medkänsla är snart utraderade ur myndigheternas dokument. De som är ålagda att genomföra det som riksdagen bestämt och som regeringen genomfört. Ingen kan ställas till svars, alla bara genomför. Det är inte mitt bord…
Det tog till exempel fem(!) 5 månader att få en dags vård av barn utbetalt i våras, undra hur det skulle gå om man blev riktigt sjuk…hjälp…
www.fk-attraktiv.blogspot.com. kolla den förresten. Mycket intressant!!!
I alla fall, igår kväll reser jag mig från datorn en stund och får för mig att sätta på TV´n. 20.13. Jag tittar aldrig på TV. 20.13 stod stjärnorna i rätt position.
Det är Broder Daniel på TV på K-special. Dessa unga djupa jag vet inte om jag ska kalla dem män, som har så mången tankar om sitt liv, om framtid och dåtid och nutid. Det är återigen Frölunda som rullar förbi därute och det är skrikande fans på Way out west. Jag minns låtarna, jag gillade dem också men jag gillar att höra deras tankar, speciellt den där spröde Henrik Berggren, filosofen, så annorlunda, så egen, så grubblande, han vet så mycket och får fram det.
Vad är det med Frölunda som gör att flera visar det på film ? Mitt hus där jag bott, gatorna där jag gått, åkt, cyklat, ställena jag så gärna återvänt till år efter år, de som betytt något. Tristessen som fanns och antagligen finns och skulle funnits om jag vore 15 idag.
Men det skulle kunna vara ett så vackert ställe egentligen. Har man inte sett Frölunda i kvällsljus mot blå himmel har man missat nåt. Det är stället att filosofera på.
Varför återvänder man dit, vad är det som gör det värt att visa dessa höghus runt torget, de är ju så fula? De är värda att visas för att de är fyllda av drömmar och elände, av historier och hopp, de är fyllda av människor och minnen som format oss och det som får oss att le lite svagt ibland, av glädje och melankoli.
Över hur underbart det var då livet, fast det antagligen inte var så underbart för mammor och pappor, de måste levt i ungefär samma verklighet som vi gör idag. Jag ska inte kalla det helvete.
Jag ser dessa gråtande pojkar och flickor på konserten, minns mig själv, mina drömmar, min sprödhet, osäkerhet, mitt sökande efter något. Hur man lyssnade på andra texter och grät av sorg över hur svårt det var att vara tonåring.
Jag skulle vilja veta när dessa ungdomar är i vår ålder hur de mår, om deras drömmar slog in, hur de fick kämpa längs vägen. Jag antar att de kommer att le åt sin medverkan i konsertfilmen. Sina tårar, sin uppfylldhet av Broder Daniel.
De uppfyllde mitt sinne. Igår kväll. I 40 minuter. Wow!
90 procent
Insikter i gymmet 090926.
Lönelördag kl 13 fick jag för mig att gå på gymmet i stan. Oj oj tänkte jag, jag ar inte varit där på jättelänge hur ska det är gå, kommer jag att få skämmas nu eller o cirkla runt och fundera på hur allt egentligen fungerade och hur det hängde ihop och vad just min kropp behöver och har jag tillgodogjort mig all information jag fått de sista åren om kost och hälsa och tycker folk jag är tjock eller pinsam eller luktar illa och hur blir det egentligen?
Vet ni att 90 procent av all oro är obefogad? Att vi inbillar oss och ställer upp hemska scenarion som aldrig inträffar annat än i våra hjärnor och hur mycket tid som FÖRSPILLS till oro?
Jag var SOLO i gymet, alla var antagligen på shopping eller nåt. Kanske de skulle gå efter affärerna stängde eller så. Så dum jag var som oroade mig!
Oro ja...
Jag vill inte vara orolig. Jag vill veta att det finns ett skyddsnät runt oss i Svea AB när vi faller. Att skyddsnätet fungerar när jag inte är stark, när jag är liten och skör och behöver en stark hand runt min axel.
Jag vill inte ha en otrevlig röst i örat som säger, du hör väl vad jag säger vi har inte pappren! Jag vill ha empati och ett lugnande besked för att det kanske dröjer med pengar och pengar är viktigt i världen.
Hela Sverige är uppbyggt på myndigheter som ska hjälpa oss när nöden är närvarande och så fungerar inte de myndigheterna. Fem månaders väntan på pengar från försäkringskassan, utredningar från a-kassan, du kan komma att anvisas till jobb och utvecklingsgarantin… hotfullt liksom, kom inte och tro att du är trygg här, vi ska nog knäcka dig.
Så känns det ibland. I Sverige AB. Så har de som bestämmer lagt upp Sverige för oss.
Så man kan ju undra om myndigheterna egentligen tillhör de tio procenten man har anledning att verkligen känna oro för.
Lönelördag kl 13 fick jag för mig att gå på gymmet i stan. Oj oj tänkte jag, jag ar inte varit där på jättelänge hur ska det är gå, kommer jag att få skämmas nu eller o cirkla runt och fundera på hur allt egentligen fungerade och hur det hängde ihop och vad just min kropp behöver och har jag tillgodogjort mig all information jag fått de sista åren om kost och hälsa och tycker folk jag är tjock eller pinsam eller luktar illa och hur blir det egentligen?
Vet ni att 90 procent av all oro är obefogad? Att vi inbillar oss och ställer upp hemska scenarion som aldrig inträffar annat än i våra hjärnor och hur mycket tid som FÖRSPILLS till oro?
Jag var SOLO i gymet, alla var antagligen på shopping eller nåt. Kanske de skulle gå efter affärerna stängde eller så. Så dum jag var som oroade mig!
Oro ja...
Jag vill inte vara orolig. Jag vill veta att det finns ett skyddsnät runt oss i Svea AB när vi faller. Att skyddsnätet fungerar när jag inte är stark, när jag är liten och skör och behöver en stark hand runt min axel.
Jag vill inte ha en otrevlig röst i örat som säger, du hör väl vad jag säger vi har inte pappren! Jag vill ha empati och ett lugnande besked för att det kanske dröjer med pengar och pengar är viktigt i världen.
Hela Sverige är uppbyggt på myndigheter som ska hjälpa oss när nöden är närvarande och så fungerar inte de myndigheterna. Fem månaders väntan på pengar från försäkringskassan, utredningar från a-kassan, du kan komma att anvisas till jobb och utvecklingsgarantin… hotfullt liksom, kom inte och tro att du är trygg här, vi ska nog knäcka dig.
Så känns det ibland. I Sverige AB. Så har de som bestämmer lagt upp Sverige för oss.
Så man kan ju undra om myndigheterna egentligen tillhör de tio procenten man har anledning att verkligen känna oro för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)