När man hamnar på andra sidan, den mörka sidan, då hamnar
man bortom orden, i tystnadens värld. Inte den frivilliga tystnaden (för den
älskar jag, den är skön) utan den tystnaden där man inte ens kan sätta ord på
vad som är fel, eller ens att något är fel.
Jag träder in där ibland. Det har hänt några gånger i mitt
liv, jag har inte kunnat tala, bara försvarat mig, jag har inte kunnat hitta
rätt ord för att förklara mig, jag har tappat ord, jag har tappat minne och
inte kunnat hålla fast instruktionerna. Överhettning - ja. Glädje över livet
men insikten över allvaret och det jag har att leva upp till som jag inte
alltid orkar. Misslyckande - rädslan som är korpen på min axel, den som förstör
för mig, förlamar mig.
Jag är öppen här men vad annat kan jag vara? Kan jag ljuga i
hela mitt liv? Får jag vara den jag är?
Hemskt, terrible, fruktansvärt.
Det var en mental marsch på stället kan man säga. En total
marsch på stället blev det. Igen. Sorgset, ledsamt –och som grädde på moset- hopplöskänslan
infann sig, ska jag då aldrig kunna få ro, ska jag aldrig ge mig i kampen mot
mig själv?
Jag hamnade som vanligt i en annan tid trots att jag tränat
mig på att vara i nutid. Jag var i
dåtid, ältade och bedrövade mig. Och skämdes förstås- inte att förglömma.
Skammen – den andra akilleshälen - en av flocken följeslagare i mitt liv. Jag vet inte hur jag blev den jag är, för
mycket i tiden är utsuddat, raderat, jag har glömt, det är tomt. Skäms bara
över min oförmåga över att inte vara bäst. Så terrible…
Och hela tiden, då som nu, letar jag med ljus och lykta intensivt
efter det som inte finns, en förklaring på varför jag hamnar i hålorna igen, de
för ögat osynliga. Är de bara inbillade? Är det bara jag som ser dem på
näthinnan, varför är de ristade i min hjärna så att jag inte kan gå över, smyga
förbi, simma under dem när de står i min väg? Det går inte, jag måste in, slåss och kämpa
till sista blodsdroppen och sen ta mig upp igen. Kravla krypa…
Mina minnen lämnar mig inte, när jag är i en håla övermannar
de mig och visst, jag skulle inte finnas om de inte fanns, mina minnen är jag, men
någonstans borde jag fatta att allt inte behöver minnas.
Jag glömmer det ibland. Det är nästan roligt mitt i det
sorgliga. Jag glömmer att jag inte behöver minnas alla mina sömnlösa nätter,
tiden mellan 03.14 och 05.00. Alltför
mycket fel saker minns jag fast glömskan verkligen verkligen i somliga fall vore
bättre, skönare, vore välkommen. Alla mina fel och brister…
Och jag kan inte sluta fundera på om det kanske vore bättre
att vara tyst. Att behålla mina hemligheter för mig själv, just för tron att
jag då behåller makten över mitt liv, och mig själv. Jag är kluven till frågan,
jag antar att jag inte är ensam med att behålla valda sanningar för mig själv. Vissa
av sanningarna är ibland svåra att bära och inte vet jag om de har ett värde. För
någon. De är inte intressanta och tämligen meningslösa. Det är bara de stora
hemligheterna jag avslöjar. Min skörhet. Precis tvärtemot det jag borde.
Vi behöver både sanning och lögn för att överleva, det
gäller kanske bara att förstå vilka situationer som kräver vad.
Jag har så svårt att acceptera smärtan i livet för den finns
där nästan alltjämt. Min ständige följeslagare.
Jag har så svårt att acceptera att smärtan är där för att jag ska känna
lycka stundtals, att lycka och olycka förutsätter varandra. Att smärta och
ångest och hopplöshetskänslor är ett bevis på att jag lever. Mörker och ljus.
Skugga och sol. Inne som ute, innanför huden likväl som utanför.
Jag vill inte jämföra mig med andra, jag vill vara jag. Inte
heller vill jag vältra mig i andras elände för att känna att jag har det bra,
som att det skulle vara mitt sätt att känna att jag lever. Nej nej.
Vi lever i ljuset av
varandra, vi har våra givna platser som icke att förglömma kan gå att klättra
upp ifrån upp ifrån eller rentav kliva nerifrån. Vi ska inte leva i skuggan av
varandra, vi ska hjälpa, stötta och definitivt inte trampa på varandra.
Vi förlorar och vi vinner hela tiden i livet. Varje vecka
varje månad. Jag vill så gärna tro att jag vunnit nu i livets tombola, att jag
är rätt här just nu och för evigt.
Vill så gärna. Och nog känns det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar