Som jag fick peppa mig, ta hjälp av facebookvänner, nära och
kära och Iris själv för att våga. Stöta och blöta vad som skulle kunna hända.
Kan jag villa bort mig, ska jag åka till Arlanda och reka först? Jag som är så
kass på tyska numera…tänk om jag går bort mig därnere? Eller bara kasta mig ut?
Iris är en gammal vän från högstadiet som funnit där hela
tiden. Har hälsat på henne förut och vi har setts i Götet men nu skulle det
bara vara jag ensam som glög det var lite skrämmande, sist hade jag en vän sm reseledarguide
med mig som var van…
Ett par veckor innan jag skulle åka kom det tyska kunder och
ville köpa fisk och jag förvånade mig själv med att helt felfritt rabbla
kilopris och vad det skulle kosta och vad fisken hette på tyska, helt otroligt,
det stärkte mig. Och att familjen ville att jag skulle komma iväg var viktigt.
Jag smsade in i det sista, innan jag gick på planet.
Glada tillrop följde mig hela vägen på fb och inte sov jag
mer än tre timmar natten innan jag skulle åka. Men resan startade ändå här nere
på Mastvägen 13 juni med buss in och gott kaffe hos min gamla vän på SJ. En så
strålande dag det var, inget kan väl ändå hända då?
På tåget till Stockholm, egen kuppe hade jag men totalt
omöjligt var det att slumra in, jag var så spänd och nervös, kollade pass och
biljett hundra gånger tror jag. Bytte tåg och ringde min vän i Stockholm för
coaching, var gråtfärdig in i det sista liksom. Varför undrar jag nu. Osäkerhet
antar jag. ute på hal is.
Väl på Arlanda gick jag och rekade så länge, jag var ute i
alldeles för god tid och registrerade allt och alla, hur man skulle bete sig
osv. Så roligt folk skulle haft om de kunnat läsa mina tankar. Jag kunde inte
öppna en bok eller en tidning och tröttheten efter den sömnlösa natten började
göra sig påmind.
När jag kom fram till incheckningen, jag fick vända en gång
för jag kom på att jag inte låst resväskan, så sa jag” jag är ett blåbär, vad
ska jag göra nu” och tjejen bara log och sa det här kommer gå så bra, jag
behöver bara ditt pass! Hon lugnade mig och berättade vart jag skulle ta vägen
sen så det kändes bra och när jag kom igenom säkerhetskontrollen som jag hade
haft ångest för att jag skulle fastna i och feppla med skärpet och gick in i
avgångshallen och hittade min gate så kändes det som jag var framme. Fast då
hade jag i ärlighetens namn tagit ett glas vin först. Men bara ett- vågade inte
mer då skulle jag nog börja gråta.
Så väl på planet och naturligtvis bara Schweizisk personal
så ingen vågade jag erkänna min rädsla för. Det var bara att andas och gå rätt
genom rädslan. Så rädd jag var så hemskt det var. Andades djupt och svetten
rann, herregud jag är ensam nu. Jag gör det här ensam…
Så fascinerande att man kunde se hur högt vi var och hur
kallt det var därute, hela rutten. Jag var som en kusin från landet verkligen.
Men vågade ändå ta foton när vi flög, det var kul! Och sen tog jag rygg på hon
som suttit jämte mig för att hitta bagaget och sen ut genom dörrarna, ingen
passkontroll och där står Iris liksom med världens bredaste leende ! Så himla
fantastiskt!!!
Yess!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar