Host-höst

Nu känns det som om hösten också bara marscherat förbi, alla de vackra färgerna man kan trösta sig med efter att den ljuva sommaren -min årstid då jag lever upp- försvunnit har liksom inte velat trösta mitt sinne. Jag har frusit in i märgen som motvikt till sommarens fruktansvärda svettningar...

Antagligen har det med min luftvägskatarr att göra. Luftvägar är känsliga saker, inte att leka med har jag just insett. Jag har haft problem med de här luftrören i ca 12 år, började på SJ och jag skyller allt på det, där var strupen hopsnörd dygnet runt i många år. Jag har säkert fel men efter den första gången har detta återkommit varje år, sitter i ca 2 månader och urlakar mig.

Det spelar ingen roll hur vackert ute det är, jag kan inte promenera( blir för kallt eller fuktigt), inte dricka mjölkprodukter(slemmar igen) och självaste hostningarna är det enda som håller musklerna igång.

En ny era? Ja kanske, den här gången har det varit värre än någonsin, värre hostningar, svårare att andas, jag brukar kunna hålla det i schack med astmasprayerna jag får, men nu har jag varit tvungen att ta hostdämpande och sen när det övergick över till slemhosta, inget annat än sprayerna. Så detta medförde att jag inte bara såg stjärnor när jag hostade, jag såg också en svart tunnel med ett ljussken runt.

När man väl erkänner detta för sig själv, det gör man inte gärna i mörka natten, då man är alldeles ensam och ynklig i huvudet. Då vågar man inte. Men när man har telefontid med sin läkare och hon hör hur man låter och skriver ut vidgande tabletter som verkar på en timme och allt bara lättar, då är det lätt att börja smågråta av lättnad och det är kanske inte konstigt att man inser att man haft dödsångest. Tänk om det inte går att dra in luft nästa gång, hålet känns så litet i strupen.

Fy nej det här önskar jag ingen att uppleva. Det var det värsta hittills jag varit med om…och vilken trötthet…och vilka biverkningar av mediciner, jag aldrig upplevt förut. Till och med mannen har sett en smula bekymrad ut när jag satt igång med attacker. Är anledningen att jag börjar bli äldre, känsligare? För nu när livet äntligen har ordnat sig till det bästa på många många år så ska jag tydligen påminnas om min dödlighet igen.  

Så hösten har bara hastat förbi utanför fönstren jag har längtat ut, inga svamputflykter med svärmor, inga prommisar till havet och titta på fina färger och energigivande vatten. Bara jag och förkylningsastman i min soffa.

Och om det ändå hade varit så att man inte hade nån aptit eller så så att man kunde gå ner lite i vikt hade det varit bra men jag har haft smaklökarna igång hela tiden (kan vi inte köpa nån ost?) så vågen står ungefär på samma tal hela tiden. Orättvist. Och igår fick jag saltnoja och begärde in chips igen, lagom tills  ”Så mycket bättre”.

Mina grillchips från Estrella. Soffa, filt. Just nu behövs bara lite för att livet ska kännas en gnutta lättare en stund.