Jag ville verkligen inte bli sedd som ur led, en med
hackande motor, oljeläckage. Uträknad på 7…
Jag har kluvna känslor till att ligga under ett mikroskop
och bli studerad, analyserad. Fast visst skulle jag vilja bli förklarad. En
gång för alltid. Vad som pågår därinne och varför det pågår. Jag vill vara
frisk och lugn och trygg och ha ett gott liv. Jag har hela livet känt mig så
annorlunda, så ensam, sorgsen och jag vet att det finns andra som också känt
så. Att mina ensamhetskänslor inte borde existera för jag är inte ensam.
Men det är när man inte funkar ordentligt som man fattar lyckan
i att vara frisk. När kroppen sviker en hela tiden, ryggen värker, rynkorna
framträder allt tydligare för varje dag, då man hela tiden minns att man har en
kropp som jobbat 25 år. Levt 47.
Det kändes sannerligen inte som om något kunde rädda mig
denna gång, tron att inget skulle rädda mig var bergfast, inget hopp, ingen
tro, ingen framtid. Jag hade så lite där borta för ett tag sen. För det är bara
jag som kan rädda mig och jag var gelé. Klump.
Sömnstörda nätter, inga löften, räntor, lån, och inget sätt
att påverka. När man inte tror längre vad händer då? De som överlevde
förintelselägren de orkade tro på en framtida mening, det var det som gjorde
att de överlevde. Mina problem är nada jämfört med det förstås, men ändå
tillräckligt för att knocka mig ibland.
Meningen med livet söker vi eftersom vi inte kan leva utan
att föreställa oss en framtid. Tron, hoppet, meningen och sanningen hänger
ihop, finns inte tron finns ingen framtid. Ingen mening. Så enkelt men så svårt
att inse. För vissa. Men när jag nu pratar med alla så förstår alla min glädje.
Min glädje över ett fast jobb igen, för första gången på 6 år.
Men då där borta, för inte så längesen - sökte jag några
veckors glömska , drömlös sömn och timmar utan den malande rösten i skallen som
ställde frågor och gav mig fel eller inga svar hela tiden. Men det var bara att
köra på!
Att fortsätta vara sig själv kräver styrka, det gör ont att
reduceras till något mindre, definieras som något man inte är. Jag vill glömma tårarna, längtan, paniken, för
jag vet vad jag kan och vad jag lärt mig och mina kunskaper jag vill bara ha ro
att få fram alltihop nu. Vara här och njuta av att jag kan.
Det känns som en ocean sen, nu när det är så bra…i somras
kom det en chef till mig och frågade om jag ville ha ett jobb, där jag är och
där jag trivs bättre än jag någonsin gjort -i höst vilket jag naturligtvis
svarade ja på med håren resta på armarna.
- Då har du det, sa han.
Vad jag längtat efter de orden, att jag äntligen visat vad
jag kan gå för trots motgångarna i våras. Trodde aldrig jag skulle få höra de
orden.
Och nu efter denna sommar som ställt allt på sin spets, vi
har jobbat som ett dreamteam och det har funkat skitbra så andas jag ut och vet
att återigen har kunskaperna lagt sig tillrätta, jag är trygg, det har tagit
tre år, som det oftast sägs att det gör innan man är fullärd och lugn. Det här
är mitt jobb nu, här ska jag vara så länge jag bara kan, den bästa arbetsplats
jag någonsin beträtt. En privat arbetsgivare istället för myndigheterna.
Blev så underbart fint välkomnad på personalmötet förra
veckan så jag är bara andlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar