Ja nu när jag ändå avlivat myten om mig själv som en snäll människa kan jag lika gärna tala om hur hemsk jag är mot kaniner.

 

Missförstå mig inte jag älskar kaniner, det är de sötaste djur jag någonsin sett. Och de mjukaste och raraste och de ger mig sån glädje över det de kan lära sig och gör. Jag älskar kaninpussar och mys när en liten kropp sjunker ner och filtar ner sig jämte mig i sängen.

 

Jag kan inte hjälpa att de är lättskrämda varelser. Ibland måste jag plocka ur besticken ur diskmaskinen. Ibland måste jag steka bacon och sätta på köksfläkten. Ibland måste jag hacka lök, spola i toaletten och föna håret. Jag tycker om ljusslingor i glasburkar.

 

Jag springer runt och letar frenetiskt efter mina nycklar som är borta och hittar den lilla stackaren skakandes av skräck hyperventilerande. Jag utropar MEN vad du är söt alldeles för högt och inte går det att be om ursäkt heller.

 

Och när allt det här hemska är i dager så kan man ju spinna vidare på den där hårfärgen jag begåvades med som jag hela livet har kunnat gömma mig bakom då det inträffat saker runt mig som jag varit ansvarig för men inte velat vara ansvarig för.

 

Som det där med bilhandtaget och backspegeln och att backa runt ett hörn med en vit bil i snö…jaja…det är väl preskriberat nu antar jag. Jag kommer inte hamna inför skranket mer för det.

 

På något vis är det så att de sista dumheterna man gör är de värsta, som man får skämmas mest för.

 

Den sista dumheten jag gjorde var då jag kokade kalops 2h tills min son och tjej skulle hälsa på. Sen skulle jag till jobbet och hade satt ut den på kylning och när jag skulle gå kom jag på det och fick springa tillbaka och ta in grytan från uteplatsen, det var inte tillräckligt kallt för att lämna den i 6h.

 

Så när jag kom hem efter 6h stod altandörren på vid gavel, elementen lät jättekonstigt och en liten stackare låg åter och tryckte skakandes av skräck och hyperventilerade.

 

Och jag har inte vågat öppna elräkningen ännu.