Alltså gahhh dessa vägval man måste göra i livet.

 

Ska jag stanna kvar i min hemstad eller ska jag flytta? Ska jag ta tjänstledigt eller säga upp mig när jag flyttar?

 

Ska jag ta friår eller sjukskriva mig för depression efter år av skäll?

 

Ska jag säga upp mig eller vänta och ge min plats nästa gång lien går?

 

Ska jag stanna kvar på det här jobbet och ta de få timmarna de ger eller ska jag säga upp mig och leva på full a-kassa?

’

Ska jag stanna och ta de timmar som ges på det här jobbet eller ta en utbildning via arbetsförmedlingen och se vad som kommer i min väg i stället?

 

Ska jag köpa träningkort på gymmet eller ska jag köra själv? Ska jag låta bli chipsen eller

ska jag unna mig?

 

Vad ska jag? Bahhh jag hatar dessa val jag ständigt måste göra.

 

Otaliga äro de gånger man har fått fatta beslut. Sömnlösa nätter vridande sig i svettvåta lakan, sedlar som seglat förbi, inbillat armod och a-kassans kniv mot strupen. Ensamheten som lagt sig som blöt kall filt runt en, oförmågan att kunna fatta ett snabbt beslut utan att det måste stötas och blötas fram och tillbaka gång efter gång under alltför utdragna processer med ångesten i kölvattnet.

 

Det ska rimlighetsbedömas, konsekvensanalyseras. Jag måste inför varje val, varje steg jag tar kompetensinventera mig. Blaaaah jag är så himla trött på dessa tilltag i livet. Som att man måste förvandla sig till ett företag inför varje gång, där gör de väl allt sådant? Eller som en kommun?

 

Alla upphandlingar, nedskärningar, konsultanställningar, timmar som dras i vården och besparingar som görs i skolan. Visst måste de konsekvensanalyseras och rimlighetsbedömas?

 

Eller aktieutdelning hos företag som fått pandemistöd för att överleva, visst måste någon ha rimlighetsbedömt det? Va?

 

Jaja igår hade jag ett sådant där fruktansvärt beslut att ta i alla fall. Det var så jobbigt så jobbigt och det hade hängt över mig ett tag, jag hade skjutit beslutet framför mig och gjort allting på den där listan. Återigen. Gått varv efter varv i min lägenhet, lämpligt nog med öppen planlösning. Sett ljuset fylla mig i köket och hamnat i mörkret i hallen. Funderat funderat. Vad händer om jag gör si vad händer om jag gör så?

 

Till slut kändes som att jag var vid vägs ände, jag var tvungen att ta ett beslut. Jag drog efter andan, tittade en sista gång på min lidande min i spegeln. Gick ut i köket, i ljuset.

 

Tog ytterligare en croissant med hemkokt persikomarmelad.