Plötsligt låg det en pingvinstång på bandet. Jag älskar smaken av pingvinstång, det är något av det godaste mintlakritsgodis jag vet.

 

Jag förstod inte hur den hade hamnat där för det fanns inga kunder i närheten. Jag tittade runt mig om det var ett hemligt tecken för att jag skulle unna mig en sån. Men när jag tittade närmare så var det inte en pingvinstång för den hade ingen plast runt sig. Och det var inte mint i den heller. Det var ett…trollspö.

 

Hur i herrans namn hängde det här ihop?

 

Fortfarande fanns det otroligt nog inga kunder inom synhåll. Jag greppade trollspöet med vördnad. Vände och vred på det och beslöt mig snabbt att lägga ner det i en låda för att senare ta med det hem. Det måste ju liksom vara ett tecken till mig, att någon ville mig något. Men vem? Och vad ville den?

 

När jag kom hem efter jobbpasset tog jag fram det lilla trollspöet och tittade mig villrådigt omkring. Skulle jag googla hur man gör? Vilken ramsa man ska använda som bäst. Försökte lite försiktigt med ” yaketiyaketiyack” , ett enkelt ” sesam” och ” abrakadabra” och något ”hokus pokus” . Ingen reaktion. 

 

Men plötsligt bara stod det där i eldskrift. ” duvetvadjagvill”. Så jag formade munnen och tog ton.

 

Och plötsligt befinner jag mig på en adress jag lämnat för 35 år sedan med en mamma som lämnade mig för 28 år sedan. Hon sitter där i köket med sin blåa blus och sina intensivt blå ögon. Och ler. Förstås. Jag har ärvt mitt milda leende från henne.

 

Gapskrattet har jag skaffat mig själv. Det köpte jag på Buttericks 1979.

 

Jag gick fram emot henne som på skärvor av glas. Tittade mig omkring i lägenheten och ingenting hade förändrats. Allt var på plats. Tiden hade stått stilla.

 

Tiden stod stilla.

 

Jag omfamnade henne och visste inte om jag skulle kunna prata och säga något utan att brista i saknad. Hon bjöd mig tyst att sitta ner. Vi drack en kaffe och åt Överlidaskorpor i tystnad och sen tog jag mod till mig. Jag rörde vid henne, la mig på knä och la huvudet i hennes knä.

 

- Jag älskar dig. Jag saknar dig. Vad gav du avkall på? Vad var det som fick dig sömnlös?

Var det enda jag fick fram. Det behövdes inte mer.

 

Hon tog tag om min haka, lyfte mitt ansikte och betraktade mig. Tog tag om mina axlar.

 

-         Jag ser dig varje sekund, sa hon, det ska du veta.

 

Jag tror jag somnade där. I jordens trygghet med hennes händer om mig. Och när jag vaknade var jag åter på min hemadress. I min hemmadress. Jag skakade på huvudet och funderade på det jag varit med om. Det var verkligt men ändå inte. Skakad in i märgen tog jag upp det lilla trollspöet och försökte igen. Hur gärna ville jag inte tillbaka dit igen. Och säga det jag inte hann innan jag somnade i hennes knä. Vilken bra mor hon var till mig. Det var ju bara det jag ville säga liksom.

 

Så jag försökte igen ” Duvetvadjagvill”.

 

När jag öppnade ögonen var jag på en plats jag aldrig beträtt. Det låg en kvinna där som var vagt bekant, i en hängmatta. Hon tecknade åt mig att sätta mig ner. Jag stirrade på henne. Det var ju henne jag velat träffa. Hon med all visdom i sig, med facit i sin hand.

 

Hon sa:

 

” Välkommen, jag har väntat på dig, jag är glad att du är här” .

 

Jag satte mig jämte henne, log och frågade:

 

” Gjorde jag rätt?”

 

Hon sa:

xjhösdfdgagjöolsudhoidjf var fel och asdjfahergiaegjojljadsfhluhö var fel men öasdkjföhföhaösdhföoajlsjdh blev rätt. Och öskjdnföadhfhadfghöagjai hade du rätt i. så i det stora hela var nog öakjdfghafgöaejäfgaof rätt bra.

 

Det var som en radio med störningar på min frekvens. Min tinnitus tog överhanden. Och inga mer stavelser kom. Inga fler ord. Hon log, slöt ögonen och somnade där i hängmattan.

 

Jag reste mig och gick och lämnade mig själv i hängmattan högst motvilligt. Jag förstod att hon inte skulle säga mer.

 

När jag öppnade ögonen igen befann jag mig på min hemadress igen, i min hemmadress.

 

I min hand hade jag en pingvinstång. Munnen smakade mint.

”