Jag har två pojkar, en 19 och en 15 åring. Jag skriver inte
så mycket om dem här, för att vi bor i en liten stad och de inte skulle vilja
att jag hängde ut dem. När de var mindre skrev jag på en annan sida och då
kunde jag delge saker de sagt och gjort och hur jag förhöll mig till det men nu
är de så stora så det blir känsligt.
Men icke desto mindre så älskar jag dem. De är en av varje
sort, en öppen glad och en lite slutnare variant. En som är svårare att komma
in på livet och en jag fått reda på massor av genom åren. En som tränar för att
det är kul och skönt och en som har jättefokus på att vinna och vara bäst.
Jaja man blir inte klok på dem. I somras fick minstingen
ärva moppen efter den store. Han var så glad och mamsen stod och tittade efter
honom på uppfarten, det var bara näsduken som fattades, att vinka av honom med.
Och eventuellt torka en tår, för att han är så stor nu.
Ja herregud vad tiden har gått. Han är 15 i år. Det är inte
15 lätta år som gått precis, man ska ju vara toppenmamma fast man inte alltid
mår så bra i själ och hjärta, fast man haft arbetslöshet, nedstämdhet och
kämpande i livet. Men så är det kanske, jag hoppas att mitt kämpande fått mig
så empatisk att jag i framtiden förstår vad de går igenom. Att deras liv kanske
inte alltid heller kommer att gå som en dans.
Har en tendens att vara curlingmorsa dock, skjutsa hit och
dit och ge omsorg med mat och kläder…suck, gränsen är subtil. Men jag får
massor av dem oftast, i form av skratt och glädje och när man väl kommer den
lille in på livet blir det magiska stunder vid köksbordet eller vid hans säng.
Jag får acceptera att de är olika lätta att nå fram till.
Den store gick ur skolan i somras och ville sätta upp sig i
vikariepoolen för förskola, fritids och idrottsklasser. Det gick lite trögt att
komma fram till rätt person, många samtal ringdes och han sattes upp på lista
men inget hände. Han ringde igen och kollade och skulle få träffa ansvarig när
skolorna började igen. Inget hände, inget jobb. Mörker bara. Och så ringde de för
ett par veckor sen och bokade en intervju och två dagar senare har han fått
jobb i princip varje dag, de hade haft fel telefonnummer hela sommaren. Surt?
Jodå men å andra sidan fick han en sommar i vila han kanske aldrig mer får…
Så nu är han glad och lycklig och visslar och sjunger när
han kommer hem från jobbet. Och mammahjärtat svämmar över av kärlek när han
sätter igång och kör ett race med sin humor, som vi sannerligen delar…och i
helgen har jag varit och tittat på 15 åring som spelat cup, även om jag inte
kan så mycket fotboll så är det kul när barnen är med och man både gläds och
känner sorg när det inte går bra.
So life goes on…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar