Mina ord tog slut vid en fullmåne i februari och började komma tillbaka då månen åter framträdde över himlen den 2:e juli. Mammas dödsdag. Så märkligt, jag väntade åter på ett tecken, som jag alltid gör den dagen, den tiden hon försvann från mig. Det kom inget tecken då men när jag senare gick ut på vår baksida så strålar den mest fulländade månen mot mig, den log mot mig och jag blev andlös.
Kanske det var ett tecken att jag skulle börja nu, sätta försiktiga ord på det som varit för att komma vidare.
Eller kanske bara börja leva igen. för när jorden snurrat några varv, tankar snurrat in och ur mitt huvud, hälsan tagit semester och åter stämplat in, on-knappen hamnat i offläge men åter tryckts in i rätt läge så måste man ta sig tillbaka till den där verkligheten vi alla lever i och som vi har skyldigheten att göra till den bästa verkligheten.
Det blev så tyst så tyst i mitt huvud, bara tinnitusbrus. Och ibland ekade det i de oändliga gångarna därinne. Tyst och tomt och bortom alla ord har jag levt ett tag, kanske det finns en mening med det, att inte tänka för mycket som jag alltid gör.
Jag är så liten på jorden och blir ibland så förstummad och undrande över varför saker händer i mitt liv. Över varför saker händer när jag inte vill att de ska hända. Fel saker sker vid fel tillfälle. Så olägligt tankar invaderar min trötta skalle. Så olägligt att kroppen strejkar och huvudet också, samtidigt, när man äntligen klivit in och ska vara den gladaste lyckligaste säljaren på jorden…det är som om något lurar därute, säger ” nu ska du vara glad men tänk på det här, känn på det här” och sen ger verkligheten mig en käftsmäll som heter duga.
Denna gång var det hälsan som inte ville gå i takt med mig. Den ville stanna mig, få mig att tänka på min kropp och själ. Så min lilla sköldkörtel som bråkat sen jag var 23 och kanske möjligen ännu tidigare i mitt liv gjorde sig påmind igen att den behövde mer omsorg, lite mer medicin. Och jag som inte förstått de andra gångerna heller förstod inte nu varför jag mådde skit. Konstigt va. Jag var så tömd på energi och det var en arbetskamrat som berättade samma historia, om energilösheten då jag själv äntligen började lägga pusslet. Kanske jag också måste kolla igen.
Så jag fick en förklaring till slut, ändra min medicinering och sakta sakta började jag må bättre. Och det är också så att när man väl söker hjälp och någon lyssnar på ens rop på hjälp så känner man sig bättre, lite omhuldad och omtyckt.
För jag kände mig så gammal och förbrukad, som inte klarade av att hålla all information i skallen. Så värdelös. Men jag vet ju, jag har börjat att memorera allt bra jag gjort de sista åren, utbildningar och nya jobb, verkligen tala om för mig själv vilka bedrifter jag genomfört och att jag inte är värdelös, det blev bara stopp på linjen ett tag. Det har hänt förr och jag återkommer till det kinesiska ordspråket i början. När man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ. Jag vill pränta in det i mitt huvud riktigt ordentligt den här gången.
För jag har så bråttom. Bråttom att lära, bråttom att visa att jag kan. Och så blir det så fel. Det låser sig och jag minns inte. Jag har för bråttom. Gör fel istället.
Så när ska jag lära mig då? Jag vet faktiskt inte. Jag tror efter sådana här perioder att jag har lärt mig, att jag aldrig mer kommer att gå i fällan, för nu har jag lärt mig…Jag vet att jag kan lära mig vad som helst, bara jag får tiden, jag blir en bra medarbetare när jag fått ro i själen på ett ställe, tyvärr har det inte inträffat de sista åren och jag har inte haft ro i själen. Ett arbete betyder så mycket, att ha ett vill de flesta och man är beredd till mycket.
Meeen som sagt, jag har åter segat mig tillbaka till livet. Jag har promenerat och powerwalkat och fått ordning på min vacklande kropp också samtidigt. Så nu mår jag braaa igen! Och älskar livet igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar