17-åring och mannen gillade mina köttbullar. De såg lite skeptiska ut först men jag såg minerna när de åt och de var äkta. " Å finns det sås också" " och potatis" " och lingon och inlagd gurka".
Nu har jag mellan hostattackerna i ren lyckoextas grillat en bit lax med massor av olika pepparsorter och örtsalt som jag äter rätt ur pannan.Jättegott!
Det stör mig dock lite att jag vaknade av mina egna snarkningar förut...de var så hårda...
tisdag 6 september 2011
Köttbulle-bestyr i vardagen.
Ha!
Oinspirerade jag rullade för en stund sen köttbullar så det stod härliga till. Jag har i många år misslyckats med att göra goda köttisar, för lite eller för mycket kryddor, alltid för hårda och skämsigt nog har jag inte ens tagit fram kokboken för att titta i bland recepten. Jag har bara hatat mig själv för att jag inte klarat det och jämfört mina med mammas som naturligtvis var godast i världen.
Men nu! Jag har knäckt köttbulle - koden, 46 år gammal. Jag hittade ett recept som jag hade som grund och sen hade jag i lökpulver i stället för riven lök och jesses vad gott! Det gick åt några när jag stekte och när minste mannen kom upp och smakade stelnade han till först och gjorde sen tummen upp med ett leende. Ett lättnadens leende att mamma äntligen lyckats kanske.
Sen gjorde jag korv stroganoff av en gammal falu som låg där och gick efter dessa tilltag ut i solstolen och vek den bakåt och somnade. vaknade av att jag snarkade kraftigt(och då menar jag mega - kraftigt).
Det tog på krafterna. I alla fall när man är lite sjuk och klen som jag är just nu.
Oinspirerade jag rullade för en stund sen köttbullar så det stod härliga till. Jag har i många år misslyckats med att göra goda köttisar, för lite eller för mycket kryddor, alltid för hårda och skämsigt nog har jag inte ens tagit fram kokboken för att titta i bland recepten. Jag har bara hatat mig själv för att jag inte klarat det och jämfört mina med mammas som naturligtvis var godast i världen.
Men nu! Jag har knäckt köttbulle - koden, 46 år gammal. Jag hittade ett recept som jag hade som grund och sen hade jag i lökpulver i stället för riven lök och jesses vad gott! Det gick åt några när jag stekte och när minste mannen kom upp och smakade stelnade han till först och gjorde sen tummen upp med ett leende. Ett lättnadens leende att mamma äntligen lyckats kanske.
Sen gjorde jag korv stroganoff av en gammal falu som låg där och gick efter dessa tilltag ut i solstolen och vek den bakåt och somnade. vaknade av att jag snarkade kraftigt(och då menar jag mega - kraftigt).
Det tog på krafterna. I alla fall när man är lite sjuk och klen som jag är just nu.
måndag 5 september 2011
Men jag älskar dem ändå
Förkylningstider igen. Alla hostar och snörvlar och febern rasar i kroppar. Snörvel…
Varit hos AF idag o träffat min förmedlare. Än så länge känns det bra, när allt är ute och flyter igen- timmar här och där. När ska det bli trygghet i livet tro?
Vi har dock haft en trevlig helg med samvaro med mina arbetskamrater i delin, mycket trevligt! Och sen kräftis med hon med Volvon och familjerna och det var som vanligt jättekul – och så gott! Riktig bra kräftor köpte, lobster jumbo! Kan tänka mig käka mer av dem.
Livet på Insjön är alltid gött, trots att man vaknar med ont i halsen mitt i natten. Ett par underbara dagar, inget bad i och för sig men lite avslappnat bakåtlut i baden baden och lite skratt på bryggan. Så underbart.
Men nu går jag och har ont i halsen och svettas lite emellanåt, sover middag och vilar. Hade köpt en rostbiff förra veckan som jag tänkte göra nåt med och stoppade den i ugnen med kryddor och termometer (måååååååste man ju ha, för mig som inte litar på intuitionen) och somnade till på sängen och den blev lite för färdig men jag skar den i tuuuuunnnna skivor med min fina kniv och marinerade den! Det ni! Och det uppskattades av 17 åring och mannen i alla fall. 13 åring är skeptisk till det mesta ännu.
17- åring: ” å perfekt vitlökskryddad, och basilika… och rödvin va mamma?” riktigt kul att laga mat för en gångs skull.
Jag misslyckas med allt jag gör annars. Alla biffar är hårda, köttfärssåsen felkryddad.” finns det ingen tacosås…….” ”jag vill inte ha sambal oelek på korv stroganoffen längre”, jag gillar inte potatis/pasta/ris till det…” kan du inte panera skinksteken”. " finns det grillkrydda?"
Det finns hur många undanflykter som helst. Bortskämda är de i alla fall. Fast inte med fin mat, med skräpmat. Tyvärr. Och vilka sjukdomar som kommer av det ser drömmer man mardrömmar om stjärnklara nätter.
Jag hatar matlagningen ibland. jag hatar att inte ha idéer kvar i skallen, att allt smakar likadant. Jag hatar att inte ha ork till att leta upp inspiration längre. Det är trist. Men rostbiffen blev bra…och 13 –åring fick utan marinad…och åt med god aptit med ett kilo grillkrydda till…
Jaja en dag ska de få bjuda mig . Oh då ska jag kritisera och gnälla…(om det behövs vill säga, de kanske blir bättre än jag), då ska jag sitta med filtar i deras soffor och inte vika ihop dem efter mig, lämna disken och blöta ner alla handdukar och gå in med löv på skorna…
Vad kul jag ska ha!
onsdag 31 augusti 2011
vidriga våld
Återigen denna sommar har vi kunnat läsa om det oförklarliga, obegripliga, vidriga våld föräldrar blint och besinningslöst kan göra mot sina barn.
En av dessa föräldrar och en styvfader, eller båda två, så kallade vuxna individer som man har svårt att ens kalla människor, har utsatt en tvååring för vidrigheter, skador som kommer av skållning av liten hand i kokande vatten har upptäckts, brännmärke som av cigaretter, klösmärken.
Tydligen skyller de på varandra, de var haschpåverkade men de har båda har vetat vad som pågått. Ja detta är obegripligt och vanvettigt. Hur många värnlösa barn därute råkar ut för våld av sina föräldrar, det går att hitta på BRÅ ´s hemsida. Just nu orkar jag inte in där igen har suttit och surfat där ett antal timmar förr och förfasats...
Vad kan man vanmäktig göra, mer än att sörja detta barn? Beklaga och hoppas och tro? Vad hjälper fackeltåg och manifestationer mot våld när det år ut och år in fortsätter? Detta barn lever tack och lov, men hur få honom tillbaka till livet igen. vem gör det och VARFÖR ska det finnas människor som ledsagar andra tillbaka till ett normalt liv över huvud taget? Jag bara undrar. Var är vettet och sansen, varför inträder de inte NÅGONSIN i atmosfären? Varför är de borta lost försvunna putz weg. Är detta för evigt, hemska tanke? Ska vi matas med detta för resten av våra liv?
Ett av de mest vanvettiga mord var Bobby sänkt i en sjö, av en mamma och styvfader, med alkohol och någon psykisk sjukdom inblandad. Det är så hemskt, varje barn som blir utsatt är ett för mycket. Det fanns också en liten tysk pojke för många år sen som blev slagen och fick stå ute hela natten i myggiga jämtlandsskogar eller var det var. Fängslad av två avarter till människor, jag hoppas de aldrig kommer ut på gatorna igen. De är inte värda det.
Jag sörjer dessa barn, alla barn som far illa och ja jag får samvetskval när jag blir arg på mina egna men det är sällan utan anledning. De har det väldigt bra, de är ganska aningslösa mina barn, om det som pågår därute dygnet runt.
Våldet.
En av dessa föräldrar och en styvfader, eller båda två, så kallade vuxna individer som man har svårt att ens kalla människor, har utsatt en tvååring för vidrigheter, skador som kommer av skållning av liten hand i kokande vatten har upptäckts, brännmärke som av cigaretter, klösmärken.
Tydligen skyller de på varandra, de var haschpåverkade men de har båda har vetat vad som pågått. Ja detta är obegripligt och vanvettigt. Hur många värnlösa barn därute råkar ut för våld av sina föräldrar, det går att hitta på BRÅ ´s hemsida. Just nu orkar jag inte in där igen har suttit och surfat där ett antal timmar förr och förfasats...
Vad kan man vanmäktig göra, mer än att sörja detta barn? Beklaga och hoppas och tro? Vad hjälper fackeltåg och manifestationer mot våld när det år ut och år in fortsätter? Detta barn lever tack och lov, men hur få honom tillbaka till livet igen. vem gör det och VARFÖR ska det finnas människor som ledsagar andra tillbaka till ett normalt liv över huvud taget? Jag bara undrar. Var är vettet och sansen, varför inträder de inte NÅGONSIN i atmosfären? Varför är de borta lost försvunna putz weg. Är detta för evigt, hemska tanke? Ska vi matas med detta för resten av våra liv?
Ett av de mest vanvettiga mord var Bobby sänkt i en sjö, av en mamma och styvfader, med alkohol och någon psykisk sjukdom inblandad. Det är så hemskt, varje barn som blir utsatt är ett för mycket. Det fanns också en liten tysk pojke för många år sen som blev slagen och fick stå ute hela natten i myggiga jämtlandsskogar eller var det var. Fängslad av två avarter till människor, jag hoppas de aldrig kommer ut på gatorna igen. De är inte värda det.
Jag sörjer dessa barn, alla barn som far illa och ja jag får samvetskval när jag blir arg på mina egna men det är sällan utan anledning. De har det väldigt bra, de är ganska aningslösa mina barn, om det som pågår därute dygnet runt.
Våldet.
i surströmmingstider...
hittade jag en rolig liten dikt i DN. Jag är inget fan av surströmming, har spjärnat emot i många år men för två år sedan provade jag äntligen efter mycket övertalning från svärmor (hon är ok annars).
Det var en nära döden upplevelse. Kan inte för mitt liv förstå folk som frågar efter det...hu!
Det jäser
Den fängslas i en burk av plåt
med många andra djur.
En boning bortom skratt och gråt
av kväljande natur.
Här hör den ingen fåglalåt.
Då kan man knappast häpnas åt
att strömmingen blir sur.
Holmberg DN.
Det var en nära döden upplevelse. Kan inte för mitt liv förstå folk som frågar efter det...hu!
Det jäser
Den fängslas i en burk av plåt
med många andra djur.
En boning bortom skratt och gråt
av kväljande natur.
Här hör den ingen fåglalåt.
Då kan man knappast häpnas åt
att strömmingen blir sur.
Holmberg DN.
nytt igen...
Vi vet via tidningar att en ny fågelinfluensa är på väg, den är bara i Kina ännu dock och FN:s mat och jordbruksorgan oroar sig för att den ska sprida sig över jorden. Människor anhålls för att ha kört ihjäl en varg med skoter och en våldsam polis avskedas för oförsvarligt våld. Han hade lagt krokben på en berusad gripen man som var våldsam.
Dygnet går vidare, våldet går hand i hand med den. I Oxelösund blev en 20-årig tjej misshandlad av tre personer i helgen. Marinas sambo släpps fri efter att ha suttit häktad skäligen misstänkt för mordet på henne, som de inte hittat....
Någon annan stans dör en 15 åring under en motocrosstävling, antagligen hans favoritsport. Sorgligt.
Det står också att odlat kött kommer kanske i framtiden, då stamceller från djur kommer att användas vid odling i bioreaktor. Vet inte vad jag ska tycka om det, antagligen är djurindustrin så stor och tärande på naturens resurser så inget vore bättre än det, men vad för effekter det kommer att ha på hälsan, på våra gener och kommande generationer. Det krävs att man sätter sig in i den frågan för att kunna ta ställning, intressant är det och vi lär få höra mycket om de antar jag.
Lilla rhinoviruset är här två veckor in på terminen och ställer till det för våra barn igen och därmed oss också. Snuva och täppa och det enda man kan göra är att vara noggrann med hygien, tvätta sig och ha god handhygien. Det är nåt man fått inse vikten av när man jobbar med mat. Vilket ansvar man har!
Sju döda i tyfon i Fillipinerna. Och orkanen som bara blev en storm upprör New York-borna. ”Överreaktion” ansåg de som evakuerats. Men hade de inte gjort det och det blivit en orkan hade det ju varit galet. Aldrig är folk nöjda liksom.
Livet rullar på, åsikter går isär om de sociala medierna som det så fiint heter nu. Facebook och twitter och sånt. En del tycker det är trams och skit och totalt meningslöst och en del lever sitt liv där och får bekräftelse genom sina ofta uppdaterade inlägg som gillas eller kommenteras. Vem är vem att tycka och tänka egentligen, var och en måste ju bestämma själv vad som är bra för dem... ingen har kanske helt rätt eller fel.
För min del har facebook bara varit en positiv upplevelse. Jag har träffat nya människor som jag till och med fikat med, fått allehanda tips och inspirationer om mat, hittat länkar till de mest gripande bloggar som jag fördjupat mig i och själv kunnat lägga ut en del jag anser viktigt eller roligt. Man kan ju bjuda på sig själv ibland och har man något viktigt att säga är det ju ett jättebra forum för diskussioner och igenkännande. Men alla har olika åsikter, det är det enda som är säkert här i livet.
Alla blir saliga på sin tro heter det väl. Om alla inte la sig i andras förehavanden och pekade finger om vad som är rätt och fel i det lilla livet kanske det stora blev så mycket bättre.
Det mesta som sägs är ju bara åsikter, det är inte rätt eller fel, var och en fattar beslut utifrån sina egna liv. Det ska mycket till innan man har fakta nog att våga vara bergsäker på något´. om några år kommer ny forskning som visar något annat.
Ja inte är det lätt att leva inte...
Dygnet går vidare, våldet går hand i hand med den. I Oxelösund blev en 20-årig tjej misshandlad av tre personer i helgen. Marinas sambo släpps fri efter att ha suttit häktad skäligen misstänkt för mordet på henne, som de inte hittat....
Någon annan stans dör en 15 åring under en motocrosstävling, antagligen hans favoritsport. Sorgligt.
Det står också att odlat kött kommer kanske i framtiden, då stamceller från djur kommer att användas vid odling i bioreaktor. Vet inte vad jag ska tycka om det, antagligen är djurindustrin så stor och tärande på naturens resurser så inget vore bättre än det, men vad för effekter det kommer att ha på hälsan, på våra gener och kommande generationer. Det krävs att man sätter sig in i den frågan för att kunna ta ställning, intressant är det och vi lär få höra mycket om de antar jag.
Lilla rhinoviruset är här två veckor in på terminen och ställer till det för våra barn igen och därmed oss också. Snuva och täppa och det enda man kan göra är att vara noggrann med hygien, tvätta sig och ha god handhygien. Det är nåt man fått inse vikten av när man jobbar med mat. Vilket ansvar man har!
Sju döda i tyfon i Fillipinerna. Och orkanen som bara blev en storm upprör New York-borna. ”Överreaktion” ansåg de som evakuerats. Men hade de inte gjort det och det blivit en orkan hade det ju varit galet. Aldrig är folk nöjda liksom.
Livet rullar på, åsikter går isär om de sociala medierna som det så fiint heter nu. Facebook och twitter och sånt. En del tycker det är trams och skit och totalt meningslöst och en del lever sitt liv där och får bekräftelse genom sina ofta uppdaterade inlägg som gillas eller kommenteras. Vem är vem att tycka och tänka egentligen, var och en måste ju bestämma själv vad som är bra för dem... ingen har kanske helt rätt eller fel.
För min del har facebook bara varit en positiv upplevelse. Jag har träffat nya människor som jag till och med fikat med, fått allehanda tips och inspirationer om mat, hittat länkar till de mest gripande bloggar som jag fördjupat mig i och själv kunnat lägga ut en del jag anser viktigt eller roligt. Man kan ju bjuda på sig själv ibland och har man något viktigt att säga är det ju ett jättebra forum för diskussioner och igenkännande. Men alla har olika åsikter, det är det enda som är säkert här i livet.
Alla blir saliga på sin tro heter det väl. Om alla inte la sig i andras förehavanden och pekade finger om vad som är rätt och fel i det lilla livet kanske det stora blev så mycket bättre.
Det mesta som sägs är ju bara åsikter, det är inte rätt eller fel, var och en fattar beslut utifrån sina egna liv. Det ska mycket till innan man har fakta nog att våga vara bergsäker på något´. om några år kommer ny forskning som visar något annat.
Ja inte är det lätt att leva inte...
slutet på augusti...
Augusti har varit en tänkvärd månad verkligen, har försökt hålla kvar sommaren så länge det går, men nu känns det som höst verkligen. Det är sol ena stunden och åska och regn andra. Varje övergång till ny årstid väcker tankar, hur har det varit, har jag varit lycklig, hur ska jag kunna bli lycklig/behålla denna känsla framåt?
Min genomförda detox som resulterade i ett par kilo mindre och mindre svullnadskänsla i magen fick mig att verkligen fundera över hur jag ska leva. Jag vill verkligen må bra, jag anser att jag är värd det, jag vill inte ha en massa sjukdomar och elände som jag skaffar mig själv på grund av min livsstil, jag vill träna och må bra. Inte ha ont någonstans. Det är nedbrytande för kropp och själ att ha ont.
Så nu har jag gjort en liten överenskommelse med min själ, att jag ska vårda själ och kropp på bästa möjliga sätt, jag ska inte än en gång hamna med tre hjul i diket. Pakten är undertecknad av både hjärta och hjärta och undertecknad med tumavtryck i Brie.
Håret reser sig när jag läser mina dagböcker från de sista tio åren, det är som att läsa ett skräckmanus, eller Lars Norén. Eländes prosa. Nej aldrig mer.
I och med att detta var år två på Ica så kände jag mig mer hemma nu, såg helheten i arbetet men också otillräckligheten på ett annat sätt, att man inte alltid hann det man hade föresatt sig. Jag har anledning att reflektera nu eftersom jag bytt arbetsplatser ett par gånger de sista åren.
Allt har sitt positiva och sitt negativa, i mångt och mycket är det personkemi och relationer med anställda och chefer som spelar in. Jag har aldrig, dumt nog kanske, varit någon karriärist utan bara velat ha det bra och må bra på min arbetsplats och det har varit svårt. Som jag skrivit förut så tackar jag högre makter att jag inte jobbar kvar vid SJ. Jag hade spårat ur, flipprat ut, rullat ut på bangårdens dammiga grus rätt in i lokstallet utan att kunna ta mig därifrån någon mer gång. Jag hade dött om jag hade stannat.
Hade en litet chatt med en bekant häromdagen som jobbar inom barnomsorgen och jag undrade hur man orkar år ut och år in, är det inte tufft och svårt och ansvarsfyllt till brädden. Höga ljud och alltid vara pedagogiskt alert och inte bli galen när det bråkas och tjafsas( som man blir som mamma menar jag) tänker jag. Hon svarade ” ja det har sina sidor men att komma till jobbet och mötas av kramar det är bara bäst” .
Tycker att den attityden har genomsyrat många jag pratat med som arbetar med barn, det de får är så mycket värt och gör att de orkar fortsätta ge.
Hmm... jag valde nog fel ändå, tänk att få mötas av kärlek på jobbet istället för skäll och hån och ironier jämt som man fick på SJ. Små varma oförstörda barn jämfört med nedrivna kontaktledningar och bussersättningar och för alldel, slitet med att lyfta flaskor och kartonger på bolaget. Nog har det medfört nya och bra relationer med medmänniskor men otroligt mycket slit på både kropp och själ.
Jag hoppas i alla fall jag hittat rätt denna gång, i tankarna har jag förut varit och nosat på barnomsorgen men inte trott mig orka, när man själv varit sliten småbarnsmamma.
Men jag trivs också ypperligt bland delikatesser, ostar och marmelader och salamisar och tårtor och fiskar. MEEEN antagligen vet alla det nu så jag behöver nog inte påpeka detta faktum mer.
Min genomförda detox som resulterade i ett par kilo mindre och mindre svullnadskänsla i magen fick mig att verkligen fundera över hur jag ska leva. Jag vill verkligen må bra, jag anser att jag är värd det, jag vill inte ha en massa sjukdomar och elände som jag skaffar mig själv på grund av min livsstil, jag vill träna och må bra. Inte ha ont någonstans. Det är nedbrytande för kropp och själ att ha ont.
Så nu har jag gjort en liten överenskommelse med min själ, att jag ska vårda själ och kropp på bästa möjliga sätt, jag ska inte än en gång hamna med tre hjul i diket. Pakten är undertecknad av både hjärta och hjärta och undertecknad med tumavtryck i Brie.
Håret reser sig när jag läser mina dagböcker från de sista tio åren, det är som att läsa ett skräckmanus, eller Lars Norén. Eländes prosa. Nej aldrig mer.
I och med att detta var år två på Ica så kände jag mig mer hemma nu, såg helheten i arbetet men också otillräckligheten på ett annat sätt, att man inte alltid hann det man hade föresatt sig. Jag har anledning att reflektera nu eftersom jag bytt arbetsplatser ett par gånger de sista åren.
Allt har sitt positiva och sitt negativa, i mångt och mycket är det personkemi och relationer med anställda och chefer som spelar in. Jag har aldrig, dumt nog kanske, varit någon karriärist utan bara velat ha det bra och må bra på min arbetsplats och det har varit svårt. Som jag skrivit förut så tackar jag högre makter att jag inte jobbar kvar vid SJ. Jag hade spårat ur, flipprat ut, rullat ut på bangårdens dammiga grus rätt in i lokstallet utan att kunna ta mig därifrån någon mer gång. Jag hade dött om jag hade stannat.
Hade en litet chatt med en bekant häromdagen som jobbar inom barnomsorgen och jag undrade hur man orkar år ut och år in, är det inte tufft och svårt och ansvarsfyllt till brädden. Höga ljud och alltid vara pedagogiskt alert och inte bli galen när det bråkas och tjafsas( som man blir som mamma menar jag) tänker jag. Hon svarade ” ja det har sina sidor men att komma till jobbet och mötas av kramar det är bara bäst” .
Tycker att den attityden har genomsyrat många jag pratat med som arbetar med barn, det de får är så mycket värt och gör att de orkar fortsätta ge.
Hmm... jag valde nog fel ändå, tänk att få mötas av kärlek på jobbet istället för skäll och hån och ironier jämt som man fick på SJ. Små varma oförstörda barn jämfört med nedrivna kontaktledningar och bussersättningar och för alldel, slitet med att lyfta flaskor och kartonger på bolaget. Nog har det medfört nya och bra relationer med medmänniskor men otroligt mycket slit på både kropp och själ.
Jag hoppas i alla fall jag hittat rätt denna gång, i tankarna har jag förut varit och nosat på barnomsorgen men inte trott mig orka, när man själv varit sliten småbarnsmamma.
Men jag trivs också ypperligt bland delikatesser, ostar och marmelader och salamisar och tårtor och fiskar. MEEEN antagligen vet alla det nu så jag behöver nog inte påpeka detta faktum mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)