Alla år, alla veckor, alla dagar alla sekunder, alla hundradels sekunder som vi lever är enbart skärvor av vårt liv, våra syner på världen genom tidningar och tv är bara en tolkning, en tillfällig bild, vår provisoriska sanning, tills vi begriper sanningen. Den lägger sig inte ofta inte tillrätta förrän långt senare, då nya fakta uppkommit. Den lägger sig heller inte tillrätta utan att vi ifrågasatt den ett antal gånger . Prövat och vägt för eller emot.
Och en dag så fryser bilden, vi stannar upp, fogar samman alla bilder, känslor och tankar från bilderna vi matats med och åsikterna vi lyssnat på och startar upp den omgjorda, egna versionen, den som då i det ögonblicket blir sann. Då. I ett ögonblick, när budskapet står i eldskrift framför dig, då har helheten infunnit sig.
Då du inte längre behöver räkna skärvorna eller vara medveten om dem längre. Och –i sanningen –är det kanske bättre att låta hundradelarna stanna i sportvärlden, där de gör mest nytta.
Livet är det hela, det sanna, det vi skapar och väljer bort. Livet är där vi är, framför stupet, på toppen, nära botten, ovanpå mitten, under molnen…
Då är livet sant, fåglarna sjunger i buskarna, vattnet porlar i bäcken, en beskådad vy över viken är vackrare än någonsin förr. Jag älskar stunden då man lever nu men också kan se livet i 360 grader. Det som varit och det som ska till. Och att se sig själv mitt i livet, på väg att ta nästa trevande steg, in i framtidens oändlighet. För det kommer en dag då man inte ens blir däckad av att förkylningen dyker på en, att kylen går sönder mitt i julen och man är arbetslös.
Jag älskar äntligen att inte veta något om de trevande stegen och vart stigen ska leda mig för nu har jag äntligen hopp om flyt på floden. Jag simmar inte motströms längre.
Jag har alltid och utan framgång eftersträvat att insikterna ska komma som blixtar och utan framgång försökt mota bort dem nattetid. För nattetid är tid för livgivande sömn.
Carl – Einar Häckner. I somras såg jag hans "De små grejerna" på Lisebergs stora scen. Häromdagen fick jag se honom i repris. Han är så rar, och så spröd och så galen. Han är allt, allvar, skratt. Mitt i sin sprödhet så pratar om detta det viktigaste i livet. ”det är de små grejerna som är viktiga, hålla en hand och ha det bra tillsammans”.
”Ibland är livet tomt men det är fullt av jävelskap på nätterna.”
Det är ju precis så det känns när man kommit till insikt, att har man det inte bra därhemma med de nära och kära då har man ingenting. Vi måste vårda relationerna, njuta av nuet och prata så att alla förstår vad som är värt något, ge våra kunskaper vidare till våra barn, bekämpa individualismen som härjar så fritt idag. Bekämpa det kvinnor gör mot varandra, det män gör mot kvinnor och kvinnor mot män, vad chefer gör mot anställda. Vad ungdomar och barn gör mot andra barn och ungdomar.
Delar ur slutmonologen:
”Vi skapar alla våra egna liv, kämpar oss till våra värderingar och sen blir man blåst på vägen ibland. Liksom av sig själv, man förlorar en vän, nån eller något ungefär som när hatten plötsligt åker av i en kraftig vindpust virvlar hatten iväg upp i luften virvlar den som en boll och sen springer du just efter den där hatten du ser ingenting annat än den hatten men då säger jag så här den där hatten borde försvinna för alltid för när världen rasar då är det viktigast med dem du har närmast, de nära och kära… För vi behöver alla ett sammanhang …
Vi påverkar våra liv med våra val men vi måste bara börja”, Det är de små grejerna som räknas”
En så klok man, önskar alla fick se och höra honom och lärde sig något. Att det är vi som skapar de liv vi vill ha och de värderingar vi vill leva efter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar