Summera, det är vad man ska göra denna tid på året. Läsa bilagor med året som gått decenniet som gått. Det är både kul och sorgset att bli påmind om saker som hänt, det är allt bra mycket negativt som skrivs i media och som vi har upplever, vi medborgare i Svea AB.
Stress är något som tär på kroppen och dränerar en på energi och skapar näringsbrist i våra kroppar. På sn.se läser jag att sex av tio stressar på jobbet, enligt en undersökning från Previa. Det är mer än hälften. Filter saknas alltså för att inse att ett jobb är ett jobb, det ska man ha för att kunna ha en bra fritid. Vi har rätt att kunna gå till jobbet och sen gå därifrån och ägna oss åt det andra vi har i vårt liv, familjen.
Previaläkaren uppmanar arbetsgivarna att ge sin personal sammanhängande ledighet, så att de kan återhämta sig ordentligt.
Det kanske också skulle vara på sin plats att uppmana folk att inte spela duktiga och ställa upp till döds, för det som händer är att vi spelar så infernaliskt duktiga och tror att vi är oumbärliga och så ställer vi upp trots att kropparna säger ifrån på flera sätt, i omgångar. Vi går hem och lägger oss helt utmattade raklånga och gråter för att vi inte orkar mer, men ändå går vi dit, ställer upp ännu mer, låter oss utnyttjas. Varför?
Jo för att vi tror det ska ge oss fördelar längre fram. Vi ska visa våra framfötter i förhoppning att det ska ge något tillbaka,år ut och år in, tills allt därhemma har förfallit och dammat igen och relationerna med barnen och mannen är på upphällningen. För ett jobbs skull… för hoppet om en fast anställnings skull.
Men många gånger visar det sig att när det väl kommer till kritan, när man står inför faktum, så är det inte värt ett skit det man ställt upp, för ” det har alla gjort, ” alla har haft det jobbigt” och så vidare, så det kan kännas som om man är förbrukad, förminskad, fimpad, rökt…
Så många berättelser jag hört…
Och då, då, då ångrar man sig gruvligt. Då lovar man sig själv, att nästa jobb man får då ska man sätta tydliga gränser och visa att det är ett jobb, jag gör mitt bästa när jag är där, men jag behöver också återhämta mig ibland.
För det är ingen annan som gör det åt en. Stressen den framkallar man själv, inom sig, av alla krav att vara duktig. Men kraven är ens egna och sen hakar arbetsgivarna på och utnyttjar det. Småcheferna pressade av kraven, pressade av det som förväntas av dem. Alltför få tar personalen under vingarna de flesta inte, rädda om sina egna jobb? Jag skulle tro att de flesta tillhör den senare kategorin… får man en anställd som visar framfötterna är det klart man tar chansen.
Och så sitter vi där igen.
4 av 10 personer i Sörmland bland de företag de undersökte hade uppenbarligen styrka och kan värdesätta sig själv för den de är och blir kanske värderade också. Förhoppningsvis.
Allt är inte svart, det kanske kan förändras åt rätt håll, man vill ju inte sluta hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar