Nytt liv ja, varför ska det vara så förjolat svårt att leva det liv man vill leva? Äppelkäck och – kindad som med förkläde kramar om barnen, aktiverar dem och är på topp, har snygga kläder och nystajlat hår jämt. Tränar, läser och förkovrar sig och…och…
Stopp nu. Nu är den där kritiska kommittén på gång igen. Den som för evigt har parkerat sig på axeln som en olyckskorp och skriker ut sitt missnöje över det jag gör – och inte gör.
När ska jag lära mig att det jag gör är utöver fattningsförmåga ibland. Ger mig in i otroliga saker och lär mig och förkovrar mig inför framtiden – för visst är den här framtiden och ljusare än på väldigt länge men den är inte utan vedermödor.
Jag vill verkligen forma min framtid, göra något riktigt bra av de 20 som är kvar innan jag blir pensionär. Jag är på väg dit. Till det braiga livet. jag vet att jag lämnat det svåra bakom mig, nu är det full fart framåt. Jag är inte rädd att lära nytt jag ser bara alla spår i hjärnan som allt jag läser gör, och tror att det är nyttigt, jag kanske inte blir gammal och gaggig i förtid när jag aktiverat hjärnan såhär.
Ibland har man ju aktiverat hjärnan med för mycket kunskaper på en gång men det har ju handlat om att jag inte haft nån balans i livet. Och det går lite långsamt framåt det medger jag, det går inte så fort som jag skulle vilja, men jag skulle ändå vilja hylla mig själv till det jag genomför varje dag, dessa smådåd. Så grattis Mia! Du är värd en ostbit i kväll…
Nej fan, jag måste lägga av, jag har några kilon jag måste mota bort. Utrota, radera ut…jag som alltid haft som argument att det är bra att ha ett par extra kilon ifall man blir allvarligt sjuk så man har att ta av liksom börjar faktiskt bli en anings nervös ifall de ska visa sig sitta för hårt de här sista jag upptäckt. En sen natt då jag plötsligt befann mig mitt i fullmåneskenet mot en vägg fick jag en smärre chock och trodde det var en skugga av en inkräktare i mitt hem.
Det blev inget mer sova den natten, det var grädden på moset, att min depp - period kantats av för måånga kilon också, det var hårt. Man är expert på att blunda länge.
Och inte blir det bättre av att mannen kallar mig lilla ostbomben heller….
Så nästa utmaning i livet startar snart…(vet bara inte när, i morgon kanske, jag har faktiskt inte sån aptit). Jag har ett par utmaningar kvar i livet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar