Pratade med en annan god vän i går och vi kom in på det här med studier och jag berättade om hur tufft det varit med att plugga samtidigt som det har varit kul att lära sig nytt och man hela tiden kommer till insikt om att man (nästan) kan lära sig vad som helst. Det är bara att kämpa och inte ge upp( tror jag), nästan övertygad med andra ord.
Hon sa att hjärnan måste tränas hela tiden för att inte förtvina. Och det stämmer säkert till viss del. Jag har ju aldrig direkt trott att jag skulle klara av någonting men ändå genomfört ganska mycket. Kämpat o pluggat och försöker ta mig fram och skapa ett bra liv. Och som sagt så känner jag att hjärnan blir mer stimulerad och jag tror mer om mig själv än på länge länge, även om det inte går så jättefort.
Men så är det de där mörka rummen i skallen. Dit tankarna på irrfärder i de vindlande gångarna bara viljelöst leds. Till de mörka rummen, där ensamheten härskar. Där förtvivlan har lagt sin duk över allt, där hoppet bara slåss vilt i ett hörn. Där kan gråten också fångas in av en arme kritiker skapade av mig själv, och släpas fram till ögonhålorna och retas till att börja rinna.
Där är jag ensam. Så ensam. Knappt kan ett barns kramar dämpa ångesten därinne. I stunder av klarsyn kan jag sätta ord på det jobbiga som följt mig så länge, alltför länge. I stunder av denna klarsyn mår jag bra då jag satt ord på det som är jobbigt och då känner jag mig styrkt. För en stund.
Sen börjar tvivlen. Gör jag rätt eller fel, tänk om det inte går, tänk om jag kastas ut, tänk om…tänk om…tänk om vi får står på gatan till slut. Jag vet att man kan falla mellan stolar i trygghetssystemen och det gör mig fruktansvärt rädd. Så rädd.
Trots att jag är frisk och har friska barn. Är jag så rädd för allt. Hatar det.
Förstår inte hur hjärnan fungerar egentligen. Varför inte jag kan känna glädje, bubblande glädje. Varför jag inte vågar. Vågar kasta mig ut till fullo. Realisten i mig säger stopp hela tiden. Realisten vet att jag kan bli besviken och gör mig besviken hela tiden.
Suck tungt idag.
4 kommentarer:
jag vet hur det där känns. Men dom är bara rädslor. Stor kram! Allt kommer att bli bra!
Det finns hopp vännen! När du har kraft och orkar så ska du bygga på ditt positiva underbara Du. Om du bara fortsätter tänka att du ÄR positiv, underbar och klarar ALLT, så kommer du att göra det. Det kommer finnas dagar med tvivel men också dagar då det ter sig självklart! Livet är en villervalla, men försök förstärk det som är gott och förminska det som är ont, så blir det lättare på vägen. Styrkekramar <3
tack för kommentarer, önskar det kunde gå min väg någon gång...känner för att lägga ner vapnen en stund och få njuta av livet äntligen.
kram till er!
Skicka en kommentar