ilandsproblem

I dag har jag njutit av en lugn frukost ensam med tända ljus. Ensam, det var så längesen.

Litegrann kvar på kursen och strupen lite hopsnörd av oro. Vill ha ett jobb. Nu. Jag tycker det är dags, att jag kämpat hårt ett tag, lärt mig nytt i kvadrat. Nu vill jag att allt ska falla på plats, för ett tag. Jag vill inte längre kämpa så hårt, jag vill få slappna av ett tag.

Jag har en coach igen. får mig att få nya synvinklar, se allt bra jag genomfört och hur jag ska ta fram det när jag söker jobb. För mina brev just nu blir inget bra, jag får inte ihop det. Det bara snurrar. Ska man aldrig mer få ett jobb?

Jag vet att det krävs arbete om man vill komma någonstans, jag vet att livet är ett lärande och ett kämpande hela tiden och det är ju det jag gör. Samtidigt som vi ska ha ihop livet med barn som behöver oss så rots att de är tonåringar. De vill berätta, lyssna, mysa, chatta, bli lite uppassade ibland, gå på disco, bli hämtade.

Så ibland rinner orken ur mig. Jag kan inte ens le åt kursarnas fräckisar. Det är stelt härinne. Oro som härskar och härsknar.

I dag är det hemstudier men jag är inte inspirerad, skäms lite. För jag behöver verkligen alla kunskaper jag kan få för att ta mig vidare i livet.

Ilandsproblem,jovisst.