just nu-läge...

Jag har två pojkar, en 19 och en 15 åring. Jag skriver inte så mycket om dem här, för att vi bor i en liten stad och de inte skulle vilja att jag hängde ut dem. När de var mindre skrev jag på en annan sida och då kunde jag delge saker de sagt och gjort och hur jag förhöll mig till det men nu är de så stora så det blir känsligt.

Men icke desto mindre så älskar jag dem. De är en av varje sort, en öppen glad och en lite slutnare variant. En som är svårare att komma in på livet och en jag fått reda på massor av genom åren. En som tränar för att det är kul och skönt och en som har jättefokus på att vinna och vara bäst.

Jaja man blir inte klok på dem. I somras fick minstingen ärva moppen efter den store. Han var så glad och mamsen stod och tittade efter honom på uppfarten, det var bara näsduken som fattades, att vinka av honom med. Och eventuellt torka en tår, för att han är så stor nu.

Ja herregud vad tiden har gått. Han är 15 i år. Det är inte 15 lätta år som gått precis, man ska ju vara toppenmamma fast man inte alltid mår så bra i själ och hjärta, fast man haft arbetslöshet, nedstämdhet och kämpande i livet. Men så är det kanske, jag hoppas att mitt kämpande fått mig så empatisk att jag i framtiden förstår vad de går igenom. Att deras liv kanske inte alltid heller kommer att gå som en dans.

Har en tendens att vara curlingmorsa dock, skjutsa hit och dit och ge omsorg med mat och kläder…suck, gränsen är subtil. Men jag får massor av dem oftast, i form av skratt och glädje och när man väl kommer den lille in på livet blir det magiska stunder vid köksbordet eller vid hans säng. Jag får acceptera att de är olika lätta att nå fram till.

Den store gick ur skolan i somras och ville sätta upp sig i vikariepoolen för förskola, fritids och idrottsklasser. Det gick lite trögt att komma fram till rätt person, många samtal ringdes och han sattes upp på lista men inget hände. Han ringde igen och kollade och skulle få träffa ansvarig när skolorna började igen. Inget hände, inget jobb. Mörker bara. Och så ringde de för ett par veckor sen och bokade en intervju och två dagar senare har han fått jobb i princip varje dag, de hade haft fel telefonnummer hela sommaren. Surt? Jodå men å andra sidan fick han en sommar i vila han kanske aldrig mer får…

Så nu är han glad och lycklig och visslar och sjunger när han kommer hem från jobbet. Och mammahjärtat svämmar över av kärlek när han sätter igång och kör ett race med sin humor, som vi sannerligen delar…och i helgen har jag varit och tittat på 15 åring som spelat cup, även om jag inte kan så mycket fotboll så är det kul när barnen är med och man både gläds och känner sorg när det inte går bra.

So life goes on…

så tyst det har varit...

Ja vad hände egentligen? Vad händer egentligen när rösten därinne tystnar, den som tröstar ibland, den som slår ner på en ibland. Vad händer när man inte längre kan sätta ord på vardagen? När vardagen tar över så att nätterna blir hemska igen, orosfyllda, när vardagen tar över så att ingenting längre funkar och man inte ens kan uttrycka sig.

Jag är begåvad med tankar. Jag vill se det som en begåvning idag när så många bara vräker ur sig dumheter till höger och vänster utan en tanke på att man kan såra andra. Så helt i onödan.  

Mina tankar fyller mitt sinne till brädden oftast. Jag är också en ältare som inte riktigt hittat verktygen för att möjliggöra utraderandet av de onda tankarna, de som oroar mig och får mig att tro att jag är värdelös, kass och inget kan.

Jag lever för lite på det jag egentligen genomför som är bragder ibland och ser alldeles för ofta mina fel och brister. Jag lever inte för stunden, jag lever i framtiden fortfarande, jag har gått i terapi men ibland ramlar man tillbaka.

Jag har ett jobb, en fast anställning sen i september förra året. Jag är lycklig för detta. Det är ett roligt bra jobb, lite hårt för kroppen att gå och stå långa dagar, man känner att man inte är 20 längre. Jag fick i november reda på att jag skulle få ansvaret för en ostdisk i delikatessavdelningen efter ombyggnad och detta fyllde mig med otrolig glädje. Jag älskar ostar och delikatesser (alldeles för mycket) och jag var så lycklig.

Innan dess hade vi lång tid att gå. Jobbet rullade på, i ett högt tempo periodvis. Min lilla ostdisk hamnade i glömska och vardagens scener tog över. Allt är inte positivt och jag måste lära mig saker och ting, som att våga säga ifrån när jag inte mår bra av vissa saker och ett tag gick jag lite för länge och höll inne med sånt som störde mig.

Jag tappade livsglädjen. Tappade glädjen i det roligaste jobb jag haft och visste inte hur jag skulle få andra att förstå. Men till slut vågade jag på mitt sätt ta upp det som förmörkade och bekymrade mig. Och det vände igen. Och jag började se fram emot hösten igen.

Och nu är vi här. Jag har en ostdisk, jag har vånda varje dag för det jag ska genomföra säljmässigt. Men jag måste, det är roligt att få folk att gilla det jag gillar. Att få folk att upptäcka ostarnas värld.

Så nu blir det nyöppning nästa vecka i butiken och jag har ångest. Är man inte orolig för att man har för lite ost så är man orolig för att man beställt för mycket. När ska det gå i lås livet tro? När ska man få höra klicket? När ska jag få höra frasandet av siden nära öronen som förkunnar att du kan vara lugn nu Mia…

Eller är det inte så det ska vara livet?