så tyst det har varit...

Ja vad hände egentligen? Vad händer egentligen när rösten därinne tystnar, den som tröstar ibland, den som slår ner på en ibland. Vad händer när man inte längre kan sätta ord på vardagen? När vardagen tar över så att nätterna blir hemska igen, orosfyllda, när vardagen tar över så att ingenting längre funkar och man inte ens kan uttrycka sig.

Jag är begåvad med tankar. Jag vill se det som en begåvning idag när så många bara vräker ur sig dumheter till höger och vänster utan en tanke på att man kan såra andra. Så helt i onödan.  

Mina tankar fyller mitt sinne till brädden oftast. Jag är också en ältare som inte riktigt hittat verktygen för att möjliggöra utraderandet av de onda tankarna, de som oroar mig och får mig att tro att jag är värdelös, kass och inget kan.

Jag lever för lite på det jag egentligen genomför som är bragder ibland och ser alldeles för ofta mina fel och brister. Jag lever inte för stunden, jag lever i framtiden fortfarande, jag har gått i terapi men ibland ramlar man tillbaka.

Jag har ett jobb, en fast anställning sen i september förra året. Jag är lycklig för detta. Det är ett roligt bra jobb, lite hårt för kroppen att gå och stå långa dagar, man känner att man inte är 20 längre. Jag fick i november reda på att jag skulle få ansvaret för en ostdisk i delikatessavdelningen efter ombyggnad och detta fyllde mig med otrolig glädje. Jag älskar ostar och delikatesser (alldeles för mycket) och jag var så lycklig.

Innan dess hade vi lång tid att gå. Jobbet rullade på, i ett högt tempo periodvis. Min lilla ostdisk hamnade i glömska och vardagens scener tog över. Allt är inte positivt och jag måste lära mig saker och ting, som att våga säga ifrån när jag inte mår bra av vissa saker och ett tag gick jag lite för länge och höll inne med sånt som störde mig.

Jag tappade livsglädjen. Tappade glädjen i det roligaste jobb jag haft och visste inte hur jag skulle få andra att förstå. Men till slut vågade jag på mitt sätt ta upp det som förmörkade och bekymrade mig. Och det vände igen. Och jag började se fram emot hösten igen.

Och nu är vi här. Jag har en ostdisk, jag har vånda varje dag för det jag ska genomföra säljmässigt. Men jag måste, det är roligt att få folk att gilla det jag gillar. Att få folk att upptäcka ostarnas värld.

Så nu blir det nyöppning nästa vecka i butiken och jag har ångest. Är man inte orolig för att man har för lite ost så är man orolig för att man beställt för mycket. När ska det gå i lås livet tro? När ska man få höra klicket? När ska jag få höra frasandet av siden nära öronen som förkunnar att du kan vara lugn nu Mia…

Eller är det inte så det ska vara livet?