Inte en tår fällde jag under
programmet. Jag stelnade långsam av fasa där i min soffa och leendet och
igenkännandet av Ainbusk och deras glädje stelnade och förbyttes i fasa, ilska
och sorg.
Hur kunde han? Hur kan NÅGON
enda levande människa göra såhär mot en annan levande människa. Hur kan man av
maktbegär och tron på sin egen överhet på jorden missbruka en annan människas
själ, hjärta och kropp till den milda grad?
Hur kan denne så kallade man
få gå ute på våra gator och fortsätta sin resa i kulturens finrum på denna jord
när så många av hennes nära saknar och gråter och sörjer och fortfarande ut i
varje por, genom varje hårstrå, i sina ådror och blodkärl dygnet runt lider med
sin syster, lider sin förlust av henne som inte längre finns bland oss?
Det var inte i affekt o nej,
ingenting var i affekt men ändå allt. Hotelser via telefoner och brev.
.
Jag går sönder av orden i
låten. ”Att just vi två skulle mötas, när inte någon kunde förstå, jag ville
aldrig dig älska, men det blev så ändå”. ”
“How could you do this to me, why did you do all this to me”
Att hon klarade av att
fortsätta. Att hon mäktade. Hur? Hur förmådde hon behålla sitt hopp? Kanske för
att hon hade sina närmaste.
Vad händer med alla de som
inte har något, som är ensamma i det?
Jag vill slåss, jag hatar
honom, hatar alla de män som missbrukar den kvinna de tror sig äga och ha rätt
att våldföra sig på av anledningar de antagligen inte kan uttrycka. De borde
låsas in på livstid, de har förbrukat rätten till att fortsätta röra sig fritt
mitt ibland oss.
Det pågår ett klimathot ja.
Dygnet runt året om sedan många år. Och många år framöver i våra liv.
Och parallellt med det pågår
kvinnornas klimathot, lika livsviktigt att bemästra och utrota, männens tro på
sig själva som jordens härskare och deras oförklarliga hat och maktbegär över
kvinnor, som får dem att slå. Som får dem att verbalt förtrycka och för evigt
skuldbelägga kvinnan, som att en enda jävla kvinna skulle ha bett om det...bett
om att få stryk och låta sig plågas.
Jag vet nu att det är inte är en
utopi att på denna jord att riktiga män reser sig upp och visar vilka de
är, det finns de som särställer sig från dem som inte förmår vara män. Inte bara som i detta
fall, en maktens man levande i offentligheten, sanktionerad av säkert fler än
andra män på Dramaten (vilket nästan tar saken till outhärdighet).
Brinnförjosefin.
Ja brinn för alla de kvinnor
som går till sängs rädda.
Minns några rader ur en bok
om dödslägret Birkenau. Hur en man som skulle hängas strax innan skriker ut
över de som tvingas stå och titta på, för att ge dem hopp. ” Ich bin der
letzte”.
Om det ändå hade blivit så.
Som han trodde.
Om det ändå blivit så. Att
Josefin varit den sista.
1 kommentar:
Dessa karlar som ska visa sin makt med slag och ord är inte värd att ens nämnas. Starka fina Josefin!
Skicka en kommentar