I tvåsamhetens stund betydde inte orden någonting.

Jag trodde att jag älskade det som fanns i din själ.

Istället kastade du ut mig

till morgonens svarta förtvivlan.

Du lyssnade aldrig på mina framviskade frågor.

Du bara gick

utan att besvara dem.

 

 

 

Alla ord jag skrev om dig under smäktande toner

av vinets dimma passar idag som ett helt kapitel

i min inbillade bok.

Kapitlet är ännu inte skrivet för orden vill inte fastna på pappret

Jag bränner mig på sidorna

Pennan glöder i handflatan

Blir kapitlet någonsin skrivet

så är dialogen mellan oss

nedtecknad med osynligt bläck

obefintlig.

och nu även glömd.