Tågkupeer ja vad säger man. Det är farliga ställen.

 

Jag hade bokat speciell plats en gång för att åka till Malmö på galej en gång. Detta var dock så väldigt länge sen så länge sen att det lät do do do dunk om tåget vid rälsskarvarna. Men så var det heller ingen stambana jag åkte på.  

 

Har ni förresten varit med om hur illa det kan gå när man tänker sig att säga någonting och så kommer något helt annat ur munnen? Och hur man skäms? Vet ni?

 

Jag klev in i kupén jag många år senare som säljare på SJ i ett stressat ögonblick skulle benämna sexkupe och som en kund då gapskrattade åt. Jag har dock inga gapskrattsminnen av de kupéerna. Alls.

 

Man satt sex personer och hade gardiner att dra för som alltid fladdrade när någon öppnade. Och aldrig kunde man sova därinne heller, alltid var det någon som prasslade med godispapper och tidningar eller sörplade soppa. Förstår inte än idag varför jag över huvud taget hade bokat en kupé.

 

Jag ryckte upp dörren, klev in och hade tänkt säga ” hej” men av någon anledning blev det ”vem? ” Och fem helt vanliga människor som klivit på innan mig förvandlades till fågelholkar. Det var bara att låtsas som ingenting och inta min bokade plats, böka mig ner ställa min lilla väska under sätet och vissla generat med rodnande ansikte.

 

Äntligen tillrätta i sätet och efter konduktören hade kontrollerat biljetterna ( hur benämns konduktörer nuförtiden förresten?) tog jag försiktigt av mig skorna och skulle inta någon form av avslappnad pose då foten vek sig neråt i sendrag. Har ni varit med om det va? Jag var tvungen att resa mig upp som ett spjut och nej, det var inget bröl jag avgav men någon form av djurljud gjorde jag uppenbarligen för fem helt vanliga människor förvandlades denna gång till fåntrattar. Ingen frågade om jag behövde assistans utan bara stirrade som om jag var tokig.

 

När jag klarat mig ur denna kinkiga situation satte jag mig igen och andades djupt i lycka över att smärtan var över, bara den som haft sendrag vet vad jag pratar om. Log åter ett generat leende och tog upp min medhavda bok som förhoppningsvis skulle räcka både fram och åter, för här verkade ingen vara pratsugen. Det var nu precis tyst i kupén.

 

Jag var inne i min bok men plötsligt övermannade de här do do do dunk från rälsskarvarna mig och jag hade för en stund lyckats glömma att jag inte var ensam så jag klämde i med ramsan några gånger. Do do do dunk. Och antagligen log jag samtidigt ett milt leende.

 

Och så såg jag rörelser från alla håll, först bara i min ögonvrå men alla såg återigen ut som fåntrattar. Jag började förstå att nu var jag snart riktigt illa ute, skulle jag bli avkastad av tåget?

 

Det var bara att lägga ner boken och försiktigt ta upp den medhavda matsäcken bestående av marmeladsmörgås och te och hoppas att allt skulle gå väl.

 

Jag tyckte själv att jag manövrerade allt väl tills marmeladsmörgåsen vid ett do do do dunk föll med marmeladen neråt. Jag gapade högljutt till ” nej” och skrämde återigen mina hårt ansatta medresenärer. I samma ögonblick rycktes kupédörren upp, där stod konduktören flankerad av två män i vitt och …

 

Ja jag kom bara till Falkenberg den resan.  

 

Och Lillhagen var inte ett ställe jag någonsin kommer att besöka igen. Inte ens som turist.