Rötslam är ett av de hemskaste orden jag vet. Det är ett ord jag egentligen inte vill ta i min mun men som jag gjort ett par gånger. I ilska, för det passar så bra när man är arg.
Som när jag i SN idag läser om en 25-åring i Oxelösund som misshandlat sin sambo. Våld våld hela tiden, vidrigt. Det triggar igång saker hos mig.
Eftersom jag inte kan påverka denna situation för den misshandlade sambon lämnar jag detta därhän och hoppas han kommer att få ett adekvat straff. Hoppas verkligen hon får den hjälp hon behöver av samhällets instanser. Men rötslam är det i alla fall.
Nu vill jag sluta orda om rötslam för jag vill vara positiv. Nu ska vi dra det som de flesta människor vill och behöver.
Trygghet. Det människan behöver. Typ. Vill ha ett jobb att gå till, gå till sitt jobb och trivas,vill jobba lagom mycket, vill bo lagom bra, unna sig någonting då och då,ett restaurangbesök eller lunch. Några vill resa ofta.
Allt som sker runt omkring oss ska hela tiden hanteras och det är mycket som ställer till det för oss. Det är värk och sjukdomar och pengabrist arbetslöshet och sjukersättning och oförstående myndigheter och regler vi inte förstår och alla val vi ska göra hela tiden som stressar oss. och snart ska vi välja de som ska fatta beslut om vart våra pengar ska gå och en massa andra meningsfulla saker.
Så mycket meningsfullt vi vill fylla våra liv med men som vi inte alltid fixar. För att vi inte är trygga. I synnerhet inte inuti, det som gör att den yttre världen skulle kunna vara en säker plats.
Om alla öppnar sina ögon mot världen, kämpar för att må bra, tar tag i och reder ut sina liv, kanske jag slapp läsa i SN om en ung kvinna som blir misshandlad av sin 25 årige man i Oxelösund.
Alla måste hitta sitt sätt att bli trygga. Men jag kan rekommendera att vi inte fyller oss med rötslam och ilska. Det gör oss inte trygga.
Tänk om världen kan blir en bättre plats...
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=7&module_instance=2
lördag 29 maj 2010
Friårets försvarare.
Hittade en gammal text och ska förklara den lite...jag tror jag kallade den friårets försvarare. 2005 hade jag friår från SJ, en sargad själ på resa i kosmos som var tvungen att bryta ett tag.jag ser livet som en trappa, som steg. Att ta friår var första steget till ett bättre liv. då skrev jag den här. Publicerad på hemmföräldrar.se om jag minns rätt.
Kan man fly både till och från något på samma gång? Svaret är tveklöst ja.
Jag flydde till lugnet, ron, tystnaden och mer tillvaro med mina pojkar. Jag ville se dem mer, finnas där för dem när de kom hem från skolan, finnas där och höra deras funderingar och plåstra om deras blåmärken och få känna deras kramar ofta, ofta varje dag.
Jag flydde från en arbetsplats där vi sakta ströps av ökade krav, från ett magert lönekuvert till ett ännu magrare bidragskuvert men det var värt vartenda öre. Jag är en snyltare som ligger och ”käkar praliner” eller ” ska förverkliga mig själv” som det föraktfullt benämns av motståndarna som får vara med och finansiera det.
Jag har fått friår.
Häromdagen blev jag lycklig när vi var i badhuset och jag simmade och hörde dem leka och vara glada med sin pappa. Jag såg dem hela tiden och kunde motionera samtidigt.
Jag låter antagligen som en tråkmåns och det får ni tycka. JAG orkade inte vara en bra mamma när jag lämnade mina barn och jobbade nästan heltid. Jag fick skäll på jobbet och kom hem och var en skitmamma, arg för att de bara bråkade och inte var nöjda med något och bara gnällde.
Jag knäcktes nästan av att ha småbarn och jobba nästan heltid med ökat ensamansvar och en gradvis stegrande hotbild och är glad att jag tagit chansen att försöka komma tillbaka till livet utan sjukskrivning. Att hamna där så många hamnar idag, i diket med rehabilitering för att kunna fungera igen och där barnen kanske ytterligare hamnar i kläm för att mamma inte är den hon var en gång, var otänkbart. Jag har sett vänner hamna där och blivit varnad av dem, tagit varningarna på allvar och är idag en bit på väg.
Det tog åtta veckor innan jag orkade sätta på radion. Det tog tre veckor in på ledigheten när insikten kom att jag hade gjort rätt som hoppat av karusellen. Jag skrev YES med stora bokstäver i min presentdagbok när jag insåg att byta jobb var inte rätt metod för att komma bort, jag var tvungen att stanna upp och reflektera över vad jag ville i livet. Både i arbetslivet och med mig privat. 40 år gammal.
Idag går jag en mycket liten aning säkrare min egen väg, utforskar vad jag klarar av och funderar på hur jag ska kunna gå vidare och jobba lagom mycket i den hårda tid vi lever i.
För det finns inget viktigare än mina barn, de behöver mig inte mindre bara för att de blir större, de behöver veta att jag alltid finns där för dem, de behöver ha trygghet när skolans värld är stojig och stökig och konflikter uppstår. De behöver hjälp med läxor och att i tal formulera sin dag. De behöver mig.
Jag är överlycklig att jag fått chansen. Ett år i mitt liv. Jag trodde från början att det skulle bli ett vuxenår men det var fel, det är ett år då jag njuter av att se barnen lugn och harmoniska. Jag behöver inte tvinga dem baka bullar med mig eller aktivera dem med en massa saker, det klarar de själva. Men under tiden jag bakar bullarna kan jag höra deras lekar.
Jag är lyckligt lottad!
Kan man fly både till och från något på samma gång? Svaret är tveklöst ja.
Jag flydde till lugnet, ron, tystnaden och mer tillvaro med mina pojkar. Jag ville se dem mer, finnas där för dem när de kom hem från skolan, finnas där och höra deras funderingar och plåstra om deras blåmärken och få känna deras kramar ofta, ofta varje dag.
Jag flydde från en arbetsplats där vi sakta ströps av ökade krav, från ett magert lönekuvert till ett ännu magrare bidragskuvert men det var värt vartenda öre. Jag är en snyltare som ligger och ”käkar praliner” eller ” ska förverkliga mig själv” som det föraktfullt benämns av motståndarna som får vara med och finansiera det.
Jag har fått friår.
Häromdagen blev jag lycklig när vi var i badhuset och jag simmade och hörde dem leka och vara glada med sin pappa. Jag såg dem hela tiden och kunde motionera samtidigt.
Jag låter antagligen som en tråkmåns och det får ni tycka. JAG orkade inte vara en bra mamma när jag lämnade mina barn och jobbade nästan heltid. Jag fick skäll på jobbet och kom hem och var en skitmamma, arg för att de bara bråkade och inte var nöjda med något och bara gnällde.
Jag knäcktes nästan av att ha småbarn och jobba nästan heltid med ökat ensamansvar och en gradvis stegrande hotbild och är glad att jag tagit chansen att försöka komma tillbaka till livet utan sjukskrivning. Att hamna där så många hamnar idag, i diket med rehabilitering för att kunna fungera igen och där barnen kanske ytterligare hamnar i kläm för att mamma inte är den hon var en gång, var otänkbart. Jag har sett vänner hamna där och blivit varnad av dem, tagit varningarna på allvar och är idag en bit på väg.
Det tog åtta veckor innan jag orkade sätta på radion. Det tog tre veckor in på ledigheten när insikten kom att jag hade gjort rätt som hoppat av karusellen. Jag skrev YES med stora bokstäver i min presentdagbok när jag insåg att byta jobb var inte rätt metod för att komma bort, jag var tvungen att stanna upp och reflektera över vad jag ville i livet. Både i arbetslivet och med mig privat. 40 år gammal.
Idag går jag en mycket liten aning säkrare min egen väg, utforskar vad jag klarar av och funderar på hur jag ska kunna gå vidare och jobba lagom mycket i den hårda tid vi lever i.
För det finns inget viktigare än mina barn, de behöver mig inte mindre bara för att de blir större, de behöver veta att jag alltid finns där för dem, de behöver ha trygghet när skolans värld är stojig och stökig och konflikter uppstår. De behöver hjälp med läxor och att i tal formulera sin dag. De behöver mig.
Jag är överlycklig att jag fått chansen. Ett år i mitt liv. Jag trodde från början att det skulle bli ett vuxenår men det var fel, det är ett år då jag njuter av att se barnen lugn och harmoniska. Jag behöver inte tvinga dem baka bullar med mig eller aktivera dem med en massa saker, det klarar de själva. Men under tiden jag bakar bullarna kan jag höra deras lekar.
Jag är lyckligt lottad!
Lite orediga tankar en blåsig dag.
Jag betraktar mina barn med kärlekens ögon. Jag sniffar i smyg på en 12 åring som är rätt nöjd att vara hemma med mig ibland. Jag är lycklig att höra barnen resonera med varandra. Lycklig att se dem vara nöjda. Lycklig när min 16 åring får beröm för sina domarinsatser, lycklig över att han fått sommarjobb.
Jag borde skämmas över mina svackor, jag som har det så bra är så frisk. Vi som har det vi behöver och mer därtill, jag kräver inte mer saker men jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
För tolv år sedan ungefä kom den minste till mig. på hans födelsedag var det reflektion som gällde. För mig. Han kom förresten på dagen som förr var min mammas namnsdag, lustigt. Allt går igen, cirklarna sluts. Min äldste är född på dagen som innehöll namnet som alltid förr inföll på min födelsedag.
Mia fick förresten en egen namnsdag ca 1995. Den inföll på min mammas födelsedag. Märkligt va? Kusligt? Nej.
I alla fall, det är på barnen man ser att åren gått och – ja på rynkorna och de ytliga blodådrorna på händerna. Men då de anlände jorden stannade tiden en stund. Jag var där och då och skulle njuta och utvecklas som mamma. Nu blev det inte riktigt så, det var en riktigt jobbig tid. Jag hade inte övat upp förmågan att vara i nuet och därför blev det aldrig som jag trott. Det tog många år innan det blev som jag hoppats.
Min minste levererar numera klokheter och fundersamheter och jag märker hur stor han blivit. Hur stor han vill vara. Det pågår ständigt förhandlingar om något. Vilka under de är och vad man lär sig av dem. Jag försöker vara en lagom mamma numera, inte för on eller för off. Frågar, lyssnar, tjatar framför allt. På att man ska hjälpa till och på att man ska vara försiktig. Det finns för många själar därute som inte är att lita på. Jag vill vara höken, örnen, ha dem under mina vingar för evigt.
Jag vill aldrig sluta lyssna på deras drömmar, jag skulle vilja hålla fast drömmarna åt dem, få dem att inse att om drömmarna dör är livet inte komplett. Och jag önskar dem ett komplett liv, om något.
Vi kan inte välja när och hur vi ska dö, det enda vi kan bestämma är hur vi ska leva! När vi blir gamla finns det säkert mycket att ångra – men det ska inte vara att vi inte gav tillräckligt med kärlek. Eller gav av oss själva till de som behöver det mer.
Jag borde skämmas över mina svackor, jag som har det så bra är så frisk. Vi som har det vi behöver och mer därtill, jag kräver inte mer saker men jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
För tolv år sedan ungefä kom den minste till mig. på hans födelsedag var det reflektion som gällde. För mig. Han kom förresten på dagen som förr var min mammas namnsdag, lustigt. Allt går igen, cirklarna sluts. Min äldste är född på dagen som innehöll namnet som alltid förr inföll på min födelsedag.
Mia fick förresten en egen namnsdag ca 1995. Den inföll på min mammas födelsedag. Märkligt va? Kusligt? Nej.
I alla fall, det är på barnen man ser att åren gått och – ja på rynkorna och de ytliga blodådrorna på händerna. Men då de anlände jorden stannade tiden en stund. Jag var där och då och skulle njuta och utvecklas som mamma. Nu blev det inte riktigt så, det var en riktigt jobbig tid. Jag hade inte övat upp förmågan att vara i nuet och därför blev det aldrig som jag trott. Det tog många år innan det blev som jag hoppats.
Min minste levererar numera klokheter och fundersamheter och jag märker hur stor han blivit. Hur stor han vill vara. Det pågår ständigt förhandlingar om något. Vilka under de är och vad man lär sig av dem. Jag försöker vara en lagom mamma numera, inte för on eller för off. Frågar, lyssnar, tjatar framför allt. På att man ska hjälpa till och på att man ska vara försiktig. Det finns för många själar därute som inte är att lita på. Jag vill vara höken, örnen, ha dem under mina vingar för evigt.
Jag vill aldrig sluta lyssna på deras drömmar, jag skulle vilja hålla fast drömmarna åt dem, få dem att inse att om drömmarna dör är livet inte komplett. Och jag önskar dem ett komplett liv, om något.
Vi kan inte välja när och hur vi ska dö, det enda vi kan bestämma är hur vi ska leva! När vi blir gamla finns det säkert mycket att ångra – men det ska inte vara att vi inte gav tillräckligt med kärlek. Eller gav av oss själva till de som behöver det mer.
onsdag 26 maj 2010
livsfunderingar
I går var det en tung dag, vet inte om det var regnet som ställde till det...det strilade fint på altantaket, det var lite kyligt. Hjälpte inte med en filt.
Orken tröt, den rann som en rännil ut ifrån mig, jag är chockad över min chock igen, över att orkeslösheten griper tag i mig och hopplösheten invaderar, när ska det bli ett slut?
Jag såg mig själv stå på trottoaren och se rännilen mynna ut i en brunn, försvinna. Tårar bränner igen bakom locken, önskar dem ner i brunnen också. När kommer min tid? För inte har den väl varit?
För inte har jag haft mitt braiga i livet? Det är ju nu jag ska få må bra, orka med mina barn, njuta av livet. Precis det som jag och alla andra är värda.
Livet gör ont, det smakar verkligen surt, sött, bittert och salt ibland. Det känns att man lever när man inte har något att fylla dagarna med, man känner skiftningarna mycket mer,den förlamande tröttheten varvat med livets under, ett par brungröna ögon modell mindre som busigt glittrar, gör att hjärtat slår snabbare några sekunder.
Minns känslan av en varm rygg emot min mage, ett barn i knät, hur lyckliga vi var som fick dessa barn. Det var riktig lycka. Ilande känsla av kärlek.
Arbetslöshets-hatet vill jag radera ut, glömma, förinta. För evigt.
Insikter: Hur mycket ni vänner betyder för mig, att vi kan chatta på facebook,skicka små mejl, sitta i min trädgård och dricka kaffe, flädersaft och farmors bullar en stund. Få höra att någon stöttar mig en stund i en jobbig stund. vad det gör mig andäktig.
Sekundsnabb lycka i den tid jag lever på jorden, vill så gärna hålla den kvar längre. Tiden jag är här på jorden är så kort, den varar inte i en evighet. Vill fylla den med lycka.
I dag är en något bättre dag.
Orken tröt, den rann som en rännil ut ifrån mig, jag är chockad över min chock igen, över att orkeslösheten griper tag i mig och hopplösheten invaderar, när ska det bli ett slut?
Jag såg mig själv stå på trottoaren och se rännilen mynna ut i en brunn, försvinna. Tårar bränner igen bakom locken, önskar dem ner i brunnen också. När kommer min tid? För inte har den väl varit?
För inte har jag haft mitt braiga i livet? Det är ju nu jag ska få må bra, orka med mina barn, njuta av livet. Precis det som jag och alla andra är värda.
Livet gör ont, det smakar verkligen surt, sött, bittert och salt ibland. Det känns att man lever när man inte har något att fylla dagarna med, man känner skiftningarna mycket mer,den förlamande tröttheten varvat med livets under, ett par brungröna ögon modell mindre som busigt glittrar, gör att hjärtat slår snabbare några sekunder.
Minns känslan av en varm rygg emot min mage, ett barn i knät, hur lyckliga vi var som fick dessa barn. Det var riktig lycka. Ilande känsla av kärlek.
Arbetslöshets-hatet vill jag radera ut, glömma, förinta. För evigt.
Insikter: Hur mycket ni vänner betyder för mig, att vi kan chatta på facebook,skicka små mejl, sitta i min trädgård och dricka kaffe, flädersaft och farmors bullar en stund. Få höra att någon stöttar mig en stund i en jobbig stund. vad det gör mig andäktig.
Sekundsnabb lycka i den tid jag lever på jorden, vill så gärna hålla den kvar längre. Tiden jag är här på jorden är så kort, den varar inte i en evighet. Vill fylla den med lycka.
I dag är en något bättre dag.
Saker och ting som en myndighet kan ägna sig åt…
…när de inte har fullt upp med att utreda rätten att ha sjukpenning eller låter sina läkare bedöma patienter utan att träffa dem personligen. Eller ta fem månader på sig att betala ut en dags VAB.
Notis i SN förra veckan. En man vårdades på sjukhus med dränage i lungan. Dagen innan hade han blivit arbetslös och blev sjuk under natten. På grund av att han inte kunde ta sig till arbetsförmedlingen och anmäla sig arbetslös efter avslutad anställning så får han inte sjukpenning under de första två veckorna i sjukperioden.
Detta beror på att det finns inga undantag från plikten att anmäla sig arbetslös första dagen. Inga undantag, inga förmildrande omständigheter, inte ens ett dränage i lungan.
Jaja. Man kanske kan klara sig ändå utan sjuklön i två veckor vad vet jag, men det är så omänskligt, så horribelt att myndigheter pysslar med sånt här. Inte nog med detta, länsrätten gav mannen rätt till ersättning men då överklagar (!!!!!)försäkringskassan till kammarrätten och de får rätt.
Ja hujeda mig, hoppas man inte blir sjuk också i Svea rike, välfärdslandet.
Har en kul sida, FK inifrån som ni kan läsa på. Den är mycket intressant…
www.fk-attraktiv.blogspot.com
Notis i SN förra veckan. En man vårdades på sjukhus med dränage i lungan. Dagen innan hade han blivit arbetslös och blev sjuk under natten. På grund av att han inte kunde ta sig till arbetsförmedlingen och anmäla sig arbetslös efter avslutad anställning så får han inte sjukpenning under de första två veckorna i sjukperioden.
Detta beror på att det finns inga undantag från plikten att anmäla sig arbetslös första dagen. Inga undantag, inga förmildrande omständigheter, inte ens ett dränage i lungan.
Jaja. Man kanske kan klara sig ändå utan sjuklön i två veckor vad vet jag, men det är så omänskligt, så horribelt att myndigheter pysslar med sånt här. Inte nog med detta, länsrätten gav mannen rätt till ersättning men då överklagar (!!!!!)försäkringskassan till kammarrätten och de får rätt.
Ja hujeda mig, hoppas man inte blir sjuk också i Svea rike, välfärdslandet.
Har en kul sida, FK inifrån som ni kan läsa på. Den är mycket intressant…
www.fk-attraktiv.blogspot.com
tisdag 25 maj 2010
tjäle i själen
Jag väntade ivrigt på att tjälen skulle gå ur själen, lämna den, dunsta, försvinna. Tjälen satt i januari och februari och jag väntade på att våren skulle göra sitt inträde så jag kunde få glädjas igen. för det var lite mörkt ibland, understundom.
När molnen hopade sig och ekonomin ströps mer och mer, hushållsmaskinerna la av en efter en och idrotten kostade.
Och då fick jag praktikplats och ett hopp om att få in en fot. Tjälen började lösas upp. Rynkorna som kommit i förtid och av fel orsaker kunde slätas ut lite. Men bara tillfälligt. Pannan hamnade i djupa veck igen, ibland känns glädjen så långt borta, onåbar liksom.
För hoppet stryps ju när deltidsdagarna är slut och man tvingas tacka nej till en dags arbete. Hur kan detta vara rättvist? Hur kan man hitta på sådana regler? Är det människor som bryr sig om andra som bestämt? Som har empati?
Kan det vara bättre att gå hemma helt än att behålla en fot på arbetsplatsen och underhålla sina kunskaper? Att de ska ta in mig en dag i stället för att välja bort mig helt. Visst förstår väl jag att myndigheterna vill att jag ska försörja mig själv men i väntan på det så skulle man ju kunna få ta det som ges och klara nödtorften. Det är ju inte så att man lever jättegott på bidrag…
Man vill ju så förtvivlat klara sig själv, göra rätt för sig och trivas i sitt liv. Leva, inte bara vara vid liv nätt och jämt.
Det känns som om mina erfarenheter hittills i livet inte räcker för att möta chockerna jag möts av. Blir som en brännande smärta, strupen återigen åtsnörd.
Tur att man har familj och barn som man kan glädjas åt när livet är upp och ner. Min lille har just gått med i Facebookgruppen ” att se min mamma le betyder allt för mig”.
De påverkas också av min sinnesstämning, av att tjälen aldrig riktigt lämnar själen och hjärtat är som is ibland.
Men jag försöker le trots att kinderna känns som en bassetthund. För då blir han också glad, den lille.
Och mörkret skingras en stund.
I morgon är en annan dag?
När molnen hopade sig och ekonomin ströps mer och mer, hushållsmaskinerna la av en efter en och idrotten kostade.
Och då fick jag praktikplats och ett hopp om att få in en fot. Tjälen började lösas upp. Rynkorna som kommit i förtid och av fel orsaker kunde slätas ut lite. Men bara tillfälligt. Pannan hamnade i djupa veck igen, ibland känns glädjen så långt borta, onåbar liksom.
För hoppet stryps ju när deltidsdagarna är slut och man tvingas tacka nej till en dags arbete. Hur kan detta vara rättvist? Hur kan man hitta på sådana regler? Är det människor som bryr sig om andra som bestämt? Som har empati?
Kan det vara bättre att gå hemma helt än att behålla en fot på arbetsplatsen och underhålla sina kunskaper? Att de ska ta in mig en dag i stället för att välja bort mig helt. Visst förstår väl jag att myndigheterna vill att jag ska försörja mig själv men i väntan på det så skulle man ju kunna få ta det som ges och klara nödtorften. Det är ju inte så att man lever jättegott på bidrag…
Man vill ju så förtvivlat klara sig själv, göra rätt för sig och trivas i sitt liv. Leva, inte bara vara vid liv nätt och jämt.
Det känns som om mina erfarenheter hittills i livet inte räcker för att möta chockerna jag möts av. Blir som en brännande smärta, strupen återigen åtsnörd.
Tur att man har familj och barn som man kan glädjas åt när livet är upp och ner. Min lille har just gått med i Facebookgruppen ” att se min mamma le betyder allt för mig”.
De påverkas också av min sinnesstämning, av att tjälen aldrig riktigt lämnar själen och hjärtat är som is ibland.
Men jag försöker le trots att kinderna känns som en bassetthund. För då blir han också glad, den lille.
Och mörkret skingras en stund.
I morgon är en annan dag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)