Hittade en gammal text och ska förklara den lite...jag tror jag kallade den friårets försvarare. 2005 hade jag friår från SJ, en sargad själ på resa i kosmos som var tvungen att bryta ett tag.jag ser livet som en trappa, som steg. Att ta friår var första steget till ett bättre liv. då skrev jag den här. Publicerad på hemmföräldrar.se om jag minns rätt.
Kan man fly både till och från något på samma gång? Svaret är tveklöst ja.
Jag flydde till lugnet, ron, tystnaden och mer tillvaro med mina pojkar. Jag ville se dem mer, finnas där för dem när de kom hem från skolan, finnas där och höra deras funderingar och plåstra om deras blåmärken och få känna deras kramar ofta, ofta varje dag.
Jag flydde från en arbetsplats där vi sakta ströps av ökade krav, från ett magert lönekuvert till ett ännu magrare bidragskuvert men det var värt vartenda öre. Jag är en snyltare som ligger och ”käkar praliner” eller ” ska förverkliga mig själv” som det föraktfullt benämns av motståndarna som får vara med och finansiera det.
Jag har fått friår.
Häromdagen blev jag lycklig när vi var i badhuset och jag simmade och hörde dem leka och vara glada med sin pappa. Jag såg dem hela tiden och kunde motionera samtidigt.
Jag låter antagligen som en tråkmåns och det får ni tycka. JAG orkade inte vara en bra mamma när jag lämnade mina barn och jobbade nästan heltid. Jag fick skäll på jobbet och kom hem och var en skitmamma, arg för att de bara bråkade och inte var nöjda med något och bara gnällde.
Jag knäcktes nästan av att ha småbarn och jobba nästan heltid med ökat ensamansvar och en gradvis stegrande hotbild och är glad att jag tagit chansen att försöka komma tillbaka till livet utan sjukskrivning. Att hamna där så många hamnar idag, i diket med rehabilitering för att kunna fungera igen och där barnen kanske ytterligare hamnar i kläm för att mamma inte är den hon var en gång, var otänkbart. Jag har sett vänner hamna där och blivit varnad av dem, tagit varningarna på allvar och är idag en bit på väg.
Det tog åtta veckor innan jag orkade sätta på radion. Det tog tre veckor in på ledigheten när insikten kom att jag hade gjort rätt som hoppat av karusellen. Jag skrev YES med stora bokstäver i min presentdagbok när jag insåg att byta jobb var inte rätt metod för att komma bort, jag var tvungen att stanna upp och reflektera över vad jag ville i livet. Både i arbetslivet och med mig privat. 40 år gammal.
Idag går jag en mycket liten aning säkrare min egen väg, utforskar vad jag klarar av och funderar på hur jag ska kunna gå vidare och jobba lagom mycket i den hårda tid vi lever i.
För det finns inget viktigare än mina barn, de behöver mig inte mindre bara för att de blir större, de behöver veta att jag alltid finns där för dem, de behöver ha trygghet när skolans värld är stojig och stökig och konflikter uppstår. De behöver hjälp med läxor och att i tal formulera sin dag. De behöver mig.
Jag är överlycklig att jag fått chansen. Ett år i mitt liv. Jag trodde från början att det skulle bli ett vuxenår men det var fel, det är ett år då jag njuter av att se barnen lugn och harmoniska. Jag behöver inte tvinga dem baka bullar med mig eller aktivera dem med en massa saker, det klarar de själva. Men under tiden jag bakar bullarna kan jag höra deras lekar.
Jag är lyckligt lottad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar