Det har varit en skön tid julen och nyåret. Jag har jobbat mycket och intensivt och sen har jag vilat massor när jag varit ledig. Sovit massor, har nog aldrig sovit så mycket 12 h per dygn och sovit middag på det!
Jag har en del att ta igen. Oroliga nätter har följt mig de sista tio åren och nu verkar det lösa sig med arbetslivet. Det är en stor sten som fallit från mina axlar just nu och kroppen håller på att ställa om sig från alarmläge till vil-läge.
Oroliga nätter och oroliga dagar har tärt på mitt psyke alltför mycket. Nu ska jag börja glädjas åt att det kanske går i lås allt i mitt liv och jag kan glädjas åt ett fantastiskt roligt jobb i delikatessen och få vila in i detta.
För hur det än är har arbetslösheten påverkat mig mer än jag trodde, att inte vara efterfrågad, behövd, ingen som ringde och frågade var jag var... Jag trodde allt skulle ordna sig men det tog allt bra lång tid att få ett nytt jobb, det var en lång väg och mycket möda innan jag knackat mig in. Men jag har i alla fall gjort det, jag alldeles själv! Ingen har gjort det åt mig, jag har genomfört allt själv, tagit mig in och lärt mig massor av nytt och tagit mig in i en ny grupp igen. Pust. Tufft har det varit. Inte så många jag mött har riktigt varit där jag varit. Vi har alla levt olika liv, tagit in olika saker och upplevt olika situationer.
Nu har jag ett fantastiskt roligt jobb, vilket hela tiden har varit prio ett, det måste kännas bra i maggropen, det måste vara roligt, jag vill skratta, le, lära mig av kunderna och se dem. Det här är det mest underbara jobb man som säljare (jo det finns ett till men det återkommer jag till vid ett senare tillfälle) kan ha och jag håller alla tummar och tår att det håller nu. Chanserna är goda, jag har inte riktigt vågat glädjas ännu men jag vill det med, jag vill låta hjärtat fyllas med den där glädjen igen. Den som är lite sällsynt i alltför mångas liv, den som ler mot oss på avstånd, driver med oss ibland, räcker ut tungan mot oss innan den på riktigt tar plats och boar sig.
Eller gör den inte det?
Sova middag är annars ett underskattat nöje. Mina nya arbetskamrater skrattar åt mig som sover middag i tid och otid. Jag fullkomligt älskar att lägga mig raklång i sängen med stooor kudde under fötterna, mjuk filt om mig och bara tömma sinnet, låta verkligheten blekna bort. Detta nöje gör jag numera med gott samvete, förr gillade jag inte att sova, då var det ett måste för att jag inte sov bra på nätterna, satt fast i ett arbetsliv jag var missnöjd med (att få skäll på SJ dygnet runt) och bara var tvungen för att komma igen så att jag skulle orka hem och laga mat och röja i hus och uppfostra och läsa läxor.
Nu njuter jag totalt av att sova, och jag sover i soffan eller i sängen när jag själv vill. För att jag vill det. För att jag kan det. För att jag är värd det och för att kroppen vill det.
Jo i alla fall, andäktighet över livet känner jag just nu. Vördnad. För att jag har det så bra och har så mycket. Friska barn, ett hus och en bil (och alldeles för mycket prylar). Vi hade det härligt på julafton med lagom med mat, spelade spel och promenerade hem (ja, sov en del också). Vi hade en nyårsafton med vänner och smolk i bägaren som löste sig (rosfeber på mannen igen) efter några dagar och dammet hopade sig emellanåt ibland men vad gjorde väl det? Alla mår vi väldigt bra just nu och det är kanske mitt välbefinnande som smittar av sig på resten av familjen.
Alla är så tillgivna just nu, alla mår vi bra och det är verkligen den bästa present man kan få som start på 2012. Pojkar på mat runt bordet fyller mina sinnen med ro, den jag inte haft på så många år. Jag kan tänka tillbaka på mina gamla jobb och låta sinnet fyllas av glädje över detta jag fått. Fixat. Givits är också ett ord man kan suga på.
Givits, det låter så stort. Kanske finns det en plan i universum åt mig?
andäktig@nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar