nytt år det gamla borta...

Hösten som passerade marscherade faktiskt förbi i reflektionens tecken. Jag gläntade på ett par kastrullock som jag aldrig gjort förut och insåg att det jäste där. Det var känslor från barndom som ville komma ut efter att ha varit negligerade i alla år. Tunga sådana. Varför har jag inte vågat tänka? Inte vågat förstå? Varför har jag alltid trott att alla andra har det värre än jag?

Mitt mörker, min oro i kroppen, min sorgfylldhet, min melankoli. Men rädsla för lämnande, förluster, rädsla för längtan, hemlängtan, sorg. Sorg sorg sorg. Har följt mig sedan jag var liten. Att inse att jag varit lämnad några veckor per år för antagligen mitt eget bästa(lämna förorten för landet) fick mig att förstå min genom åren hysteriska rädsla för att lämna mina egna barn.

För tänk ifall de skulle få känna som jag gjort i alla år. Jag ville inte bli lämnad till andra familjer . Jag ville bara vara där mamma var.

Jag har alltid känt mig utanför, levt i ett utanförskap. Mina svarta hålor där jag vistats själv under alla år, där självet skakat av skräck och jag bara hatat mig själv för detta utanförskap. Inte vågat erkänna det offentligt, vill inte att någon ska tro att jag bara vill berätta det för att jag ska sälla mig till alla andra som varit mobbade. Jag har velat berätta känslan, men inte kunnat sätta ord på dem. Jag ser mig själv idag som ett väldigt ensamt barn, under många år, i böckernas värld. Fantasivärldar. Hästvärlden.

Jag har bara kommit halvvägs genom känslorna och halvvägs genom livet , men det är kanske dags att våga erkänna för sig själv. Och bli lite helare.

Att vara den alla tyckte var en mes, tönt, den man kunde reta lite subtilt. Ärvda kläder, en pappa med käpp. Barnslig. Den lilla människan fick kämpa halva livet sen, det var faktiskt så. Fast den lilla människan stängde av då. Jag visste att jag var en mes. Mammig. Och sen lade jag minnena i ett ännu ganska slutet rum.

i det slutna rummet fanns det gråt. Fast den kom aldrig, den svaldes. Alltid. I hela mitt liv har jag svalt gråt. Sorg har stoppats undan i cementbunkern som jag förstår nu alltid har funnits. Den skapades inte när mamma dog, den fanns redan när jag var fem år. Då lärde jag mig stänga av, och berättade valda delar av mitt liv för de jag lärde känna. Pappa blev sjuk och kunde dö, det ville jag inte tänka på.

Ingen vet allt om mig. Ingen vill heller veta allt. Jag vet inte om jag har förlåtit de som retades, skrattade, såren är inte öppna längre. Bara ärren är kvar och de går att leva med. Självklart, man klarar mer än man tror. Och det finns en som har hört min ansträngda andning, min hopsnörda strupe. Hon har hört den i vuxen ålder och påtalade det för mig. Jag förstod ingenting då när hon sa det. Sa bara att jag ofta hade luftvägsinfektioner.

Alla är barn, alla formas där borta. Då för längesen. Då vi små liv älskade världen förbehållslöst, då framtiden låg framför oss och bara elakheter skulle kunna släcka ljuset i bunkern.

Det var ju mitt sinne som blev en bunker där jag vandes att gå in och stänga av när det blev tufft.

För man vill inte att livet ska vara tufft varken när man är barn eller vuxen. Man vill ha ett bra liv, få leka så länge det är möjligt, innan man tvingas bli cool. Innan vuxendomen inträder med allt vad som följer med. Och med all kraft.

Min vuxendom inträdde med nya vänner, roliga saker och fester och saker att förhålla sig till hela tiden och det gamla lades på hatthyllan alternativt cementerades in i bunkerväggarna. Mer och mer.

För i vuxendomen kämpar man för att vara vis, för att förstå allt allt allt, för att verka påläst och kunnig och inte erkänna att man inte fattar allt. då går man utbildningar för att lära mer, utvidga sina gränser och förverkliga sina drömmar, samtidigt med att man upprätthåller fasaden att allt är så bra. Man vaknar med sammanbitna käkar natt som dag, krigar med sig själv i vargtimmen och gråter inte.
Nej nej varför ska man gråta, livet är ju så härligt, ett smörgåsbord att välja från. Alltför länge biter man ihop.

I vuxendomen kommer också allt med familj och barn och fasad och en gränslös kärlek till de här barnen. Då man ska kämpa med att vara tipptopp på jobbet och bästa mamman på jorden. Tills man sitter lamslagen och jorden snurrar runt en.

Tills dagen kommer dagen då det som är i kastrullerna jäser över. Och man själv imploderar. Det rinner över pyser över och det går inte att stoppa. Tårarna kommer äntligen nu är det dags. Och idag kan jag gråta igen. det är bra, då är jag inte i bunkern. Idag kan jag gråta när jag hör musiken från slutet 60- talet, början 70-talet. Eller som när jag såg ” i taket lyser stjärnorna” när jag ser en film om en mamma som dör ifrån sitt barn och sin mamma. Jag tillåter mig att gråta, gråten är jag. Rädslan är min.

Jag har under årens lopp förlorat alltför många ronder mot mig själv. gett upp när det varit för tufft, gått in i ringhörnan och skämts. Men till slut började jag sakta vinna. Bryta mark, förstå mig själv, utmana mig själv och vinna. Inte bara vinna kunskaper utan också över mig själv för att jag aldrig trott att jag skulle kunna någonting.

Och nu vill jag upp ur källaren för gott, bara se ljuset och bli påmind om det goda. Kärleken. Jag har under så många år längtat efter riktiga drömmar, har inte ens orkat drömma, jag har bara velat få leva i min dröm, den som är utan andnöd, den där strupen är öppnad så att livgivande syre en gång för alla kan strömma in i mig, fylla mig med ro.

Så vila nu Mia det är du nu! 2012, du kanske inte behöver inte kämpa mer på ett tag. Nu kan du lägga ner vapnen och börja leva igen.