Har varit hos frissan idag. Den bästa frissan som finns. Jag känner mig alltid så glad och lycklig och lätt i sinnet när jag varit där, det har jag alltid gjort.
Trivs med att utbyta förtroenden framför spegeln. En sådan fantastisk själ. Så många skratt vi delat genom åren. Och nästan tårar med. Fast vi inte umgås annars. Det är otroligt.
Jag har så många fantastiska själar runt mig på livets resa, som kämpar och sliter med sina liv och sinnen och värderingar och kroppar. Jag är fylld av vördnad inför alla runt mig och så glad att de finns. Vad vore jag utan vänner? Ingen…
Efter besöket hos frillan tog jag bilen ut till Femörehuvud och andades lite havsluft och vidgade vyerna lite. Sinnena behövde syre efter en intensiv arbetsperiod. Kroppen behövde få slappna av i musklerna lite och de där musklerna behöver få arbeta lite på annat än stengolv så jag har äntligen kommit igång och börja gå. För mitt välbefinnande. För att mitt välbefinnande ska bli ännu bättre, ännu större i livet just nu.
Så jag tog en rask prom till centrum också och handlade litegrann, det går ju alltid att fylla på något lager, klarade att stå emot osttarmens ryckningar idag, det är inte alltid jag lyckas.
Efter några dagars ledighet från ICA så slappnar kroppen av. Det är ju inte så enkelt livet att det bara går att trycka on på lycko-knappen på kroppen. Jag insåg i lördags efter att ha sovit rätt skapligt 12h hur spänd jag är, jag slappnar inte riktigt av, inte ens på natten, vaknar inte riktigt utsövd. Men det gjorde jag då, med vetskapen att jag var ledig några dagar och skulle få återhämta mig lite.
Det går i hundra knyck på jobbet, det är mycket att tänka på hela tiden och komma ihåg och ibland går det sjukt bra och obland blir det bakslag. Man gör misstag och det känns lite pinigt och så, den evige perfektionisten i mig vill inte att jag gör misstag, då får den mig att känna mig värdelös och så får jag ha en allvarlig konversation med mig själv att det händer den bäste, alla kan göra tok…skit i det nu. Nästa gång går det bättre…
Men nog är det en press, det är inte bara att kliva in och börja jobba, det är mycket man vill leva upp till och framför allt visa att man platsar och vill vara kvar. Så jag inser att jag varit i alarmberedskap ett tag nu och det känns i kroppen, den protesterar lite ibland.
Och eftersom jag egentligen innehar ganska mycket kunskaper om livet och mig själv och mina reaktioner så borde jag inte bli överraskad men jag har också nån avstängningsmekanism. Något som gör att jag bara kan köra hej vilt ett tag. Men bara ett tag.
Den där avstängningsmekanismen spelade en stor roll i livet under många svåra år men den går lättare att häva numera. För att jag lyssnar mer på kroppen nu och inte behöver gråta över det jag hör därinne antagligen.
Och nu är jag igång med promenader och pilatesboll( tur det inte finns kamera som visar allt offentligt som sker härinne) och karaktären har fått sig en utskällning också, så jag inte vräker i mig onyttigheter( läs delikatesser) i tid och otid.
Så på det stora hela är det en fin tid, en härlig tid i livet, litegrann att förhålla sig till men vad vore livet om det gick på räls och det aldrig inträffade något smolk? Hur skulle man då uppskatta de här dagarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar