Strävansmål...

var ett ord jag stötte på i skolans värld, i början när man satt på massa föräldraråd och skulle försöka förstå vad som försiggick därinnanför, spelet med pengar hit och dit och trötta lärare som slet livet ur sig med uppfostran av barn och lärare som fick kämpa med oförstående kollegor. Det var skolinspektioner och hälsovården som det skars ner på fast det fanns stora behov, skolmåltider som skulle lagas än här och än där och skolor som skulle byggas om och flyttas och ja det var som ett gigantiskt försöksprojekt alltihop. Och ändå fungerade det till stor del, fast jag ska tillägga för våra barn, för jag vet många som var förtvivlade och ledsna över saker och ting.

Och visst fick vi jobba hemma mycket för att det var stök och bök men allt blev så bra sen.

Ordet strävansmål ploppade upp i mitt sinne bara för ett par dagar sedan. Jag är en människa som har otroligt svårt med målsättningar och får andnöd av att jag måste göra saker på en viss tid. Jag vill bestämma själv när jag ska genomföra någonting, inte ha en viss tid på mig.

Men strävansmål låter lite lindrigare, tja kommer jag inte dit jag strävar så gör jag det inte, lite snällare liksom. Som när jag tog kurserna i journalistik, det var mitt livs dröm och utmaning men fy så jobbigt när man hade en deadline( och då hade vi ändå en vecka på oss). Hade bara ågren då.

Nu har jag som strävansmål att gå ner i vikt lite och bli så smärtfri jag kan bli i kroppen. Jobba rätt och hinna återhämta mig emellanåt. Jag är på god väg. Och går det inte så går det inte. Jag tycker mig ha en bra strategi men jag är hemskt duktig på att vika av också, hitta avfartsvägar från den utstakade raksträckan.

Men så många mot jag irrat runt i i panik så är det väl bra om jag blivit bra på att hitta avfarterna, eller utfarterna? Inte enbart negativt alltså…

Undrars om det ska klassas som negativt att jag just kom på att jag har lite ost kvar i kylen och det rycker i mig att kliva uppför trappan och lyfta ut den med vördnad. Det är en liten cheddar vet ni…