För ett tag sedan var det en artikel i om just detta. Det har gjorts en undersökning bland 900 mammor och 700 pappor som visar ett samband mellan stressade mammor och överviktiga barn, samtidigt som det är framför allt mammor som har huvudansvaret för barnens mat och kostintag. Stress i föräldrarollen gör att man inte orkar göra lika kloka livsmedelsval som om man mår bra.
De flesta föräldrar vill ge sina barn en god livsstil men de når inte dit. Och mammor med lägre utbildning har betydligt svårare att uppnå sina avsikter.
Tydligen har då högutbildade mammor högre hälsomedvetenhet och större möjligheter att omsätta sina kunskaper, enligt artikeln.
Anledningen till att den hälsosamma livsstilen inte fungerar anger de tillfrågade bristande tid och resurser och det stora utbudet av läsk, chips och godis, att barnen utsätts för lockelser som är svåra att hantera.
Det är många som tycker att samhället på alla nivåer skulle ta mer ansvar för barns hälsa, förbud mot glass och kakor och läsk anser professor Claude Marcus vid Karolinska institutet eftersom övervikt och fetma ökar i grupper som har det svårare i vårt samhälle. Och naturligtvis ökar fetma i barndomen risken för sjuklighet, lägre utbildning, sämre ekonomi och för tidig död.
Tillbakatänk här:
För tio år sen, den tuffa perioden för oss, då vi hade barn som var 4 och 8, jobbade mycket, var ju utbudet ungefär lika stort, jag tror inte det har ändrats så mycket, godiset finns fortfarande exponerat vid kassorna och är i läckra färger, skillnaden nu är att det är mer reklam på tv, och att de tittar mycket mer på tv nu än då.
Mycket har jag haft dåligt samvete för i mitt liv med barnen men inte att jag stoppade i dem för mycket godis faktiskt. Vi var ganska hårda och ingen av dem tjatade eller skrek i affärer efter godis, då gick vi därifrån direkt. Och om de någon gång fick fastän vi inte hade tänkt det så var det beslutet man tog då. Det får man inte ha dåligt samvete för. Och konstigt nog accepterades detta. Nejen. Visst kunde det vara ledsamt men inga skrik i alla fall. Skulle man släppt varje gång skulle det självklart blivit kaos, men en gång då och då förstörde inte något tacksamt nog.
Och ja, nog är stress roten till det mesta onda här i världen. Om man inte har ett jobb är man stressad för det - och för ekonomin. Har man timanställning vet man knappt en vecka framåt i tiden vad man gör och inte gör, stress för ekonomin kvarstår, har man heltidsjobb hinner man inte med allt man vill göra eller ”måste” göra, stress för det.
Det stressfria samhället finns inte. Just nu har jag det bra men kan ändå ibland känna sekundsnabb hjärtsnörp, varför vet jag inte, sitter det så hårt rotat kanske?
Mycket handlar om att hitta glädje i livet och vara nöjd där, det vet jag ju. Jag har känt på många stressade tillstånd och inte trivts i dem. För innan våra barn kom till oss, då behövde vi inte tänka så mycket på någon annan än oss själva, då var livet liksom någorlunda friktionsfritt. Sen börjar kampen för att ha ett bra liv ihop med familjen och det är då livet börjar på något sätt. Den riktiga prövningen vill säga. Och man vet inte förrän de är lite äldre om man gjorde rätt eller inte. Det är ofta samvaron i tonåren som visar om man lyckades därborta. Det har man blivit matad med genom alla år.
Och idrott är bra, att barn rör på sig är bra, är de ute mycket och leker är det bra, sitter de och spelar har man ågren för att de inte är aktiva. Vi har haft idrottande barn så man har inte behövt ha alltför mycket ågren över stillasittande. Jag har tyckt det har varit periodvis för mycket idrott, ja, men nog är det bra för deras hälsa.
Men att få ihop handling och lagning av nyttig mat med det övriga livet var inte lätt. Inte alls.
Ingenting är lätt i livet egentligen. Det är ett kämpande hela tiden. Hela hela tiden. Det finns små korta stunder av vila på en ö, på resan i forsen. Jag säger inte skräckresan för just nu är den inte det, men den har varit. Jag har också precis som alla knappt haft snoken över vattenlinjen, kämpat med näbbar och klor för att hålla mig flytande, skrikit i tysthet av vanmakt.
Men vad ville jag säga med detta? Ja det är inte lätt när de är äldre heller, när de är snart 18 och inte så påverkbara längre. När man inte har full koll på vad de äter när vi inte är tillsammans. När rätten snart har upphört att leka hök och inse att jag kan inte vara rovfågeln som skyddar dem längre.
Snart måste de ta ansvar själva. Och jag får inte ens smeka en kind längre. Bara titta på vaderna jag älskat.
Suck..livet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar