Det har gått några år men jag har inte ändrat min intro-text på bloggen. Den är fortfarande aktuell. I allra högsta grad. Jag är en själ på resa genom livet. Emellanåt är det fasen omöjligt att vara människa, man är i det närmaste förtvivlad och uttröttad och missmodig och nästa kan man närapå dansa fram på stengolvet 46 år gammal.

Man kan ligga utslagen i sängen och be om hjälp att dra sig upp eller skutta upp och väcka trettonåring med en puss, som han inte vill ha. Han slänger dem iväg som Roger Rabbit slängde fåglar i golvet för 20 år sedan. Men han får dem ändå. As long as he lives.

Jag är så glad och så nöjd och så sjukt överlycklig idag. Får man göra det? Alla mödor är glömda. Det har gått bra. Jag har överlagt med mig själv om vad jag ska göra och förvisso nådde jag inte fram men det var också kunskaper. Jag måste inte vara bäst, jag måste bara vara tillräckligt bra. Good enough. Som alla måste. Good enough, för sig själva för sina närmaste, då har man gjort det man ska. Då kan man lägga sig ner nöjd och sova middag sen utan att skämmas. Jag skäms inte mer för att sova middag, det är balsam för själen och kroppen. Det är det jag behöver för att må bra. Och då gör jag det.

Jag skiter i att folk ler. Jag kanske skäms lite om jag kommer med en chipspåse till kassan och alla vet att jag vill gå ner i vikt, då kanske man ska välja en annan butik att handla i och smyga i. Eller så är man öppen med sitt missbruk. Salt är gott. Delikatesser är gott.

Jag är för första gången i mitt liv rätt människa på rätt plats. Har ju alltid känt mig så himla fel. Gått ut genom fel dörr i livet liksom och inte hittat tillbaka, nej det går ju inte att gå tillbaka in och börja om, det går inte att ångra sina tärningskast, de är redan kastade. Now and forever.

Och håret i huvudet reser sig när jag skriver det här. Tänk om det är så? Nu? Äntligen. Jag vet inte men det känns som om jag hittat rätt, jag började mitt första sommarjobb i en chark och packade köttfärs och kotletter och sen jobbade jag hos en vän i hennes pappas chark. Tänk om det var det jag var ämnad till och så brukade jag våld på min kropp tills nu. Jag har inte trivts på mina arbetsplatser under alla nedskurna år, jag har vantrivts med slitet och otillräcklighetskänslorna.

Här får man så mycket tillbaka av arbetskamrater och kunder. Så ofantligt mycket. Så nära mig så länge och jag har inte vetat. Jag och mat, så laddat sedan så många år men det kanske kan bli riktigt bra till slut.

För nu vet jag. Och det har jag vetat från första stund. Att här ska jag vara.

Andas ut nu Mia. Du är nog fan i hamn nu.