Till min stora fasa och en litens stora glädje har vi just konstaterat(han med ett varggrin) att han, till sin astora förtrytelse varit minsting i familjen, numera är lika lång som mamma.
Eller lika kort som mamma, som Olsson skulle sagt.
Det är som att vända blad i livet, något är över, han är inte liten längre. Han fyller 13 denna månaden. Hur ska jag förhålla mig till detta? Kan jag fortfarande säga" vår minste", " min lille" om honom? Får jag bara betrakta nacken på avstånd nu?
Ska man göra bokslut nu? Gå tillbaka och igenom allt han sagt och gjort? Ska jag sluta notera i hans bok? Den med roliga saker han sagt i, smeka alla smålappar han skrivit till oss...suck.
Oavsett min längd så är kärleken stor, till dessa barn som kom till oss och är till stor glädje.
I alla fall när de städar sina rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar